French Polynesia and the Society Islands

Tahiti is the largest of the 14 islands in the archipelago of the Society Islands and is also home to Papeete, the capital of all of French Polynesia. Tahiti, like many of the islands in the archipelago, is surrounded by lagoons protected by large reefs all around the islands and act as effective breakwaters. A bit like a combination of island and atoll!

We arrived in Tahiti on March 10, two days after we left Fakarava. Apart from a few strong squalls, the sailing did not hold any surprises. None of the marinas in Tahiti had responded to our requests for a buoy or a berth, so we decided to anchor instead. As we approached the mouth of the lagoon at Papeete, we were met by a small group of dolphins playing in the tidal waves, but they soon left us. We called out “Port control” on the radio to announce our arrival and ask for permission to pass the inlet. Since there is an airport next to the city, we also needed to get the go-ahead to cross the airport runway to reach the anchorage area. After a few minutes, we got permission to sail to the anchorage. There we then lay and prepared the boat for our arriving guests.

One evening we thought the moon looked strange with a cloud that stubbornly covered a small part of it. Finally, we understood that it was not a cloud and after a little googling we realized that we had just been honored to witness the beginning of a total lunar eclipse! With a blood moon and all! We just enjoyed watching the whole process with a completely clear sky. We got a little sore in the neck afterwards, but it was worth it! 😁

On March 15, our son Isac finally arrived with his friend Joel and it was a happy reunion. The guys wanted to see the island of Tahiti before we sailed the short distance to the neighboring island of Moorea. We rented a car and drove around the island and visited one waterfall after another. We also visited an old cult site, marae, with a typical rectangular, large and high stone altar. There were also tikis (anthropomorphic statues of God-like persons) at the site. In addition to serving as a place of worship in ancient Polynesian culture, this marae had also been used for important meetings and events such as war councils, celebrating war victories or holding weddings. Tahiti's highest point is at the old volcano Mont Orohena at about 2,240 meters above sea level. We couldn't drive that high, but high enough to get a nice view of the ocean😉. We looked at beautiful nature and beaches with black sand and ate really good and generous hamburgers at a small restaurant. On the southeast side of the island we came to a small isthmus that divides the island into Tahiti-Nui (big Tahiti) and Tahiti-Iti (little Tahiti). The vast majority of the island's approximately 1,700 inhabitants live on Tahiti-Nui and we never visited Tahiti-Iti but continued around the main island.

The guys took the opportunity to snorkel around the reefs in the lagoon where we anchored and saw many different fish and other animals. Among them a reef shark! The visibility was so good that you could see at least 10 meters down to the bottom! One day they also managed to find the wrecks of an old airplane and a ship. It was a Catalina seaplane that used to fly between Tahiti and Bora Bora. The schooner was once a minesweeper. Both were sunk to the bottom of the lagoon in 1962 and 1976 respectively to provide a diving site for recreational divers. Today, lots of fish thrive at the wrecks.

Papeete is like any other small European city. There is an abundance of jewelry stores here, most of which sell pearl jewelry with black Polynesian pearls. The local market is large and sells jewelry and local crafts, soaps, wicker baskets as well as flowers, fruit and vegetables. We sometimes walked along the promenade to the large city park, Jardin de Paofai. There were often various activities and performances held there. In the evenings, you could smell the intense jasmine-like scent of the white flowers of the Gardenia taitensis (Tiare flower) shrub, the national flower of French Polynesia. These large bushes were planted early on the islands and have been incorporated into Polynesian culture. The flowers are used for wreaths and ornaments and their fragrant essence is used in soaps and perfumes, etc. The traditional way to prepare the flowers is to let them lie in coconut oil for a few days and then use the fragrant oil.

One day we witnessed a small farewell ceremony in the park, between students from different schools. A cultural exchange that takes place every year between students from Raiatea (one of the Society Islands) and Hawaii. The students from Hawaii had come to Tahiti and, among other things, learned more about navigation, sailing and canoe building. There were many tearful farewells where people thanked each other by hanging wreaths around their necks and touching their foreheads to each other. One of the teachers from Raiatea told us about the exchange that had been going on for several years.

