Ciudad Perdida, Colombia

August 2024

/

On our wish list of places to visit in Colombia was Ciudad Perdida (Lost City) located on one of the slopes of the Sierra Nevada de Santa Marta mountain range, near the coastal city of Santa Marta. Ciudad Perdida is a ruined city also known as Teyuna. In the Chibcha language of the Indians, the name roughly means "origin of the people of the earth". Another, less exotic, name for the site is Buritaca-200 according to the cataloging of archaeological sites in the area. This was simply the 200th in the sequence of finds.

The city is inaccessible at an altitude of 1,300 m and the only way to get there is by walking or flying by helicopter (!). Guided tours are the only option as it is forbidden to visit the site on your own. The site is located in a national park that overlaps with a reserve inhabited by various indigenous groups. There are a handful of different guide-organizers you can book and they collaborate with the Colombian Institute of Anthropology and History so that the treks in the area can be done in a responsible way, for people and the environment. Everyone has committed to cooperate with and contribute to the local population and many residents also make their income from organizing the service around the hikes such as transporting and arranging food and equipment to the various camps along the hiking trail as well as selling local products. The arrangement also means that the number of visitors is limited to a manageable level. We booked a four-day trek to Ciudad Perdida with Teyona Tours who only work with guides who live or come from the area. Here we must mention that we received incredibly good information in advance about what to expect from the hike, what to pack in the backpack and how to prepare. I was thrilled that my colorful 80's backpack that had been in my possession since an interrail trip in 1988 and that I smuggled onto Anastacia was finally put to use! 😜

Living on a sailboat means physical work and we usually try to keep our bodies going with some exercises to cope with the sailing. However, our condition is not the best. To remedy this, we tried to walk about 10 km in 35 degree heat every other day for a week, to get a little better heart activity and get our knees used to a little tougher movements. In retrospect, we can state that we should have trained more! 😊

To get to Santa Marta, we first took a taxi to Barranquilla. We shared the route with a family from Canada who had their sailboat next to ours. From Barranquilla we took a bus to Santa Marta. Once there, we thought of taking an Uber to the hotel we booked. Then it turned out that Uber is not in use in Santa Marta but in many other cities in Colombia. However, there were plenty of bright yellow taxis and we were soon asked by a taxi driver where we wanted to go. We pointed out our hotel on Google Maps and calculated that it would be a journey of about 15 minutes. The driver quoted his price as 25,000 COP and we thought that must be reasonable. We reacted that the car looked shabby but the taxi permit and fare meter looked OK so we jumped into the taxi and the driver started driving. Soon he asked to see the map again and seemed unsure of the way. We pointed and showed but he still managed to drive the wrong way. When we noticed that he was starting to drive us back towards Barranquilla instead of the central parts of Santa Marta, we asked him to turn around. By then the car had begun to cough worryingly and soon the engine died. Stressed, the driver got out and opened the hood, made a few new starting attempts, drove another 10 meters and then the car stopped again - for good. Then we thought that was enough and asked to leave. The poor driver seemed a little distraught, apologized and managed to get another taxi for us. To the new driver, in a taxi that also looked very shabby, he then said that we would pay 18,000 COP. Nice to haggle on the price for us, we thought. We had to leave him and the car at the side of the road and packed ourselves and backpacks into the other taxi. The new driver found the city without any complications and he got his 18,000 + a little tip when we arrived. An hour later than expected, we were then able to check in at our hotel. Later we found that the distance covered should have cost us around 15,000 COP. But, the first driver could probably have used what he asked of us. He needed to fix his car, or maybe take a course in map reading? Who knows... 😉 We still hope it worked out for him in the end.

The following morning, we were picked up by the hike-organizer. After all participants were registered and received the necessary information, we packed ourselves with our backpacks into four-wheel drive minibuses and were driven to the "base camp". We were treated to lunch there. Then the actual hike started.

We were a total of 14 participants of mixed ages, where Sweden, Germany, Catalonia (Spain), Chile and Colombia were represented. Three guides made sure we kept the right pace and had continuous briefings about the routes and informed about the different areas we passed. It was then that we found out that the length of the hike is probably closer to 70 km and not the 55-60 km that is often mentioned. These routes were based more on the "bird's eye view" between the different camps along the way and not actual, traveled distance. 😁 Ciudad Perdida was about 1,000 m higher than where we were, so a kilometer of climbing awaited, where the last stretch to the place itself consisted of 1,200 steps. This is when we realized that our physical preparations might have been on the more optimistic side...

Now followed a half-day hike on a wide path and sometimes road through areas that we thought were pure jungle on steep mountain slopes. It turned out to actually be farmland (!). Here the Colombian farmers grew crops such as corn, various types of bananas, various citrus fruits, coffee and cocoa. Attempts are also being made to grow a native type of cotton. Most of it was grown so that the different crops, bushes and trees could coexist on the surfaces, a cultivation method called Agrobiodiversity. The guides told us the farmers used to grow coca plants in the area but were helped and partially supported financially by the authorities to find other crops and farming methods that work after the drug cartels were defeated. As the entire Sierra Nevada de Santa Marta is an area of ​​great biodiversity and important for the whole of Colombia, you could also get a grant if you replanted trees in parts of your cultivation area or just left it uncultivated so that the jungle was allowed to reclaim the area. However, how the farmers manage to cultivate in such steep terrain is beyond our understanding. On the way we often met motorbikes and the occasional mule that was used to transport both people and goods. No cars could get through here.

