French Polynesia and the Tuamotus

The sail from Nuku Hiva to the small atoll Kauehi in Tuamotu took four days and started with a surprisingly large pod of dolphins with over 50 individuals that joined us for an hour or so. We believe they were bottlenose dolphins. Wonderful to see! 😍 During the sail we had good wind but very variable weather. During the day we had strong sunshine and at night one small storm replaced another with so-called squalls which mean a sudden increase in wind that lasts for 15-20 minutes with thunder and sometimes rain. Neither the windvane nor the autopilot is able to keep the course during stronger squalls so you have to steer manually, follow the wind, and then slowly bring the boat back in the right direction. It was certainly good training because you learn to handle the boat in tougher weather but also tiring in the long run because we are alone on the shifts at night, when the other person is sleeping. At one point it rained so heavily that you couldn't even see the other side of the cockpit when you were at the helm. You just had to try to keep up, and steer the boat as best you could until it was all over. We also saw large illuminated ships at night without any AIS turned on, moving slowly a few nautical miles away. We suspected large trawlers that didn't want to be discovered. Later we also received confirmation that Chinese and Japanese fishing vessels are fishing illegally in Polynesian waters.

The entire Tuamotus consists of 78 atolls spread over an area that is about 2,000 km long. The atolls are all former underwater volcanoes that are now coral reefs. Kauehi is a small atoll that is relatively easy to get into and was therefore our beginner's choice 😊 The only entrance is on the southwest side of the atoll. We had managed to adjust the sailing so that there was just over an hour left until high tide when we reached the inlet and the current was about two knots into the atoll. We had a light wind against us which did not pose any major problems but we sailed through the mouth with some areas with "overfalls" and smaller so-called standing waves which are the result of when the current and waves/wind go in opposite directions. It was very deep both just outside and just inside the inlet. Once inside the atoll we noticed that it was much larger than we had first thought. It took us just over an hour to reach the northwestern, inhabited part. The rest of the atoll consists of reefs that are either just below the water surface or are lined with coconut palms. A strange feeling to sail into an old volcanic crater! Once we arrived at the village of Tearavero which is located at a shallower part of the lagoon we were lucky enough that the only remaining buoy was free and in good condition, so we moored at it. Apart from another sailboat that was in the same lagoon, we were the only visitors. The other boat turned out to belong to a Frenchman who had been in the area for 15 years!

Kauehi has around 200 inhabitants. The village has everything you could need, shops, church, cemetery, school, a mayor, a small health centre etc. The island has also had its own small airport for a few years now, with flights 1-2 times a week. The main source of income comes from the coconut plantations owned by the various families on the atoll. There used to be pearl farms here, but these have now been closed down. Old pearl farm buoys are ideal for holding up the anchor chain (i.e. floating anchor chain) when anchoring near corals. With these buoys, the chain is kept slightly above the seabed and there is no risk of damaging the corals or getting stuck around the coral heads (boomies) when the boat turns around. We were looking to get hold of some of these buoys and to our delight got a couple from some kind villagers who had them in their gardens 😊We wanted to pay or exchange them for something, but they didn't want to hear about it!

We stayed a few days at Tearavero and enjoyed looking at the turquoise water with small darker boomies with small colorful reef fish. We got to know the retired captain Hiti who was born and raised on the island. He told us about his life and how he did his military service in the French navy as a young man. Throughout his adult life he has been a captain of cargo ships and traveled to many distant places. He knew all the islands and atolls in French Polynesia well. He himself thought that he and his wife were doing well in their nice house and were happy with their pension. We asked him how he viewed the issue of independence from France and he replied that few Polynesians talk about it out loud and the younger generation do not want to hear about completely freeing themselves from France. After all, France contributes economically and with infrastructure, education systems, etc., but the older generation may have a different view.
-We are not free, he said. Then he looked at us seriously and continued.