After a few days in Tahiti, we sailed the short distance to the smaller island of Moorea, which lies northwest of Tahiti. Here too we anchored in the lagoon and had fantastic snorkeling water right next to the boat. Here, in addition to the usual colorful reef fish there are sea turtles, moray eels, rays, black-finned reef sharks and harlequin snake eel (Myrichthys colubrinus), a harmless snake eel with distinctive black and white stripes across its body. As the icing on the cake, a small family of spinner dolphins passed by Anastacia. The youngest ones held their hooves and happily jumped into the air and did daring pirouettes before landing with a splash! They played and showed off until one of the adults flicked his tail so that the water splattered and then they all swam out of the lagoon in a group.Unfortunately we didn't have time to film much of all the beauty we saw😒

On Moorea we spent a day taking a car ride around the small island and looking around. Like on Tahiti, the nature is incredibly beautiful and varied with lots of different flowering trees and bushes. We visited the small eco-museum and research station Te Fare Natura with a well-made exhibition that, among other things, described the geological processes behind the formation of the Polynesian islands and how the reefs with their protected lagoons have slowly emerged by large pieces of coral reef being broken off and blown towards the islands when the cyclones ravaged. These enormous pieces of coral have, over the years, been "cemented" around the islands through various chemical processes and further growth of corals. Here we could also learn more about the ecosystems in the different environments around the coral reefs. It was definitely worth the visit!

After three days in Moorea, it was time to return to Tahiti and Papeete. We could no longer stay at the anchorage at Moorea as a large canoe competition with traditional Polynesian canoes (vaka, or va'a) with outriggers was to take place between the islands. Unfortunately, we never had time to see any of the competition. It was certainly worth seeing with many different women's, youth and men's classes competing.

In Papeete, we had managed to get a berth at the marina and the last few days before the guys' departure were spent shopping for some souvenirs and visiting the ethnographic museum Te Fare Manaha. The museum is about early Polynesian culture and is not large but extremely informative and the archaeological collections were interesting to look at. We were particularly impressed by the art of boat building where the Polynesians, long before the Europeans arrived, could build beautiful ships of all sizes with simple tools. Everything from small canoes with outriggers to large catamarans. Each type of canoe and ship had its function. The smallest ones were for sailing inland, the slightly larger ones for waging war against other kingdoms on other Polynesian islands and the largest catamarans for exploration and colonization of new places hundreds and sometimes over a thousand nautical miles away! Here we could also learn more about how they could navigate using the position of celestial objects, tidal currents, the flight of birds and cloud formations. We also learned that they applied so-called dead reckoning which we still use today as an extra security to be able to calculate the boat's new position. The museum also explained how the different islands were slowly populated. The Polynesians lived in a hierarchical structure in small kingdoms. The kings were considered more or less divine and power was inherited so it was important to keep bloodlines and kinship in order. When resources began to run out on an island, a group of younger Polynesians set off to find new islands/country to settle on. Originally, the Polynesians came from Asia where Samoa and Tonga were populated around 3000 BC. Then additional flows of people came from (probably) the Philippines and slowly the Polynesians spread south, north and east. Tahiti, for example, is believed to have been populated around 200 BC. Today we speak of the so-called Polynesian Triangle which connects New Zealand, Hawaii and Easter Island where French Polynesia forms a large geographical part with its five archipelagos. The entire area shares roughly the same culture with variations depending on how long people have lived isolated, as a group, in the same place.

An archaeological artifact at the museum that also caught our attention was the remains of several small strings of braided coconut fiber tied together with small knots. These strings are believed to have been used to help remember important lineages. Since all history and knowledge was based on oral stories, it seems that this type of object could be used as a form of memory hooks to help remember long sequences.

After the museum visit, we were so saturated with information and impressions that it had to be enough for a while… We hope and believe that the guys got most of what they had on their wish list for the trip, checked off. Now they are back in Sweden and in the marina we brought back Anastacia to its original condition 😁 In the last few days we took the opportunity to fill the tanks with drinking water, service the engine and change the filter on the watermaker. We also had to spray the anchor chain again as the experiment with cotton stripes every ten meters did not prove to be so successful. All the stripes had worn away so we had to return to red spray paint. We will anchor in many places in the future and need to know how much chain we will put out. We filled up the food supplies and also bought a good sewing machine to take with us on the boat. After a long wait and many repairs carried out by hand sewing, we can now finally get started on some bigger projects. Among other things, the zipper on the almost 6-meter-long lazy bag (enclosing the sail on the boom) needs to be replaced. On the last evening, we were visited by our British friends on the Ocean Dream 2. We met in Nuku Hiva and have been in touch ever since. We exchanged itineraries and arranged with the Harbor master to take our place in the harbor. Then we set off for Raiatea, the last island we wanted to visit before leaving French Polynesia.