Before the sun began to set, at five o'clock, we arrived at the first night's camp. Now it was time to swim in the adjacent stream, hang up sweat-smelling clothes 😜 and then eat a robust and very good supper. Then it was time to sleep under mosquito nets in ready-made beds in the lodging-like building. Day two we got up at five o'clock for a sturdy breakfast and at six o'clock, when the sun started to show, everyone was ready to leave again. After a good night's sleep, we felt refreshed and in a good mood. Now a whole day's hiking awaited, which did not only go in what the guides called "Colombian flat". That is, you keep the same height above sea level but with many ups and downs. Now there would be hour-long uphills on winding paths. We struggled on and soon we left the farmers' part of the area and entered the territory of the indigenous people, the Taironas, and REAL jungle. It was more impenetrable and there was no easy way to get anywhere other than on the uphill paths. We had to walk over several suspension bridges and wade across streams. What an adventure we were on! Everyone was enthralled despite the fatigue and we tried to take pictures of what we could. However, the pace was relatively fast and we (that is Christer and I) quickly fell behind if we stopped too long to admire the view or look at the fantastic colorful butterflies that hovered in front of us. Throughout the hike, there were fruit and water breaks where we could recover. In the middle of the day, we had a good lunch and after a little bath and a short rest at a camp similar to the one we slept in earlier, it was time to move on.

In the territory of the tairona (the hiking trails we walked on go through the territory of the Kogui people) it was only possible for mules and people to make their way on the narrow paths. The guides told us that the settlement made with the residents along the hiking trails was that in the farmers' area it was their responsibility to make sure the trails were passable. Correspondingly, the indigenous population kept the trails in their area in order. It worked well and people seemed to live in relatively good harmony. All parties could benefit from this type of regulated ecotourism.

A bit into the hike we suddenly came across a building with a Swedish flag on it! Here, the Swedish entrepreneur and influencer Rickard Deler, together with the nonprofit organization Ankarstiftelsen, has recently built a school "Escuela amore" (roughly the school of Love) for the children in the area.

After the second night, it was only a short distance to Ciudad Perdida - and luckily! We were both quite taken from the day before. Especially our knees. We had been given a good overview of the city's history by the guide Ruth Mery and Nicolas who was also a Spanish-English interpreter. Archaeologists believe that the Tairona people built the city around AD 800, about 650 years before Machu Picchu. Then it was a cultural and religious center. The city itself may have housed as many as 3,000 inhabitants in the part that has been excavated and perhaps upwards of 10,000 inhabitants in total with surrounding settlements where most have been left untouched. The area is a total of approx. 35 ha large. Under colonial time the Spanish were very interested in the Tairona people's gold and processed precious stones and quartz and they engaged in some trade with them in the beginning but later the conquerors' stance hardened and they exploited and killed the indigenous population in every conceivable way. Battles arose and attempts were also made to use the taironas as slaves. Many chose to kill themselves rather than be captured by the Spanish and large parts of the population also succumbed to the new diseases the conquerors brought with them. The small remnants that remained of the various Tairona peoples hid higher up in the mountains, where the Spanish could not reach, and the city was finally abandoned. Around 1650 it fell into oblivion. Today, four different Tairona peoples remain; Kogui, Wiwa, Arhuaco and Kankuamo who live along the mountain slopes. They themselves believe that the Taironas knew about the city all along but kept quiet about it so that it wouldn't be destroyed by more Europeans/conquerors...

In 1972, the city was "rediscovered" by looters, so-called Sepúlvedas who looted gold objects and other artifacts found at the site. Archaeologists from the Colombian Institute of Anthropology found out about the site when archaeological objects started appearing on the black market. They arrived at the site in 1976 with the help of the looters and the looting also stopped quite quickly. The city's core was almost completely restored between 1976 and 1982, also with the help of former looters who were the ones who were the best able to navigate the area and also best knowledge about how the ruins looked before the wave of looting. Those who had previously made a living from looting now instead had the opportunity to support themselves in other ways. Tayona Tours, which we hired, is one such successful example where a travel agency was built with local guides who now take care of guiding guests, teaching the history of the city and the indigenous people. The site, which today is again considered the most important spiritual center for the indigenous peoples in the area is also especially protected by the Kogui people.

