Bogotá, Colombia

By bus it takes 15 to 20 hours to travel from Barranquilla to Bogotá and the railway is only partially built up in Colombia as the topography is extremely varied. In addition, it seems that the railway network was primarily built to facilitate the transport of the mining industry and not so focused on passenger transport. To get to Bogotá we therefore had to take the flight which was what the residents here also told us was the best.

Bogotá is at an altitude of over 2,600 m, which we felt when we arrived. For one thing, the temperature (for us) was much more pleasant and similar to what we are used to from Sweden, but both Christer and I (Malin) also got a slight headache when we landed. Probably because we moved so quickly to higher altitude. We are used to constantly being at sea level 😊

We had booked a room at a slightly out of the ordinary hotel, Hotel Casa de la Luz. The hotel is located in an old large colonial house with a very mixed and personal interior that went from the sacred to the burlesque - with some political elements... There was certainly a bit to be desired in terms of cleaning and everything maybe didn't work as it should but the charm outweighed all that! Here there were lots of small rooms and winding stairs in the most unexpected places. The house had been owned by a wealthy French family for many years before it was sold and turned into a hotel. We enjoyed ourselves very well but had to change rooms after the first night, the bed lacked a mattress topper and became far too hard and our backs couldn't really handle it. You do feel like you've gotten a little older... 😊

The hotel is located in the historic district of Bogotá, La Candelaria. The only reason we chose to stay here was that Christer found a good travel blog with tips on places to visit. We are happy to promote this one which covers several countries worldwide: https://www.dreambigtravelfarblog.com/

La Candelaria turned out to be an incredibly beautiful neighborhood with many museums within walking distance as well as Plaza Bolivár with a large cathedral and the presidential palace right next door. Fantastic graffiti paintings were on many buildings throughout the district. In the streets around the hotel, there was one jeweler's shop next to the other. Several hundred within the same block! We don't understand how they can survive with such fierce competition. However, we also saw that they had many customers who bought jewelry and watches. Colombia has large emerald findings and the quality is said to be the best in the world so that might explain the trade…

About nine million people live in Bogotá and we spent three whole days in the city, which of course is far too little for a city of that size. There are so many sights and beautiful places to visit that you would need several weeks to get an overview. Our visit was therefore only a small selection. The first day we took the opportunity to take a tour with a hop on hop off bus. The guide Sebastian, spoke Spanish and good English. Excited to meet someone who didn't just speak Spanish, we bombarded him with questions. Poor thing, he had to toil but did it with gusto! He told us that Bogotá is jokingly called the refrigerator. Here, the temperature varies between 10 and 25 degrees during one and the same day. The sun can shine one moment and then be followed by cold rain during the next. Much like opening and closing the refrigerator door. Or as Sebastian also put it "wax on wax off" to cite the karate kid movies. One moment you pull down the zipper on your jacket because it's too hot, and the next you pull it up again because it's too cold.

We had it explained to us how the streets are named in Bogotá and other cities. The streets do not have their own names as we are used to in Europe. Here we are talking about road intersections, Carrera run parallel to each other and usually go in a north-south direction and are numbered from east to west. The streets Calle run in an east-west direction and are numbered from south to north. Now this is only approximately correct. The streets tend to meander in different directions, but the system gave us an explanation as to why the taxi drivers we went with in both Medellin and Santa Marta would rather know the street numbers for Calle and Carrera than just the place we wanted to go.

The hop on hop off tour turned out to be a tour where you also got to visit places walking where the guide told us about the areas we stopped at. Sebastian showed us, among other things, the oldest part of the city where it was founded in 1538 in the neighborhood La Candelaria. Of course, the indigenous population already lived here a few thousand years before that, but we are now talking about the colonial era. The site, which originally consisted of 12 houses, a well and a church, remains. This is also the only place in Bogotá where the streets have their own names. Here there were lots of small shops, cafes, bars and restaurants and here you could buy the slightly alcoholic, yellowish drink Chicha, which is a kind of corn beer made from fermented corn gruel. The drink is originally a drink that the indigenous people brewed and is found in different varieties throughout Latin America. Actually, it is banned in Colombia but nobody seems to care. You could quickly tell who was drinking Chicha because the bottles were sold with a brown paper bag around them - probably to hide the contents 😊. Of course we tasted! It was good too! The taste was reminiscent of a mixture of sweet beer and kombucha. However, we didn't dare buy a bottle...

