The crossing to Colombia and Puerto Velero

August 2024

/

After clearance from Aruba, we set sail for Colombia. We had an average wind of 18-20 knots almost the whole way and depending on the wind direction we alternated between genoa and downwind sail during the leg. The mainsail was never hoisted during the two and a half days we sailed. Our planning, for once, also matched really well with how the trip developed. We noted that the waves became extremely strange when wind, waves and currents meet from different directions, but nothing worse than what we experienced on other legs. We stayed far from land and could see how the thunderstorms succeeded each other at a reasonable distance. As usual, we had four-hour watch shifts at night. The first morning when I (Malin) slept my four hours and was about to release Christer from his shift, I felt an aching headache and thought I hadn’t drunk enough water. A pint of water later, however, there was no improvement and we began to speculate whether it could be the start of a migraine? The appetite did not show up as it used to either and, in the afternoon, I began to feel cold. A bit strange because it was over 30 degrees and the sun was blazing... Could I have caught the flu? We had visited several places with a lot of people, so it couldn't be ruled out. Christer took pity on me and offered me an Ibuprofen tablet and hoped for a speedy recovery. The tablet was swallowed but after 5 minutes it decided that the stomach was definitely not a suitable environment to stay in. It went out with great speed. Now I had a headache, chills AND was nauseous. Could it be Covid? The last vaccination was in November, but new mutations appear all the time, we reasoned. Dengue fever perhaps? We weren't vaccinated against it and I had been bitten by mosquitoes many times... Yes, we kept speculating like that and now I was absolutely sure that I was seriously ill.

That same evening Christer arranged some supper but had to eat it himself. Then it hit me! I had become seasick! How could we have missed this! Relieved that I wasn't terminally ill, but at the same time pissed off that my body had deceived me like that, I could continue my watches, sometimes looking out at the sea and sometimes hugging a bucket, which suddenly became my faithful friend who stood by me without asking unnecessary questions... Christer arranged hand-made and very lovingly mixed liquid replacement for his poor wife... The last 10 nautical miles towards Puerto Velero we had no wind at all and the waves had subsided so we had to motor. In 30 minutes, the sickness disappeared and I felt great, and no one was happier than Christer! 😁 A pod of dolphins also suddenly appeared and followed the boat for a bit, to our great joy. It had been many months since we saw dolphins!

On August 1st we arrived at Puerto Velero where we were well received by four marina guys who took over the mooring of Anastacia. Here we really got full service and we stood awkwardly on deck and felt we were in the way on our own boat as they ran around fixing the fenders and mooring lines so the boat was properly stretched towards the jetty.

The harbor belongs to a facility with a large hotel building including a pool area and many cottages around. The facility also has several service buildings with shower/toilet and a small restaurant/bar. The clearance to Colombia for boat and crew was arranged fairly soon after arrival with the help of an agent. She belongs to the staff at the hotel and managed the communication between us and the authorities whose representatives came to the hotel only for our sake. We got to meet the harbor master of all the region's ports, as well as representatives from the authorities for migration, health department and agriculture department.  Anastacia's and our documents were reviewed. stamped. signed and finally El Capitano himself (i.e. Christer) had to sign everything. Then followed the usual inspection of Anastacia and questions about what was on board such as alcohol, weapons, food and cold goods, medicines, possibly plants and animals etc. All in a very friendly and pleasant tone. Once everyone was satisfied, we got our papers and the agent got to take care of our passports that were going to the immigration headquarters in Barranquilla for further checks and stamps. 5 days later we got them back.

