To Norway!

From the home port in Källviken, we piloted the boat to Gullholmen for a final briefing and check-up. Then we had a shorter test-sailing Smögen. A chilly but sunny day with good wind and almost no waves. This is how good the next four years can be, we said to each other, enjoying…

Från hemmahamnen i Källviken körde vi båten till Gullholmen för en sista genomgång och check-up. Sedan blev det en kortare testsegling till Smögen. En kylig men solig dag med bra vind och nästan inga vågor. Så här bra kan vi tänka oss att ha det de närmaste fyra åren, sa vi till varandra och njöt...

Once arrived in Smögen, we prepared the boat for a longer sail to Norway. We looked at different weather forecasts and waited for what looked to be a good tailwind to the southwest tip of Norway. The intention was to test our new downwind sail, a so-called Blue Water Runner which can be compared to a double gennaker. It took a while to get the sail and the extra sheet-lines that were needed in order. When everything was rigged and ready, we were soaked in sweat but in good spirits and expectant of the coming 24-hour sailing to Norway. We set off late in the afternoon on the 4th of May aiming to Farsund. The sailing started well. No tailwind but a weak north-easterly wind and I (Malin) decided that it would be enough to hoist the headsail. The weather-forecasts predicted that the wind would soon turn to an easterly direction and then it would be unnecessary to mess with the mainsail if we were going to hoist Blue Water Runner anyway. After three hours of sailing at about 2-3 knots, Christer got bored and said "Shouldn't we hoist the big one anyway?". Well, this was tedious, I admitted, so we hoisted the mainsail and the speed immediately increased to 5-6 knots. Lovely! Now we just waited for the wind to turn to the east so we could test our new sail. The hours passed; the wind increased in strength. Christer took a shift until midnight and woke me up to take over, at the helm. The wind had only increased in strength but with the same direction. So far, we had been able to sail with help of the autopilot, but now it was not able to keep the course anymore and I had to steer by hand. The waves had grown bigger and when they come from the stern, the boat leans and makes twists that require a lot of control when steering. At 4 o'clock I woke Christer up and he had to continue at the helm. Now the boat was going at around 9 knots and the waves grew taller. At 8 am, it was my turn again, but now I had trouble keeping the right course. My arms began to ache. We reefed and the boat became easier to steer. The Blue Water Runner was out of the question and the extra sheet-lines were just being in the way on deck... In the last hours before Farsund, Anastacia rushed forward at 10-13 knots! Once arrived at the port, we were both quite exhausted. I quickly realized that this requires more training to be able to cope! Now it's push-ups and sit-ups every day!

Väl framme i Smögen förberedde vi båten för en längre segling till Norge. Vi tittade på väderprognoser och väntade in vad som såg ut att bli god medvind till Norges sydvästspets. Målet var att testa vårt nya undanvindsegel, en så kallad Blue Water Runner som kan liknas vid en dubbel gennaker. Det tog en bra stund att få ordning på seglet och de extra skotlinor som behövdes. När allt var riggat och klart var vi genomsvettiga men vid gott mod och fulla av förväntan inför dygnssgelingen till Norge. Vi gav oss iväg sen eftermiddag den 4:e maj med målet att komma till Farsund. Seglingen börjde bra. Ingen medvind men en svag nordostlig vind och jag (Malin) menade bestämt att det skulle räcka med att hissa förseglet. Prognoserna sa ju att vinden snart skulle vrida till ostlig vind och då var det onödigt att krångla med storseglet om vi ändå skulle hissa Blue Water Runner. Efter tre timmars seglande i sisådär 2-3 knop så tröttnade Christer och sa "Skall vi ändå inte hissa storen?". Jo, detta var lite väl segt, medgav jag så vi hissade storseglet och farten ökade genast till 5-6 knop. Härligt! Nu väntade vi bara på att vinden skulle vrida till ostlig så vi fick testa vårt nya segel. Timmarna gick, vinden tilltog i styrka. Christer tog ett pass till midnatt och väckte mig för att ta vid, vid rodret. Vinden hade bara öka i styrka men med samma riktning. Hittills hade vi kunnat segla med autopiloten men under småtimmarna märktes att den inte orkade hålla kursen och det blev till att styra för hand. Vågorna hade växt till sig och när de kommer från aktern ålar sig båten och gör krumbukter som kräver att man har lite koll när man styr. Vid 4-tiden väckte jag Christer och han fick fortsätta vid rodret. Nu gjorde båten runt 9 knop och vågorna var ännu lite större. Vid 8 på morgonen var det åter min tur men nu hade jag full sjå att hålla rätt kurs. Armarna började värka. Vi revade och båten blev mer lättstyrd. Någon Blue Water Runner var inte att tänka på och de extra skotlinorna var mest bara i vägen på däck... De sista timmarna innan Farsund forsade Anastacia fram i 10-13 knops fart! Väl framme i hamnen var vi båda rätt slutkörda. Jag konstaterade snabbt att här krävs mer träning för att orka! Nu är det armhävningar och situps varje dag som gäller!

Here we are outside Lindesnes, on our way to Farsund. 9-10 knots
Här är vi utanför Lindesnes, på väg till Farsund. 9-10 knop

We will remain here in Farsund until the weather permits a crossing to Inverness, Scotland. As it looks from the weather forecasts, it will take until the middle of next week, but you never know...

Vi blir kvar här i Farsund tills vädret medger överfart till Inverness, Skottland. Som det ser ut i prognoserna lär det dröja till mitten av nästa vecka, men man vet aldrig...