Crossing the Panama Canal

One of the requirements to be allowed to pass through the Panama Canal is that you must have four linehandlers on board in addition to the captain. There is therefore a WhatsApp group that mediates contact between captains who are looking for linehandlers and sailors who will pass the canal themselves and want to gain some experience before their own crossing. The only requirement apart from food and accommodation during the canal passage is that you compensate their journey back to the port they started from. Through that group and our sailing friends Jodi and Magnus, we had three volunteers ready for Anastacia's crossing. Unfortunately, our third volunteer got other, more urgent obligations to take care off, in the days before departure. Via the WhatsApp group we quickly got a new contact, Charles, who turned out to have the boat on the same dock as our friends. We were lucky! Together with me (Malin) we were now full crew.

The day before the canal crossing, we were able to collect long, sturdy lines and fenders that we rented from our agent. Eight ball-fenders and four ropes barely made it into our dinghy. Add to that a Malin sitting on top and it was a miracle that the whole construction didn't fall over. Christer drove the dinghy veery slowly back to Anastacia, without losing any of the precious cargo 😊. The agent also informed us that we were booked on a two-day canal crossing starting at 3pm.

On the boat we prepared food in advance that would be enough for the two days for us and the rest of the crew and took out water bottles that we had bought in advance. Everything according to the careful instructions we received from the agent 😊

We lowered the Bimini to give more room to handle the lock lines aft and covered the solar panels with pads to protect them from the lines that the lock crew would throw from the lock edge and that we are expected to catch. The next morning, we called up the canal station (Cristobal Signal Station) who confirmed our position and advised that our canal Advisor would show up at 17:30. We then agreed with our linehandlers to pick them up a little later than planned. Once we picked them up there was still a long wait and not until after 18:30 did a pilot boat appear to drop off Advisor Carlos, on Anastacia. The delay was due to another boat that was also due to lock at the same time as us waiting for a crew. Unfortunately, it was now so late in the day that it had gotten dark so we didn't see much of the surroundings or the canal. However, the locks were beautifully lit. Carlos instructed Christer on how to navigate and told us that we would be tied to the outer side with another sailboat in the middle and a powerboat at the far end towards the canal wall. Once at the first lock, discussions arose between the pilots on each boat as they did not all agree on the formation. Carlos was right in the end though. We drove slowly towards the lock and then the boats were lashed together. As Anastacia was towards the middle of the lock, we never had to handle any lines from shore, but only had to keep up with the other boats. The worst were for the powerboat that had the lock wall on the starboard side and two sailboats on the port side.

When you lock up, you always let the smaller boats lie behind the larger ships in the lock. On the way down, you do the opposite. In this way, the smaller boats are not affected so much by the turbulence in the water that occurs when the ships run their engines, combined with how the water rushes when it is let in and out of the lock. Consequently, a large freighter lay first in the lock and after it we lay in our "package" of boats. At the first lock, we also took the opportunity to eat dinner that we had prepared before. All three locks up to Lake Gatún ran without problems. On the boat, we in the crew kept an eye on the lines towards the other boat and Christer drove. Carlos supervised it all and gave directions. He was constantly in contact with the other pilots and via his mobile phone he could follow how all the boats were positioned in the canal.

Once in Lake Gatún we were soon able to lay by a giant mooring buoy and a pilot boat appeared and took Carlos back to shore. The rest of us were really tired and agreed to go to bed in order to get up at half past seven when the next Advisor would appear at half past eight in the morning. When we, the next morning, had just managed to prepare breakfast for the crew, the Advisor Hector suddenly appeared, almost an hour early! Sitting in peace and eating your breakfast was simply something to forget. Now, it was full speed again and the food had to be consumed as best we could on the way... At this point several hours of driving through the lake followed until we reached the last three locks that would carry us down towards the Pacific ​​side. This time with freighters behind us and in the last two locks we lay with the powerboat between the two sailboats. Now we finally got to try handling ropes against the lock wall. Canal workers threw thin pilot lines with a monkey fist knot at the end which we would catch and lash to the lines we had on the boat. However, once the pilot lines got going, it turned out that we had been unnecessarily careful with covering our solar panels. The staff threw them so far that they ended up on the boat next to us and the crew there was quick to throw the lines back to us. Then the canal crew pulled back the pilot line and secured the boat's line to the lock bollards. In this way, we could manage the lines completely from the boat. We had our lines against one lock wall and the other sailboat against the other wall. Now the powerboat only had to maintain a steady course as the water poured into the lock. The sluicing then ran completely undramatically and even now there was some waiting for all the boats before each lock, so we took the opportunity to have lunch when there was a break. After the last lock we concluded that these two days had been warmer and sunnier than in a long time and that it would probably have been better to have the Bimini up all the time. Now we were crazy hot, sunburned and tired, but happy that everything went well even though a lot had not gone as we had planned 😊.