Puerto Velero is located in a sheltered bay just west of the city of Barranquilla in the Atlantico region. Storms rarely find their way here, but we often see the light from thunders in the evenings at the adjacent mountains. The entire facility is located on a large flat sandbar with grey-black sand. A guard patrols the area at night. We are free to use of the facilities and the staff are very helpful and friendly. Even though few of them know English, communication still works well with the little Spanish we know + sign language and a lot of good will... I'm practicing Spanish via a language app so it's all over the phone and my brain and I hope it will pay off in the long run. We are incredibly pleased to be able to have the boat here for a longer period of time for a reasonable price. However, there are very few other guests at the place. Probably due to its remote location. To get to Barranquilla, you must first book a moto- taxi to the road 4.5 km from here. From there you take the bus to get to the city. The whole trip takes about three hours. The alternative is to rent a car but it is quite expensive. Moving around here therefore requires planning. Our idea is to have the boat in Puerto Valero during August and September and make excursions to other places in Colombia.

The first week or so here has been spent preparing the boat and moorings so that it can stay at the harbor for a longer time. We took the opportunity to wash the boat and other things like fenders and mooring lines and stow away as much as possible below deck. We have been used to the northeast wind bringing dust from the Sahara that settles like a thin red-brown film on the boat when we sailed in the Caribbean. Here, instead, it is fine-grained black sand that sticks to the deck, lines and possibly laundry that we hang up 😊

We are also trying to adapt to the warmer and more humid climate. Here the average temperature is around 35 degrees and the humidity rarely goes below 70% - which also has the not so funny effect where many things in the boat mold more easily. A leather belt in a pair of jeans in the closet, for example, had suddenly grown into something fluffy that seemed to come from outer space. We have had to sanitize and wash all clothes and wipe all areas with vinegar mixture to keep Anastacia in good condition.

We have also had an uneven battle with bugs that we got into the boat but now hope that we have emerged victorious from that battle. We started seeing more and more small millimeter-sized beetles in the evenings. They flew around us and were drawn to the light in the boat. At first, we thought they were somewhat cute but then we realized that there was WAY too many to be healthy. After diligent Googling, we found that we got either Drugstore beetles or Cigarette beetles in the boat. Both are common in storage areas and like to eat flour, grain etc. We unpacked all the dry goods we had in our drawers the stowage areas and found beetles/larvae in some of the wheat flour bags as well as in a bag of pasta and in a packet of rice cakes. Unfortunately, everything had to be thrown away. Then we wiped off all the areas (vinegar is good here too! 😊) put all the other goods in sealed plastic bags and started counting how many beetles we saw each night. Happily, the number dropped steadily. However, they did not disappear completely. A new tracing of possible areas showed that the electric whisk we stowed away with other kitchen equipment was full of small bugs. Inside the electric beater, flour dust had been sucked in and the little creatures thrived there! Another cleaning and encapsulation of the electric beater (we didn't want to throw it away) followed and now it is wrapped in plastic in one of our windows where we can keep an eye on if anything more crawls out of it...

