Saint Martin/Sint Maarten

Saint Martin is a small island that is divided between a French part, Saint-Martin, and a Dutch part, Sint Maarten. The French half is part of the EU while the Dutch is not. We dropped anchor at Marigot Bay on the French side and had a very easy clearance at the local ship chandler where the paperwork could be done free of charge.

We stayed there for about a week and felt the atmosphere as relatively European. Just like other islands in the Caribbean, the Spanish were the first to colonize the island in the 15th century. After a lot of fighting, both the Netherlands and France finally claimed the island after Spain got "tired" of it. To avoid further fighting, the Netherlands and France decided to divide the island and a treaty was signed in 1648. Although the island officially consists of two countries, the inhabitants can travel freely between them and the children on both sides of the border learn French and Dutch along with English at school.

The differences that are usually highlighted are that the French side is more bureaucratic and rule-governed when it comes to running businesses, but also more correct and you can feel sure of getting the service that is promised. The Dutch part is known for a more "lessair fare" mentality and the companies experience less restrictions, which gives the visitor the impression of more activity and swiftness than on the French side. The population on both sides seems to have a love-hate relationship where the disadvantages of the other side are highlighted, albeit in a friendly and slightly humorous way. The island was hit hard by Hurricane Irma in 2017, which destroyed many homes on both sides. On the French side, the government wanted long-term solution and reconstruction to be done with more hurricane-proof methods to better withstand the next big hurricane. They were not as careful about that in the Dutch part, which allowed people to rebuild their houses, without major restrictions. On the French side, people are unhappy that reconstruction is slow and some still have no home after their old one was destroyed. On the Dutch side, most people have had their houses rebuilt, but there they are instead afraid of what will happen during the next big hurricane. So, no one seems to be really happy 😊

We did not visit many other parts of the island. The time was spent on further boat fixes. Among other things, the outboard engine of the dinghy had started to cough badly and needed care. We therefore slowly brought the dinghy into the small lagoon that lies between the peninsulas and had the engine serviced in the best of ways at a Yamaha workshop on the Dutch side. Our inverter that converts 12V to 220V had just gone off with a bang and with a distinct smell of burnt electronics which afterwards spread throughout the boat. We also had to change it to a new, and hopefully more durable, one. The zipper to the lazy bag and a few other things on the sprayhood had come loose in a few places as the old seams had literally been dissolved by the sun. We had to sew it back on and hope it lasts a while longer.

On Sint Maarten there was a good ship chandler where we took the opportunity to buy new anodes and antifouling paint for Anastacia for later use when we’ll have to prepare her for sailing in the Pacific. The shop also organized an event concerning safety and Atlantic sailing which we attended, together with several other crews from our "buddy" boats. We have probably never seen so many wiseacres in one place! The old men on site competed to give tips and tell the audience how to behave on the Atlantic in rough weather, as they had done it themselves many times. Among other things, some thought that some of the safety equipment that many sailors have in their boats, are unnecessary. We listened but also gave a thought of gratitude to our navigation teacher, Stig, from when we took our navigation and seamanship courses before we set off on our sailing. Calm, sensible and the advices he gave were grounded in international law and proven experience. We felt that we have a good grasp of things, after all. The beer that was offered at the event, however, tasted good and it was interesting to be shown what a life raft looks like when it has been regularly serviced and checked, respectively a raft that hasn’t. Doubtful if we dared to sit in the latter at a possible shipwreck.