Tahiti är den största av de totalt 14 öarna i ögruppen Sällskapsöarna och här ligger också Papeete som är huvudstaden för hela Franska Polynesien. Tahiti, liksom de många av öarna i arkipelagen, är omgärdade av laguner skyddade av stora rev som omringar öarna och fungerar som effektiva vågbrytare. Lite som en kombination av ö och atoll! Vi kom till Tahiti den 10 mars, två dygn efter att vi lämnat Fakarava. Förutom några rejäla squalls bjöd seglingen inte på några överraskningar. Ingen av marinorna på Tahiti hade svarat på våra förfrågningar om boj- eller hamnplats så vi bestämde oss för att ligga för ankar istället. När vi närmade oss mynningen till lagunen vid Papeete möttes vi av en liten grupp delfiner som lekte i tidvattenvågorna men de lämnade oss snart. Vi ropade upp ”Port control” på radion för att anmäla vår ankomst och be om tillstånd att få passera inloppet. Eftersom det ligger en flygplats intill staden behövde vi även få klartecken för att passera flygplatsens start- och landningsbana för att nå ankringsområdet. Efter några minuter fick vi klartecken att segla till ankringsplatsen. Där låg vi sedan och förberedde båten för våra ankommande gäster.

En kväll tyckte vi att månen såg märklig ut med ett moln som envist täckte en liten del av den. Till slut förstod vi att det inte var ett moln och efter lite googlande insåg vi att vi just fått äran att bevittna början av en total månförmörkelse! Med blodmåne och allt! Vi bara njöt och tittade på hela förloppet med en fullständigt klar himmel. Lite ont i nacken fick vi efteråt, men det var det värt! 😁

Den 15 mars kom äntligen sonen Isac med kompisen Joel och det blev ett glatt återseende. Killarna hade önskemål om att få se ön Tahiti innan vi skulle segla den korta biten till grannön Moorea. Vi hyrde bil och körde runt ön och besökte det ena vattenfallet efter det andra. Vi besökte också en gammal kultplats, marae, med typiskt stensatt rektangulärt, stort och högt altare. På platsen fanns också tikis (antropomorfa statyer av gudaliknande människor). Förutom att fungera som en plats för tillbedjan i den antika polynesiska kulturen, hade denna marae också använts för viktiga möten och händelser som krigsråd, fira krigssegrar eller hålla bröllop. Tahitis högsta punkt är vid den gamla vulkanen Mont Orohena på cirka 2 240 meter över havet. Så högt upp kunde vi inte köra men tillräckligt högt för att få en fin utsikt över havet😉. Vi tittade på vacker natur och stränder med svart sand samt åt riktigt goda och väl tilltagna hamburgare på liten restaurang. På öns sydostsida kom vi till ett litet näs som delar ön i Tahiti-Nui (stora Tahiti) och Tahiti-Iti (lilla Tahiti). De allra flesta av öns ca 1700 invånare bor på Tahiti-Nui och vi i besökte aldrig Tahiti-Iti utan fortsatte runt huvudön.

Killarna passade på att snorkla runt reven i lagunen där vi ankrat och fick se många olika fiskar och andra djur. Bl a revhaj! Sikten var så god att man kunde se minst 10 meter ner mot botten! En dag lyckades de också hitta vraken från ett gammalt flygplan och ett skepp. Det var ett Catalina sjöflygplan som brukade flyga mellan Tahiti och Bora Bora. Skonaren var en gång en minsvepare. Båda sänktes på botten av lagunen under 1962 respektive 1976 för att just utgöra en dykplats för fritidsdykare. Idag trivs massor av fiskar vid vraken.