A few days ago, we visited Barranquilla, but we will tell you about that in the next post!

 ~~~~~~~~~

Efter utklarering frĂ„n Aruba satte vi segel mot Colombia. Vi hade en medelvind pĂ„ 18-20 knop nĂ€stan hela vĂ€gen och beroende pĂ„ vindriktning alternerade vi mellan genua och medvinssegel under seglatsen. Storseglet hissades aldrig under de tvĂ„ och ett halvt dygn vi seglade. VĂ„r planering stĂ€mde, för en gĂ„ngs skull, ocksĂ„ riktigt bra med hur seglatsen utvecklade sig. Vi noterade att vĂ„gorna blev ytterst mĂ€rkliga nĂ€r vind, vĂ„gor och strömmar möts frĂ„n olika riktningar men inget vĂ€rre Ă€n det vi upplevt pĂ„ andra etapper. Vi höll oss lĂ„ngt frĂ„n land och kunde se hur Ă„skovĂ€dren avlöste varandra pĂ„ behörigt avstĂ„nd. Som vanligt hade vi fyratimmars vaktpass pĂ„ nĂ€tterna. Första morgonen nĂ€r jag (Malin) sovit mina fyra timmar och skulle lösa av Christer kĂ€nde jag en molande huvudvĂ€rk och tĂ€nkte att jag missat att dricka tillrĂ€ckligt. En halvliter vatten senare blev det dock ingen förbĂ€ttring och vi började spekulera i om det kunde vara början pĂ„ migrĂ€n? Aptiten infann sig inte heller som den brukade och pĂ„ eftermiddagen började jag frysa. Lite konstigt eftersom det var över 30 grader varmt och solen gassade
 Kunde jag ha fĂ„tt influensa? Vi hade ju besökt flera platser med mycket mĂ€nniskor sĂ„ det kunde ju inte uteslutas. Christer tyckte synd om mig och erbjöd mig en Ipren-tablett och hoppades pĂ„ snabb bĂ€ttring. Tabletten svaldes ner men efter 5 minuter bestĂ€mde den sig för att magen absolut inte var en lĂ€mplig miljö att vistas i. Den Ă„kte ut med vĂ€ldans fart. Nu hade jag huvudvĂ€rk, frossa OCH var illamĂ„ende. Kunde det vara Covid? Senaste vaccinationen var i november men nya varianter uppstĂ„r ju hela tiden, resonerade vi. Denguefeber kanske? Den var vi inte vaccinerade mot och myggbiten hade jag ju blivit mĂ„nga gĂ„nger
 Ja, sĂ„dĂ€r höll vi pĂ„ och spekulerade och nu var jag helt sĂ€ker pĂ„ att jag var allvarligt sjuk.

Samma kvĂ€ll ordnande Christer lite kvĂ€llsmat men fick Ă€ta den sjĂ€lv. DĂ„ slog det mig! Jag hade blivit sjösjuk! Hur kunde vi ha missat detta! LĂ€ttad över att inte vara dödligt sjuk men samtidigt förbannad över att min kropp lurat mig sĂ„, kunde jag fortsĂ€tta mina pass ömsom tittandes ut pĂ„ havet och ömsom kramandes en hink, som plötsligt blivit min trogna vĂ€n som stĂ€llde upp utan onödiga frĂ„gor
 Christer ordnade med egenhĂ€ndigt och mycket kĂ€rleksfullt blandad vĂ€tskeersĂ€ttning Ă„t sin ömkliga fru... Sista 10 sjömilen mot Puerto Velero hade vi ingen vind alls och vĂ„gorna hade lagt sig sĂ„ vi fick gĂ„ pĂ„ motor. PĂ„ 30 minuter försvann sjukan och jag mĂ„dde prima, och ingen var gladare Ă€n Christer! 😁 En flock delfiner dök ocksĂ„ plötsligt upp och följde bĂ„ten en bit, till vĂ„r stora glĂ€dje. Det var mĂ„nga mĂ„nader sedan vi sĂ„g delfiner!

Den 1 augusti kom vi till Puerto Velero dÀr vi blev vÀl mottagna av fyra hamnkillar som tog över tillÀggningen av Anastacia. HÀr var det verkligen fullservice och vi stod lite snopna pÄ dÀck och kÀnde oss i vÀgen pÄ vÄr egen bÄt nÀr de sprang runt och rÀttade till fendrar och tampar sÄ det var lagom strÀckt mot bryggan.

