Flores and Komodo islands

Since we will be spending a long time in Indonesia and visiting several of the islands, we needed to know a little more about the country, which we understood has a varied and sometimes violent history. But where we have also, so far, experienced that different ethnic and religious groups have great understanding of each other and live together without major problems.

Indonesia is the world's largest island nation with over 17,000 islands. How many islands there really are varies between different sources. Of all these islands, about 6,000 are inhabited and the population amounts to 280 million people, making the country the world's fourth most populous nation after India, China and the USA. The country has six different recognized religions; Catholicism, Protestantism, Hinduism, Buddhism, Confucianism and Islam, where the majority of the population is Muslim. However, which religion dominates varies greatly between different islands. Indonesia spans enormous areas and therefore also has three time zones. There are tectonically active areas and several islands have active volcanoes. Tourism is a major source of income, but Indonesia is also rich in natural resources, and exports include nickel, coal, and oil.

Since the area consists of so many islands, it is not surprising that early settlers were also very skilled seafarers, where trade with other islands and nations was important. Different groups have lived in and conquered parts of the region at different times, shaping the country into the melting pot of different cultures, ethnicities, and languages ​​that it is today. On the island of Java, 1.5-million-year-old remains of Homo Erectus (Java Man) have been found. An extinct human species that was later replaced by Homo Sapiens. The Austronesian people, who make up the majority of the modern population, are believed to have originally come from Taiwan and arrived in Indonesia around 2000 BC. For a few thousand years, Hindu and Buddhist kingdoms flourished in different parts of the country with influences from India and China. From the 13th century, influences from Arab and Indian merchants who brought the Muslim religion increased. Slowly but surely, Islam was incorporated into the local traditions and from having been a Hindu and Buddhist region, Islam eventually became the dominant religion in the country.

Around 1500 AD, the Portuguese came to the islands to take part in and eventually take over the trade in spices and sandalwood. Later, the Dutch came and occupied the islands and took over more and more of the market. Colonization did not happen without fighting and in 1602 the Dutch managed to conquer large parts of what is now Indonesia and founded the Dutch East India Company (Verenigde Oostindische Compagnie, VOC), thus becoming the dominant European power in the area. In 1800, the VOC went bankrupt and the Dutch government instead established what came to be called the Dutch East Indies under Dutch control. In the early 20th century, the borders of what is now Indonesia were expanded. European influence brought Christianity to the islands, although it never became the dominant religion.

The Japanese invasion and occupation of the country from 1942 to 1945 was bloody and ended Dutch rule, but also encouraged the Indonesian independence movement. Two days after Japan's surrender in August 1945, the nationalist leader Sukarno declared independence and became Indonesia's first president. The Netherlands finally gave up the fight and recognized Indonesia's independence in December 1949. After so many years of occupation and colonization, the country was finally free.

However, democracy was fragile, and in 1967 General Suharto took power and ruled the country as a dictator until 1998. During his time, several economic and social reforms were implemented, leading to greater prosperity and reduced poverty among the population. However, Soharto was also guilty of promoting corruption at all levels in the country, which also led to him and his family eventually being counted among the world's richest. He pursued a strong anti-communist line supported by the United States and other Western countries during the Cold War. Regular massacres of Indonesians who were considered to have left-wing sympathies followed. It is estimated that between 500,000 and one million people were killed. Soharto also led the annexation of East Timor from 1976 to 1999, where around 200,000 people lost their lives in the consequences of the fighting that continued until the end of the annexation. In 2002, East Timor was recognized as its own country. However, the western part of the island still belongs to Indonesia. Today, Indonesia is considered a democracy but still has major problems with poverty and corruption.

Back to our sailing.
From Saumlaki we sailed north of several Indonesian islands. We passed the island of Timor which is divided into West Timor and East Timor (Timor Leste). We had previously decided not to visit East Timor as it would have meant even more clearing in and out for us, but it is said to be an interesting country, where the population is admittedly poor but the country is rich in natural resources and is said to have very beautiful and partly untouched nature. As East Timor was occupied by the Portuguese for a long time, most people here are Catholics. Unfortunately, there are still conflicts on the island of Timor where East Timorese refugees in Indonesian West Timor are fighting for their rights.

Our sailing went in a northern arc to take advantage of the westward current at the Banda Sea and the Flores Sea. The wind was weak so the entire sailing of about 700 nautical miles took almost 7 days. Our goal was the western side of the island of Flores next to the Komodo Islands and in the last few days we passed a large number of FADs (Fishing Aggregating Devices) that we had to keep out of the way of, to avoid collisions. Fortunately, they were lit at night so it was relatively easy to avoid them.

Finally, we reached the city of Labuan Bajo, or Bajdo as it is also called. Here we anchored and, in the city, we were able to arrange for laundry and supplies. What struck us first, however, was the incredible amount of trash floating in the water and scattered over large parts of the city. There were trash cans on the roadsides, but the amount of plastic trash was overwhelming and the garbage disposal was obviously not working well. We have become accustomed to seeing more trash in the water and on land before. Especially in Colombia, there were areas where plastic trash was in large piles on the streets and in the ditches, but what we saw now was out of the ordinary. When we were going to take the dinghy into Labuan Bajo from the boat, we had to take detours around floating plastic cans and ropes to get there. Although we had heard about the trash, it was a bit of a shock to see the extent.