Papeete är som vilken mindre europeisk stad som helst. Här finns ett överflöd av juvelerarbutiker som till största delen säljer pärlsmycken med svarta polynesiska pärlor. Den lokala marknaden är stor och här säljs smycken och lokalt hantverk, tvålar, flätade korgar liksom blommor, frukt och grönt. Vi gick ibland strandpromenaden till den stora stadsparken Jardin de Paofai. Där hölls ofta olika aktiviteter och föreställningar. På kvällarna kunde man känna den intensiva jasminliknande doften från de vita blommorna på busken Gardenia taitensis (Tiare flower), Franska Polynesiens nationalblomma. Dessa stora buskar inplanterats tidigt till öarna och har införlivats i den polynesiska kulturen. Blommorna används till kransar och prydnader och dess doftessens används i tvålar och parfymer etc. Det traditionella sättet att bereda blommorna är att låta dem ligga i kokosolja i några dygn och sedan använda den väldoftande oljan.

En dag fick vi bevittna en liten avskedsceremoni parken mellan elever från olika skolor. Ett kulturutbyte som sker varje år mellan elever från i Raiatea (en av sällskapsöarna) och Hawaii. Eleverna från Hawaii hade kommit till Tahiti och bl a fått lära sig mer om navigation, segling och kanotbygge. Det blev många tårfyllda avsked där man tackade varandra genom att hänga blomkransar runt halsen och nudda pannorna mot varandra. En av lärarna från Raiatea berättade för oss om utbytet som pågått i flera år.

Efter några dygn i Tahiti seglade vi den korta biten till den mindre ön Moorea som ligger nordväst om Tahiti. Även här ankrade vi i lagunen och hade fantastiska snorkelvatten precis intill båten. Här fanns, förutom de vanliga färgglada revfiskarna även vattensköldpaddor, muränor, rockor, svartfenad revhaj och Harlequin snake eel (Myrichthys colubrinus), en ofarlig ormål med distinkta svartvita band tvärsöver kroppen. Som grädde på moset kom en liten familj spinndelfiner och passerade Anastacia. De yngsta höll hov och hoppade glatt upp i luften och gjorde halsbrytande piruetter innan de landade med ett plask! De lekte och visade upp sig tills en av de vuxna snärtade till med stjärten så det small till i vattnet och så simmade de alla ut ur lagunen i samlad tropp. Tyvärr hann vi inte filma så mycket av allt vackert vi såg😒

På Moorea ägnade vi en dag åt att ta en biltur runt den lilla ön och se oss omkring. Liksom på Tahiti är naturen fantastiskt vacker och varierad med massor av olika blommande träd och buskar. Vi besökte det lilla ekomuseet och forskningsstationen Te Fare Natura med en välgjord utställning som bland annat beskrev de geologiska processer som ligger bakom tillkomsten av Polynesiens öar och hur reven med sina skyddade laguner sakta har uppstått genom att stora bitar av korallrev brutits loss och blåst in mot öarna när cyklonerna härjat. Dessa enorma korallbitar har, under årens lopp, ”cementerats fast” runt öarna genom olika kemiska processer och ytterligare tillväxt av koraller. Här kunde vi också lära oss mer om ekosystemen på de olika miljöerna runt korallreven. Det var helt klart värt besöket!

Efter tre dygn i Moorea var det dags att återvända till Tahiti och Papeete. Vi kunde inte längre ligga kvar vid ankarplatsen vid Moorea då en stor kanottävling med traditionella polynesiska kanoter (vaka, eller va'a) med utriggare skulle gå av stapeln mellan öarna. Tyvärr hann vi aldrig se något av tävlingen. Den var säkert sevärd med många olika dam- ungdoms- och herrklasser som tävlade.

