
Polynesia (meaning roughly the many islands) is a large cultural and geographical region in the Pacific Ocean consisting of a variety of islands, archipelagos and nations where the people share the same origin and speak one of the many Polynesian languages. Polynesia is bordered by Hawaii (to the north), New Zealand (to the southwest) and Easter Island (to the southeast). The area is sometimes referred to as the Polynesian Triangle.
French Polynesia is part of Polynesia and is almost as large as Europe and consists of 118 islands and atolls, of which 67 are inhabited. The islands are divided into different archipelagos; Marquesas Islands, Tuamotu Archipelago, Society Islands, Gambier Islands and Austral Islands. There are long distances between the archipelagos with the Gambier Islands and Austral Islands being the southernmost. We will probably not be able to visit these two southern archipelagos. Further north, from east to west lie the Marquesas, Tuamotu and Society Islands, where Tahiti with its capital Papeete is perhaps the best known. We plan to visit a few islands on each of these archipelagos before heading further west to other Polynesian islands/nations.
The islands in French Polynesia have all been formed from volcanoes and the youngest are about 1-5 million years old, such as the islands in the Marquesas. The oldest islands are in the Austral Islands and Tuamotu and are around 50 million years old. The oldest islands are no longer real islands, but millions of years of erosion have transformed them into atolls where only some parts protrude from the sea surface.
The islands in French Polynesia were first settled by Austronesian-speaking Polynesians, who probably originated from Southeast Asia (Taiwan-Philippines) and migrated east via Samoa and Tonga. This migration was part of the great Polynesian expansion across the Pacific. In French Polynesia, it began in the Marquesas a few hundred years BC and the last islands colonized by Polynesians are believed to have been the Gambier Islands, which also became the islands from which a group of inhabitants probably emigrated and continued the long journey to Easter Island and later Hawaii, which began to be populated around the 11th and 13th centuries AD. A prerequisite for this strong expansion, despite the great distances in the Pacific Ocean, was the sophisticated navigational skills that the Polynesians had developed. They navigated with the help of stars, ocean currents and bird migration patterns. They used the characteristic wooden canoes with an outrigger (additional hull) attached to one side of the canoe. These canoes were very stable and could be both paddled and sailed. Today, the same type of canoe is still used, but made of more modern materials.
The first time Europeans came into contact with the islands was in the 16th century when the Portuguese and Spaniards noted that the islands existed but they probably had little contact with the inhabitants. In 1767, the British Samuel Wallis landed on Tahiti and declared the island British. Protestantism was then introduced to the island. The French eventually took over Tahiti after disputes and battles with the British and the population of the islands under the then Polynesian regent Queen Pomare IV. In the early 20th century, all five island groups belonged to France and Catholicism became the official religion. Today, French Polynesia has more autonomy but is still considered one of France's so-called overseas collectivity where France retains control over defense, foreign policy, justice and law enforcement and currency/economy (the CFP franc is tied to the euro). French Polynesia now controls its own laws, economy, budget, health, education (partially) and internal security. From what we understand, there no longer seems to be majority support among the population on the islands for complete independence from France, but instead they are trying to make better use of their own old culture and have, with the help of historians and archaeologists, begun to rediscover and embrace parts of it, such as dances, crafts and food traditions.
The Polynesian indigenous culture and its traditions vary between the islands but have a common core. Before European colonization, the population was organized into hierarchical chiefdoms ruled by Ari’i (chiefs). Below the chiefs there were several different social classes and the lowest were the slaves who were often convicted criminals or captured enemies. The Polynesians could build impressive structures such as marae which were sacred temples for religious and social purposes. They lived on what the sea could provide and cultivated and planted many different crops such as breadfruit and fruit trees of various kinds which were harvested and stored in various ways to last longer than the harvest season. Fermentation was used as a method. For example, mahi or pōpoi as it is also called was made. It is breadfruit that has been mashed and left to lie in a low-oxygen environment in a leaf-lined pit where it eventually fermented (by lactic acid bacteria). Mahi could be stored for several years and is said to be both nutritious and healthy. When the Polynesians colonized new islands, they brought with them many of the important fruits and seeds and some domesticated animals such as pigs and dogs that they needed to survive on the previously uninhabited islands.
