Curaçao

The island is part of the Netherlands Antilles and one of the three ABC islands with Bonaire to the east and Aruba to the west. Together with the buddy boat Kwilena from Viking Explorer, it took us three days to sail to Curaçao from Grenada. We were able to use our downwind sail the entire distance but, as on the Atlantic crossing, we had problems with chafing on the halyard. As we approached the ABC Islands, Kwilena veered off towards Bonaire as we continued west towards Curaçao. On the way there we passed the south side of the small island of Klein Curacau and saw a sailboat that had just run aground on the north side of the island. The boat lay half on its side with all sails flapping in the wind. The rescue helicopter was already there so we understood that help had arrived. Later we learned that it was a French solo sailor who ran aground but was unharmed.

In the Spanish Water lagoon, we set anchor. There were lots of other sailboats here, several of which were from the Viking Explorer group and others that we got to know earlier. There were many happy reunions😊! Here we also quickly became aware that there is a lively so-called liveaboard community and lots of activities for, with (and sometimes by) sailors which means that many sailors choose to stay here for a long time.

Among the first things we did, once we cleared into the country, was to check the case of the halyard our downwind sail. Upon closer examination, we found that the worst chafing came from a place inside the mast where one of the spreaders sits. It was probably a small piece of metal or similar that damaged the rope. Now, with exciting acrobatic exercises in the mast, we were able to replace it with a new rope and also switched sides where it enters the mast. In addition, we sewed on an extra chafing protection which will hopefully make the rope last longer.

We rented a car to get around as the buses don't run very often to all parts of the island. It was clearly noticeable that the climate here is drier than on the other Caribbean islands we’ve visited. Large desalination plants supply the island with fresh water. The entire island has been formed through volcanic activity and consists largely of limestone. Curaçao including the small island of Klein Curaçao was first captured by the Spanish at the end of the 15th century but since 1634 it has belonged to the Netherlands with a few short interruptions when the British tried to take over the island. During the Dutch colonial era, slaves from Africa were kept on the island, but the island also served as a hub for slave shipping to other colonies until 1863, when the slave trade officially ended. The indigenous population, the Arawaks and Caquetio Amerindians (from Venezuela), had long since been captured and displaced, mainly by the Spanish, just like in the rest of the Caribbean. In 1910, Curaçao became independent and is considered an autonomous state but formally still belonging to the Kingdom of the Nederlands. Tourism and oil refineries are the main sources of income. However, the island is perhaps best known for its orange liqueur, which bears the island's name and can be found in almost every grocery store. Of course we bought ourselves a small bottle of the blue drink.

We visited Boka Grandi, which is part of the national park Christoffelpark on the northwestern part of the island. Here there was a so-called Landhus (Dutch name for a house/farm on a plantation). One of the main buildings now serves as a museum that shows how the inhabitants lived during slavery. The climate and terrain made it difficult to cultivate larger areas, but coffee, corn, sugar cane, peanuts and some coconuts and fruit were the main crops grown. The slaves had various chores on the farm. The men worked hard, usually out on the plantation with the crops or had to do other crafts. The women mainly worked near the farm and in the buildings. Sometimes one of the slave women who had recently given birth was assigned to also take care of the plantation owners' newborns and nurse them. These women were called "Menchi" or "yaya di lechi" (roughly meaning milk mother). These slave women had a slightly higher status and could also receive financial compensation. However, they were rarely allowed to let their own child stay in the lord's house, but instead their own child had to be taken care of by relatives. Several slave rebellions occurred and were also severely punished. The most famous is perhaps the slave rebellion in 1795 with about 2000 slaves who protested against slavery, led by Tula Rigaud. The rebellion first started as a peaceful protest march but turned violent and was finally brutally suppressed by the Dutch. The story of the revolt has later been filmed (Tula: The revolt, 2013).

During our trip to Boka Grandi, we also took the opportunity to visit a smaller cave where you could see rock paintings and carvings left by the Arawaks. These looked much like the ones we had previously seen in Guadeloupe and Dominica. At the outer walls of the cave, we also saw lots of small colonies of wild bees that built their nests in the porous rock.