- You know. During our military service, we were ordered to Moruroa 24 hours after they dropped the bomb. 24 hours! “It was nothing dangerous”, they said. We wondered. If it's not dangerous. Why don't they detonate the bombs in France? Why here? I remember what it looked like! Destruction everywhere, dead fish floating in the water...
Then he turned away and fell silent. We understood that this was hard to talk about, and didn't ask any more questions.

Hati changed the subject and told us that he now takes care of the family's coconut plantation and showed us his land and how to harvest the coconuts. He offered us fresh coconut water from still green coconuts. Then he showed us some young coconut palms that were only a year old. My grandchild planted these, he said and smiled broadly! He proudly told us about his children and grandchildren. The children were all well-educated. Some lived in Tahiti, others in France. None of them lived on the island, which is slowly being depopulated. On Kauehi, as on many other smaller islands, children go to school until they are around 10 years old. To continue their education (secondary school), they must be accommodated with a family in Tahiti, for example. If you don't know of a family the children can stay with, the parents may also have to move there and look for accommodation and support. Young Polynesians also choose to continue their studies at universities in France and it can be difficult to motivate themselves to move back to the island where the livelihoods are worse.

After the little sightseeing, Hiti gave us two young coconuts to take on the boat and urged us to drink the water from them within a week because otherwise they would have time to go bad from being shaken around on the boat. He gave us advice on how to navigate into Fakarava, our next destination. When we asked if he knew the times for high and low tide for the next 24 hours, he said that nowadays he just went by what he had learned from his grandfather. When the moon was at its highest in its orbit, it was high tide. Then you can calculate the rest… We thanked him for his hospitality and everything he had taught us with a gift in return and the next day we set off for Fakarava. We had studied the moon’s path in the evening and, sure enough, when we looked at the tide tables for the area, the theory was relatively correct. The time for the highest point on the moon’s path is high tide. If you add 6 hours and 15 minutes, you get the time for the next low tide, after another 6 hours and 15 minutes the next high tide will come, etc. Then you just have to consult the moon again… Not an exact science but enough for us to navigate by😊

Afterwards, we also read more about the nuclear weapons tests that France carried out on the uninhabited atolls of Moruroa and adjacent Fangataufa. We also remembered how the Greenpeace ship Rainbow Warrior had been sunk in connection with these and the protests that arose around the world. Between 1966 and 1996, over 190 nuclear weapons tests were carried out on the atolls, both above and below ground. It was later shown that this had devastating consequences for both animal and plant life and, not least, all residents of the islands and the military personnel who participated in various missions in connection with the blasts. Primarily, the number of cases of thyroid cancer has increased significantly, but the frequency of other forms of cancer has also increased, as have deformities in newborns, birth defects, etc. since the test blasts were carried out, and the whole of Polynesia has been affected in various ways because the winds and water currents have brought radioactive particles with them. It can still be difficult to obtain compensation from the French governement, even though the regulations have changed somewhat over the years as more evidence has been produced of damage linked to the blasts. France was by no means the only country to have carried out this type of blast. The USA, Great Britain, the Soviet Union/Russia and China have also carried out test blasts, to name a few. These have also almost always taken place in occupied areas where the indigenous population has been affected….

The sail to Fakarava, where we are now, took almost six hours. The island is the second largest in the Tuamotu and is part of one of the UNESCO biosphere reserves. The atoll and has two inlets/outlets. We entered through the (enormous) northern inlet, completely without any problems. Even in this atoll, it is the northern part that is inhabited with the largest village, Rotoava. Just outside Rotoava, about fifty sailboats were anchored. When we arrived, we looked for a free place to anchor and tried, for the first time, to float the anchor chain with our buoys as not to damage or get stuck to the corals on the seabed. However, the depth was so great that no corals probably grew there, but we practiced anyway. We were a little worried that if the chain came off the seabed, the anchor might not set properly, but we have now been here for four days without dragging, so it seems to be working. 😊

Fakarava turned out to be much more tourist-oriented than little Kauehi and reminded us more of Nuku Hiva with large cruise ships that come in and unload passengers ashore for a day's experiences before they re-board for the onward journey to the next island. Craft shops, grocery stores and restaurants are open and taxis arrange transport and small excursions. It is important to make the most of the hours that tourists are ashore!