The Polynesians were very trade-oriented but were also warlike and fights between the islands/kingdoms occurred. They practiced a complex polytheistic religion that was intertwined with daily life and social structure. Their spiritual beliefs revolved around atua (gods), ancestors, mana (spiritual power) and tapu (sacred restrictions). The word taboo comes from the Polynesian word tapu.
Mana was a supernatural force that existed not only in all living things but also inanimate things such as objects and places. Chiefs and priests had strong mana, which gave them divine authority. Women's mana was usually greater than men's because they could give bearth (give life). Losing mana, through defeat in battle or breaking a tapu, resulted in dishonor and loss of status. For example, it was tapu for a woman to step in a canoe because her mana was much more powerful than that of the canoe and the canoe would lose its power. This was especially important to consider when the canoes were to be used in battle. Similarly, it could be tapu to step over a chief's shadow if one was lower in rank. Serious violations of a tapu could sometimes be punished by death.
Polynesians believed in a balance of masculine and feminine energies, rather than fixed gender roles based on physical appearance, and some myths describe gods or spirits who change sex or are androgynous. Mana was therefore not strictly tied to biological sex, but rather one's role in society. French Polynesia, like other parts of Polynesia, had a recognized "third sex" known as māhū. These were people who embodied both male and female characteristics. They were biological males who took on female gender roles, including clothing, speech, and occupations. In some cases, there were also female māhū who took on male roles. Māhū had several important roles in society. They could often be priests, healers, teachers or artists, specialized in oral traditions, dance forms and were responsible for the care of children and the elderly. They were seen as guardians of knowledge, and were a kind of cultural bearer of information about different lineages, old stories and religious customs that they passed on between generations. Chiefs could turn to a māhū for advice before important decisions. After European colonization and the introduction of Christianity, māhū were seen as an abomination and Western gender roles were introduced and many māhū were subjected to social oppression and avoided showing their identity. Today, however, māhū are still present in Polynesian and Hawaiian culture and are more accepted, although their role has evolved and adapted to today's way of life. Many today work in various service professions, for example.
The Polynesians were also known for their tikis, human-like anthropomorphic figures carved from stone, wood or bone. According to Polynesian mythology, the tiki is sometimes considered to be the first human created by the gods, but interpretations vary between the different island groups. In the Marquesas, tikis primarily represent ancestors and protective spirits. They were often designed as half human and half animal or God with enlarged heads and eyes. One interpretation of the large eyes (which almost look like glasses) is that through the eyes one comes into contact with the spirit world. Tikis are also often connected to spiritual protection, strength and guidance.
We have now been anchored for just over two weeks outside the capital Taiohae on the island of Nuku Hiva, which is also the main island of the Marquesas. As soon as the hurricane season (cyclone season) ends in April, the actual tourist season begins and many boats and tourists come to the islands. We are early in the season so there is plenty of space in the bay and few tourists on the island, except when the cruise ships dock, when Taiohae is packed with people for a day. The lady in the tourist office next to the port has all the information of when the cruise ships arrive and makes sure to book the local ensemble of dancers and drummers who have their shows for the fascinated cruise tourists. The trade in crafts, fruit and vegetables is flourishing and the small local cafes are full. It is understandable that tourists are an important source of income for the islands.
The clearance process was painless. We rang the doorbell of the French gendarmes and even though we arrived outside office hours, they received us and the procedure was completed in 10 minutes. We had prepared ourselves by filling in our details digitally in a system used on the islands and had our passports and boat papers with us. As EU citizens, the rules for visiting and staying in French Polynesia are incredibly favorable.” This is how easy it should be to get to France. Welcome!”, one of the gendarmes said in broken English. Or, to be more precise. The guy started speaking in English but as soon as he noticed that we knew a little French he switched to his native language. 😊After customs we took out some cash, got ourselves a local SIM card and topped up with data. Finally connected again!