Later we also visited another bigger cave, Hato Caves. Which is located on the north-eastern part of the island. Here we got a guided tour of the cave and could carefully look at the bats hanging from the cave's ceiling. The guide was cautious not to disturb the animals and photography was only allowed in certain places where the sunlight penetrated.

The harsh climate on the island has meant that various fruit trees and other useful plants have not been brought into Curacao to the same extent as on the other Caribbean islands we visited before. We didn't see a single breadfruit tree, hardly any banana plants and not very many other fruit trees either, except possibly in private gardens. This means that the own flora and fauna has remained more intact as it has not been out-competed by other implanted species. Cacti and low bushes and thorny Acacia trees thrived here instead. We also saw many parrots, hummingbirds and other colorful birds that unfortunately did not want to be photographed 😉. We also had bad luck trying to find the flamingos that are said to be on the island. We didn't see a single one! However, we managed to take a snap of several different iguanas. We also saw many small white snails (Kokolishi kalakuna, Cerion uva) crawling along the tree trunks. These are only found on Curaçao and are very hardy. They can go into a kind of hibernation for several years(!) during dry periods. They have been used in jewelry making by the Arawaks and the tradition lives on even today. It is said that in the past these shells were also picked, crushed and fed to the chickens as a calcium supplement.

The capital Willemstad turned out to be a real gem. So colorful and full of life! The districts of Punda and Otrobanda (Otrobanda means roughly; the other side) are separated by St. Anna bay is connected by a floating wooden bridge (Koningin Emmabrug, or Queen Emma Bridge) which also is a swing bridge to allow sea traffic to pass through. The bridge is the only one of its kind in the world and today only intended for pedestrians. Cars are directed to a larger bridge further away from the city. Originally the bridge was used as a toll bridge and it is said that people without shoes were allowed to cross the bridge without paying tolls…

The population of Curaçao has diverse origins, not only from Africa and the Netherlands, but there are also many with backgrounds in Latin America and groups of Jewish descent. All this is not least noticeable in the Papiamento language spoken on the ABC-islands, which consists of a mixture of Portuguese, Spanish, Dutch and English. It is noticeable that art and one's own culture is appreciated and something people are proud of. This is evident not least from all the street art that you come across everywhere. In Willemstad and in many other places on the island, there are many artists. We visited the Kura Hulanda Village area in Otrobanda, which is like a oasis of small artist studios, museums, shops, restaurants, etc. A very cozy place to walk around. On the Punda side of town, we visited the artist Francis Sling's studio. We had a little chat with Francis who is a self-taught artist, sculptor and musician and perhaps best known for his large colorful murals.

We also were able to visit the artist Serena Israel's "Art factory" on the eastern side of Curaçao. A very pleasant and welcoming flourishing place with a workshop, shop, café, etc. Serena has succeeded in the art of creating a unifying symbol for Curaçao, the Chichi® figure, representing a seated woman with open, welcoming arms, made in Papier-mâché in often gigantic formats, painted with symbols and colors typical of the area. The word Chichi means big sister in Papiamento and represents the eldest daughter in the family who, in Caribbean culture, often is the one who takes care of siblings and keeps the family together. Serena has many activitiea going on and works on several different projects connected to social welfare on the island. The production of Chichi® involves several (mainly) women who, in their own homes or in the workshop, perform paid work such as painting the figures or helping with the production in various ways. We couldn't resist the temptation to buy a small Chichi® which now hangs among the fruit in the boat along with a Rasta figure from Cape Verde that we got from the guide there (who called himself Rasta) and a small symbol of Grenada that we bought when the Country celebrated it’s 50:th anniversary of independence.