The tour in the bus then went on to the wealthier neighborhoods in the north. Here it was immediately noticeable from both the style of clothing and the shops that lined the streets that the more affluent stayed here. Sebastian told us that there are 7 different social classes in Colombia and social classes 1 and 2 in Bogotá were mostly in the northern part of the city. Graffiti painting was also prohibited here. We thought this part of the city looked like any modern city. Here we made a lunch stop and ate a good (and expensive) fish dish at a nice fish restaurant where some of the couples were dressed up in costumes or evening dress with matching chic handbags. Perhaps needless to say that we did not quite match the style in terms of clothing and it was clearly visible that we were tourists. But the occasional guest also wore regular jeans, so we were still in good company. At least we knew how to behave ourselves!

On the way back to La Candelaria, we passed two small "reserves" in the form of smaller parks. One was dedicated to LGBTQ people who were allowed to stay in the area without (hopefully) having to fear harassment. The site was marked by a large Pride flag. The other park was called "hippies park" and here you could smoke marijuana freely. Normally, drug use is prohibited in Colombia, but possession of a maximum of one gram is permitted.

In the afternoon we visited the Gold Museum, which, like its counterpart in Santa Marta, displayed many archaeological finds from Colombia's first settlers in pre-colonial times. Colombia has had several hundred different indigenous groups. The indigenous people who lived (and partly still live) around Bogotá are called Muisca. Like the Tairona people, they were skilled in working gold and other metals as well as precious stones such as emeralds. In addition to colonization, the indigenous population has experienced other threats in modern times where they were forced to grow coca plants by the drug cartels who then bought the “raw material” from them. Now, when many of the cartels have been fought by the Colombian police, the authorities have burned the coca fields and the population has lost their livelihood. When we visited Bogotá, several hundred families from, among others, the Muisca, demonstrated by setting up tents in one of the city's parks and occupying it in protest against, as we understood, that they had not been offered any compensation or help by the Colombian state to be able to feed themselves in other ways. The population has also experienced that land has been taken from them as new mineral discoveries have been made and the mining companies have forced them away by various means. Unfortunately, we could not update ourselves on the issue and we received different answers depending on who we asked about the conflict. What is clear is that the indigenous people are having a hard time coping when their territory shrinks. When they instead look for the cities, they find it difficult to get a job and are ill-equipped to live life in a city. Education and lifestyles are so different. Unfortunately, many, both children and adults, end up as beggars on the streets.

The next day we took the opportunity to take the cable car up to Monserrate where there is a small church and a restaurant and café. The place is actually best known for the beautiful view down towards the city and you can clearly see how Bogotá is located in a depression between the mountains which are one of the northern extensions of the Andes Mountain range. A nice trip but with a lot of waiting in the long queue for the cable car.

We also had time to visit museums where we first, and mostly by chance, ended up in the Museo Iglesia de Santa Clara. A small, beautifully ornate baroque museum in a former chapel for Franciscan nuns. On the walls hung art from the 17th and 18th centuries, and you could also take part in an exhibition that addressed important female figures in Christianity. Contemporary artists also exhibited works of art in the form of installations that were both a tribute to women and a representation of the violence against women that is still relatively common in the country.

We passed Bolivár Square where it was full of Sunday activity. The cathedral was open and the sermon had just begun. At the same time, in the square, the indigenous people had gathered with representatives from different groups for a joint meeting "Indigenous People's Sixth District Meeting" to discuss common issues. We ended up in the middle of the opening ceremony where the religious leaders blessed everyone in the square including us "little brothers" gathered in a big ring. The rhythmic drumming from the inauguration was mixed with the preaching from the cathedral, right next door. An incredibly strange experience!

Later we also made the mandatory visit to the National Museum where we could see several works by the Colombian artist and sculptor Fernando Botero. You quickly recognize his style with everyday motifs where both humans and animals are represented with large round shapes. Otherwise, the museum was just like other national museums. Here, art from different eras of Colombian history and prehistory was displayed. At this point we were so museum-weary that we couldn't go through all the exhibits and instead went out into the bustle of the streets and looked at what the street vendors had to offer. Every Sunday, a long street in the city is closed for the benefit of pedestrians and cyclists. It is very much appreciated and sellers naturally take the opportunity to display their products there.