The part accessible to visitors is only the central part of the city. It is built up in different paved terrace-like plateaus with paved paths and stairs in between. The central parts of the city can roughly be said to be divided into four different areas. The first area is more of an entrance and trading place where different groups could trade with each other. Two large round plateaus also mark meeting and ceremony sites where two large hut-like houses stood. One for the men and one for the women. At the top you can see the foundations of the houses/huts where the spiritual leaders, so-called Mamo (male leader) and Saga (female leader) and their families lived. Women and men lived separately - even within the family. This is how the Kogui people still live today. A third area of ​​the city is more like a quarry where it is believed that much of the stone used in the construction of the city comes from. The fourth area is thought to have been intended for the city's artisans, potters and blacksmiths. They were highly respected and had their houses/huts and workshops in a separate part of the city.

Our guides also had good contact with the Kogui people and told us a lot about their history, customs and practices. The Kogi people believe that they are the ones who sprung from the earliest people on earth and regard other peoples as their "little brothers". It gives a feeling that we all belong to the same family and a sense of responsibility for each other that we found appealing. We got an insight into their worldview and spirituality that includes all living things. Above all, they see the world as a duality, with positive and negative energies. male and female, etc. If there is an imbalance, it can cause climate change, stunted growth, disease, etc. If one of the energies dominates, you need to try to restore equilibrium and it is the task of humans to maintain the equilibrium.

We also learned about how the clothing distinguishes the different peoples and how men or women carry their bags "mochila". The men carry them like we carry a shoulder strap bag, across the shoulder. The adult women wear it with the strap around their forehead when, for example, they have to carry something heavy. We can't recount everything here, but we think some things were particularly interesting. When a man from Kogui greets another man, it is usually not with a verbal greeting or hand gesture as we Westerners do. Instead, they exchange coca leaves that they carry in their shoulder bag, as a friendly, respectful gesture. The coca plant is considered sacred and the leaves can only be picked by women but the leaves can only be chewed by the adult men. There are knowledge and initiation rites for both adolescent girls and boys as a transition to adulthood. At the initiation, the men also receive a Poporo. It is a hollowed calabash containing powder of crushed seashells and a wooden stick. The stick is used to bring the bark powder to the mouth while chewing coca leaves. The shells alkalinity reacts with substances in the coca leaves and releases its active ingredients. By stroking the stick on the gourd's neck, some of the lime from the shell powder is deposited and eventually forms a thick mass all around. This ritual is performed every time the man learns or thinks about something. It becomes a symbolic way of writing down one's thoughts and the appearance of the poporo thus becomes unique for each man and reflects, in a way, his knowledge. Incidentally, the Kogui people do not have a written language, but stories about the world, traditions and other knowledge are passed on orally to the younger ones.

Along the walk, we could see what one of their current villages looked like with huts/houses for men or women. We got to meet the upcoming Saga called Petrona. A serious looking girl who let us buy small simple bracelets she made with small colored beads. Of course we bought a small bracelet for Anastacia! We also got permission to take pictures of her. The money she received goes e.g. for transport needs when someone may need to see a doctor. Although the Kogui people are self-sufficient and do not normally use money, there are services in society or in trade with the rest of Colombian society that require money. In the camps we rested in, we often saw Kogui children bring their smartphones to charge them, so they are not completely outside the rest of Colombian society! 😊

On the evening of day three we were also visited by a Mamo. We think his name is Fermin. He sat with us and spoke to us in Spanish. Incidentally, he knew the language of the other Taiuna people and was about to learn English as well... He let us ask questions about himself and the culture of the Kogui people. He was also curious about who we were. It didn't take long before he said that the world has been out of balance for some time and that we, little brothers, are living in a way that is destroying the earth and wondered why we didn't want to fix it, but continue to live the way we do? It was quiet for a good while and we were probably all a little embarrassed. "Greed perhaps?" someone suggested. "Lack of knowledge?" someone else said. Meanwhile, Fermin sat quietly and "wrote" on his poporo. "Maybe it's hard to break a way of life," he then asked apologetically. We never came up with anything sensible, but the shame was felt anyway. The question has probably been asked of many hiking tourists who have walked the trail…. Wonder if he ever got any sensible answers? We thought that it was a bit of a coincidence that the international conference COP16 for biodiversity is to be held in Colombia this autumn... All countries must there present the national action plan for the implementation of the so-called global framework for biodiversity. Hope we won't be embarrassed by what Sweden's representatives will present. 🫤

On the last, fourth hiking day, it was just a matter of getting down to the first camp again. Walking down for so long was really a strain on our knees and now we had to give up and pay a mule driver to bring one of our backpacks back to the start camp. I thought my pastel blue-purple backpack dressed the mule really well! Once we arrived in the afternoon, we were super happy to have completed the entire hike, which was also our first real hike! 😁

Finally. We were impressed by the logistics and all the service around us participants on the hike. We really couldn't complain about anything! Our guides Ruth Mery, Nicolas were like encyclopedias and it was noticeable that they were well at home in the area and well trained. The questions and discussions spanned Colombia's pre-colonial history, anthropology and archaeological findings, and the unique flora and fauna found in the area. The honesty shown in the face of the turbulent and often bloody history the area and the country have had, with the desire that history should not repeat itself, was admirable! The guide Jhon, who went by the name Machina as he seemed completely tireless not only led the tight group that managed to keep a higher pace, but also carried other people's backpacks when needed. At one point when he was scurrying along the trails carrying three backpacks, we wondered if he used gasoline as fuel... The chef that came along with us cooked amazingly good food and everything was always prepared and ready when we arrived at the different camps along the path. The team made sure that everyone with food allergies got what they needed. Even towards those who were allergic to small portions! We never left hungry and actually had to ask for smaller servings sometimes as we had difficulty eating everything that was offered. The only thing that possibly disturbed us were the kogui children who carelessly sauntered along barefoot or led mules along the trail without seeming the least bit strained, despite the long distances they were walking. It was almost provocative to watch, while Christer and I grunted with fatigue at every uphill and downhill!

