“The Rock” and the end of Anastacia

After staying on Niue for a little over a week, it was time to set off for Tonga and we waited for the next weather window. We were now several boats following weather forecasts and some were in contact with meteorologists specializing in marine weather for help as we were unsure how the weather systems that prevailed further west would develop. A low-pressure system with thunderstorms had formed to the west of Tonga on its way east and it was unclear how fast it would move and what direction it would take. We had hoped to leave the island on Friday 9 May but in the end we all chose to stay on Niue as it was not possible to determine whether the low-pressure would go north or south of the island and we did not want to risk encountering it on the way to Tonga. Especially not considering the thunderstorms. None of us had boats that fast... So far, the prevailing trade winds and waves were from the east, so we were well protected at our buoys on the west side of the island, but if the low-pressure were to take a southerly direction, we would suddenly get wind from the west, which is very unusual at this time of year on Niue. As time went on, however, more weather forecasts pointed to this particular scenario and we discussed different strategies for coping with the approaching weather without taking too many risks. Seeking shelter on the east side was a possibility but also associated with some danger as the forecasts were so uncertain and that side of the island was already exposed to high easterly waves. The island is not so high that it provides good protection from the wind and it always takes a long time before the waves follow a change in wind, risking getting a wind with the opposite wave direction for several hours. There were also no anchoring options on the east side and the charts were not entirely reliable because the depth has not been measured all the way to the reef. Everyone prepared their boats by tying up additional moorings at the buoys with several long storm lines and lashing sails, etc. The buoys were new and in very good condition so we weren't too worried that they wouldn't hold. In addition, the low-pressure system would move quite quickly past the island, Sunday to Monday and there wouldn't be any storm winds (about 50 knots). We therefore didn't expect any dangerously big waves to whip up from the west. We were actually more worried about the wind and possible lightning.

The young French couple on the S/V Oatneck went ashore on Saturday to avoid having to wait out the low-pressure system on the boat. We had, from the beginning, planned to stay on Anastacia but, took it safe before the uncertain, and instead chose to go ashore on Sunday morning and sleep one night in the same place as the French couple. Two of the boats that remained at the buoys chose to go to the east side of the island. The third boat remained but later announced that it had become rollier than expected at the buoy and so unpleasant that they also cast off. The wind speed at that time was around 25 knots and it was no longer possible for us on land to get to our boats. The sea was too rough in and around the harbor where the reef is shallower. However, the westerly waves were manageable for Anastacia and Oatneck and they moved, facing the waves as they should at their buoys. Unfortunately, the weather forecast was later changed to say that the wind would only subside during the night to Tuesday. During Monday it continued to blow with about the same strength as before but there were now strong gusts and the wave height at the reef was estimated to be around 3-4 m. However, there was never any thunderstorm. The last time we checked at our boats was at 3 p.m. At 4-5 pm the wind strength increased further while the wind began to turn to the southwest and during the half hour that it lasted, Anastacia's mooring lines snapped and she was wrecked. The police came to us shortly afterwards and wanted to make sure that we were safe and that no one else was on board either boat. Nothing more could be done at that time.

While we had been ashore and waiting for the low-pressure to pass, we tried to keep our spirits up, together with Milena and Nicolas from S/V Oatenec. We checked on the boats at regular intervals and it was a good support not to have to be alone with the agony. However, we were, despite everything, pretty sure that everything would go well until Monday afternoon. When the wind strength suddenly increased and our boat tore from the mooring, it became much worse mentally for both us and our friends. During the night of Tuesday, we could only lie listening to the wind and hoping that their boat would withstand the waves. It was a great relief for all of us to see Oatenec at her buoy on Tuesday morning. It was worse with Anastacia, which had now completely broken up against the reef and the rocks of the island during the night.