Something we can't help but mention is Hurricane Beryl, which, among other places, moved across the southern Caribbean islands shortly after we left Grenada. It was terrifying to watch the course of events unfold, while at the same time we were grateful to have left the area in time. Many photos and video clips were shared among sailing friends from islands and places we recently visited where you could see the total devastation left by the hurricane. From many islands that were not affected, funds were started and several sailors helped with emergency transports of both people and supplies. Unfortunately there were no such shipments from the ABC islands and we discussed whether we could have helped in any way but that would have meant having to sail the roughly 400 nautical miles back to Grenada, in a strong headwind, :-C so we (and many other sailors) decided to instead contribute with monetary gifts to the organizations and associations that worked on site. In addition, we felt we also wanted to support Alison, the owner of Paradise Beach Club at Carriacou. An outstanding woman and entrepreneur who with courage and good ideas built up one of Grenada's nicest restaurants where not only the guests but also the staff seem to enjoy themselves. Now they help others on the small island by delivering supplies and cleaning up among the wreckage.

Today is the last day we are in Spanish water at Curaçao. Tomorrow evening, we will sail to Aruba. A night sailing of approx. 75 nautical miles. We will stay there for about 10 days and then we sail on to Colombia.

~~~~~~~~~~

Ön ingår i de nederländska Antillerna och är en en av de tre ABC-öarna med Bonaire i öster och Aruba i väster. Tillsammans med kompisbåten Kwilena från Viking Explorer, tog det oss tre dygn att segla till Curaçao från Grenada. Vi kunde använda vårt medvindsegel hela sträckan men liksom på Atlantöverfarten fick vi problem med skav på fallet. När vi närmade oss ABC-öarna vek Kwilena av mot Bonaire medan vi fortsatte västerut mot Curaçao. På vägen dit passerade vi södra sidan av den lilla ön Klein Curacau och fick se en segelbåt som precis hade seglat på grund på öns norra sida. Båten låg halvt på sidan med alla segel fladdrandes i vinden. Räddningshelikoptern var redan där så vi förstod att hjälp hade kommit. Senare fick vi veta att det var en fransk ensamseglare som kört på grund men själv klarat sig oskadd.

I lagunen Spanish Water kunde vi ligga för ankar. Här låg massor av andra segelbåtar varav flera från Viking Explorergänget och andra som vi lärt känna tidigare. Det blev många glada återseenden😊! Här blev vi också snabbt varse om att det finns en livskraftig s.k. liveaboard community och massor av aktiviteter för, med (och ibland av) seglare vilket gör att många seglare väljer att stanna här länge.

Bland det första vi gjorde när vi väl klarerat in i landet var att se över fallet till vårt medvindsegel. Vid närmare undersökning fann vi att det värsta skavet kom från ett ställe inuti masten där en av spridarna sitter. Troligen var det en liten metallbit eller liknande som skadat repet. Nu fick vi, med spännande akrobatiska övningar i masten, bytt till ett nytt fall och även bytt sida på var det går in i masten. Dessutom sydde vi på ett extra skavskydd som förhoppningsvis gör att repet håller längre.

Vi hyrde en bil för att ta oss runt då bussarna inte går så ofta till alla delar av ön. Det märktes tydligt att klimatet här är torrare än på de andra karibiska öarna vi besökt. Stora avsaltningsanläggningar försörjer ön med färskvatten. Hela ön har bildats genom vulkanisk aktivitet och består till stora delar av kalksten. Curaçao inklusive den lilla ön Klein Curaçao intogs först av spanjorerna i slutet av 1400-talet men har sedan 1634 har tillhört Nederländerna med några korta avbrott då britterna försökte överta ön. Under den holländska kolonialtiden hölls slavar från Afrika på ön men ön fungerade även som nav för slavtransporter till övriga kolonier ända till 1863 då slavhandeln officiellt upphörde. Ursprungsbefolkningen Arawaker och Caquetio Amerindians (från Venezuela), hade sedan länge tillfångatagits och trängts undan, främst av spanjorerna, precis som i övriga Karibien. 1910 blev Curaçao självständigt och räknas som en autonom stat men formellt fortfarande tillhörande den nederländska kronan. Turism och oljeraffinaderier är de främsta inkomstkällorna. Ön är dock kanske mest känd för sin apelsinlikör som bär öns namn och går att få tag i nästan alla mataffärert. Självklart köpte vi oss en litn flaska av den blå drycken.