The atoll is so large that there is a lot of life in the large lagoon such as different species of sharks, turtles, rays, mantas, etc. Even dolphins are said to be here! The atmosphere is calm and relaxed and we were warmly welcomed by the staff at the mayor's office when we went in to pay the tourist and garbage fee.

In the shallower parts of the lagoon, the water is turquoise blue and the sand is chalk white. For those who like sun, swimming and white beaches, this is pure paradise! Small boomies can be seen here and there in the water that you can cross between when you go ashore with the dinghy. We took the time to snorkel around a reef that was close to the boat and saw lots of reef fish and beautiful corals. Unfortunately, most of the corals were in poor condition and completely gray. We have also seen blacktip reef sharks, nurse sharks and large water turtles. It also looks like we caught three suckerfish from Kauhei that probably hitchhiked with us by sitting under the Anastacia's hull. We had fed them small pieces of bread in Kauehi and were surprised when the same fish appeared again as soon as we anchored in Fakarava. They look funny with a big sucker plate on their heads… Of course, they got some bread crumbs here too. Baguettes, naturally. These are French islands! 😁.

Fakarava is perhaps best known for its pearl farms and that was something we wanted to learn more about. You can see the buoys of the farms floating in the water further out in the lagoon. We booked a small tour at Les Perles D'Havaiki. The guide showed the whole process, from surgically inserting a small mini-pearl made of seashells into the oyster's stomach to how to pick out a finished pearl after the oyster has grown for about two years. The finished pearl is then washed and classified by color, size, shape, etc. In Polynesia, mainly black pearls are cultivated, which have a special luster. The whole process requires clean water and a good environment for the oyster to thrive. An oyster can be allowed to produce several pearls one after the other until it is too old. In cases where the oyster can no longer be used, it is opened completely and the meat (muscle) is sold to restaurants. The shells are used to make jewelry and other works of art, as these also have a beautiful luster. To end the tour, we each got to choose an oyster that was ready to harvest and take home the pearl that had formed in it. Now we understand what a complicated process pearl farming is and involves many steps that require craftsmanship and several different professions.

Now, we will soon set off again. There will be no more atolls for us, but we have a two-day sailing to Tahiti where we are also expecting a visit from our son and his friend.

Seglingen från Nuku Hiva till den lilla atollen Kauehi i Tuamotu tog fyra dygn och började med en överraskande stor flock delfiner med över 50 individer som slog följe med oss under någon timme. Vi tror det var flasknosdelfiner. Underbart att se! 😍 Under seglatsen hade vi bra vind men mycket varierande väder. På dagarna hade vi starkt solsken och på nätterna avlöste det ena lilla ovädret det andra med s k squalls som innebär plötslig vindökning som varar i 15-20 minuter med åska och ibland regn. Vare sig vindroder eller autopilot klarar att hålla kursen vid kraftigare squalls så man får handstyra och s a s följa med vinden, för att sedan sakta föra båten tillbaka i rätt riktning. Bra träning var det visserligen eftersom man lär sig hantera båten i tuffare väder men också tröttsamt i längden eftersom vi är ensamma på passen nattetid, då den andre sover. Vid ett tillfälle regnade det så kraftigt att det inte ens gick att se andra sidan av sittbrunnen när man stod vid rodret. Det var bara att försöka hänga med, och styra båten så gott det gick tills det hela var över. Vi fick också återigen se stora upplysta fartyg på nätterna utan någon AIS påslagen som sakta rörde sig på några sjömils avstånd. Vi misstänkte stora trålare som helst inte ville bli upptäckta. Senare har vi också fått bekräftat att kinesiska och japanska fiskefartyg fiskar olovandes i de polynesiska vattnen.