In Flores, our goal was to visit the place in the mountains in the central island, where archaeologists have found remains of Homo Floresiensis. A discovery that is probably evidence of another extinct human species that may have lived on the island at the same time (or earlier) as Homo Erectus but was much shorter in stature. The discovery was made as late as 2003 and from the skeletal findings it is estimated that the human species was no taller than about one meter, hence the nickname “the hobbit”. In Labuan Bajo we tried to get hold of someone who could help us find the place where there would be both a cave where the excavation was made and a museum about the discovery itself. However, at the tourist information offices we visited, the staff knew nothing about either the cave or the museum and would rather sell tours to the Komodo Islands to see the large Komodo dragons. Well, we thought, maybe it wouldn’t be the end of the world if we didn’t find the place. There was so much else to see and experience on the island. Labuan Bajo alone was a melting pot of different people and religions where call to prayer could be heard over the city every three hours and mosques coexisted with Christian churches and other holy places. There was a bustle of people and scooters everywhere and tourists going to the Komodo Islands poured out in large crowds on the streets to get on board some of the hundreds of beautifully decorated tour boats that were anchored outside the harbor.

After walking around the city for a whole day, we sat down at a restaurant to have a few beers. They had a sign telling they sold an ice bucket with five beers and some snacks for about 100 SEK which was hard to resist in the heat 😊. When we sat there, we got into conversation with the waiter who introduced himself as Afis, a 26-year-old nice guy who loved partying and was curious about where we came from. He turned out to have read up on all the capitals in Europe and as soon as we said we were from Sweden he countered by saying Stockholm. After a while we realized that he came from Liang Bua which was close to the place where the hobbit cave was. When we asked about the museum and the excavation site, he knew exactly what we meant and after a while he offered to arrange a driver with a good car and guide us there himself. He explained that the roads in the mountains were in a bad shape and that it would take at least four hours to get to the cave and museum so we needed to start early in the morning. He also wondered if we wanted to visit his family's home which was right next door. We were of course delighted with the opportunity and said yes to everything.

Said and done. A few days later it was time to leave and we had agreed on a price and arranged to meet at the port early in the morning. The driver, who turned out to be Afi's 21-years old brother-in-law, drove us safely the many miles to the cave and museum. The last part was barely passable as the road was partly washed away but it worked out fine. During the drive we had had to stop a few times. It turned out that Afi was really motion sick and couldn't quite handle the drive. Whether it was the partying the day before or something else was unclear, but he felt much better after he had eaten some lunch… 😊

At the cave we were welcomed by some locals and a guide who first wanted us to participate in a short welcoming ceremony to honor the village's ancestors. We had to put on traditional Indonesian costumes and sit on a mat, in front of a village elder who handed a gourd-like bowl to Christer with some words of welcome and Christer had to respond with some appropriate words of gratitude in return. It was all over on a minute or so and we were also expected to give a small monetary gift to the village, admittedly voluntary but probably not something you would say no to… 😉

The guide first showed us to Gua Galang (or Liang Galang). A cave where it is believed that the spirits of the ancestors are still present. The cave is traditionally used for blessing and fertility ceremonies for couples and has special male and female entrances and ceremonial puddles where men and women can dip themselves. Then the guide showed us to the cave where the archaeological excavations were made and the museum next door. The excavation sites were covered up because there were no excavations going on at the moment, but every year a group of archaeologists comes here to explore the site further and several villagers also participate in the excavation itself, although they are paid very little for the work according to the guide. For us, it was still a remarkable experience to be in the same cave that these small, human-like creatures had as their refuge, perhaps 100,000 years ago!

The adjacent museum was more like an exhibition room with informative texts about what was found in the excavations and how Homo Floresiensis is believed to have lived, as well as descriptions of the female skeleton found in the cave, which was almost completely intact. Early critics of the human species theory believed that it could have been the remains of other, previously known human species, but which had Down syndrome or microcephaly. However, the scientific community today seems to be relatively unanimous that Homo Floresiensis really is a separate, previously undiscovered human species, which has adapted to a smaller body size over the millennia due to the harsh living conditions on the island. Other similar skeletal finds of equally short people in other nearby places have strengthened the theory, as have also found skeletal parts of animals such as the extinct pygmy elephant Stegodon, which probably underwent the same type of adaptation.

After the museum visit, we were welcome to visit Afi's aunt at her home. She had recently married and she and her husband were happy to treat us to dinner. On the way there, Afis and his brother-in-law picked up Afis' youngest sister, who was still in school and was aiming to become a professional photographer. We had prepared a small gift for the family and entered the house. We sat down on the large sofa, which incidentally seemed to be the only piece of furniture in the house, and were immediately invited to some really good locally grown coffee and looked at wedding photos of the young couple. Only Afi spoke English, so he was our interpreter. The family was so happy to have visitors from another country that many photos were taken in different constellations to immortalize the event. We got to see how the couple lived and were later invited to a dinner of rice, eggs and vegetables served on the finest china. As time went on, the shyness gradually subsided and we were able to talk about our lives and compare how we were doing. As usual, we experienced that we humans are surprisingly similar no matter where we live. We worry and rejoice over similar things despite different living conditions. A lot revolves around family and we are amused or worried about children, siblings or parents depending on what stage in life we are in. After a few hours of talking, it was time for us to say goodbye and after a little over four hours of driving we were back in Labuan Bajo.