Nuku Hiva is a very beautiful island with high mountain peaks and steep cliffs towards the sea with fantastic views. There are several bays with good anchorages around the island. The second highest (longest?) waterfall in the world is also said to be here. We rented a car and drove on the few roads that exist. First, we went east and came to some smaller towns with small fishing ports, shops and restaurants. The mango trees along the road were full of half-ripe fruits and we took the liberty of picking some. The island is lushly green and along the roadsides you can see pigs, horses and goats and the occasional cow wandering around freely. Roosters and chickens can be seen running around everywhere. Some horses are kept tethered and you can see fenced areas, but there are just as many animals outside as inside the enclosures.
In the small town of Hatiheu we had a fantastic meal. A stew made from goat meat and coconut milk served with cassava, fried breadfruit and rice. What we couldn't finish we then had to throw into a small stream, right next to the restaurant where two large eels appeared and feasted on the leftovers. The eels were "regulars" at the restaurant and part of the experience the restaurant is known for.
Outside Hatiheu is one of several historical remains from the time before European colonization. The place we visited is called Kamuihei and is one of the largest archaeological excavations on the island. Here there are sacred places, rebuilt houses and areas for various social purposes and we saw tikis, sacrificial pits and small pits carved into rocks similar to those we can see in rock carvings in Sweden. In addition, there were several petroglyphs on large stone slabs with depictions of animals, gods, people and symbols that are also found in the many tattoos of the Polynesians. Since the Polynesian culture was a culture that was carried by oral stories and lacked written language, interpretations are difficult to make and the meanings are said to vary somewhat between the island groups, but archaeologists believe that they almost always involve representations of gods, ancestors, travel, celestial bodies and protective symbols. There was also a gigantic banyan tree at the site that is said to be 600 years old!
The last part of our drive went west towards the airport. Now we came to higher mountain areas, deep valleys and in the distance, we could see a very long and very narrow waterfall. Instead of palm trees and fruit trees, the road was lined with pine plantations with a species of pine that originally comes from the Caribbean. The pines have been planted mainly for the sake of the wood but have, of course, also changed the conditions for the native species that lived there before.
On the beach in Taiohae almost every day we saw young guys riding back and forth on their horses. Sometimes they competed along a given distance to be first. It was impressive to see because they were riding bareback (without a saddle) at a fast gallop with only a blanket to sit on. They looked mighty proud when we wanted to take pictures. However, we never saw a girl riding. Horses now seem to be an integral part of Polynesian life but the origin of horses is somewhat unclear. The most likely is that the Europeans introduced different animals like horses, goats and cows to the islands.
The waters around the Marquesas Islands are rich in life. The local fishermen come into the harbor almost every day with fine catches of fish that they sell directly on site. The leftover fish after cleaning is thrown into the harbor to the delight of the sharks. The sharks are of the species (greater) blacktip reef shark. Not all residents in the area are delighted with the spectacle in the water when the sharks fight over the leftovers, but it is a good tourist magnet… 😊 In addition to the sharks, which are not particularly dangerous to humans, we have also seen many manta rays swimming around our boat. Unfortunately, we have not been able to get any good pictures of them and when we snorkeled in the bay and tried to film, the visibility was too poor. Hopefully there will be more opportunities. One morning we heard a terrible splash behind the boat and when we ran out onto the deck to see what had happened, we saw a sea turtle trying to free itself from the dinghy's mooring line that it had managed to wrap around its neck. After a few fruitless attempts to untie the rope, we were forced to cut it. As soon as the turtle felt it was free, it took a big, loud breath before diving into the water and disappearing. How it managed to get tangled up so strangely, we could never figure out…
On Valentine's Day we took the opportunity to have a three-course dinner at a restaurant in Taiohae where local musicians performed languid ballads. The next day we were also able to take part in a Valentine's Day party where both locals and tourists were welcome. The meal was accompanied by a show that was over an hour long and was more like a long danced story. We showed up later in the evening but still saw parts of the show. Later we were able to dance a little ourselves to deafening Polynesian popular music 😁
In recent days, we have been stocking up on supplies at the local store and buying a souvenir in the form of a mini-tiki made of wood made by a local artist on the island.
Now we are waiting out some rough weather before we can set off for the Tuamotu atolls. Since these are shallow reefs with few entrances or exits and where the currents are strong, we have to adjust to the tides so that we enter when it is slack water. We hope to be able to practice on a simpler atoll with more room for the boat to enter, before we set off to reach the Fakurava atoll where we hope to see pearl farms!