Hela Tuamotus består av 78 atoller utspridda på ett område som är ca 2 000 km långt. Atollerna är alla före detta undervattensvulkaner som numera är korallrev. Kauehi är en liten atoll som är relativt enkel att ta sig in i och blev därför vårt nybörjarval 😊 Det enda inloppet ligger på atollens sydvästra sida. Vi hade lyckats anpassa seglingen så det var drygt en timme kvar till högvatten när vi nådde inloppet och strömmen var på ca två knop in mot atollen. Vi hade svag vind emot oss som inte utgjorde några större problem utan vi seglade igenom mynningen med några områden med ”overfalls” och mindre s k stående vågor som är resultatet av när ström och vågor/vind går i motsatta riktningar. Det var bråddjupt både strax utanför och strax innanför mynningen. Väl inne i atollen konstaterade vi att den var mycket större än vi först hade trott. Det tog oss dryga timmen att nå den nordvästra, bebodda delen. Resten av atollen utgörs av rev som antingen ligger strax under vattenytan eller är beklädda med kokospalmer. En märklig känsla att segla in i en gammal vulkankrater! Väl framme vid byn Tearavero som ligger vid en grundare del i lagunen hade vi sådan tur att den enda kvarvarande bojen var ledig och i gott skick, så vi lade till vid den. Förutom en annan segelbåt som låg i samma lagun var vi de enda besökarna. Den andra båten visade sig tillhöra en fransman som vistats i området i 15 år!

På Kauehi bor runt 200 invånare. I byn finns det mesta som man kan behöva, affärer, kyrka, kyrkogård, skola, en borgmästare, en liten vårdcentral etc. Ön har sedan några år tillbaka även en egen mindre flygplats där flygen går 1-2 gånger i veckan. Främsta inkomstkällan kommer från kokosplantagen som ägs av de olika familjerna på atollen. Tidigare fanns det även pärlodlingar här men dessa var nu nerlagda. Gamla pärlodlingsbojar är idealiska för att kunna hålla uppe ankarkättingen (s k bojad kätting) när man skall ankra i närheten av koraller. Med dessa bojar hålls kättingen lite ovanför botten och man riskerar inte att förstöra korallerna eller fastna runt korallhuvudena (boomies) när båten svänger runt. Vi var ute efter att få tag i några sådana bojar och fick till vår förtjusning ett par av några snälla bybor som hade dem i sina trädgårdar 😊Vi ville betala eller byta med något med det ville de inte höra talas om!

Vi stannade några dagar vid Tearavero och njöt av att titta på det turkosa vattnet med små mörkare boomies med små färgglada revfiskar. Vi lärde känna den pensionerade kaptenen Hiti som är född och uppvuxen på ön. Han berättade om sitt liv och hur han gjort sin militärtjänst i den franska flottan som ung. Under hela sitt vuxna liv har han varit kapten på fraktfartyg och rest till många avlägsna platser. Han kände väl till alla öar och atoller i Franska Polynesien. Han tyckte själv att han och hans fru hade det bra i sitt fina hus och var nöjd med sin pension. Vi frågade om hur han såg på frågan om självständighet från Frankrike. Han förklarade att få polynesier pratar högt om det och de yngre vill inte höra talas om att helt frigöra sig från Frankrike. Frankrike bidrar trots allt ekonomiskt och med infrastruktur, utbildningssystem m m men de äldre har kanske en annan syn, menade han.
-Vi är ju inte fria, sa han. Sedan såg han allvarligt på oss och sa:
-Ni vet. Under militärtjänsten blev vi kommenderade till Moruroa 24 timmar efter att de släppte bomben. 24 timmar! ”Det var inget farligt”, sa de. Vi undrade. Om det inte är farligt. Varför spränger de då inte bomberna i Frankrike? Varför hos oss? Jag minns hur det såg ut! Förstörelse överallt, döda fiskar flöt i vattnet…
Sedan vände han sig bort och tystnade. Det här var jobbigt att tala om, förstod vi och ställde inga fler frågor.

