The crossing to Colombia and Puerto Velero

August 2024

/

After clearance from Aruba, we set sail for Colombia. We had an average wind of 18-20 knots almost the whole way and depending on the wind direction we alternated between genoa and downwind sail during the leg. The mainsail was never hoisted during the two and a half days we sailed. Our planning, for once, also matched really well with how the trip developed. We noted that the waves became extremely strange when wind, waves and currents meet from different directions, but nothing worse than what we experienced on other legs. We stayed far from land and could see how the thunderstorms succeeded each other at a reasonable distance. As usual, we had four-hour watch shifts at night. The first morning when I (Malin) slept my four hours and was about to release Christer from his shift, I felt an aching headache and thought I hadn’t drunk enough water. A pint of water later, however, there was no improvement and we began to speculate whether it could be the start of a migraine? The appetite did not show up as it used to either and, in the afternoon, I began to feel cold. A bit strange because it was over 30 degrees and the sun was blazing... Could I have caught the flu? We had visited several places with a lot of people, so it couldn't be ruled out. Christer took pity on me and offered me an Ibuprofen tablet and hoped for a speedy recovery. The tablet was swallowed but after 5 minutes it decided that the stomach was definitely not a suitable environment to stay in. It went out with great speed. Now I had a headache, chills AND was nauseous. Could it be Covid? The last vaccination was in November, but new mutations appear all the time, we reasoned. Dengue fever perhaps? We weren't vaccinated against it and I had been bitten by mosquitoes many times... Yes, we kept speculating like that and now I was absolutely sure that I was seriously ill.

That same evening Christer arranged some supper but had to eat it himself. Then it hit me! I had become seasick! How could we have missed this! Relieved that I wasn't terminally ill, but at the same time pissed off that my body had deceived me like that, I could continue my watches, sometimes looking out at the sea and sometimes hugging a bucket, which suddenly became my faithful friend who stood by me without asking unnecessary questions... Christer arranged hand-made and very lovingly mixed liquid replacement for his poor wife... The last 10 nautical miles towards Puerto Velero we had no wind at all and the waves had subsided so we had to motor. In 30 minutes, the sickness disappeared and I felt great, and no one was happier than Christer! 😁 A pod of dolphins also suddenly appeared and followed the boat for a bit, to our great joy. It had been many months since we saw dolphins!

On August 1st we arrived at Puerto Velero where we were well received by four marina guys who took over the mooring of Anastacia. Here we really got full service and we stood awkwardly on deck and felt we were in the way on our own boat as they ran around fixing the fenders and mooring lines so the boat was properly stretched towards the jetty.

The harbor belongs to a facility with a large hotel building including a pool area and many cottages around. The facility also has several service buildings with shower/toilet and a small restaurant/bar. The clearance to Colombia for boat and crew was arranged fairly soon after arrival with the help of an agent. She belongs to the staff at the hotel and managed the communication between us and the authorities whose representatives came to the hotel only for our sake. We got to meet the harbor master of all the region's ports, as well as representatives from the authorities for migration, health department and agriculture department.  Anastacia's and our documents were reviewed. stamped. signed and finally El Capitano himself (i.e. Christer) had to sign everything. Then followed the usual inspection of Anastacia and questions about what was on board such as alcohol, weapons, food and cold goods, medicines, possibly plants and animals etc. All in a very friendly and pleasant tone. Once everyone was satisfied, we got our papers and the agent got to take care of our passports that were going to the immigration headquarters in Barranquilla for further checks and stamps. 5 days later we got them back.

Puerto Velero is located in a sheltered bay just west of the city of Barranquilla in the Atlantico region. Storms rarely find their way here, but we often see the light from thunders in the evenings at the adjacent mountains. The entire facility is located on a large flat sandbar with grey-black sand. A guard patrols the area at night. We are free to use of the facilities and the staff are very helpful and friendly. Even though few of them know English, communication still works well with the little Spanish we know + sign language and a lot of good will... I'm practicing Spanish via a language app so it's all over the phone and my brain and I hope it will pay off in the long run. We are incredibly pleased to be able to have the boat here for a longer period of time for a reasonable price. However, there are very few other guests at the place. Probably due to its remote location. To get to Barranquilla, you must first book a moto- taxi to the road 4.5 km from here. From there you take the bus to get to the city. The whole trip takes about three hours. The alternative is to rent a car but it is quite expensive. Moving around here therefore requires planning. Our idea is to have the boat in Puerto Valero during August and September and make excursions to other places in Colombia.