I Papeete hade vi lyckats få en hamnplats och de sista dagarna innan killarnas avfärd gick till att handla lite souvenirer och besöka etnografiska museet Te Fare Manaha. Museet handlar om den tidiga polynesiska kulturen och är inte stort men oerhört informativt och de arkeologiska samlingarna var intressanta att se på. Vi blev särskilt imponerade av båtbyggarkonsten där polynesierna, långt innan européerna kom, med enkla verktyg kunde bygga vackra skepp i alla storlekar. Allt från små kanoter med utriggare till stora katamaraner. Varje kanot- och skeppstyp hade sin funktion. De minsta för att segla inomskärs, de lite större för krigsföring mot andra kungadömen på andra polynesiska öar och de största katamaranerna för upptäcktsfärder och kolonisering av nya platser hundratals och ibland över tusen sjömil bort! Här kunde vi också lära oss mer om hur de kunde navigera med hjälp av himlakroppars position, tidvattenströmmar, fåglars flykt och molnformationer. Vi har också läst oss till att man tillämpade s k död räkning som vi själva använder än idag som en extra säkerhet för att kunna beräkna båten nya position. På museet förklarades också hur de olika öarna sakta befolkats. Polynesierna levde i en hierarkisk struktur i små kungadömen. Kungarna ansågs vara mer eller mindre gudomliga och makten ärvdes så det var viktigt att hålla ordning på blodslinjer och släktskap. När resurserna började tryta på en ö gav sig en grupp yngre polynesier sig av för att hitta nya öar/land att bosätta sig på. Ursprungligen kom polynesierna från Asien där Samoa och Tonga befolkades runt 3000 f kr. Sedan kom ytterligare folkströmmar från (troligen) Filippinerna och sakta spred sig polynesierna söderut, norrut och österut. Tahiti tror man exempelvis befolkades runt 200 f kr. Idag talar man om den s k Polynesiska Triangeln som binder samman Nya Zeeland, Hawaii och Påskön där Franska Polynesien utgör en stor geografisk del med sina fem arkipelager. Hela området delar ungefär samma kultur med variationer beroende på hur länge man levt isolerad, som grupp, på samma plats.
En arkeologisk artefakt på muséet, som också fångade vår uppmärksamhet, var resterna av flera sammanbundna små snören i flätad kokosfiber med små knutar på. Dessa snören tror man användes för att lättare komma ihåg viktiga släktled. Eftersom all historia och kunskap byggde på muntliga berättelser verkar det som att denna typ av föremål kunde användas som en form av minneskrokar för att lättare komma ihåg långa sekvenser.

Efter museibesöket var vi så fulla av information och intryck så det fick räcka för ett tag… Vi hoppas och tror att killarna fick bockat av det mesta de hade på sin önskelista inför resan. Nu är de åter i Sverige och i hamnen återställde Anastacia till ursprungligt skick 😁De sista dagarna passade vi på att fylla på med dricksvatten i tankarna, serva motorn och byta filter på watermakern. Dessutom fick vi spraya ankarkättingen igen då experimentet med bomullsband var tionde meter inte visat sig vara så lyckat. Alla band hade nötts bort så vi fick återgå till röd sprayfärg. Vi kommer att ankra på många ställen framöver och behöver veta hur mycket kätting vi lägger ut. Vi fyllde på matförråden och köpte också en bra symaskin att ta med oss på båten. Efter lång väntan och många lagningar som genomförts genom handsömnad kan vi nu äntligen ge oss på lite större projekt. Bl a behöver dragkedjan på den nästan 6 meter långa lazybagen (omsluter seglet på bommen) bytas ut. Sista kvällen fick vi besök av våra brittiska vänner på Ocean Dream 2. Vi träffades i Nuku Hiva och har haft kontakt sedan dess. Vi utbytte färdplaner och ordnade med hamnkaptenen så de kunde överta vår plats i hamnen. Sedan gav vi oss iväg till Raiatea, den sista ön vi ville besöka innan vi lämnar Franska Polynesien.

Här på Raiatea (hette tidigare Havaii) väntar vi på vind som kan ta oss vidare västerut till Cook Island. Under tiden har vi besökt ytterligare en historisk kultplats, Taputapuatea. Denna plats sägs ha grundats när de första polynesierna kom till ön runt (ungefär samtidigt som till Tahiti). Platsen har flera marae, troligen de första i sitt slag, och har haft särskilt stor betydelse som religiöst och politiskt centrum och anses utgöra Polynesiens historiska och kulturella vagga. Platsen har fått en renässans i takt med att polynesierna blir mer intresserade och medvetna om sin kultur och Taputapuatea är sedan 2017 en del av UNESCOs världsarv. Vi begick misstaget att gå på stenarna på en marae på platsen och blev snart tillrättavisade av en guide. Som icke-infödd får man gärna besöka och ta kort men inte beträda själva kultplatsen, sa hon. Vi ursäktade oss och kikade lite extra i informationsbroschyrerna om området som vi just skaffat och på första sidan stod en tydlig informationsruta med texten: ”Do not walk on the marae except for cultural ceremonies”. Jättebra på att läsa anvisningar är vi… -inte! 😊

