
Aitutaki belongs to the southern group of the Cook Islands and is an “almost” atoll with a large coral reef around the entire island and several small islands inside the surrounding lagoon. We had good winds but also high waves when we sailed to the island, so it was a rough four days sailing for us. Since we had sailed a little faster than expected, we sailed the last few nautical miles with only a small headsail in order to arrive after sunrise. To get to the island, you have to pass through a narrow channel on the northwest side and this has to be done in daylight. Once inside the small harbor at the larger town of Arutanga, we noticed that we were the only visiting boat. The harbor is under construction and actually consists of a large basin that is being excavated. The excavator was in full swing and the water was completely brown from all the mud that had been suspended. We anchored in the basin and found that the depth was around 2 meters in some places and were getting stuck in the mud as Anastacia’s draft is 2.05 m. After being checked by authorities from the biosecurity, health, immigration and customs, we were able to take down the yellow Q flag and raise the Cook Islands courtesy flag. We were welcome ashore!
A little later that day, the catamaran Valentin appeared with a German crew and anchored behind us in the basin. Jürgen and Heiki were a nice couple and we quickly got along well with them. We decided to move Anastacia and instead anchor on the outside of the atoll. Now the catamaran had the entire basin at its disposal 😊. Outside the reef, the water was much clearer and we had enough protection from the waves, although the flat island itself does not provide any protection from the wind. We anchored on a shelf in the coral reef and floated the chain so as not to damage the corals or get caught with the chain. The weather forecast warned of winds of up to 30 knots during the Easter weekend so we wanted to make sure that Anastacia was in a good position. Later, the Canadian boat Timmies-Run appeared and had the same problem as we had in the shallows in the basin so that boat also had to anchor the outside reef. We had many nice sundowners on our boats...
The Cook Islands archipelago is named after Captain James Cook who visited the islands in the 18th century. Since the beginning of the 20th century, the islands have belonged to New Zealand and thus also to Great Britain but now have greater autonomy. Previously, different Polynesian dialects were spoken on the different islands but it is mainly the older generation that master the indigenous languages because it was banned for several years in schools in favor of English. Nowadays, the rules have been relaxed and a Maori dialect is now an official language on the islands along with English. Aitutaki is the second largest of the Cook Islands after the main island of Rarotonga and is an incredibly beautiful atoll that is often compared to Bora Bora. The islanders themselves say that Aitutaki is paradise on earth. About 1200 people live here and most are Christians belonging to one of the several different faith communities represented on the island. All with their own church or meeting place.
To see around, we were recommended to rent scooters. We went to the nearest rental company and booked two. I happily thought how nice it would be to drive my own scooter because otherwise we always just used to rent a scooter that Christer used to drive and where I sat behind. My experience can certainly be accommodated in a few hours of moped driving about 10 years ago, but this looked so easy! Everyone droves scooters on the island. Old and young! After a brief introduction to the few and simple controls of the means of transport, Christer drove off a bit further down the road. We had agreed that he would drive ahead of me as he was more used to left-hand traffic. I tried to follow but it was coming to an end with horror when I crossed the road. Acceleration, keeping my balance and finding the right brakes was just too much. Then I had to turn too - preferably BEFORE the ditch appeared... halfway into the ditch I managed to stop my vehicle. A lady in the car right behind me asked compassionately if everything was okay. She had seen me swaying away and was genuinely concerned. I thanked her for her concern and said I was fine. Then I realized that I was actually a traffic hazard and that there would probably be no more scootering for me. My self-confidence had taken a hit and I muttered something to Christer who quickly understood the situation and without any major fuss gave my scooter back and offered me a seat on his instead. Then he looked really pleased when I sat behind him, and exclaimed "This actually feels much safer. Now I know where I have you!" I muttered something like “Yes, yes. I can’t do everything” and so we didn’t discuss the matter anymore… For the next two days we explored the small island, found beautiful viewpoints and drove on all the back roads we could find. We sometimes stopped for coffee and lunch and had a great time 😊
Easter weekend is celebrated in a traditional way on the island, as the Christian holiday it really is, in memory of Jesus’ death and resurrection. No Easter eggs, Easter bunnies, sweets or easter witches. No feasting and lavish meals. Here you go to your church and attend the services throughout the weekend and spend time with your family. Together with our German friends, we therefore chose to go to the island's largest and oldest church on Easter Day. The church was built almost 200 years ago and is simple but beautiful. Most of the visitors from the local population were brightly dressed and the ladies wore large, bright straw hats with flowers in them. The service was a pleasant experience with many different speakers and a, not too long, sermon in the name of joy. Throughout the ceremony, there were many breaks for beautiful choir singing. Some messages to the local population with information about upcoming events were also given, as well as some welcoming words to us tourists who had gathered in the church.