Perhaps the only thing we should have done differently, apart from exercising more, was choosing to do the hike in five days. Then we would have had time to enjoy the experiences more and maybe have time to document more.

For those who want to know more. We found a blog post written by an interested photographer that describes the Tairona and Koguie people's culture in a little more detail. Easy to read and as far as we could verify, reasonably accurate descriptions: https://tristanphotos.com/kogis-colombia/

 ~~~~~~~~~~~ ~~~~~~~~~~~~

På vår önskelista över platser att besöka i Colombia fanns ruinstaden Ciudad Perdida (Förlorade Staden) som ligger på en av bergsluttningarna i bergskedjan Sierra Nevada de Santa Marta, nära kuststaden Santa Marta. Ciudad Perdida är en ruinstad också känd som Teyuna. På indianernas språk chibcha betyder namnet ungefär ”jordens folks ursprung”. Ytterligare ett, inte lika exotiskt, namn på platsen är Buritaca-200 enligt katalogiseringen av arkeologiska fyndplatser i området. Detta var helt enkelt den 200:de i ordningen av fyndplatser.

Staden ligger otillgängligt på 1 300 m höjd och enda sättet att ta sig dit är genom att gå till fots eller flyga med helikopter (!). Guidade turer är enda möjligheten då det är förbjudet att besöka platsen på egen hand. Platsen ligger i en nationalpark som överlappar med ett reservat som bebos av olika grupper från ursprungsbefolkningen. Det finns en handfull olika arrangörer man kan anlita och de samarbetar med det colombianska institutet för antropologi och historia för att vandringarna i området skall kunna göras på ett, för människor och miljö, ansvarsfullt sätt. Alla har förbundit sig att samarbeta med och bidra till lokalbefolkningen och många boende har också sin utkomst från att ordna servicen runt vandringarna som att transportera och ordna med mat och utrustning till de olika lägren längs vandringsleden liksom försäljning av lokala produkter. Upplägget medför också att man begränsar antalet besökare till en hanterlig nivå. Vi bokade en fyradagars vandring till Ciudad Perdida med Teyona Tours som bara arbetar med guider som bor eller kommer från området. Här måste vi nämna att vi fick otroligt bra information i förväg om vad vi kunde förvänta oss av vandringen, vad man skulle packa med i ryggsäcken och hur man kunde förbereda sig. Jag var själaglad över att min färgglada 80-tals backpackerryggsäck som varit i min ägo sedan en tågluff 1988 och som jag smugglat med på Anastacia, äntligen fick komma till användning! 😜

Att leva på en segelbåt innebär fysiskt arbete och vi brukar försöka hålla igång våra kroppar med lite styrkeövningar för att orka med seglingen. Dock är vår kondition inte den bästa. För att råda bot på detta försökte vi promenera ca 10 km i 35 graders värme varannan dag under en veckas tid, för att få upp lite bättre hjärtverksamhet och vänja våra knän vid lite tuffare rörelser. I efterhand kan vi konstatera att vi borde tränat mer! 😊

För att ta oss till Santa Marta tog vi först en taxi till Barranquilla. Vi samåkte sträckan med en familj från Kanada som hade sin segelbåt intill vår. Från Barranquilla tog vi en buss till Santa Marta. Väl där tänkte vi boka en Uber till hotellet vi bokat. Då visade det sig att Uber inte finns i Santa Marta men väl i många andra städer i Colombia. Knallgula taxibilar fanns det dock gott om och vi blev snart tillfrågade av en taxichaufför om vart vi ville åka. Vi pekade ut vårt hotell på Google Maps och räknade med att det skulle bli en resa på ca 15 minuter. Chauffören sa sitt pris på 25 000 COP och vi tänkte att det säkert var rimligt. Vi reagerade på att bilen såg skraltig ut men taxitillstånd och taxameter såg OK ut så vi hoppade in i taxin och chauffören började köra. Snart bad han att få se på kartan igen och verkade osäker på vägen. Vi pekade och visade men han lyckades ändå köra fel. Bilen hackade sig fram och när vi märkte att han började köra oss tillbaka mot Barranquilla istället för Santa Martas centrala delar så bad vi honom vända. Vid det laget hade bilen börjat hosta betänkligt och snart dog motorn. Stressad gick chauffören ut och öppnade motorhuven gjorde några nya startförsök, körde 10 meter till och sedan stannade bilen igen -för gott. Då tyckte vi att det fick räcka och bad att få gå ur. Den stackars chauffören verkade smått förtvivlad, bad om ursäkt och lyckades vinka in en annan taxi åt oss. Till den nya chauffören, i en också väldigt medfaren taxibil, sa han sedan att vi skulle betala 18 000 COP. Snällt att pruta på priset för oss, tyckte vi. Vi fick lämna honom och bilen vid vägkanten och packade ner oss och ryggsäckar i den andra taxin. Den nye chauffören hittade fint i staden och han fick sina 18 000 + lite dricks när vi kom fram. En timme senare än beräknat kunde vi sedan checka in på vårt hotell. Senare konstaterade vi att den tillryggalagda sträckan borde kostat oss runt 15 000 COP. Men, den första chauffören hade nog kunnat ha användning för det han begärde av oss. Han behövde ju laga sin bil, eller kanske gå en kurs i kartläsning? Vem vet… 😉Vi hoppas ändå att det löste sig för honom till slut.