Hamnen tillhör en anlÀggning med en stor hotellbyggnad inklusive poolomrÄde och mÄnga stugor runt om. Till anlÀggningen för Àven flera servicebyggnader med duch/toa samt en liten restaurang/bar. Inklareringen till Colombia för bÄt och besÀttning ordnades ganska snart efter ankomsten med hjÀlp av en agent. Hon tillhör personalen pÄ hotellanlÀggningen och skötte kommunikationen mellan oss och myndigheterna vars representanter kom till hotellet enkom för vÄr skull. Vi fick trÀffa hamnkapten för regionens alla hamnar, samt representanter frÄn myndigheterna för migration, hÀlsa och jordbruk. Alla Anastacias och vÄra handlingar gicks igenom. stÀmplades. signerades och slutligen fick El Capitano sjÀlv (d v s Christer) signera allt pÄ heder och samvete. Sedan följde den sedvanliga inspektion av Anastacia och frÄgor om vad som fanns ombord som sprit, vapen, mat och kylvaror, mediciner, ev vÀxter och djur etc. Allt i mycket vÀnskaplig och trevlig ton. NÀr alla var nöjda fick vi vÄra papper och agenten fick ta hand om vÄra pass som skulle till migrationsmyndighetens huvudkontor i Barranquilla för ytterligare kontroll och stÀmplar. 5 dagar senare fick vi tillbaka dem.

Puerto Velero ligger i en skyddad vik strax vĂ€ster om staden Barranquilla i regionen Atlantico. OvĂ€dren letar sig sĂ€llan hit men vi ser ofta hur det Ă„skar pĂ„ kvĂ€llarna vid de intilliggande bergen. Hela anlĂ€ggningen ligger pĂ„ ett stort flackt sandrev med grĂ„svart sand. En vakt patrullerar omrĂ„det nattetid. Vi fĂ„r fritt anvĂ€nda faciliteterna pĂ„ anlĂ€ggningen och personalen Ă€r mycket hjĂ€lpsam och trevlig. Trots att fĂ„ av personalen kan engelska fungerar kommunikationen Ă€ndĂ„ bra med den lilla spanska vi kan + teckensprĂ„k och mycket god vilja... Jag trĂ€nar spanska via en sprĂ„kapp sĂ„ det ryker om bĂ„de telefonen och min hjĂ€rna och hoppas att det skall ge utdelning pĂ„ sikt.  Vi Ă€r otroligt nöjda med att kunna ha bĂ„ten hĂ€r en lĂ€ngre tid för ett rimligt pris. Dock Ă€r det vĂ€ldigt fĂ„ andra gĂ€ster pĂ„ platsen. Troligen beroende pĂ„ att det ligger sĂ„ avsides. För att ta sig till Barranquilla mĂ„ste man först boka en MC-taxi till en större vĂ€g som ligger 4,5 km hĂ€rifrĂ„n. DĂ€refter tar man bussen för att komma till staden. Hela resan tar ca tre timmar. Alternativet Ă€r att hyra en bil men det Ă€r ganska kostsamt. Att förflytta sig hĂ€r krĂ€ver alltsĂ„ planering. VĂ„r tanke Ă€r att ha bĂ„ten i Puerto Valero under augusti och september och göra utflykter till andra platser i Colombia.

Första dryga veckan hĂ€r har gĂ„tt Ă„t till att iordningstĂ€lla bĂ„ten och förtöjningar sĂ„ den kan ligga i hamnen en lĂ€ngre tid. Vi passade pĂ„ att tvĂ€tta bĂ„ten och annat som fendrar och tampar och stuva undan sĂ„ mycket som möjligt under dĂ€ck. Vi har varit vana vid att den nordostliga vinden tar med sig stoft frĂ„n Sahara som lĂ€gger sig som en tunn rödbrun film pĂ„ bĂ„ten nĂ€r vi seglat i Karibien. HĂ€r Ă€r det istĂ€llet finkornig svart sand som fastnar pĂ„ dĂ€ck, tampar och ev. tvĂ€tt som vi hĂ€nger upp 😊

Vi försöker ocksÄ anpassa oss till det varmare och fuktigare klimatet. Nu ligger medeltemperaturen pÄ runt 35 grader och luftfuktigheten gÄr sÀllan under 70% - vilket ocksÄ fÄr den inte, sÄ roliga, effekten att mÄnga saker i bÄten lÀttare möglar. Ett lÀderskÀrp i ett par jeans i garderoben hade till exempel plötsligt vuxit till nÄgot ludet som sÄg ut att komma frÄn yttre rymden. Vi har fÄtt sanera och tvÀtta alla klÀder och torka av alla utrymmen med Àttiksblandning för att hÄlla Anastacia i bra skick.