Vi besökte Boka Grandi som är en del av nationalparken Christoffelpark på öns nordvästra del. Här fanns ett s k Landhus (benämning på hus/gård på en plantage). En av huvudbyggnaderna tjänstgör numera som museum som visar hur invånarna levde under slaveritiden. Klimatet och terrängen gjorde det svårt att odla större arealer men kaffe, majs, sockerrör, jordnötter samt lite kokos och frukt var de grödor som främst odlades. Slavarna hade olika sysslor på gården. Männen arbetade hårt, oftast ute på plantagen med odlingarna eller fick göra andra hantverkssysslor. Kvinnorna arbetade främst nära gården och i byggnaderna. Ibland utsågs någon av slavkvinnorna som nyligen fött barn till att även ta hand om plantageägarnas nyfödda och amma dem. Dessa kvinnor kallades för ”Menchi” eller ”yaya di lechi” (betyder ungefär mjölkmamma). Dessa slavkvinnor hade lite högre status och kunde även få ekonomisk kompensation. Dock fick de sällan tillåtelse att låta det egna barnet vistas i herrefolkets hus utan det egna barnet fick istället tas hand om av släktingar. Flera slavuppror förekom och straffades också hårt. Mest känt är kanske slavupproret 1795 med ca 2000 slavar som protesterade mot slaveriet, ledda av Tula Rigaud. Upproret startade först som en fredlig protestmarsch men blev våldsammare och kuvades slutligen brutalt av holländarna. Historien om upproret har senare filmatiserats (Tula: The revolt, 2013).

Under vår tur på Boka Grandi passade vi också på att besöka en mindre grotta där man kunde se hällmålningar och -ristningar som Arawakerna efterlämnat. Dessa såg ungefär ut som dem vi tidigare sett på Guadeloupe och Dominica. Vid grottans ytterväggar såg vi också massor av små bisamhällen med vilda bin som byggt sina bon i det porösa berget.

Senare besökte vi också en annan större grotta, Hato Caves. Som ligger på öns nordöstra del. Här fick vi en guidad tur i grottan och kunde försiktigt titta på de fladdermöss som hängde grottans tak. Guiden var noga med att vi inte skulle störa djuren och fotografering var endast tillåten på vissa platser där solljuset trängde igenom.

Det karga klimatet på ön har lett till att olika fruktträd och andra nyttoväxter inte förts in till Curacau i samma utsträckning som på de andra karibiska öarna vi besökt tidigare. Vi såg inte ett enda brödfruktträd, knappt några bananplantor och inte särskilt många andra fruktträd heller, utom möjligen i privata trädgårdar. Det innebär att den egna floran och faunan förblivit mer intakt då den inte konkurrerats ut av andra inplanterade arter. Här frodades istället kaktusar och låga buskar och taggiga Akacieträd!. Vi såg också många papegojor, kolibris och andra färgglada fåglar som tyvärr inte gärna ville bli fotograferade 😉. Vi hade även otur när vi försökte hitta de flamingos som sägs finnas på ön. Vi såg inte en enda! Flera olika leguaner lyckades vi dock fånga på bild. Vi fick också se många små vita snäckor (Kokolishi kalakuna, Cerion uva) som kröp längsträdstammarna. Dessa finns bara på Curaçao och är mycket tåliga. De kan gå i en sorts dvala i flera år(!) under torrperioder. De har använts i smyckestillverkning av Arawakerna och traditionen lever vidare än idag. Det sägs att man förr även plockade dessa snäckor, krossade dem och matade hönorna med dem som kalktillskott.

Huvudstaden Willemstad visade sig vara en riktig pärla. Så färggrann och full av liv! Stadsdelarna Punda och Otrobanda (Otrobanda betyder ungefär andra sidan) åtskiljs av St. Annabukten men förbinds genom en flytande träbro (Koningin Emmabrug, eller Drottning Emmabron) som dessutom är en svängbro för att kunna släppa fram sjötrafik. Bron är den enda i sitt slag i världen och idag bara avsedd för gående. Bilar hänvisas till en större bro längre bort från staden. Ursprungligen användes bron som en tullbro och det sägs att personer utan skor fick passera bron utan att betala vägtull…