Hati bytte samtalsämne och berättade att han numera sköter om familjens kokosplantage och visade oss sina marker och hur man skördar kokosnötterna. Han bjöd på färskt kokosvatten från ännu gröna kokosnötter. Sedan visade han oss några späda kokospalmer som bara var ett år gamla. De här har mitt barnbarn planterat, sa han och log stort! Han berättade stolt om sina barn och barnbarn. Barnen var alla välutbildade. Några bodde på Tahiti, andra i Frankrike. Ingen av dem fanns kvar på ön som sakta håller på att avfolkas. På Kauehi liksom på många andra mindre öar går barnen i skola tills de är runt 10 år gamla. För att fortsätta sin utbildning (secondary school) måste de inkvarteras hos någon familj i exempelvis Tahiti. Känner man ingen familj barnen kan få bo hos, måste kanske föräldrarna också flytta dit och söka bostad och försörjning. Unga polynesier väljer också att läsa vidare på universitet i Frankrike och det kan vara svårt att motivera sig att flytta tillbaka till ön där försörjningsmöjligheterna är sämre.

Efter den lilla sightseeingen gav Hiti oss två späda kokosnötter att ta med på båten och uppmanade oss att dricka vattnet från dem inom en vecka eftersom de annars skulle hinna bli dåliga av att skakas runt på båten. Han gav oss råd om hur vi skulle navigera in i Fakarava, vår nästa destination. När vi frågade om han visste tiderna för hög- och lågvatten det närmste dygnet sa han att han numera bara gick efter vad han lärt av sin morfar. När månen stod som högst på sin bana så var det högvatten. Sedan kan man räkna ut resten…Vi tackade för hans gästfrihet och allt han lärt oss med en gåva tillbaka och dagen efter gav vi oss iväg till Fakarava. Vi hade studerat månens bana på kvällen och, mycket riktigt, när vi tittade i tidvattentabeller för området så stämde teorin relativt bra. Tiden för högsta punkten på månbanan råder högvatten. Lägger man till 6 timmar och 15 minuter så får man tiden för nästa lågvatten, efter ytterligare 6 timmar och 15 minuter kommer nästa högvatten o s v. Sedan är det bara att konsultera månen igen… Ingen exakt vetenskap men tillräckligt för oss att navigera efter😊

Efteråt läste vi också på mer om de kärnvapenprovsprängningar som Frankrike gjorde på de obebodda atollerna Moruroa och intilliggande Fangataufa. Vi mindes också hur Greenpeacefartyget Rainbow Warrior hade sänkts i samband med dessa och protesterna som uppstod världen över. Mellan åren 1966 och 1996 genomfördes över 190 kärnvapenprov på atollerna både ovan och under mark. Det har senare visat sig att det fick förödande konsekvenser för både djur och växtliv och, inte minst, alla boende på öarna och de militärer som deltog i olika uppdrag i samband med sprängningarna. Främst har fallen av sköldkörtelcancer blivit många fler men frekvensen av andra cancerformer har också ökat liksom missbildningar hos nyfödda, fosterskador m m sedan provsprängningarna genomfördes och hela Polynesien har drabbats på olika sätt eftersom vindarna och vattenströmmar fört med sig radioaktiva partiklar. Fortfarande kan det vara svårt att få ersättning av franska staten även om regelverket förändrats något genom åren i takt med att man kunnat ta fram fler bevis för skador knutna till sprängningarna. Frankrike var ingalunda det enda land som genomfört den här typen av sprängningar. USA, Storbritannien, Sovjet/Ryssland och Kina har också genomfört provsprängningar, för att nämna några. Dessa har också nästan alltid skett i ockuperade områden där ursprungsbefolkningen drabbats….