~~~~~~~~~~~~~~~
Polynesien (betyder ungefär de många öarna) är en stor kulturell och geografisk region i Stilla havet bestående av en mångfald av öar, ögrupper och nationer där människorna delar samma ursprung och pratar något av de många polynesiska språken. Polynesien avgränsas av Hawaii (i norr), Nya Zeeland (i sydväst) och Påskön (i sydöst). Området benämns ibland som den polynesiska triangeln.
Franska Polynesien är en del av Polynesien och är till ytan nästan lika stort som Europa och består av 118 öar och atoller varav 67 är bebodda. Öarna är indelade i olika ögrupper; Marquesas Islands, Tuamotu Archipelago, Society Islands (Sällskapsöarna), Gambier Islands och Austral Islands. Det är långa avstånd mellan ögrupperna där Gambieröarna och Australöarna ligger längst söderut. Dessa sydligare ögrupper kommer vi troligen inte att besöka. Längre norrut, från öst till väst ligger Marquesas, Tuamotu och Sällskapsöarna där Tahiti med huvudstaden Papeete kanske är den mest kända. Någon ö på var och en av dessa ögrupper har vi tänkt besöka innan vi ger oss av längre västerut till andra Polynesiska öar/nationer.
Öarna i Franska Polynesien har alla bildats från vulkaner och de yngsta är ungefär 1-5 miljoner år gamla, som t ex öarna på Marquesas, De äldsta öarna ligger i Australöarna och Tuamotu och är runt 50 miljoner år gamla. De äldsta öarna är inga egentliga öar längre utan årmiljonernas erodering har förvandlat dem till atoller där bara vissa delar sticker upp ur havsytan.
Öarna i Franska Polynesien bosattes först av austronesisktalande polynesier, som troligen härstammade från Sydostasien (Taiwan-Filippinerna) och migrerade österut via Samoa och Tonga. Denna migration var en del av den stora polynesiska expansionen över Stilla havet. I Franska Polynesien började den vid Marquesas några hundra år f Kr och de sista öarna som koloniserades av polynesier tror man var Gambieröarna som också blev de öar där en grupp invånare förmodligen emigrerade och fortsatte den långa färden till Påskön och senare Hawaii som började befolkas runt 1000 respektive 1200-talet e Kr. En förutsättning till den starka expansionen, trots de stora avstånden i Stilla havet, var de sofistikerade navigeringsfärdigheter som Polynesierna hade utvecklat. De navigerade med hjälp av stjärnor, havsströmmar och fåglars migrationsmönster. De använde sig av de karakteristiska träkanoterna med en utriggare (extra skrov) fäst på ena sidan av kanoten. Dessa kanoter var mycket stabila och kunde både paddlas och seglas. Idag används fortfarande samma typ av kanoter men tillverkade av modernare material.
Första gången européer kom i kontakt med öarna var på 1500-talet då portugiser och spanjorer noterade att öarna fanns men de hade troligen ingen större kontakt med invånarna. 1767 landsteg britten Samuel Wallis på Tahiti och deklarerade ön som brittisk. Protestantism infördes sedan på ön. Fransmän tog så småningom över Tahiti efter dispyter och strider med britter och befolkningen på öarna under den dåvarande polynesiska regenten Drottning Pomare IV. I början av 1900-talet tillhörde alla fem ögrupperna Frankrike och katolicismen blev den officiella religionen. Idag har Franska Polynesien mer självstyre men räknas fortfarande som ett av Frankrikes så kallade utomeuropeiska förvaltningsområden där Frankrike behåller kontrollen över försvar, utrikespolitik, rättsväsende och valuta (CFP-francen är knuten till euron). Franska Polynesien kontrollerar numera sina egna lagar, ekonomi, budget, hälsa, utbildning och inre säkerhet. Vad vi förstått verkar det inte längre finnas majoritetsstöd hos befolkningen på öarna för fullständig självständighet från Frankrike men man försöker istället ta vara på den egna gamla kulturen bättre och har, med historikers och arkeologers hjälp, börjat återupptäcka och omfamna delar av den som exempelvis danser, hantverk och mattraditioner.