Before we left Saint Martin, we said goodbye to Robin and Camilla on Alba, who have now started sailing home via Bermuda and the Azores. Saint Martin is one of the places where many boats gather for the Atlantic crossing to the east before the summer, when the hurricane season starts. We will also not sail further north now but will stop here and sail back along the Caribbean islands, visiting some of the islands we previously skipped. In June we will be back in Grenada where our sons are coming to visit! There we will also be better protected for possible Hurricanes. Some parts of the continued journey we’ll do together with the Australian catamaran Kwilena with Caroline and Sven who have similar plans as we have.

~~~~~~~~~~

Saint Martin är en liten ö som är delad mellan en fransk del, Saint-Martin och en nederländsk del, Sint Maarten. Den franska halvan är en del av EU medan den nederländska inte är det. Vi släppte ner ankaret vid Marigot Bay på den franska sidan och hade en mycket enkel inklarering på den lokala båttillbehörsaffären där man kunde lösa det administrativa utan kostnad.

Vi stannade där i ca en vecka och upplevde atmosfären som relativt europeisk. Precis som övriga öar i Karibien så var spanjorerna först med att kolonisera ön på 1400-talet. Efter en hel del stridande gjorde slutligen både Nederländerna och Frankrike anspråk på ön efter att Spanien ”tröttnat” på den. För att slippa strida ytterligare beslöt man sig för att istället dela upp ön mellan sig och ett fredsavtal skrevs 1648. Även om ön officiellt består av två länder så kan invånarna resa fritt mellan dem och barnen på bägge sidor om gränsen får lära sig franska och holländska jämte engelska i skolan.

De skillnader som brukar framhävas är att den franska sidan är mycket mer byråkratisk och regelstyrd när det bl a kommer till att driva verksamheter men också mer ordentlig och man kan känna sig säker på att få den service som utlovas. Den nederländska delen är känd för en mer ”lessair fare” mentalitet och företagen upplever mindre restriktioner vilket ger besökaren intrycket av mer verksamhet och ”fart” än på den franska sidan. Befolkningen på bägge sidor verkar känna hatkärlek till varandra där den andra sidans nackdelar framhävs, fast på ett vänligt och lite humoristiskt sätt. Ön drabbades stort av orkanen Irma 2017 som ödelade mångas hem på bägge sidor. På den franska sidan ville regeringen att man skulle tänka långsiktigt och att återuppbyggnaden skulle ske med mer orkansäkra metoder för att bättre kunna stå emot nästa stora oväder. Det var man inte lika noga med på den nederländska delen som lät människor bygga upp sina hus igen, utan större restriktioner. På franska sidan är invånare missnöjda med att återuppbyggnaden är långsam och vissa har fortfarande inget hem efter att deras gamla förstörts. På den nederländska sidan har de flesta fått sina hus återuppbyggda men där är man istället rädd för vad som skall hända vid nästa stora orkan. Ingen verkar alltså vara riktigt nöjd 😊

Vi besökte inte så många andra delar av ön. Tiden spenderades istället på ytterligare båtfix. Bl a hade utombordsmotorn till dingen börjat hosta märkligt illa och den behövde omvårdnad. Vi puttrade därför sakta in med dingen i den lilla lagunen som ligger mellan öhalvorna och fick motorn servad på bästa vis på en Yamahaverkstad på den nederländska sidan. Vår inverter som konverterar 12V till 220V hade precis lagt av med en knall och med en distinkt doft av bränd elektronik som efteråt spred sig i båten. Även den fick vi byta till en ny, och förhoppningsvis mer hållbar, ersättare. Dragkedjan till lazybagen och lite annat på sprayhooden hade lossnat på några ställen då de gamla sömmarna formligen lösts upp av solen. Det blev till att sy fast igen och hoppas att det håller ett tag till.

På Sint Maarten fanns en bra båttillbehörsbutik där vi passade på att köpa nya anoder och bottenfärg till Anastacia för senare användning när vi skall förbereda henne för segling i Stilla havet. Butiken ordnade också med ett event rörande säkerhet och Atlantsegling som vi besökte, tillsammans med flera andra besättningar från våra ”kompis”båtar. Vi har nog aldrig sett så många proffstyckare på en och samma plats! Gubbarna på plats tävlade om att ge tips och berätta om hur man minsann skall bete sig på atlanten vid hårt väder, för så hade de själva gjort många gånger. Bl a tyckte vissa att en del säkerhetsutrustning många seglare har med ombord, är onödig. Vi lyssnade men skänkte också en tacksamhetens tanke till vår navigationslärare, Stig, som ledde kurserna vi gick när vi tog våra olika intyg innan vi gav oss iväg på vår seglats. Lugn, vettig och de råd han gav var grundade i internationella lagar och beprövad erfarenhet. Vi kände att vi trots allt har bra koll. Ölen som bjöds på, vid eventet, smakade dock bra och det var intressant att få förevisat hur en livflotte ser ut när den blivit regelbundet servad och kontrollerad respektive en flotte som inte varit det. Tveksamt om vi vågat sätta oss i den sistnämnda vid en ev. förlisning.

Innan vi lämnade Saint Martin tog vi farväl av Robin och Camilla på Alba som nu påbörjat sin segling hem via Bermuda och Azorerna. Saint Martin är en av de platser där många båtar samlas för atlantöverfarten österut innan sommaren då orkansäsongen börjar. Vi kommer inte heller att segla längre norrut nu utan vänder här och seglar tillbaka längs de karibiska öarna och stannar på några av dem vi tidigare hoppat över. I juni skall vi åter vara på Grenada dit våra söner kommer på besök! Där är vi också bättre skyddade för ev. orkaner. Vissa delar av den fortsatta resan gör vi tillsammans med den australiensiska katamaranen Kwilena med Caroline och Sven som har liknande planer som vi.

Saint Martin and the bay