The first week or so here has been spent preparing the boat and moorings so that it can stay at the harbor for a longer time. We took the opportunity to wash the boat and other things like fenders and mooring lines and stow away as much as possible below deck. We have been used to the northeast wind bringing dust from the Sahara that settles like a thin red-brown film on the boat when we sailed in the Caribbean. Here, instead, it is fine-grained black sand that sticks to the deck, lines and possibly laundry that we hang up 😊

We are also trying to adapt to the warmer and more humid climate. Here the average temperature is around 35 degrees and the humidity rarely goes below 70% - which also has the not so funny effect where many things in the boat mold more easily. A leather belt in a pair of jeans in the closet, for example, had suddenly grown into something fluffy that seemed to come from outer space. We have had to sanitize and wash all clothes and wipe all areas with vinegar mixture to keep Anastacia in good condition.

We have also had an uneven battle with bugs that we got into the boat but now hope that we have emerged victorious from that battle. We started seeing more and more small millimeter-sized beetles in the evenings. They flew around us and were drawn to the light in the boat. At first, we thought they were somewhat cute but then we realized that there was WAY too many to be healthy. After diligent Googling, we found that we got either Drugstore beetles or Cigarette beetles in the boat. Both are common in storage areas and like to eat flour, grain etc. We unpacked all the dry goods we had in our drawers the stowage areas and found beetles/larvae in some of the wheat flour bags as well as in a bag of pasta and in a packet of rice cakes. Unfortunately, everything had to be thrown away. Then we wiped off all the areas (vinegar is good here too! 😊) put all the other goods in sealed plastic bags and started counting how many beetles we saw each night. Happily, the number dropped steadily. However, they did not disappear completely. A new tracing of possible areas showed that the electric whisk we stowed away with other kitchen equipment was full of small bugs. Inside the electric beater, flour dust had been sucked in and the little creatures thrived there! Another cleaning and encapsulation of the electric beater (we didn't want to throw it away) followed and now it is wrapped in plastic in one of our windows where we can keep an eye on if anything more crawls out of it...