Morgonen dagen därpå blev vi upphämtade av arrangören. Efter att alla deltagare registrerats och fått erforderlig information packade vi in oss med våra ryggsäckar i fyrhjulsdrivna minibussar och blev körda till ”baslägret”. Där bjöds vi på lunch. Därefter startade själva vandringen.

Vi var totalt 14 deltagare i blandade åldrar där Sverige, Tyskland, Katalonien (Spanien), Chile och Colombia var representerade. Tre guider såg till att vi höll lagom tempo och hade kontinuerliga genomgångar om etapperna och informerade om de lika områdena vi passerade. Det var nu vi fick reda på att längden på vandringen troligen ligger närmare 70 km och inte de 55-60 km som ofta nämns. Dessa sträckor byggde mer på ”fågelvägen” mellan dagsetapperna och inte egentlig, tillryggalagd sträcka. 😁 Ciudad Perdida låg ca 1 000 m högre än där vi befann oss så en kilometers stigning väntade, där den sista sträckan till själva platsen bestod av 1 200 trappsteg. Det var här vi förstod att våra fysiska förberedelser kanske hade varit åt det mer optimistiska hållet…

Nu följde en halvdags vandring på bred stig och ibland väg genom områden som vi trodde var ren djungel i branta bergssluttningar. Det visade sig egentligen vara jordbruksmark (!). Här odlade de colombianska bönderna grödor som majs, olika typer av bananer, olika citrusfrukter, kaffe och kakao. Försök görs också med att odla en inhemsk typ av bomull. Det mesta odlades så att de olika grödorna buskar och träd fick samsas om ytorna, ett odlingssätt som kallas Agrobiodiversidad (ungefär agrodiversifiering/agro-biologisk mångfald). Guiderna berättade att bönderna tidigare odlade kokaplantor i området men fått hjälp och delvis stöttats ekonomiskt av myndigheterna för att hitta andra grödor och odlingssätt som fungerar efter att drogkartellerna slagits ut. Eftersom hela Sierra Nevada de Santa Marta är ett område med stor biologisk mångfald och viktig för hela Colombia kunde man även få ett bidrag om man återplanterade träd i delar av sitt odlingsområde eller bara lät det ligga i träda så att djungeln tilläts återta området. Hur bönderna kan klara av att odla i så brant terräng övergår dock vårt förstånd. På vägen mötte vi ofta motorcyklar och en och annan mula som användes för transport av både människor och varor. Inga bilar kunde ta sig fram här.

Innan solen började gå ner, vid femtiden, kom vi fram till första nattlägret. Nu var det dags för dopp i den intilliggande bäcken, hänga upp svettluktande kläder 😜 och sedan äta en rejäl och mycket god kvällsmat. Sedan var det dags att sova under myggnät i färdigbäddade sängar i den logementliknande byggnaden. Dag två gick vi upp vid femtiden åt bastant frukost och vid kl 6, när solen började visa sig, var alla klara att ge sig av igen. Efter god sömn kände vi oss pigga och var vid gott humör. Nu väntade en hel dags vandring som inte bara gick i vad guiderna kallade ”Colombian flat”. D v s man håller samma höjd över havet men med många uppför- och nerförsbackar. Nu skulle det komma timslånga uppförsbackar i vindlade stigar. Vi kämpade på och snart lämnade vi böndernas del av området och kom till ursprungsbefolkningens, Taironas, territorium och VERKLIG djungel. Den var mer ogenomtränglig och det gick inte att på enkelt sätt ta sig fram på andra ställen än på de upptrampande stigarna. Vi fick gå över flera hängbroar och vadade över bäckar. Vilket äventyr vi var på! Alla var hänförda trots tröttheten och vi försökte ta bilder på det vi kunde. Dock var tempot relativt högt och vi (läs Christer och jag) kom snabbt efter om vi stannade för länge för att beundra utsikten eller titta på de fantastiska färggranna fjärilarna som svävade framför oss. Under hela vandringen ordnades det med frukt- och vattenpauser där vi kunde ta igen oss. Mitt på dagen fick vi en stadig lunch och efter lite bad och kort vila vid ett läger liknande det vi sovit på tidigare, var det dags att gå vidare.

I taironas territorium (vandringslederna vi gick på går genom koguifolkets område) var det bara möjligt för mulor och människor att ta sig fram på de smala stigarna. Guiderna berättade att uppgörelsen som gjorts med de boende längs med vandringslederna var att i böndernas område var det deras ansvar att se till att stigarna var framkomliga. På motsvarande sätt höll ursprungsbefolkningen ordning på lederna i sitt område. Det fungerade väl och man verkade leva i relativt god sämja. Alla parter kunde dra fördelar av den här typen av reglerad ekoturism.