After the last lock, at Balboa Harbor, we waved off all our guests and steered Anastacia towards the La Playita marina on the Pacific side, grateful to have had such a capable and pleasant crew with us. Jodi and Magnus wanted to join in order to gain some experience before taking their boat through the canal themselves. Charles had lined up as a linehandler before and already had some experience but thought it was fun to be involved once more. He will also cross the canal himself with his boat in a week or so. Many thanks to you! Many thanks also to our experienced Advisors who were both calm, educational and took no risks.

Now we are in the marina and will soon clear out of Panama. We need to arrange some documents and certificates to then be able to set off on a week-long sailing trip to the Galapagos. We have reactivated our satellite phone which will update Anastacia's position on the front page of the blog every hour. The family is notified and… Pacific Ocean, here we come! 😊

 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

 

Ett av kraven för att få passera Panamakanalen är att man måste ha fyra ”linehandlers” ombord förutom kaptenen. Det finns därför en WhatsApp-grupp som förmedlar kontakt mellan kaptener som söker linehandlers och seglare som själva skall passera kanalen och vill få lite erfarenhet innan den egna överfarten. Enda kravet förutom mat och husrum under kanalpassagen är att man ersätter deras resa tillbaka till den hamn man startade från. Via den gruppen och våra seglarvänner Jodi och Magnus hade vi tre volontärer redo för Anastacias överfart. Tyvärr fick vår tredje frivillige förhinder, dagarna innan avfärd. Via WhatsApp-gruppen fick vi snabbt en ny kontakt, Charles, som visade sig ha båten på samma brygga som våra vänner. Där hade vi tur! Tillsammans med mig (Malin) var vi nu fulltaliga.

Dagen innan kanalöverfarten kunde vi hämta långa, rejäla linor och fendrar som vi hyrt av vår agent. Åtta kulfendrar och fyra linor fick, med nöd och näppe, plats i vår dinge. Lägg därtill en Malin sittandes uppepå så var det ett under att inte hela ekipaget välte. Christer körde dingen vääldigt långsamt tillbaka till Anastacia, utan att tappa något av den dyrbara lasten 😊. Av agenten fick vi också besked om att vi var bokade på en tvådagars kanalöverfart med start kl 15.

På båten lagade vi mat i förväg som skulle räcka för de två dagarna för oss och övrig besättning och tog fram vattenflaskor som vi köpt i förväg. Allt enligt de noggranna instruktioner vi fått av agenten 😊

Vi monterade ner biminin för att ge mer plats att kunna hantera slusslinorna i aktern och täckte solpanelerna med dynor för att skydda dem för de linor som slusspersonalen kastar från slusskanten och som vi förväntas fånga upp. Morgonen därpå ropade vi upp kanalstationen (Cristobal Signal Station) som bekräftade vår position och meddelade att vår kanalrådgivare/lots skulle dyka upp vid 17:30. Vi kom då överens med våra linehandlers att hämta upp dem lite senare än planerat. När vi väl hämtat dem följde ändå en lång väntan och inte förrän efter 18:30 dök en lotsbåt upp som släppte av kanalrådgivaren/lotsen Carlos, på Anastacia. Förseningen berodde på att en annan båt som också skulle slussa samtidigt med oss väntade på besättning. Tyvärr var det nu så sent på dagen att det hunnit mörkna så vi såg inte så mycket av omgivningarna eller kanalen. Slussarna var dock vackert upplysta. Carlos instruerade Christer om hur han skulle köra och berättade att vi skulle ligga ytterst i bredd med en annan segelbåt i mitten och en motorbåt längst mot kanalväggen. Väl framme vd första slussen uppstod diskussioner mellan lotsarna på respektive båt då alla inte var överens om formationen. Carlos fick dock rätt till slut. Vi körde sakta mot slussen och sedan surrades båtarna intill varandra. Eftersom Anastacia låg mot slussens mitt behövde vi aldrig hantera några linor från land utan behövde bara hänga med de andra båtarna. Värst var de för motorbåten som hade slussväggen på styrbord sida och två segelbåtar om babord.