During Tuesday the wind gradually died down and a little later the other boats appeared from the east side. When we all met later the other crews told how they had been “patrolling” back and forth behind the island, trying to avoid the areas that were not mapped on the charts and trying to stay away from each other at night so that they did not collide by mistake. It had It had been a tough 48 hours for them too, with a lot of motoring when it was difficult to set suitable sails. However, everything had gone well and everyone was relieved but also very sad on our behalf. A piece of good news in the midst of all the misery was that the autopilot on Timmies Run suddenly and for some inexplicable reason decided to work, along with other electronics that had also previously given up. It had made it a lot easier for the crew to finally not have to steer manually during the two days.

Of the two boats that remained, it is difficult to know which was decisive for Anastacia to sink while Oatenek endured. There were probably several factors that interacted. The buoy Anastacia was moored at, was closer to the island than the neighboring boat. We later also learned that one of the buoy’s concrete blocks had moved a little closer to the reef. She was therefore in shallower water and the waves broke more in front of her when the wind increased. Another contributing factor may have been that she was slightly heavier than Oatenek. Two of the three mooring lines we used to moor her were strong storm lines with both chafing protection and built-in shock absorbers and we had laid them out about 10 m away from the buoy which in turn also had “slack” to the buoy’s blocks. There were never any storm winds so they should have been able to handle the pressure but since the wind lasted longer than expected the waves probably became too high and when the wind slowly changed direction the boat may have heeled over into the waves. But that is just speculation. It is easy to conclude in retrospect that we should have made it to the east side of the island on Sunday but we really didn’t think it would be necessary and at the same time we were unsure of what the conditions on that side of the island would be like. It is of course a lesson to learn from that weather forecasts are uncertain until the last moment and you have to take that into account. At the same time, in the midst of all this chaos, we were grateful that we were unharmed and still had each other.

When we looked at the remains of Anastacia on Tuesday morning, we could only see that what had been our home for two years was literally in ruins, washed ashore and far out on the reef. It was difficult and so incredibly sad to see and for a long time we had difficulty approaching the place and seeing all our private belongings so scattered and destroyed. The reef is razor sharp and the rock so hard that most of it had been torn to pieces. Now we understand why Niue is nicknamed “The rock”!

We have been met with a lot of warmth and understanding and have received help from both our sailing friends and the islanders as well as several business owners. Not least, the Niue Yacht Club has contributed to our being able to buy some clothes and hygiene items and helped us with accommodation together with Kololi's Motel. Although there are few things that are still intact, we hope that they can be of some use on the island. We know that some items have already found a new home. Our dinghy, that had been on land, has been donated to those who will work on restoring the reefs. Salvage of the wreck and everything that has been scattered is being handled by the Maritime Division of Niue Transport Authority's Department with the help of various actors. Our insurance company has confirmed that they will cover the costs of wreck removal, environmental actions and as well as final disposal, which is a relief, even though we realize that there is a lot of work involved before the reef is restored. It should also be said that we received many questions and several who suggested that we should have stayed on the boat and sailed around the island when the low-pressure system came, and that is absolutely true, but the situation was also difficult to assess and the safest strategy was not obvious.

While we were on the island after the accident, we had the privilege to participate in a headstone unveiling ceremony for a deceased relative of the family that stayed at the motel with us. It was a very warm and beautiful experience where several relatives from near and far had gathered to unveil the gravestone of a relative who died in the midst of the corona epidemic. Parts of the family live in Niue and parts in New Zealand, so it has been difficult for them to arrange this occasion. Now it has finally happened and the beautiful headstone that they arranged, as well as the ceremony, breathed both love and humor, spiced with little anecdotes about the deceased. As in many other places in Polynesia, deceased relatives are often buried in the family’s property. This way, it is easier to keep the memory of the deceased alive and they continue to be a natural part of the family. It was touching to be part of so much human warmth and meant a lot to us. It helped us to gain perspective on what had happened and to be grateful for what we still had. After the ceremony, we were treated to such a large buffet at the motel that we could not possibly manage to taste all the delicious dishes. Thank you very much for letting us be a part of this!