En bit in i vandringen stötte vi plötsligt på en byggnad med en svensk flagga på! Här har den svenske entreprenören och influeraren Rickard Deler tillsammans med Ankarstiftelsen nyligen byggt en skola ”Escuela amore” (ungefär Kärlekens skola) för barnen i området.

Efter den andra natten var det bara en kortare sträcka kvar till Ciudad Perdida - och tur var väl det! Vi var båda tämligen medtagna från dagen innan. Särskilt våra knän. Vi hade fått en bra genomgång av stadens historia av guiden Ruth Mery och Nicolas som också var spansk-engelskatolk. Arkeologer tror att taironafolken byggde staden omkring år 800 e. kr., cirka 650 år före Machu Picchu. Då var det ett kulturellt och religiöst centrum. Själva staden kan ha hyst så många som 3 000 invånare i den del som har grävts fram och kanske uppåt 10 000 invånare totalt med omkringliggande bosättningar där de flesta lämnats orörda. Området är totalt ca. 35 ha stort. Under kolonialtiden var spanjorerna mycket intresserade av taironafolkens guld och bearbetade ädelstenar och kvarts och man idkade viss handel med dem i början men senare hårdnade erövrarnas hållning och man utnyttjade och dödade ursprungsbefolkningen på alla tänkbara sätt. Strider uppstod och försök gjordes också att använda taironas som slavar. Många valde att hellre ta livet av sig än att tillfångatas av spanjorerna och stora delar av befolkningen dukade också under av de nya sjukdomar erövrarna burit med sig. Den lilla spillra som fanns kvar av de olika taironafolken gömde sig högre upp i bergen, dit spanjorerna inte kunde ta sig, och staden övergavs slutligen. Runt 1650 föll den i glömska. Idag finns fyra olika taironafolk kvar; Kogui, Wiwa, Arhuaco and Kankuamo som lever längs bergssluttningarna. Själva menar de att taironas hela tiden känt till staden men hållit tyst om den för att inte den skulle förstöras av fler européer/erövrare…

1972 ”återupptäcktes” staden av plundrare, s.k. Sepúlvedas som plundrade guldföremål och andra artefakter som fanns på platsen. Arkeologer från Colombian Institute of Anthropology fick nys om platsen då arkeologiska föremål börjat dyka upp på svarta marknaden. De kom till platsen 1976 med hjälp av gravplundrare och plundringen upphörde också ganska snabbt. Stadens kärna restaurerades nästan helt mellan 1976 och 1982 också det med hjälp av tidigare plundrare som var de som bäst klarade av att ta sig fram i området och också bäst kände till hur ruinerna såg ut innan plundringsvågen. De som tidigare livnärt sig av plundring fick nu istället möjlighet att försörja sig på andra sätt. Tayona Tours, som vi anlitade är ett sådant lyckat exempel där man byggt upp en resebyrå med lokala guider som nu ser till att guida gäster, undervisa i stadens och ursprungsbefolkningens historia. Platsen, som idag åter anses vara det viktigaste andliga centrumet för de inhemska indianfolken i området skyddas också särskilt av koguifolket.

Den del som är tillgänglig för besökare är bara den centrala delen av staden. Den är uppbyggd i olika stensatta terrassliknande platåer med stensatta stigar och trappor emellan. De centrala delarna av staden kan grovt sägas vara uppdelad i fyra olika områden. Det första området är mer en entré och handelsplats där olika folk kunde handla med varandra. Två stora runda platåer markerar också mötes- och ceremoniplatser där två stora hyddliknande hus stått. En för männen och en för kvinnorna. Högst upp ser man grunderna för de hus/hyddor där de andliga ledarna, så kallade Mamo (manlig ledare) och Saga (kvinnlig ledare) och deras familjer bodde. Kvinnor och män bodde åtskilda -även inom familjen. Så lever koguifolket än idag. Ett tredje område i staden är mer likt ett stenbrott där man tror att mycket av den sten som används vid byggandet av staden kommer från. Det fjärde området anses ha varit avsett för stadens hantverkare, keramiker och smeder. De var högt aktade och hade sina hus/hyddor och verkstäder i en separat del av staden.

Våra guider hade också bra kontakt med koguifolket och berättade mycket om deras historia, seder och bruk. Kogifolket tror att de är sprungna från de tidigaste människorna på jorden och betraktar övriga folk som sina ”småbröder”. Det ger en känsla av att vi alla tillhör samma familj och en känsla av ansvar för varandra som vi tyckte var tilltalande. Vi fick en inblick i deras världssyn och andlighet som omfattar allt levande. Framför allt ser de världen som en dualitet, med positiva och negativa energier. manligt och kvinnligt o s v. Råder det obalans kan det orsaka klimatförändringar, missväxt, sjukdom etc. Dominerar någon av energierna behöver man försöka återskapa jämnvikt och det är människornas uppgift att behålla jämnvikten.