A few days ago, we visited Barranquilla, but we will tell you about that in the next post!

 ~~~~~~~~~

Efter utklarering från Aruba satte vi segel mot Colombia. Vi hade en medelvind på 18-20 knop nästan hela vägen och beroende på vindriktning alternerade vi mellan genua och medvinssegel under seglatsen. Storseglet hissades aldrig under de två och ett halvt dygn vi seglade. Vår planering stämde, för en gångs skull, också riktigt bra med hur seglatsen utvecklade sig. Vi noterade att vågorna blev ytterst märkliga när vind, vågor och strömmar möts från olika riktningar men inget värre än det vi upplevt på andra etapper. Vi höll oss långt från land och kunde se hur åskovädren avlöste varandra på behörigt avstånd. Som vanligt hade vi fyratimmars vaktpass på nätterna. Första morgonen när jag (Malin) sovit mina fyra timmar och skulle lösa av Christer kände jag en molande huvudvärk och tänkte att jag missat att dricka tillräckligt. En halvliter vatten senare blev det dock ingen förbättring och vi började spekulera i om det kunde vara början på migrän? Aptiten infann sig inte heller som den brukade och på eftermiddagen började jag frysa. Lite konstigt eftersom det var över 30 grader varmt och solen gassade… Kunde jag ha fått influensa? Vi hade ju besökt flera platser med mycket människor så det kunde ju inte uteslutas. Christer tyckte synd om mig och erbjöd mig en Ipren-tablett och hoppades på snabb bättring. Tabletten svaldes ner men efter 5 minuter bestämde den sig för att magen absolut inte var en lämplig miljö att vistas i. Den åkte ut med väldans fart. Nu hade jag huvudvärk, frossa OCH var illamående. Kunde det vara Covid? Senaste vaccinationen var i november men nya varianter uppstår ju hela tiden, resonerade vi. Denguefeber kanske? Den var vi inte vaccinerade mot och myggbiten hade jag ju blivit många gånger… Ja, sådär höll vi på och spekulerade och nu var jag helt säker på att jag var allvarligt sjuk.

Samma kväll ordnande Christer lite kvällsmat men fick äta den själv. Då slog det mig! Jag hade blivit sjösjuk! Hur kunde vi ha missat detta! Lättad över att inte vara dödligt sjuk men samtidigt förbannad över att min kropp lurat mig så, kunde jag fortsätta mina pass ömsom tittandes ut på havet och ömsom kramandes en hink, som plötsligt blivit min trogna vän som ställde upp utan onödiga frågor… Christer ordnade med egenhändigt och mycket kärleksfullt blandad vätskeersättning åt sin ömkliga fru... Sista 10 sjömilen mot Puerto Velero hade vi ingen vind alls och vågorna hade lagt sig så vi fick gå på motor. På 30 minuter försvann sjukan och jag mådde prima, och ingen var gladare än Christer! 😁 En flock delfiner dök också plötsligt upp och följde båten en bit, till vår stora glädje. Det var många månader sedan vi såg delfiner!

Den 1 augusti kom vi till Puerto Velero där vi blev väl mottagna av fyra hamnkillar som tog över tilläggningen av Anastacia. Här var det verkligen fullservice och vi stod lite snopna på däck och kände oss i vägen på vår egen båt när de sprang runt och rättade till fendrar och tampar så det var lagom sträckt mot bryggan.

Hamnen tillhör en anläggning med en stor hotellbyggnad inklusive poolområde och många stugor runt om. Till anläggningen för även flera servicebyggnader med duch/toa samt en liten restaurang/bar. Inklareringen till Colombia för båt och besättning ordnades ganska snart efter ankomsten med hjälp av en agent. Hon tillhör personalen på hotellanläggningen och skötte kommunikationen mellan oss och myndigheterna vars representanter kom till hotellet enkom för vår skull. Vi fick träffa hamnkapten för regionens alla hamnar, samt representanter från myndigheterna för migration, hälsa och jordbruk. Alla Anastacias och våra handlingar gicks igenom. stämplades. signerades och slutligen fick El Capitano själv (d v s Christer) signera allt på heder och samvete. Sedan följde den sedvanliga inspektion av Anastacia och frågor om vad som fanns ombord som sprit, vapen, mat och kylvaror, mediciner, ev växter och djur etc. Allt i mycket vänskaplig och trevlig ton. När alla var nöjda fick vi våra papper och agenten fick ta hand om våra pass som skulle till migrationsmyndighetens huvudkontor i Barranquilla för ytterligare kontroll och stämplar. 5 dagar senare fick vi tillbaka dem.