It has now been almost two weeks since the accident and we are experiencing how we think in terms of the time before and after Anastacia. The time that has passed since the accident has felt like an eternity but it has been useful to process what has happened. We do not feel we are done with sailing and it seems that the insurance company will compensate us for the boat itself but not all the equipment we had on it. If that happens, we will try to find a new boat that works with our, now a tighter budget, so we can continue our adventure. Here we would like to especially thank family and friends for supporting us so that we can hopefully continue sailing.

Soon we will leave Niue and head back to Tahiti where there are several sailboats for sale…

 ~~~~~~~~~~~~

När vi stannat på Niue i lite drygt en vecka var det dags att ge sig av mot Tonga och vi väntade på nästa lämpliga väderfönster. Vi var nu flera båtar som följde väderprognoser och några hade kontakt med meteorologer specialiserade på sjöväder för att få hjälp eftersom vi var osäkra på hur de olika vädersystemen som rådde längre västerut skulle utvecklas. Ett lågtryck med åskoväder hade bildats väster om Tonga på väg österut och det var oklart hur snabbt det skulle röra sig och vilken riktning det skulle ta. Vi hade hoppats kunna lämna ön fredagen den 9 maj men till slut valde samtliga att stanna på Niue eftersom det inte gick att avgöra om lågtrycket skulle gå norr eller söder om ön och vi ville inte riskera att möta det på vägen till Tonga. Särskilt inte med tanke på åskan. Så snabba båtar hade ingen av oss... Än så länge rådde passadvind och vågor från öster så vi låg väl skyddade vid våra bojar på västsidan ön men om lågtrycket skulle ta en sydlig riktning skulle vi plötsligt få vind från väster vilket är väldigt ovanligt så här års på Niue. Ju längre tiden gick pekade fler vädermodeller dock för just detta scenario och vi diskuterade olika strategier för att klara det annalkande vädret utan att ta för stora risker. Att söka skydd på östsidan var en möjlighet men också förenat med viss fara eftersom prognoserna var så osäkra och den sidan av ön var redan utsatt för höga östliga vågor. Ön är inte så hög att den ger skydd för vinden och det dröjer alltid länge innan vågorna följer en vindförändring så man riskerade att få en vind med motsatt vågriktning under flera timmar. Det fanns heller inga ankringsmöjligheter på östsidan och sjökorten var inte helt tillförlitliga då det inte är djupmätt ända fram till revet.  Alla förberedde sina båtar genom ytterligare tampar vid bojarna med flera långa stormlinor och surra segel m m. Bojarna var nya och i mycket gott skick så vi var inte så oroliga för att de inte skulle hålla. Dessutom skulle lågtrycket röra sig ganska snabbt förbi ön, söndag till måndag och det skulle inte bli stormvindar (motsvarande ca 50 knop). Vi räknade därför inte med att det skulle hinna piska upp några större vågor västerifrån. Vi var egentligen mer oroliga för vinden och ev. blixtnedslag.

Det unga franska paret på S/V Oatneck gick iland på lördagen för att slippa vänta ut ovädret på båten. Vi hade, från början, tänkt vara kvar på Anastacia men, tog det säkra före det osäkra, och valde istället att gå i land på söndagsmorgonen och sova en natt på samma ställe som det franska paret. Två av båtarna som låg kvar vid bojarna valde att ta sig till östsidan av ön. Den tredje båten låg kvar men meddelade senare att det blivit ”rulligare” än förväntat vid bojplatsen och så pass otrevligt att de också kastade loss. Vindstyrkan var vid det tillfället runt 25 knop och vid den tidpunkten var det inte längre möjligt för oss på land att ta oss till våra båtar. Sjön var för orolig i och runt hamnen där revet