Vi fick också lära oss om hur klädseln skiljer de olika folken åt och hur män resp. kvinnor bär sina väskor ”mochila”. Männen bär dem som vi bär en axelremsväska, tvärs över axeln. De vuxna kvinnorna bär den med remmen runt pannan när de exempelvis skall bära något tungt. Vi kan inte återberätta allt här men några saker var extra intressanta tycker vi. När en man från kogui hälsar på en annan man så sker det vanligen inte med en muntlig hälsning eller gest med handen som vi västlänningar gör. De utbyter istället kokablad som de bär i sin axelväska, som en vänskaplig, respektfull gest. Kokaplantan anses vara helig och bladen kan bara plockas av kvinnor men bladen får bara tuggas av de vuxna männen. Det finns kunskaps- och initieringsriter för både flickor och pojkar i tonåren som en övergång för att bli vuxen. Männen får vid initieringen också en Poporo. Det är en urholkad kalabass innehållande pulver av krossade snäckor samt en träpinne. Pinnen används för att föra skalpulvret till munnen medan man tuggar kokablad. Skalens alkalinitet reagerar med ämnen i kokabladen och frigör dess aktiva ingredienser. Genom att stryka pinnen på kalebassens hals avlagras en del av kalket från snäckpuvret och bildar så småningom en tjock massa runt om. Denna ritual genomförs varje gång mannen lär sig något eller tänker/funderar på något. Det blir ett symboliskt sätt att skriva ner sina tankar och utseendet på poporan blir på det sättet unik för varje man och speglar, på ett vis, hans kunskap. Koguifolket har för övrigt inget skriftspråk utan berättelser om världen, traditioner och andra kunskaper förs vidare muntligt till de yngre.

Längs vandringen kunde vi se hur en av deras nuvarande byar såg ut med hyddor/hus för män resp. kvinnor. Vi fick träffa den kommande Saga som heter Petrona. En allvarlig tjej som lät oss köpa små enkla armband hon gjort med små färgade pärlor. Självklart köpte vi ett litet armband till Anastacia! Vi fick också tillåtelse att ta kort på henne. Pengarna hon fick går till ev. behov av transporter när någon kan behöva komma till läkare. Även om koguifolket är självförsörjande och inte normalt använder pengar finns det tjänster i samhället eller i handeln med övriga colombianska samhället som kräver att man har pengar. I lägren vi rastade i såg vi ofta koguibarn komma med sina smartphones för att ladda dem, så helt utanför övriga colombianska samhället är de inte! 😊

På kvällen dag tre fick vi också besök av en Mamo. Vi tror att han heter Fermin. Han satt med oss och talade med oss på spanska. Han kunde för övrigt de andra Taiunafolkens språk och var på väg att lära sig engelska också… Han lät oss ställa frågor om honom själv och koguifolkets kultur. Han var också nyfiken på vilka vi var. Det tog inte lång stund förrän han sa att världen sedan en tid tillbaka är i obalans och att vi småbröder lever på ett sätt som förstör jorden och undrade varför vi inte ville rätta till det, utan fortsätter att leva som vi gör? Det blev tyst en bra stund och vi var nog alla lite förlägna. ”Girighet kanske?” föreslog någon. ”Kunskapsbrist?” sa någon annan. Under tiden satt Fermin tyst och ”ritade” på sin poporo. Det kanske är svårt att bryta ett sätt att leva frågade han sedan försonande. Vi kom aldrig fram till något vettigt men skamset kändes det i alla fall. Frågan har säkert ställts till många vandringsturister som gått leden…. Undrar om han någonsin fått något vettigt svar? Vi tänkte att det var ju lite av ett sammanträffande att den internationella konferensen COP16 för biodiversitet skall hållas i Colombia i höst… Alla länder ska där presentera den nationella handlingsplanen för genomförande av det s.k. globala ramverket för biologisk mångfald. Hoppas vi slipper skämmas för vad Sveriges representanter kommer att presentera. 🫤

Sista, fjärde vandringsdagen var det bara att ta sig ner till första lägret igen. Att gå nerför så länge var verkligen en påfrestning för våra knän och nu fick vi ge upp och betala en mulaförare för att ta med en av våra ryggsäckar till startlägret igen. Jag tyckte nog att min pastellfärgade blålila ryggsäck klädde mulan riktigt bra! Väl framme på eftermiddagen var vi superlyckliga över att ha klarat av hela vandringen som också var vår första riktiga hike! 😁