The last day in Bogotá was devoted to the matter which was really the main reason for our visit to the city. Christer would finally get his new driver's license! A few months ago, he had applied for the renewal of his old and nearly expired driver's license at the Swedish consulate in Grenada. From there, the application had been forwarded to the Stockholm Caribbean Embassy in Sweden for further processing by the Swedish Transport Agency, which then sent the new driver's license to the Swedish Embassy in Bogotá. Apart from the fact that the whole process took a month or so due to slow mail (in Sweden?), everything had gone as planned. He had made an appointment with the embassy staff and now it was time! Once at the embassy building in Bogotá (the northern part, of course! 😊) it took a good while before we were understood and then admitted. Unfortunately, we didn't find anyone who could speak English or Swedish, but with our poor Spanish and with Google translate it all worked out and Christer finally got to pick up the driver's license from a secretary who, unfortunately, could only speak Spanish. Happy that everything went so well, we celebrated the last night at a cozy little restaurant, a block from our hotel. The staff happily cheered in recognition as we ate there three days in a row and we once again enjoyed a really good dinner. The next day we flew back to the boat.

 

Med buss tar det 15 till 20 timmar att åka från Barranquilla till Bogotá och järnvägen är bara delvis utbyggd i Colombia då topografin är ytterst varierad. Dessutom verkar det som att järnvägsnätet i första hand byggts för att underlätta för gruvnäringens transporter och inte så inriktat på persontransporter. För att ta sig till Bogotá blev vi därför tvungna att ta flyget vilket var vad de boende här också sa till oss var det bästa.

Bogotá ligger på över 2 600 m höjd vilket kändes när vi kom fram. Dels var temperaturen (för oss) mycket behagligare och liknade den vi är vana vid från Sverige men både Christer och jag (Malin) fick också lite lätt huvudvärk när vi landade. Troligen på grund av att vi förflyttat oss så snabbt till högre höjd. Vi är ju vana vid att ständigt befinna oss på havsnivå 😊

Vi hade bokat rum på ett lite annorlunda hotell, Hotel Casa de la Luz. Hotellet ligger i ett gammalt stort kolonialhus med mycket blandad och personlig inredning som gick från det sakrala till det burleska -med vissa politiska inslag… Det fanns visserligen lite att önska vad gäller städning och allt fungerade kanske inte som det skulle men charmen övervägde allt sådant! Här fanns massor med små rum och vindlande trappor på de mest oväntade ställen. Huset hade ägts av en rik fransk familj under många år innan den såldes och gjordes om till hotell. Vi trivdes väldigt bra men blev tvungna att byta rum efter första natten, sängen saknade bäddmadrass och blev alldeles för hård och våra ryggar klarade inte riktigt av det. Man känner av att man blivit lite äldre… 😊

Hotellet ligger i den historiska stadsdelen La Candelaria. Enda anledningen till att vi valde att bo här, var att Christer hittat en bra reseblogg med tips om ställen att besöka. Vi gör gärna reklam för den här som tar upp flera länder, världen över: https://www.dreambigtravelfarblog.com/

La Candelaria visade sig vara en otroligt vacker stadsdel med många museer inom gångavstånd samt Plaza Bolivár med en stor katedral och presidentpalatset alldeles intill. Fantastiska graffitimålningar fanns på många byggnader i hela stadsdelen. På gatorna runt hotellet avlöste den ena juvelerarbutiken den andra. Flera hundra inom samma kvarter! Vi förstår inte hur de kan överleva med så hård konkurrens. Vi såg dock också att de hade många kunder som handlade smycken och klockor. Colombia har stora smaragdfyndigheter och kvaliteten sägs vara världens bästa så det kan nog förklara handeln… 

Ca nio miljoner människor bor i Bogotá och vi tillbringade tre hela dagar i staden vilket förstås är alldeles för lite för en stad i den storleken. Det finns så många sevärdheter och vackra platser att besöka att man skulle behöva flera veckor för att få en överblick. Vårt besök blev därför bara ett litet nedslag. Första dagen passade vi på att ta en rundtur med en hop on hop off-buss. Guiden Sebastian, talade spanska och god engelska. Upprymda över att träffa någon som inte bara pratade spanska bombarderade vi honom med frågor. Stackaren, han fick slita men gjorde det med bravur! Han berättade att Bogotá skämtsamt brukar kallas för kylskåpet. Här varierar temperaturen mellan 10 och 25 grader under ett och samma dygn. Solen kan skina ena student för att sedan följas av kallt regn under nästa. Ungefär som att öppna och stänga kylskåpsdörren. Eller som Sebastian också uttryckte det ”wax on wax off” för att citera karate kid-filmerna. Ena stunden drar man ner dragkedjan på jackan för att det är för varmt för att i nästa dra upp den igen för att det är för kallt.