Vi har ocksĂ„ fört en ojĂ€mn kamp med ohyra som vi fĂ„tt med i bĂ„ten men hoppas nu att vi gĂ„tt vinnande ur den striden. Vi började se fler och fler smĂ„ millimeterstora skalbaggar pĂ„ kvĂ€llarna. De flög runt oss och drogs till ljuset i bĂ„ten. I början tyckte vi att de var lite söta men sedan insĂ„g vi att det var lite VÄL mĂ„nga för att vara hĂ€lsosamt. Efter idogt googlande om vi fram till att vi fĂ„tt antingen Drugstore beetles eller Cigarette beetles i bĂ„ten. BĂ„da Ă€r vanliga i lagerutrymmen och gillar att Ă€ta mjöl/sĂ€d etc. Vi packade upp alla torrvaror vi hade i vĂ„ra lĂ„dor stuvutrymmena och hittade baggar/larver i nĂ„gra av vetemjölspĂ„sarna samt i en pĂ„se med pasta och i ett paket med riskakor. Allt fick tyvĂ€rr slĂ€ngas. Sedan torkade vi av alla utrymmen (Ă€ttika Ă€r bra Ă€ven hĂ€r! 😊 ) la alla övriga varor förslutna plastpĂ„sar och började rĂ€kna hur mĂ„nga skalbaggar vi sĂ„g varje kvĂ€ll. GlĂ€djande nog sjönk antalet stadigt. Dock försvann de inte helt. En ny spĂ„rning av tĂ€nkbara utrymmen visade att den elvisp vi stuvat undan med annan köksutrustning var full med smĂ„ djur. Inne i elvispen hade mjöldamm sugits in och dĂ€r trivdes de smĂ„ liven! Ny sanering och inkapsling av elvispen (den ville vi inte kasta) följde och nu stĂ„r den inplastad i ett av vĂ„ra fönster dĂ€r vi kan ha uppsikt över om det skulle krypa ur nĂ„got mer frĂ„n den


NÄgra dagar sedan besökte vi Barranquilla men det berÀttar vi om i nÀsta inlÀgg!


Puerto Velero, Colombia

 

  

YOU WILL ALSO LIKE

5 Commentaire(s)

  • Suzanne Egnell

    Tack för fantastisk reseskildring. Verkligen spĂ€nnande. Nu vĂ€ntar jag med intresse pĂ„ hur er vistelse i er nya hamn ska utvecklas. Kan berĂ€tta att vi trĂ€ffade Åse hĂ€romdagen o vi gick igenom vĂ„r hĂ€lsostatus, ömsom vin ömsom vatten. Kram frĂ„n mig till er modiga mĂ€nniskor đŸ™đŸŒđŸ’–

    16 August 2024 Answer
  • Anonymous

    Tack för fina skildringar frĂ„n er fantastiska resa🙏🙏

    16 August 2024 Answer
  • Caroline

    Loved reading your update. You Malin seasick and hugging the bucket during tge passage
I really felt for you (but at least it was not something more serious). And.. oh no 
 bugs 😅 which you initially thought they were cute 😂 
 I hope you will be ably to count less and less each day until you are down to zero 🙂. Not looking forward to the black sand on the boat
 hopefully we see you both in Columbia. Stay safe 🙂

    16 August 2024 Answer
  • Kristina

    Verkligen roligt att kunna följa er resa! Hoppas att ni har det bra och slipper fler ”fripassagerare” đŸ€—.

    16 August 2024 Answer
  • Tinne

    Jösses vilken otur att du blev sjösjuk Malin -ja o vĂ€ldigt otippat ocksĂ„. FörstĂ„r att du mĂ„dde pyton men skönt att det inte var nĂ„got vĂ€rre. Visst Ă€r det otroligt hur snabbt det sedan försvinner ! Underbart bra beskrivet hur du kĂ€nde dig. đŸ„ŽđŸ€ą Fy pyton för smĂ„kryp. Vet ju hur noggranna ni varit för att detta inte skulle hĂ€nda. Tur att det finns Ă€ttika 😂 Hoppas ni fĂ„r se mycket fint nu nĂ€r ni ska Ă„ka runt o utforska Columbia. Ser fram emot nĂ€sta blogg. Kramar

    18 August 2024 Answer

Leave a reply