Den Polynesiska ursprungskulturen och dess traditioner varierar mellan öarna men har en gemensam kärna. Innan den europeiska koloniseringen var befolkningen organiserad i hierarkiska hövdingadömen styrda av Ari’i (hövdingar). Under hövdingarna fanns flera olika samhällsskikt och lägst stående var slavarna som ofta var dömda brottslingar eller tillfångatagna fiender. Polynesierna kunde bygga imponerande strukturer som marae som var heliga tempel för religiösa och sociala ändamål. Man levde på vad havet kunde ge samt odlade och planterade många olika grödor som exempelvis brödfrukt och fruktträd av olika slag som man skördade och lagrade på olika sätt för att vara längre än skördesäsongen. Bl a användes fermentering som en metod. T ex gjorde man mahi eller pōpoi som det också kallas. Det är brödfrukt som mosats och fått ligga syrefattigt i en lövbeklädd grop där den så småningom fermenterade (genom mjölksyrabakterier). Mahin kunde lagras i flera år och sägs vara både näringsrik och nyttig. När polynesierna koloniserade nya öar hade de med sig många av de viktiga frukter och frön och vissa tamdjur som grisar och hundar som de behövde för att överleva på de tidigare obebodda öarna.
Polynesierna idkade mycket handel men var också stridslystna och krig mellan öarna/kungadömen förekom. De utövade en komplex polyteistisk religion som var sammanflätad med det dagliga livet och den sociala strukturen. Deras andliga övertygelser kretsade kring atua (gudar), förfäder, mana (andlig kraft) och tapu (heliga begränsningar). Ordet tabu kommer just från polynesiskans tapu.
Mana var en övernaturlig kraft som inte bara fanns i alla levande varelser utan även döda ting som föremål och platser. Hövdingar och präster hade stark mana, vilket gav dem gudomlig auktoritet. Kvinnors mana var vanligen större än männens på grund av att de kunde föda barn (ge liv). Att förlora mana, genom nederlag i strid eller bryta en tapu, resulterade i vanära och förlust av status. T ex var det tapu för en kvinna att kliva på en kanot då hennes mana var mycket mäktigare än kanotens och kanoten s a s förlorade sin kraft. Detta var särskilt viktigt att ta hänsyn till när kanoterna skulle användas i strider. Likaså kunde det vara tapu att kliva över en hövdings skugga om man stod lägre i rang. Att allvarligt bryta mot en tapu kunde ibland bestraffas med döden.
Polynesier trodde på en balans mellan maskulina och feminina energier, snarare än bestämda könsroller beroende på hur man såg ut fysiskt och vissa myter beskriver gudar eller andar som byter kön eller är androgyna. Manan var därför inte strikt knuten till biologiskt kön, utan snarare ens roll i samhället. Franska Polynesien, liksom andra delar av Polynesien, hade ett erkänt "tredje kön" känt som māhū. Dessa var människor som förkroppsligade både manliga och kvinnliga egenskaper. De var biologiska män som tog på sig kvinnliga könsroller, inklusive kläder, tal och yrken. I vissa fall fanns det även kvinnliga māhū som tog på sig manliga roller. Māhū hade flera viktiga roller i samhället. Ofta kunde de vara präster, helare, lärare eller konstnärer, specialiserade på muntliga traditioner, dansformer och ansvarade för omsorg av barn och äldre. De sågs som kunskapens väktare, och var en slags kulturbärare av informationen om olika släktled, gamla berättelser och religiösa sedvänjor som de förde vidare mellan generationer. Hövdingar kunde vända sig till en māhū för att få råd inför viktiga beslut. Efter den europeiska koloniseringen och införandet av kristendom sågs Māhū som en styggelse och västerländska könsroller infördes och många māhū utsattes för socialt förtryck och undvek att visa sin identitet. Idag är dock māhū fortfarande närvarande i den polynesiska och hawaiianska kulturen och är mer accepterade, även om deras roll har utvecklats och anpassats till dagens levnadssätt. Många arbetar idag exempelvis inom olika serviceyrken.