Efterföljande dagar hade vi bara ruskväder så Christer försjönk i läsning av Ancient Tahitian Society av antropologen Douglas L. Oliver (University of Hawaii): https://manifold.uhpress.hawaii.edu/projects/ancient-tahitian-society
Det är över 1400 sidor mycket intressant läsning och tar lite tid att gå igenom men å andra sidan hade vi många dagar med regn 😊 Den rekommenderas varmt även om det såklart inte ger hela bilden av den tidiga polynesiska kulturen. Muntliga traditioner finns inte bevarade och det är ”bara” européernas iakttagelser som behandlas och européernas kontakt med polynesierna bidrog också till omformandet av kulturen, vilket författaren också själv problematiserar. Det är dock ett ärligt försök att ge en så objektiv bild av som möjligt som vi uppskattade.

Raiatea är känt för sina vaniljodlingar och när vädret tillät tog vi dingen till grannön Tahaa och träffade Alice som jobbar på den lilla vaniljplantagen Fare Vanira. Alice kommer ursprungligen från Frankrike och är gift med en polynesisk man och den lilla familjen bor i Tahaa sedan många år tillbaka. Vi var de enda besökarna just då så hon hade tid och pratade med oss i över två timmar! Vi fick lära oss att vaniljplantan tillhör orkidésläktet och behöver ett litet träd att klamra sig fast runt när det växer. Hon förklarade hur blommorna pollineras för hand och visade flera plantor med vaniljfröskidor i olika stadier. Hon sa själv att vanilj är hennes passion och det märktes tydligt! Hon visade oss olika färdiga vaniljprodukter samt hur man torkar och behandlar de långa fröskidorna till färdiga vaniljstänger. En process som upprepas varje dag och tar flera månader! Hon gav tips på hur vaniljen kan lagras över tid och hann också med några matrecept. Bland annat hur man kunde bli av med den syrliga smaken i tomatsås med hjälp av lite vanilj! Något vi provade i tomatsåsen till pastan redan samma kväll, med lyckat resultat även om jag tvivlar på att mina italienska släktingar skulle upskatta tilltaget 😊.
Alice hyste stor respekt för de kunskaper som fanns tidigare i Polynesien kring odlingsmetoder och medicinalväxter. På odlingen undviker man bekämpningsmedel så långt det går och försöker hitta andra sätt att bekämpa skadedjur. Ett exempel var att bli av med vissa skadeinsekter med hjälp av nyckelpigor som i sin tur gärna vill leva på akacieträd vilka följaktligen syntes lite varstans i odlingen. Salvia odlade hon i närheten då den visat sig vara fantastiskt bra mot små kryp som kunde skada vaniljplantorna. Ett av många knep Alicia lärt av sina polynesiska svärföräldrar. Förutom vaniljprat så hann vi med att diskutera polynesiska samhället i stort och hur människor lever här idag. Det blev en hel del aha-upplevelser för vår del…

Våra intryck av det lilla vi fått uppleva av Franska Polynesien under de två månader vi vistats på olika öar är att trots att landet idag är starkt format av det franska inflytandet så har den polynesiska identiteten inte gått helt förlorad. Från att det från början var förbjudet att prata polynesiska i skolorna, ge nyfödda barn polynesiska namn eller utöva polynesisk religion har restriktionerna lättat betydligt. Idag finns en större medvetenhet om den egna historien och en önskan om att lära sig mer om sin egen, till viss del bortglömda, kultur. Till skillnad från Karibien, där ursprungsbefolkningen inte längre finns kvar på de olika öarna efter koloniseringen och det är slavättlingar och ättlingar av kolonisatörerna som idag lever på öarna, så har trots allt Polynesien sin ursprungsbefolkning kvar. Kulturen har formats över tid och förändrats. Förändringarna blev mer påtagliga efter Kapten Cooks expeditioner på 1700-talet och genom besök av andra européer som exempelvis besättningen på skeppet Bounty liksom olika valfångarbåtar där även vissa besättningsmedlemmar (däribland några svenskar från fartyget Matilda) valt att stanna kvar, fram till fransmännens övertagande. De polynesier vi träffat och pratat med har inte verkat oroa sig alltför mycket över olika historiska händelser och även om flera oförrätter har begåtts i kontakten med européer som bidragit till sorg och besvikelse så har man velat se framåt. Vi vet inte om det gäller mer generellt eller om det bara är något som vi, som turister upplever. Vi har mötts av mycket vänlighet och hjälpsamhet och också rättframhet. Här lindar man inte in orden så mycket utan kan, utan omsvep, säga att ”nu har jag inte längre tid med er” eller ”så här får ni inte göra, det är inte att visa respekt” utan att det ligger någon mer värdering i det. Lite befriande, tycker vi…