Vi fick förklarat för oss hur gatorna namnges i Bogotá och andra städer. Gatorna har inte egna namn som vi är vana vid i Europa. Här pratar man om vägkorsningar, Carrera löper parallellt med varandra och går oftast i nord-sydlig riktning och numreras från öst till väst. I öst-västlig riktning löper gatorna Calle (Uttalas kajje på svenska) som numreras från syd till nord. Nu stämmer detta bara på ett ungefär. Gatorna slingar sig gärna åt olika håll men systemet gav oss en förklaring till varför taxichaufförerna vi åkt med i både Medellin och Santa Marta hellre ville veta gatunumren för Calle och Carrera än bara platsen vi ville åka till.

Hop on hop off-turen visade sig vara en tur där man också fick besöka platser till fots där guiden berättade om områdena vi stannade till på. Sebastian visade oss bl a den äldsta delen av staden där den s a s grundades 1538 i stadsdelen Candelaria. Här bodde såklart redan ursprungsbefolkningen sedan några tusen år tillbaka men vi pratar nu om kolonialtiden. Platsen som från början bestod av 12 hus, en brunn och en kyrka finns kvar. Här är också det enda stället i Bogotá där gatorna har egna namn. Här fanns fullt av små butiker, caféer, barer och restauranger och här kunde man köpa den lätt alkoholhaltiga, gulaktiga drycken Chicha som är ett slags majsöl som görs av fermenterad majsvälling. Drycken är från början en dryck som urbefolkningen bryggde och finns i olika varianter i hela Latinamerika. Egentligen är den förbjuden i Colombia men ingen verkar bry sig om det. Man kunde snabbt urskilja vilka som drack Chicha eftersom flaskorna såldes med en brun pappåse runt -troligen för att dölja innehållet 😊. Självklart smakade vi! Gott var det också! Smaken påminde om en blandning av söt öl och kombucha. Någon flaska vågade vi dock inte köpa…

Färden i bussen gick sedan vidare till de rikare kvarteren i norr. Här märktes genast på både klädstil och butikerna som kantade gatorna att de mer välbärgade vistades här. Sebastian berättade att man räknar med 7 olika samhällsklasser i Colombia och samhällsklass 1 och 2 i Bogotá höll mest till i den norra delen av staden. Här var också graffitimålningar förbjudna Vi tyckte att den här delen av staden såg ut som vilken modern stad som helst. Här gjorde vi ett lunchstopp och åt en god (och dyr) fiskrätt på en fin fiskrestaurang där vissa av paren var festklädda med kostym resp. aftonklänning med matchande piffiga handväskor. Kanske onödigt att säga att vi inte riktigt matchade stilen vad gäller klädsel och det lyste verkligen ”turist” om oss. Men, en och annan gäst gick även i vanliga jeans så vi var ändå i gott sällskap. Vi kunde i alla fall uppföra oss fint!

På vägen tillbaka till La Candelaria passerade vi två små ”reservat” i form av mindre parker. Det ena var vigt åt HBTQ-personer som fick vistas på området utan att (förhoppningsvis) behöva vara rädda för trakasserier. Platsen markerades av en stor Pride-flagga. Den andra parken kallades för ”hippies park” och här kunde man röka marijuana fritt. Normalt är droganvändning förbjuden i Colombia men innehav av max ett gram är tillåten.

På eftermiddagen besökte vi Guldmuseet, som liksom sin motsvarighet i Santa Marta visade upp många arkeologiska fynd från Colombias första bosättare under förkolonial tid. Colombia har haft flera hundra olika ursprungsgrupper. Urbefolkningen som bodde (och delvis fortfarande bor kvar) runt Bogotá kallas Muisca. Liksom Taironafolket var de duktiga i att bearbeta guld och andra metaller liksom ädelstenar som smaragder. Ursprungsbefolkningen har förutom under kolonisationen upplevt andra hot i modern tid där de tvingats odla kokaplantor av knarkkartellerna som sedan köpt råvaran av dem. Nu, när många av kartellerna bekämpats av den colombianska polisen, har myndigheterna bränt kokafälten och befolkningen har förlorat sin utkomst. När vi besökte Bogotá demonstrerade flera hundra familjer från bl a Muisca som satt upp tält i en av stadens parker och s a s ockuperade den i protest mot, som vi förstått det, att de inte erbjudits någon kompensation eller hjälp av den colombianska staten för att kunna livnära sig på andra sätt. Befolkningen har också upplevt att mark tagits från dem i takt med att nya mineralfyndigheter gjorts och gruvbolagen har med olika medel tvingat bort dem. Tyvärr kunde vi inte uppdatera oss i frågan och vi fick olika svar beroende vem vi frågade om konflikten. Helt klart är att ursprungsbefolkningen har svårt att klara sig när deras livsmiljö krymper. När de då istället söker sig till städerna har de svårt att få jobb och är illa rustade att leva livet i en stad. Utbildning och levnadsvanor är så annorlunda. Tyvärr hamnar väldigt många, både barn och vuxna, till slut som tiggare på gatorna.