Slutligen. Vi var imponerade av logistiken och all service runt oss deltagare på vandringen. Vi kunde verkligen inte klaga på något! Våra guider Ruth Mery, Nicolas var som uppslagsverk och det märktes att de var väl hemma i området och väl utbildade. Frågorna och diskussionerna spände över Colombias förkoloniala historia, antropologi och arkeologiska fynd och den unika flora och fauna som fanns i området. Den ärlighet man visade inför den turbulenta och ofta blodiga historia området och landet har haft, med en önskan om att historien inte skall upprepa sig var beundransvärd! Guiden Jhon, som gick under namnet Machina verkade helt outtröttlig och ledde inte bara tätgruppen som klarade att hålla ett högre tempo utan han bar dessutom andras ryggsäckar när det behövdes. Vid ett tillfälle när han skuttade fram på stigarna bärandes tre ryggsäckar undrade vi om han använde bensin som bränsle… Kocken som följde med på turen lagde fantastiskt god mat och allt var alltid förberett och klart när vi kom fram till de olika lägren. Teamet såg till att alla med ev. matallergier fick vad de behövde. T o m gentemot dem som var allergiska mot små portioner! Vi gick aldrig hungriga och fick faktiskt be om lite mindre mat ibland då vi hade svårt att få i oss allt som bjöds. Det enda som möjligen störde oss var koguiebarnen som obekymrat skuttade fram barfota eller drev mulor längs leden utan att verka det minsta ansträngda, trots de långa avstånd de vandrade. Det var närmast provocerande att se, samtidigt som Christer och jag frustade av trötthet vid varje uppför- och nerförsbacke!

Det enda vi kanske borde gjort annorlunda, förutom att träna mer, var att välja att gå vandringen på fem dagar. Då hade vi hunnit njuta mer av upplevelserna och kanske hinna dokumentera mer.

För den som vill veta mer. Vi hittade ett blogginlägg skriven av en intresserad fotograf som beskriver Taironas och koguiefolkes kultur lite mer ingående. Lättläst och så långt vi kunde verifiera, någorlunda korrekta beskrivningar:  https://tristanphotos.com/kogis-colombia/




Photo by Nicolas
Photo by Nicolas


 

 

Photo by Laura T
Photo by Laura T

 

 

Photo by Moni
Photy by Moni G.


Last day... Some are more tired than others...

YOU WILL ALSO LIKE

9 Commentaire(s)

  • Sven Hagberg

    Härligt att läsa om era upplevelser som vi får ta del av, fantastiskt bra skildrat av dig Malin som ger oss en geografi och historielektion på de platser som ni besöker 👍. När kommer er ni ge er iväg på nästa etapp? Och mål? Har ni sällskap eller organiserat eskader till nästa etapp?

    03 September 2024 Answer
  • Christer

    Hej Sven! Vi är kvar i Colombia i en månad till. Sedan blir det Panama och en marina där som heter Turtle Cay, där blir vi i två månader också. Då skall vi passa på och göra Anastacia klar för ett besök på Galapagos, de har hårda krav på att inte ta med nytt djurliv dit. Det har börjat organiseras en eskader för seglingen över Stilla havet till Marquesas vi får se om vi kan följa med den.

    03 September 2024 Answer
  • Tinne

    Hej!Vilket äventyr. Härligt att få följa med via text o bild. Känns som ni klarade detta mycket bra så ni är nog bättre tränade än ni tror 👏 Så spännande att stifta bekantskap med -för mig- något helt okänt👍Tänk vilka äventyr ni delar med er till oss hemma i soffan 😂😂 Ta hand om er🥰 Kram

    04 September 2024 Answer
  • Christer

    Ni får åka med digitalt, men vi ses väl längre fram på resan 🥰

    04 September 2024 Answer
  • Birgitta

    Vilken strapats ni har gjort - fantastiskt bra gjort! Det är så intressant att läsa er uppdateringar som är så fängslande och väl beskrivna. Fattar inte hur ni hinner skriva ner allt, det är beundransvärt! Så spännande det verkar vara att se världen och alla platser ni är på! Lycka till med fortsättningen på resan!

    04 September 2024 Answer
  • Christer

    Tack Birgitta, världen är spännande 🥰

    04 September 2024 Answer
  • Anonymous

    Wow

    06 September 2024 Answer
  • Moni (Mango Locco Team member 😉 )

    Hi Malin and Christer, it was so nice Reading your Blogpost about our Hike and you wrote it so good with a lot of the Informations we got. The Name of Maccina was Jhon! 😄 We keep the Trekking in our best memories. Thanks for the fun conversation along the way. We wish you a nice „way Home“ to sweden and we are following your blogpost. Greetings from Germany, Moni and Tom

    13 September 2024 Answer
  • Malin

    Thanks a lot!🙏 I'll update the blog post. It was so nice to meet you both and do the hike with you and again, thanks for all the good advice you gave us, hiking rookies 😊 We wish you all the best and good luck with your wonderful house plans! /Malin and Christer

    14 September 2024 Answer

Leave a reply

Latest articles

Quotes

" A smooth sea never made a skiller sailor. "