Vi upplevde vi att maten var dyr på alla öar vi besökt. Inte så konstigt då mycket måste importeras och fraktas till öarna. Frukt och grönt går alltid att få tag i men priserna varierar beroende på om det är importerat eller inhemskt. Detsamma gäller fisk och kött. Här betalar man ingen inkomstskatt men varor beskattas desto mer. För att möta de folkhälsoproblem som den ökade andelen överviktiga i landet har, beskattas därför matvaror olika. Alkoholhaltiga drycker beskattas till mellan 100-200% liksom många produkter med högt sockerinnehåll medan basvaror beskattas lågt. Om man exempelvis vill köpa bröd så är det såklart baguetter som gäller och de enklaste kostar runt 6 kr (60 polynesiska franc) vilket är överkomligt för de flesta.

Innan vi kom till öarna hade vi läst att polynesier på de mer avlägsna öarna, dit fraktfartygen inte kommer så ofta, gärna byter till sig varor mot t ex frukt och grönsaker. Det fick vi också uppleva men kanske inte i den omfattning vi hade förväntat oss. Dock fick vi en stark känsla av att människor generellt här är givmilda men också att många saker lättare löses med hjälp av tjänster och gentjänster. Vilket för övrigt verkar gälla för långseglare också 😊. Hiti, den pensionerade kaptenen vi träffade på den lilla atollen Kauehi var mycket givmild och gästvänlig mot oss men hade också en önskan. Att få bättre en internetuppkoppling än den som fanns tillgänglig på ön. Det finns restriktioner i Franska Polynesien vad gäller vilka operatörer som får verka i landet -av ekonomiska och förståeliga skäl. Dock tycker vi att det ibland måste kunna gå att göra undantag när man lever på en så isolerad plats. Hiti ville inte att vi skulle känna oss tvungna att lösa hans lilla problem men vi lovade ändå att se vad som var möjligt. Via en av våra seglarvänner från Viking Explorer som snart är på väg till Franska Polynesien verkar nu det hela lösa sig. Ett annat exempel är paketet vi tog med oss från Galapagos som var adresserat till en besättningsman, på en segelbåt på väg till Tahiti, som blev tvungen att ge sig av innan paketet hunnit fram. Förutom att färdas på vår båt över Stilla havet har paketet fått åka med ytterligare en kontakt, via flyg och är nu hos sin mycket tacksamme ägare som mönstrat av i Papeete. Händelserna hade inte varit möjliga utan alla involverades känsla för att ”nästa gång kan det vara min tur att behöva hjälp…”.

Vi har sett att det absolut finns klasskillnader i det polynesiska samhället och, främst i Papeete, träffat på tiggare men absolut inte i den omfattning som vi sett i Karibien eller Colombia. Här finns också en mycket större acceptans för HBTQ-personer och även om den kristna religionen gjort att toleransen minskat generellt så har vi aldrig träffat på så många människor (oftast killar) som s a s tillhör det tredje könet och som så öppet och självklart är en del av samhället. Närmaste beskrivningen utifrån våra västerländska ögon skulle vara att vi träffat ovanligt många transpersoner. Det är dock inte en helt rättvisande beskrivning, eftersom det tredje könet inbegriper många roller och ansvar i äldre polynesisk kultur.

Om några dagar ger vi oss av på en fyradygns-seglats till Cook Islands och skall fira påsk där. Nästa anhalt blir troligen Niue och sedan seglar vi vidare till Tonga och därefter Fiji. Alla är polynesiska öar men olika länder!

Tahiti and Papeete

 

 

 

 

 

 

Marae and the ethnographic museum (Tahiti)

 

  

Moorea

 

Raiatea

 

Local Market at Raiatea (with music performance 😊)

We bought Avocados (Avozilla), Apples, Bananas, Pompelmus, Rambutan, Pineapple and Papaya

Taputapuatea (Raiatea)

 

 

Vanilla plantation (Tahaa)