After the strong wind during the Easter weekend, the wind has almost completely died down and we are waiting for the next weather window to be able to set off. We have passed the time with some snorkeling around the boat and have slowly started preparing for departure for Niue together with the Canadian boat together with the Canadian boat that has some problems with the electronics on board and is happy to join us as they are heading to the same destination.
~~~~~~~~~~~~~
Aitutaki tillhör den södra ögruppen av Cooköarna och är en ”nästan”atoll med ett stort korallrev runt hela ön och flera småöar innanför den omgivande lagunen. Vi hade god vind men också höga vågor när vi seglade till ön så det blev fyra skumpiga dygn för oss. Eftersom vi seglat lite snabbare än beräknat seglade vi de sista sjömilen med bara lite försegel för att kunna komma fram efter soluppgång. För at ta sig in till ön är man nämligen tvungen att passera genom ett smalt sund på nordvästra sidan och det måste göras i dagsljus. Väl inne i den lilla hamnen vid den större orten Arutanga konstaterade vi att vi var den enda besökande båten. Hamnen är under uppbyggnad och består egentligen av en stor bassäng som håller på att grävas ut. Grävmaskinen var i full gång och vattnet var alldeles brunt av all uppslammad lera. Vi ankrade i bassängen och konstaterade att djupet var runt 2 meter på vissa sällen och höll på att fastna i lerbotten eftersom Anastacia sticker ner 2,05 m. Efter att ha blivit kontrollerade av myndighetspersoner från miljö, hälsa, immigration och tull kunde vi ta ner den gula Q-flaggan och hissa Cooköarnas gästflagga. Vi var välkomna i land!
Lite senare samma dag dök katamaranen Valentin upp med tysk besättning och lade sig bakom oss i bassängen. Jürgen och Heiki var ett trevligt par som vi snabbt fick bra kontakt med. Vi bestämde att byta plats på Anatsacia och istället ankra på utsidan av atollen. Nu hade katamaranen hela bassängen till sitt förfogande 😊 Utanför revet var vattnet mycket klarare och vi hade tillräckligt skydd från vågorna även om den flacka ön i sig inte ger något skydd för vinden. Vi ankrade på en avsats i korallrevet och bojade kättingen för att inte skada korallerna eller fastna med kättingen. Väderprognosen varnade för vindar uppåt 30 knop under påskhelgen så i vi ville vara säkra på att Anastracia låg bra. Senare dök den kanadensiska båten Timmies-Run upp och fick samma problem som vi haft i den grunda i bassängen så även den båten fick lägga sig på utsidan revet. Vi hade många trevliga "sundowners" på våra respektive båtar...
Ögruppen Cooköarna är döpt efter kapten James Cook som besökte öarna på 1700-talet. Öarna tillhör sedan början av 1900-talet Nya Zeeland och därmed också Storbritannien men har numera en större autonomi. Tidigare talades olika polynesiska dialekter på de olika öarna men det är främst den äldre generationen som behärskar ursprungsspråken eftersom det förbjöds under flera år i skolorna till förmån för engelskan. Numera har man lättat på reglerna och en maoridialekt utgör nu officiellt språk på öarna tillsammans med engelskan. Aitutaki är den näst största av Cooköarna efter huvudön Rarotonga och är en otroligt vacker atoll som ofta jämförs med Bora Bora. Öborna själva menar att Aitutaki är paradiset på jorden. Här bor ca 1200 människor och de flesta är kristna tillhörande någon av de flera olika trossamfund som finns representerade på ön. Alla med sin egen kyrka eller samlingslokal.