Befolkningen på Curaçao har olika ursprung, inte bara från Afrika och Nederländerna utan här finns också många som har sina rötter i Latinamerika och grupper med judisk härkomst. Allt detta märks inte minst i språket papiamento som talas på ABC-öarna och består av en blandning av portugisiska, spanska, nederländska och engelska. Det märks att konst och den egna kulturen är uppskattad och något man är stolt över. Det syns inte minst av all gatukonst som man stöter på överallt. I Willemstad och på många andra platser på ön verkar många konstnärer. Vi besökte exempelvis området Kura Hulanda Village i Otrobanda som är som en liten oas av små konstnärsateljéer, muséer, butiker, restauranger etc. Ett jättemysigt ställe att promenera runt i. På Pundasidan av staden besökte vi konstnären Francis Slings ateljé. Vi fick en liten pratstund med Francis som är en självlärd konstnär, skulptör och musiker och kanske mest känd för sina stora färgglada väggmålningar.

Vi hann också med att besöka konstnären Serena Israels ”Art factory” på Curaçaus östra sida. En mycket trevlig och välkomnande lummig plats med verkstad, butik, café m m. Serena har lyckats med konststycket att skapa en enande symbol för Curaçao, figuren Chichi® som föreställer en sittande kvinna med öppna, välkomnande armar och tillverkades i Papier-maché i ofta gigantiska format, målade med symboler och färger typiska för området. Ordet Chichi betyder storasyster på papiamento och representerar den äldsta dottern i familjen som i karibisk kultur ofta är den som tar hand om syskon och håller ihop familjen. Serena har många strängar på sin lyra och arbetar med flera olika projekt kopplade till sociala frågor på ön. Tillverkningen av Chichi® involverar flera (främst) kvinnor som, i sina egna hem eller i verkstaden, utför avlönat arbete som att måla figurerna eller hjälpa till med tillverkningen på olika sätt. Vi kunde inte motstå frestelsen att köpa en liten Chichi® som nu får hänga bland frukten i båten tillsammans med en rastafigur från Cap Verde som vi fick från guiden där (som kallade sig för Rasta) och en liten symbol för Grenada som vi köpte när landet firande av 50 år av självständighet.

Något vi inte kan låta bli att nämna är Orkanen Beryl som bl a drog fram över de södra karibiska öarna kort efter att vi lämnat Grenada. Det var fruktansvärt att följa händelseförloppet samtidigt som vi var tacksamma över att vi lämnat området i tid. Det delades många bilder och filmklipp bland seglarvänner från öar och platser vi nyligen besökt där man kunde se den totala förödelse som orkanen lämnat efter sig. Från många öar som inte drabbats startades insamlingar och flera seglare hjälpte till med nödtransporter av både människor och förnödenheter. Tyvärr utgick inga sändningar från ABC-öarna och vi diskuterade om vi hade kunnat hjälpa till på något sätt men det hade inneburit att behöva segla de dryga 400 sjömilen tillbaka till Grenada, i stark motvind, :-C så vi (och många andra seglare) beslöt att istället bidra med penninggåvor till de organisationer och föreningar som verkade på plats. Dessutom kände vi att vi också ville stötta Alison, ägaren till Paradise Beach Club på Carriacou. En enastående kvinna och entreprenör som med friskt mod och bra idéer byggt upp en av Grenadas trevligaste restauranger där inte bara gästerna utan också personalen verkar trivas bra. Nu hjälper de själva till på den lilla ön med att leverera förnödenheter och rensa bland husvraken.

Idag är sista dagen vi ligger i Spanish Water vid Curaçao. Imorgon kväll seglar vi till Aruba. En nattsegling på ca 75 sjömil. Där stannar vi i ca 10 dagar och sedan seglar vi vidare mot Colombia.

Boka Grandi

 

 

Slow animals that you can capture on camera😁

 

Hato Cave

   

Rock paintings and carvings by the Arawaks

 

 

Tugboat harbor with platform in need of maintanence and an old fort, near our anchorage

 

 

Willemstad

  

 

Francis Sling mural paintings, Willemstad

 

Kura Hulanda Village, Willemstad

 

 

Artist Bagira at Kura Hulanda

 

Serena Israel and her Chichi®

 

Memories from Curaçao