Nästa dag passade vi på att ta linbanan upp till Monserrate där det står en liten kyrka samt en restaurang och café. Platsen är egentligen mest känd för den vackra utsikten ner mot staden och man kan tydligt se hur Bogotá ligger i en sänka mellan bergen som är en av de nordliga förlängningarna av Andernas bergskedja. En trevlig tur men med mycket väntan i den långa kön till linbanan.

Vi hann också med museibesök där vi först, och mest av en slump, hamnade i Museo Iglesia de Santa Clara. Ett litet vackert utsmyckat museum i barockstil i ett tidigare kapell för nunnor av Franciskanorden. På väggarna hängde konst från 1600 och 1700-talen och man kunde också ta del av en utställning som tog upp viktiga kvinnogestalter i kristendomen. Nutida konstnärer ställde också ut konstverk i form av installationer som både var en hyllning till kvinnan och en representation av det våld mot kvinnor som fortfarande är relativt vanligt förekommande i landet.

Vi passerade Bolivár-torget där det var full söndagsaktivitet. Katedralen var öppen och predikan hade precis börjat. Samtidigt, på torget, hade ursprungsbefolkningen samlats med representanter från olika grupper inför ett gemensamt möte "urbefolkningens sjätte distriktsmöte" där man skulle diskuterade gemensamma frågor. Vi hamnade mitt i invigningsceremonin där de religiösa ledarna välsignade alla på torget inklusive oss ”småbröder” som samlats i en stor ring. Det taktfasta trummandet från invigningen blandades med mässande från katedralen, strax intill. En otroligt märklig upplevelse!

Senare gjorde vi också det obligatoriska besöket på nationalmuseet där vi kunde se flera verk av den colombianske konstnären och skulptören Fernando Botero. Man känner snabbt igen hans stil med vardagsmotiv där både människor och djur har stora runda former. I övrigt var museet precis som andra nationalmuseer. Här visades det upp konst från olika epoker av Colombias historia och förhistoria. Vid det här laget var vi så museitrötta så vi orkade inte gå igenom alla utställningar utan gick istället ut i gatuvimlet och tittade på vad gatuförsäljarna hade att erbjuda. Varje söndag stängs en lång gata av i staden till förmån för gående och cyklister. Det är mycket uppskattat och försäljare passar såklart på att visa upp sina produkter där.

Sista dagen i Bogotá vigdes åt det ärende som egentligen var den största anledningen till vårt besök i staden. Christer skulle äntligen få sitt nya körkort! För några månader sedan hade han ansökt om förnyelse av sitt gamla och nästan utgångna körkort, på svenska konsulatet i Grenada. Därifrån hade ansökan skickats vidare till Karibiens Stockholmsambassad i Sverige för vidare handläggning av Transportstyrelsen som sedan skickat det nya körkortet till svenska ambassaden i Bogotá. Förutom att hela processen tagit någon månad på grund av långsam postgång (i Sverige?) så hade allt gått som planerat. Han hade fått en tid hos ambassadpersonalen och nu var det dags! Väl vid ambassadbyggnaden i Bogotá (norra delen, såklart! 😊) tog det en bra stund innan vi blev förstådda och sedan insläppta. Tyvärr hittade vi ingen som kunde prata engelska eller svenska men vår knaggliga spanska och med Google translate löste sig det hela och Christer fick till slut hämta ut körkortet hos en sekreterare som också, tyvärr, bara kunde prata spanska. Glada åt att allt gått så bra firade vi sista kvällen på en mysig liten restaurang, ett kvarter från vårt hotell. Personalen hejade glatt igenkännande då vi ätit där tre dagar i rad och vi njöt återigen av en riktigt god middag. Dagen efter flög vi tillbaks till båten.

Hotel Casa de la Luz

 

 

La Candelaria, old town

 

 

Gold museum

  

 

Museo Iglesia de Santa Clara (Christer tries the confessional)

 

 

Plaza Bolivár

 

Botero paintings at the National museum

  

Bogotá