För att se oss omkring blev vi rekommenderade att hyra skotrar. Vi gick till närmaste uthyrare och bokade två stycken. Glad i hågen tänkte jag hur skönt det skulle bli att köra egen skoter eftersom vi annars alltid bara brukade hyra en skoter som Christer brukade köra och där jag satt bakom. Min erfarenhet kan visserligen inrymmas i några timmars mopedkörning för en sisådär 10 år sedan men det här såg ju så enkelt ut! Alla körde ju skoter på ön. Gammal som ung! Efter en kort introduktion av fortskaffningsmedlens få och enkla reglage körde Christer iväg en bit bort på vägen. Vi hade kommit överens om att han skulle köra före mig då han hade större vana vid vänstertrafik. Jag försökte köra efter men det höll på att ta en ände med förskräckelse när jag korsade vägen. Att gasa, hålla balansen och hitta rätt i bromsarna blev bara för mycket. Sedan skulle jag ju svänga också - helst INNAN vägdiket dök upp… halvvägs ut i diket fick jag stopp på mitt åkdon. En dam i bilen strax efter mig frågade medlidsamt om allt stod rätt till. Hon hade sett mig vingla iväg och var uppriktigt bekymrad. Jag tackade för omtänksamheten och sa att jag mådde prima. Sedan insåg jag att jag egentligen utgjorde en trafikfara och att det nog inte skulle bli mer skoterkörande för min del. Mitt självförtroende hade fått sig en törn och jag fick mumlat något till Christer som snabbt förstod situationen och utan några större åthävor lämnade tillbaka min skoter och erbjöd mig plats på hans istället. Sedan såg han riktigt nöjd ut, när jag satt mig bakom honom, och utbrast ”Det här känns faktiskt mycket säkrare. Nu vet jag var jag har dig!” Jag muttrade något om att ”Ja, ja. Jag kan inte klara allt” och så diskuterade vi inte den saken mer… Kommande två dagar utforskade vi den lilla ön, hittade vackra utsiktsplatser och körde på alla småvägar vi kunde hitta. Vi stannade ibland för fika och lunch och hade det hur mysigt som helst 😊
Påskhelgen firas på traditionellt sätt på ön, som den kristna högtiden det egentligen är, till minne av Jesus död och uppståndelse. Inga påskägg, påskharar, godis eller påskkärringar. Inget kalasande och överdådiga måltider. Här går man till sin kyrka och deltar i gudstjänsterna under hela helgen och umgås med familjen. Tillsammans med våra tyska vänner valde vi därför att gå till öns största och äldsta kyrka på påskdagen. Kyrkan byggdes för snart 200 år sedan och är enkel men vacker. De flesta besökarna ur lokalbefolkningen var ljust klädda och damerna bar stora ljusa stråhattar med blommor i. Gudstjänsten blev en trevlig erfarenhet med många olika talare och en, inte alltför lång, predikan i glädjens tecken. Under hela ceremonin var det många avbrott för vacker körsång. Några meddelanden till lokalbefolkningen med information om kommande händelser hanns också med liksom några välkomnande ord till oss turister som bänkat oss i kyrkan.
Efter den starka blåsten under påskhelgen har vinden nästan mojnat helt och vi väntar på nästa väderfönster för att kunna ge oss iväg. Vi har fördrivit tiden med lite snorkling runt båten och så smått börjat förbereda oss för avfärd mot Niue tillsammans med den kanadensiska båten som har lite problem med elektroniken ombord och gärna hänger med oss då de skall till samma destination.
Aitutaki
Arutanga CICC Church
Sundowner with crew from Valentin, Anastacia and Timmies-Run. Photo by Heike Wagener
11 Commentaire(s)
Sååå härligt gott ni har det och vilken vacker kyrka. Önskar er det allra bästa i fortsättningen
26 April 2025 AnswerTack 🥰
01 May 2025 AnswerHej! Rolig läsning när Malin körde skoter😂 Skulle absolut kunnat vara jag. Kul att se er hänga med besättning från andra båtar o nationer. Tänk vad många olika människor ni möter på ert äventyr. Verkar vara mycket vacker ö enl fina foton. Fortsätter följa er med spänning. Kram🥰
28 April 2025 AnswerDet kommer mera 🥰
01 May 2025 AnswerLoved the update and your story about the 🛵, Keep safe and happy 🥰
01 May 2025 AnswerThanks 🥰
01 May 2025 AnswerTur att allt slutar bra. Som vanligt härliga berättelser och underbara foton.
01 May 2025 AnswerTack ❤️
01 May 2025 AnswerHärligt att allt gick bra! Härliga berättelser och fina foton
01 May 2025 AnswerErt äventyr fylls med nya upplevelser både på land och till sjöss, tur att det gick bra Malin. . Enjoy life 😎👍⛵️
01 May 2025 AnswerNu är det livet på land dom behöver praktiseras 😉😂
01 May 2025 Answer