När man slussar uppåt så låter man alltid de mindre båtarna ligga efter de större fartygen i slussen, På vägen ner gör man tvärtom. På så sätt påverkas inte de mindre båtarna så mycket av den turbulens i vattnet som uppstår när fartygen kör sina motorer, i kombination med hur vattnet forsar när det släpps in respektive ut, ur slussen. Ett stort fraktfartyg lade sig följaktligen främst i slussen och efter den låg vi i vårt ”paket” av båtar. Vid första slussen passade vi också på att äta kvällsmat som vi förberett innan. Alla tre slussningarna upp till Gatúnsjön löpte utan problem. På båten höll vi i besättningen koll på linorna mot den andra båten och Christer körde. Carlos övervakade det hela och gav anvisningar. Han höll hela tiden kontakt med de andra lotsarna och via mobilen kunde han följa hur alla båtar låg till i kanalen.

Väl i Gatúnsjön kunde vi snart lägga oss vid en gigantisk förtöjningsboj och en lotsbåt dök upp och tog med sig Carlos tillbaka till land. Vi övriga var rejäl trötta och kom överens om att lägga oss för att stå upp vid halv sjutiden då nästa lots skulle dyka upp vid halv åtta på morgonen. När vi, nästa morgon precis hunnit ställa fram frukosten för besättningen så dyker plötsligt lotsen Hector upp, nästan en timme för tidigt! Att sitta i lugn och ro och äta sin frukost var bara att glömma, Nu var det full fart igen och maten fick intas efter bästa förmåga under färd… Nu följde flera timmars körande genom sjön till de sista tre slussarna som skulle slussa oss neråt mot Stilla havssidan. Den här gången med fraktfartyg bakom oss och i de sista två slussarna låg vi med motorbåten mellan de två segelbåtarna. Nu fick vi äntligen prova på att hantera linor mot slussväggen. Kanalanställda kastade tunna pilotlinor med en s k apnäve (knop) i änden som vi skulle fånga upp och surra fast i linorna vi hade på båten. När väl pilotlinorna kom farande visade det sig dock att vi varit onödigt försiktiga med att täcka våra solpaneler. Personalen kastade dem så långt att de hamnade på båten intill och det blev fart på besättningen där att kasta tillbaks linorna till oss. Sedan drog kanalpersonalen tillbaka pilotlinan och gjorde fast båtens lina vid slussens pållare. På så sätt kunde vi sköta linorna helt från båten. Vi hade våra linor mot ena slussväggen och den andra segelbåten mot den andra väggen. Nu behövde motorbåten bara hålla en stadig kurs när vattnet strömmade in i slussen. Slussningarna löpte sedan helt odramatiskt och även nu blev det en del väntande på att alla båtar skulle ligga rätt inför varje slussning, så vi passade på att äta lunch när det blev en paus. Efter sista slussen konstaterade vi att dessa två dagar varit varmare än på länge och att det nog hade varit bättre att ha biminin uppe hela tiden. Nu var vi tokvarma, solbrända och trötta men glada att allt gått bra trots att mycket inte hade gått som vi hade tänkt 😊.

Efter sista slussen, vid Balboa hamn, vinkade vi av alla våra gäster och styrde Anastacia mot marinan La Playita på Stilla havssidan, tacksamma över att ha haft så duktig och trevlig besättning med oss. Jodi och Magnus ville vara med för att få lite erfarenhet innan de själva skall ta sin båt genom kanalen. Charles hade ställt upp som linehandler förut och hade redan en del erfarenhet men tyckte att det var kul att få vara med en gång till. Han skall också själv ta sig över kanalen med sin båt om någon vecka. Tusen tack till er! Stort tack också till våra erfarna lotsar som båda var lugna, pedagogiska och inte tog några risker.

Nu ligger vi i hamn och skall strax klarera ut från Panama. Vi behöver ordna med några dokument och intyg för att sedan kunna ge oss av på en dryg veckas segling till Galapagos. Vi har aktiverat vår satellittelefon igen som kommer att uppdatera Anastacias position på bloggens förstasida varje timme. Familjen är underrättad och… Stilla havet, här kommer vi! 😊

 
Photo credit to Magnus Andersson