Seglingen till Fakarava, där vi nu befinner oss, tog nästan sex timmar. Ön är den näst största i Tuamotu och ingår i ett av UNESCO:s biosfärområden. Atollen och har två in-/utlopp. Vi kom in genom det (enormt stora) norra inloppet, helt oproblematiskt. Även i denna atoll är det den norra delen som är bebodd med den största byn Rotoava. Strax utanför Rotoava låg ett femtiotal segelbåtar ankrade. När vi kom fram letade vi upp en ledig plats att ankra på och provade, för första gången, att kroka fast bojar längs ankarkättingen för att inte skada eller fastna vid korallerna på botten. Djupet var dock så pass stort att det troligen inte växte några koraller där men vi övade ändå. Vi var lite oroliga för att om kättingen lättar från botten så kanske ankaret inte skulle sätta sig ordentligt men vi har nu legat här i fyra dygn utan att dragga så det verkar fungera. 😊

Fakarava visade sig vara mycket mer turistinriktat än lilla Kauehi och påminde oss mer om Nuku Hiva med stora kryssningsfartyg som kommer in och lastar av passagerare i land för en dags upplevelser innan de åter går ombord för vidare färd till nästa ö. Hantverksbutiker, mataffärer och restauranger håller öppet och taxibilar ordnar med transporter och små exkursioner. Det gäller att ta vara på de timmar som turisterna är i land!

Atollen är så stor att det ryms mycket liv i den stora lagunen som olika hajarter, sköldpaddor, rockor, mantor etc. T o m delfiner skall finnas här! Atmosfären är lugn och avslappnad och vi blev hjärtligt välkomnade av personalen på borgmästarens kansli när vi gick in för att betala turist- och sopavgiften.

I lagunens grundare delar är vattnet turkosblått och sanden kritvit. För den som gillar sol, bad och vita stränder är detta rena paradiset! Små boomies syns här och var i vattnet som man får kryssa emellan när man åker in till land med dingen. Vi tog oss tid att snorkla runt ett rev som låg nära båten och fick se massor av revfiskar och vackra koraller. Dock var tyvärr merparten av korallerna i dåligt skick och alldeles grå.  Vi har även sett svartfenad revhaj, sköterskehaj och stora vattensköldpaddor. Dessutom ser det ut som att vi fått med oss tre sugfiskar från Kauhei som troligen liftat med oss genom att sitta under Anastacias skrov. Vi hade matat dem med små brödbitar i Kauehi och blev förvånade när samma fiskar dök upp igen så fort vi ankrat i Fakarava. De ser lustiga ut med en stor sugplatta på huvudet… Självklart fick de några brödsmulor här också. Baguetter, såklart. Det är ju franska öar! 😁.

Fakarava är kanske mest känt för sina pärlodlingar och det var något vi gärna ville få lära oss mer om. Man kan se odlingarnas bojar flyta i vattnet längre ut i lagunen. Vi bokade en liten visning på Les Perles D'Havaiki. Guiden visade hela processen, från det att man kirurgiskt opererar in en liten minipärla av snäckskal i ostronets mage till hur man plockar ut en färdig pärla efter att ostronet fått växa till sig i ungefär två år. Den färdiga pärlan skall sedan tvättas och klassificeras efter färg storlek form etc. I Polynesien odlas främst de svarta pärlorna som har en speciell lyster. Hela processen kräver rena vatten och bra miljö för att ostronen skall trivas. Man kan låta ett ostron producera flera pärlor efter varandra tills det blivit för gammalt. I de fall ostronet inte kan användas längre öppnas det helt och köttet (muskeln) säljs till restauranger. Av skalen görs smycken och andra konstverk då även dessa har en vacker lyster. Som avslut på visningen fick vi välja ut varsitt ostron som s a s var färdigt att skörda och ta med oss pärlan som bildats i djuret. Nu förstår vi vilken komplicerad process pärlodling innebär med många steg som kräver hantverksskicklighet och involverar flera olika yrkesgrupper.

Nu skall vi strax ge oss av igen. Det blir inte fler atoller för vår del utan nu väntar två dygns segling till Tahiti där vi också väntar besök av son med kompis.

Kauehi

 

 

 

Fakarava