ligger grundare. De vågor som kom västerifrån var dock hanterliga för Anastacia och Oatneck och de rörde sig mot vågorna som de skulle vid sina bojar. Väderprognoserna ändrades tyvärr senare till att vinden skulle avta först under natten till tisdag. Under måndagen fortsatte det att blåsa med ungefär samma styrka som tidigare men det kom nu starka byar och våghöjden vid revet låg uppskattningsvis runt 3-4 m. Något åskväder blev det dock aldrig. Sista gången vi tittade till våra båtar var vid 15-tiden. Vid 16-17-tiden ökade vindstyrkan ytterligare samtidigt som vinden började vrida mot sydväst och under den cirka halvtimme som det varade, brast Anastacias förtöjningslinor och hon förliste. Polisen kom till oss strax efteråt och ville försäkra sig om att vi var i säkerhet och att ingen mer fanns ombord på någon av båtarna. Något mer kunde inte göras då.

Under tiden vi hade varit i land och väntat på att ovädret skulle dra förbi försökte vi hålla modet uppe, tillsammans med Milena och Nicolas från S/V Oatenec. Vi tittade till båtarna med jämna mellanrum och det var ett gott stöd att inte behöva vara ensamma med våndan. Vi var dock, trots allt, ganska säkra på att allt skulle gå bra ända fram till måndagseftermiddagen. När sedan vindstyrkan plötsligt ökade och vår båt slet sig blev det psykiskt mycket värre både för oss och våra vänner. Under natten till tisdagen kunde vi bara ligga och lyssna på vinden utanför och hoppas att deras båt skulle stå emot vågorna. Det var en stor lättnad för oss alla att se Oatenec vid sin boj på tisdagsmorgonen. Värre var det med Anastacia som nu helt slagits sönder mot revet och öns klippor under natten.

Under tisdagen avtog vinden så småningom och lite senare dök de övriga båtarna upp från östsidan. När vi senare träffades allihop berättade de andra besättningarna hur de ”patrullerat” fram och tillbaka bakom ön och försökt undvika de områden som inte var kartlagda på sjökorten samt försökt hålla sig borta från varandra på nätterna så de inte kolliderade av misstag. Det hade varit tuffa 48 timmar för dem också, med mycket motorkörning då det var svårt att sätta vettiga segel. Allt hade dock gått bra och alla var lättade men också bedrövade för vår skull. En glädjande nyhet mitt i allt elände var att autopiloten på Timmies Run plötsligt och av oförklarlig anledning bestämt sig för att fungera, tillsammans med annan elektronik som också tidigare givit upp. Det hade underlättat en hel del för besättningen att äntligen slippa styra manuellt under de två dygnen.

Av de två båtar som legat kvar är det svårt att veta vad som var avgörande för att Anastacia förliste medan Oatenek klarade sig. Troligen var det flera faktorer som samverkade. Bojen Anastacia låg förtöjd vid, låg närmare ön än grannbåten. Vi fick senare också veta att en av bojstenarna hade flyttat sig lite närmare revet. Hon låg alltså på lite grundare vatten och vågorna bröt mer framför henne när vindökningen kom. En annan bidragande faktor kan ha varit att hon var något tyngre än Oatenek. Två av de tre tampar vi förtöjt henne med var riktiga stormlinor med både skavskydd och inbyggd ryckdämpare och vi hade lagt ut dem med ca 10 m avstånd till bojen som i sin tur också hade ”slack” till bojstenarna. Det blåste aldrig stormvindar så de borde ha klarat pressen men eftersom blåsten varade längre än förväntat blev vågorna antagligen för svåra och när vinden sakta bytte riktning sig kan båten ha fått slagsida mot vågorna. Men, det är bara spekulationer. Det är lätt att i efterhand konstatera att vi borde tagit oss till östra sidan av ön på söndagen men vi trodde verkligen inte att det skulle behövas samtidigt som vi var osäkra på hur förhållandena på den sidan av ön skulle bli. Det är såklart en lärdom att ta med sig att väderprognoser är osäkra in i det sista och man måste ta höjd för det. Samtidigt, mitt i allt detta kaos som rådde, kände vi tacksamma för att vi var oskadda och fortfarande hade varandra.