Polynesierna var också kända för sina tikis, människoliknande antropomorfiska figurer, uthuggna ur sten, trä eller ben. Enligt polynesisk mytologi anses tiki ibland vara den första människan som skapats av gudarna men tolkningarna varierar på de olika ögrupperna. På Marquesas representerar tikis främst förfäder och skyddande andar. Ofta utformades de som hälften människa och hälften djur eller gud med förstorade huvuden och ögon. En tolkning av de stora ögonen (som nästan ser ut som glasögon) är att genom ögonen kommer man i kontakt med andevärlden. Tikis är ofta också kopplade till andligt skydd, styrka och vägledning.
Vi har nu legat för ankar i drygt två veckor utanför huvudorten Taiohae på ön Nuku Hiva som också är huvudön i Marquesas. Så fort orkansäsongen (cyklonsäsongen) är avslutad i april börjar den egentliga turistsäsongen och då kommer många båtar och turister till öarna. Vi är tidigt ute på säsongen så det är gott om plats i viken och få turister på ön, förutom när kryssningsfartygen lägger till för då kryllar det av folk Taiohae under en dag. Damen i turistbyrån intill hamnen har full koll på när kryssningsfartygen kommer och ser till att boka den lokala ensemblen av dansare och trumslagare som har sina uppvisningar inför hänförda kryssningsturister. Kommersen med hantverk, frukt och grönt blommar upp och de små lokala caféerna fylls. Man förstår att turisterna utgör en viktig inkomstkälla för öarna.
Inklareringen gick smärtfritt. Vi ringde på dörren hos de franska gendarmerna och fast vi kom utanför kontorstid tog de emot oss och proceduren var klar på 10 minuter. Vi hade förberett oss genom att fylla i våra uppgifter digitalt i ett system som används på öarna och hade passen och båtpapprena med oss. Som EU-medborgare är reglerna för att besöka och stanna i Franska Polynesien otroligt förmånliga.” Så här enkelt skall det vara att komma till Frankrike. Välkomna!”, sa en av gendarmerna på knagglig engelska. Eller, rättare sagt. Killen började prata på engelska men så fort han konstaterade att vi kunde lite franska gick han över till sitt modersmål. 😊Efter inklareringen tog vi ut lite kontanter, skaffade oss ett lokalt sim-kort och fyllde på med data. Äntligen uppkopplade igen!
Nuku Hiva är en väldigt vacker ö med höga bergstoppar och branta stup mot havet med fantastiska vyer. Det finns flera vikar med bra ankringsplatser runt ön. Här lär också den näst högsta (längsta?) vattenfallet i världen finnas. Vi hyrde en bil och körde på de få vägarna som finns. Först åkte vi österut och kom till några mindre orter med små fiskehamnar, affärer och restauranger. Mangoträden längs vägen dignade av halvmogna frukter och vi tog oss friheten att plocka några. Ön är frodigt grön och vid vägkanterna kan man se grisar, hästar och getter och en och annan ko vandra runt fritt. Tuppar och hönor syns sprätta överallt. Vissa hästar hålls tjudrade och man ser inhägnade områden men det går lika många djur utanför som innanför hägnen.
På den lilla orten Hatiheu åt vi en fantastiskt god måltid. En gryta gjord på getkött och kokosmjölk serverat med kassava, friterad brödfrukt samt ris. Det vi inte orkade äta upp fick vi sedan slänga i en liten bäck, precis intill restaurangen där det dök upp två stora ålar som kalasade på resterna. Ålarna var ”stammisar” på restaurangen och en del av upplevelsen restaurangen är känd för.
Utanför Hatiheu finns en av flera historiska lämningar från tiden innan européernas kolonisering. Platsen vi besökte heter Kamuihei och är en av de största arkeologiska utgrävningarna på ön. Här finns heliga platser, återuppbyggda hus och ytor för olika sociala ändamål och vi såg tikis, offergropar och skålgropar uthuggna i stenar liknande dem vi kan se på hällristningar i Sverige. Dessutom fanns flera petroglyfer på stora stenhällar med avbildningar av djur, gudar, människor och symboler som också återfinns i polynesiernas många tatueringar. Eftersom den polynesiska kulturen var en kultur som bars av muntliga berättelser och saknade skriftspråk är tolkningar svåra att göra och betydelserna sägs variera något mellan ögrupperna men arkeologerna menar att det nästan alltid handlar om representationer av gudar, förfäder, resor, himlakroppar och skyddssymboler. På platsen fanns också ett gigantiskt banjanträd som påstås vara 600 år gammalt!