Puerto Velero ligger i en skyddad vik strax väster om staden Barranquilla i regionen Atlantico. Ovädren letar sig sällan hit men vi ser ofta hur det åskar på kvällarna vid de intilliggande bergen. Hela anläggningen ligger på ett stort flackt sandrev med gråsvart sand. En vakt patrullerar området nattetid. Vi får fritt använda faciliteterna på anläggningen och personalen är mycket hjälpsam och trevlig. Trots att få av personalen kan engelska fungerar kommunikationen ändå bra med den lilla spanska vi kan + teckenspråk och mycket god vilja... Jag tränar spanska via en språkapp så det ryker om både telefonen och min hjärna och hoppas att det skall ge utdelning på sikt.  Vi är otroligt nöjda med att kunna ha båten här en längre tid för ett rimligt pris. Dock är det väldigt få andra gäster på platsen. Troligen beroende på att det ligger så avsides. För att ta sig till Barranquilla måste man först boka en MC-taxi till en större väg som ligger 4,5 km härifrån. Därefter tar man bussen för att komma till staden. Hela resan tar ca tre timmar. Alternativet är att hyra en bil men det är ganska kostsamt. Att förflytta sig här kräver alltså planering. Vår tanke är att ha båten i Puerto Valero under augusti och september och göra utflykter till andra platser i Colombia.

Första dryga veckan här har gått åt till att iordningställa båten och förtöjningar så den kan ligga i hamnen en längre tid. Vi passade på att tvätta båten och annat som fendrar och tampar och stuva undan så mycket som möjligt under däck. Vi har varit vana vid att den nordostliga vinden tar med sig stoft från Sahara som lägger sig som en tunn rödbrun film på båten när vi seglat i Karibien. Här är det istället finkornig svart sand som fastnar på däck, tampar och ev. tvätt som vi hänger upp 😊

Vi försöker också anpassa oss till det varmare och fuktigare klimatet. Nu ligger medeltemperaturen på runt 35 grader och luftfuktigheten går sällan under 70% - vilket också får den inte, så roliga, effekten att många saker i båten lättare möglar. Ett läderskärp i ett par jeans i garderoben hade till exempel plötsligt vuxit till något ludet som såg ut att komma från yttre rymden. Vi har fått sanera och tvätta alla kläder och torka av alla utrymmen med ättiksblandning för att hålla Anastacia i bra skick.

Vi har också fört en ojämn kamp med ohyra som vi fått med i båten men hoppas nu att vi gått vinnande ur den striden. Vi började se fler och fler små millimeterstora skalbaggar på kvällarna. De flög runt oss och drogs till ljuset i båten. I början tyckte vi att de var lite söta men sedan insåg vi att det var lite VÄL många för att vara hälsosamt. Efter idogt googlande om vi fram till att vi fått antingen Drugstore beetles eller Cigarette beetles i båten. Båda är vanliga i lagerutrymmen och gillar att äta mjöl/säd etc. Vi packade upp alla torrvaror vi hade i våra lådor stuvutrymmena och hittade baggar/larver i några av vetemjölspåsarna samt i en påse med pasta och i ett paket med riskakor. Allt fick tyvärr slängas. Sedan torkade vi av alla utrymmen (ättika är bra även här! 😊 ) la alla övriga varor förslutna plastpåsar och började räkna hur många skalbaggar vi såg varje kväll. Glädjande nog sjönk antalet stadigt. Dock försvann de inte helt. En ny spårning av tänkbara utrymmen visade att den elvisp vi stuvat undan med annan köksutrustning var full med små djur. Inne i elvispen hade mjöldamm sugits in och där trivdes de små liven! Ny sanering och inkapsling av elvispen (den ville vi inte kasta) följde och nu står den inplastad i ett av våra fönster där vi kan ha uppsikt över om det skulle krypa ur något mer från den…

Några dagar sedan besökte vi Barranquilla men det berättar vi om i nästa inlägg!


Puerto Velero, Colombia

 

  

YOU WILL ALSO LIKE

5 Commentaire(s)

  • Suzanne Egnell

    Tack för fantastisk reseskildring. Verkligen spännande. Nu väntar jag med intresse på hur er vistelse i er nya hamn ska utvecklas. Kan berätta att vi träffade Åse häromdagen o vi gick igenom vår hälsostatus, ömsom vin ömsom vatten. Kram från mig till er modiga människor 🙏🏼💖

    16 August 2024 Answer
  • Anonymous

    Tack för fina skildringar från er fantastiska resa🙏🙏

    16 August 2024 Answer
  • Caroline

    Loved reading your update. You Malin seasick and hugging the bucket during tge passage…I really felt for you (but at least it was not something more serious). And.. oh no … bugs 😅 which you initially thought they were cute 😂 … I hope you will be ably to count less and less each day until you are down to zero 🙂. Not looking forward to the black sand on the boat… hopefully we see you both in Columbia. Stay safe 🙂

    16 August 2024 Answer
  • Kristina

    Verkligen roligt att kunna följa er resa! Hoppas att ni har det bra och slipper fler ”fripassagerare” 🤗.

    16 August 2024 Answer
  • Tinne

    Jösses vilken otur att du blev sjösjuk Malin -ja o väldigt otippat också. Förstår att du mådde pyton men skönt att det inte var något värre. Visst är det otroligt hur snabbt det sedan försvinner ! Underbart bra beskrivet hur du kände dig. 🥴🤢 Fy pyton för småkryp. Vet ju hur noggranna ni varit för att detta inte skulle hända. Tur att det finns ättika 😂 Hoppas ni får se mycket fint nu när ni ska åka runt o utforska Columbia. Ser fram emot nästa blogg. Kramar

    18 August 2024 Answer

Leave a reply

Latest articles

Quotes

" The days pass happily with me wherever my ship sails. "