När vi tittade på resterna av Anastacia på tisdagsmorgonen så kunde vi bara konstatera att det som varit vårt hem sedan två år tillbaka bokstavligen låg i spillror, uppspolat på land och långt ut på revet. Det var svårt och så oerhört ledsamt att se och vi hade länge svårt att närma oss platsen och se alla våra privata saker så fullständigt utspridda och förstörda. Revet är sylvasst och berget så hårt att det mesta slitits i småbitar. Nu förstår vi varför Niue har smeknamnet ”The rock”!

Vi har mötts av mycket värme och förståelse och fått hjälp av både våra seglarvänner och öborna liksom flera näringsidkare. Inte minst har Niues Yacht Club bidragit till att vi kunnat handla lite kläder och hygienartiklar samt hjälpt oss med logi tillsammans med Kololi's Motel. Även om det är få saker som fortfarande är intakta hoppas vi att de kan komma till någon nytta på ön. Vissa prylar vet vi redan har fått ett nytt hem. Vår dinge som legat på land är skänkt till dem som skall arbeta med restaurering av reven. Bärgning av vraket och allt som spridits ut sköts av Niues transportmyndighet avdelning för maritima frågor med hjälp av olika aktörer. Vårt försäkringsbolag har bekräftat att de kommer att täcka kostnaderna för bärgning och omhändertagande av båtresterna liksom återställning av miljön efter förlisningen vilket är en lättnad, även om vi inser att det återstår mycket arbete innan revet är återställt. Det skall också sägas att vi fått många frågor och flera som antytt att vi borde varit kvar på båten och seglat runt ön när ovädret kom och det är ju helt sant men situationen var också svårbedömd och den säkraste strategin var inte självklar.

Under tiden vi varit på ön efter olyckan hade vi privilegiet att delta i en avtäckningsceremoni efter en avliden släkting till den familj som bott på motellet tillsammans med oss. Det var en mycket varm och fin upplevelse där flera släktingar från när och fjärran hade samlats för att avtäcka gravstenen till en släkting som avled mitt under coronaepidemin. Delar av familjen bor på Niue och delar på Nya Zealand så det har varit kämpigt för dem att ordna med detta tillfälle. Nu blev det äntligen av och den vackra gravvården som de ordnat liksom ceremonin andades både kärlek och humor kryddad med små anekdoter om den avlidna. Som på många andra platser i Polynesien så begravs avlidna släktingar ofta på släktens tomt. På så sätt håller man lättare minnet levande av de avlidna och de fortsätter att vara en naturlig del av familjen. Det var rörande att vara med om så mycket mänsklig värme och betydde mycket för oss. Det hjälpte oss att få perspektiv på det som hänt och vara tacksamma för det vi ändå fortfarande hade kvar. Efter ceremonin bjöds vi på en så stor buffé på motellet att vi omöjligen kunde klara av att smaka på alla goda rätter. Stort tack för att vi fick vara med om detta!

Det har nu snart gått två veckor efter olyckan och vi upplever hur vi tänker i banor av tiden före respektive efter Anastacia. Tiden som gått efter olyckan har känts som en evighet men det har varit nyttigt att få bearbeta det som hänt. Vi känner oss inte färdiga med seglingen och det verkar som att försäkringsbolaget kommer att ersätta oss för själva båten men inte all utrustning vi hade på den. Blir det så kommer vi att försöka hitta en ny båt som fungerar med vår, numera lite tightare budget, så vi kan fortsätta vårt äventyr, Här vill vi speciellt tacka släkt och vänner för att de ställt upp för oss så att vi förhoppningsvis kan fortsätta segla.