Sista delen av vår bilfärd gick västerut mot flygplatsen. Nu kom vi till högre bergsområden, djupa dalgångar och på håll kunde vi se en mycket långt och väldigt smalt vattenfall. Istället för palmer och fruktträd kantades vägen av tallplanteringar med en art av tall som ursprungligen kommer från Karibien. Tallarna har främst planterats för virkets skull men har, såklart, också förändrat villkoren för de inhemska arterna som levde där tidigare.
På stranden i Taiohae såg vi nästan varje dag unga killar som red fram och tillbaka på sina hästar. Ibland tävlade de längs en given sträcka om att komma först. Det var imponerande att se eftersom de red barbacka (utan sadel) i snabb galopp med endast en filt att sitta på. De såg mäkta stolta ut när vi ville ta kort. Vi såg dock aldrig någon tjej rida. Hästarna verkar numera vara en integrerad del av polynesiernas liv men hästarnas ursprung är något oklart. Det troligaste är att européerna införde flera djur som hästar, getter och kor till öarna.
Vattnen kring öarna i Marquesas är rika på liv. De lokala fiskarna kommer in till hamnen nästan varje dag med fina fiskfångster som de säljer direkt på plats. Fiskresterna efter rensningen kastas i hamnen till hajarnas förtjusning. Hajarna är av arten större svartfenad revhaj. Inte alla boende i området är förtjusta över spektaklet i vattnet när hajarna slåss om resterna men det utgör en bra turistmagnet… 😊 Förutom hajarna, som trots allt inte är särskilt farliga för människor, har vi också sett många mantor simma runt vår båt. Tyvärr har det inte gått att få några bra bilder på dem och när vi snorklade i viken och försökte filma var sikten för dålig. Förhoppningsvis kommer fler tillfällen. En morgon hörde vi ett fasligt plaskade bakom båten och när vi sprang ut på däck ut för att se vad som hänt såg vi en havssköldpadda som försökte komma loss från dingens förtöjningslina som den lyckats linda runt halsen. Efter några fruktlösa försök att vrida loss linan blev vi tvungna att kapa den. Så fort sköldpaddan kände att den var fri tog den ett stort och ljudligt andetag innan den dök ner i vattnet och försvann. Hur den lyckats trassla in sig så konstigt kunde vi dock aldrig lista ut…
På alla hjärtans dag passade vi på att äta en trerätters middag på en restaurang i Taiohae där lokala musiker framförde smäktande ballader. Dagen efter kunde vi också ta del av en alla hjärtans dag-fest där både lokalbor och turister var välkomna. Till maten framfördes en show som var över en timme lång och var mer som en dansad lång berättelse. Vi dök upp senare på kvällen men såg ändå delar av uppvisningen. senare kunde vi själva dansa lite till öronbedövande polyneisisk populärmusik 😁
De senaste dagarna har vi provianterat lite i den lokala affären och köpt en souvenir i form av en mini-tiki i trä gjord av en lokal konstnär på ön.
Nu väntar vi ut lite oroligt väder innan vi kan ge oss av till atollerna i Tuamotu. Eftersom det rör sig om grunda rev med få in- eller utgångar och där strömmarna är starka måste vi passa tidvattentiderna så att vi kommer in när det är slack. Vi hoppas kunna träna på en enklare atoll med större utrymme för båten att komma in, innan vi ger oss på att nå atollen Fakurava där vi hoppas kunna få se pärlodlingar!
Show for tourists
Different tikis. Some old and some new
Views from land
Animals pasturing freely
Hatiheu. eels feasting on leftovers
Kamuihei arheological site
Horse riding
Sharks at the harbour
Polynesian Traditional Canoes
Valentine's Day (Malin WAS happy!)
3 Commentaire(s)
👍👏🙌🎼🎶🎵🍻
23 February 2025 AnswerHärligt att läsa om era äventyr! Fina bilder och filmer. Det verkar vara en mycket vacker plats. Ta han d om er!🥰
24 February 2025 AnswerTack för att ni låter oss följa med på er spännande resa! Kram🥰
24 February 2025 Answer