Next to Flores and Labuan Bajo are the Komodo Islands, which are actually a group of islands where Komodo and Rinca are the largest. The entire archipelago is a national park and it is only here that you can find Komodo dragons. Of course, we also wanted to see the giant lizards so we booked a guided tour and sailed to the large Komodo Island. It was only a few hours of sailing from Labuan Bajo and we arrived at the anchorage outside the small village called Komodo Village just before dusk. Before we dropped anchor, we saw a small dragon strolling along the beach and a little while later the food arrived… that is, a wild boar that was unsuspectingly poking around on the shore. We were a little surprised that it came alone as we thought wild boars were herd animals, but just as it got dark, three piglets and a sow appeared and joined the boar. Now the little family was united and they were carefreely rummaging on the beach looking for food. The giant lizards are not active at night, so they probably felt quite safe. Happy to have already seen wild animals, we went to bed early as we were supposed to meet the guide at six in the morning. The expectations were high!

The next morning, the guide was ready at the jetty and showed us where we could leave the dinghy. Then he gave us detailed instructions on how to behave among the animals and what rules of conduct applied in the national park. During the hike, the guide told us about the Komodo dragons' behavior, reproduction and how they hunt. Just like most reptiles, they are ectotherms and need to find warm and cold places to regulate their body temperature. They can see prey from afar but have poor night vision and rely more on their tongues, which they use to detect odors in their surroundings. They are good at digging holes and can swim, although they avoid water. They are top predators and like to eat the carcasses of other animals, including other dragons, but can also hunt by ambush and are said to have a substance in their saliva and possibly their teeth that prevents blood from clotting. In this way, animals bitten by a dragon can die a few days later due to sepsis or blood loss. However, scientists disagree on this point. Small, newly hatched Komodo dragons are good climbers and are often found in trees where they are protected from other, larger dragons

During our hike, we managed to see many adult Komodo dragons. Most were adult males. The females were in their egg-laying period and had migrated further away to more protected places and were not to be disturbed. Some dragons were lying full in the sun and letting their digestion take its course, while others were hungry and sniffed eagerly in our direction. They eat the prey they can get their hands on and if the prey is large, such as a water buffalo, deer or wild boar, they tear off large pieces of meat and just swallow them. They swallow smaller animals whole. Young dragons eat small rodents, insects, birds, eggs, etc. In Komodo Village, where all the inhabitants of the island were forced to move when the national park was formed, people are used to the giant lizards and see them as a source of income as tourists make a pilgrimage there to see the dragons. According to old traditions on the island, Komodo dragons are the embodiment of ancestors and therefore also sacred and have never been hunted by the villagers themselves.

After the hike, we got to visit the village and there the villagers were lined up to sell Komodo souvenirs. We decided to replenish the supply of vegetables in the boat and the guide let us visit a couple who were vegetable sellers and who we bought from. Since we had some time to spare, we had a cup of coffee with the guide and got answers to many questions we had about what it was like to live in the village. He told us about what it was like when the inhabitants lived in the central part of the island before they were forced to move to the eastern shore when the national park was established to protect the dragons. He also showed that the village, for example, had received help from the Indonesian state in the form of small tricycles to make it easier to manage various transports. These tricycles now stand and fall apart after they stopped working because no one in the village knew how to maintain or repair them. He could list many such “projects” that he considered to be ill-conceived symbolic acts that were not followed up with training or support for continuity. When we asked about the large amount of garbage on the island and in the water around it, he explained that there is no real system for garbage management or incentives for keeping the environment clean. Since it is a national park, you are not allowed to burn garbage, which would otherwise have been an option. However, we also understood that it is seen as a problem more because tourists do not like seeing plastic garbage everywhere than because the garbage itself would pose a problem for the residents and the environment they live in. We didn't really understand the thinking of the park managers and residents... During the tour, for example, we had seen pieces of plastic in the monitor lizards' excrement piles and this was apparently because the monitor lizards also hunted and ate goats that the villagers keep and the goats in turn had eaten plastic...

Later, that day, we left Komodo and all the friendly people on the islands to continue sailing towards Lombok and the neighboring island of Bali.

~~~~~~~~~~~~

Eftersom vi kommer att tillbringa lång tid i Indonesien och besöka flera av öarna behövde vi veta lite mer om landet som vi förstod har en brokig och bitvis våldsam historia. Men där vi också, så här långt, upplevt att olika etniska och religiösa grupper har stor förståelse för varandra och utan större problem lever tillsammans.

Indonesien är världens största ö-nation med sina över 17 000 öar. Hur många öar det verkligen rör sig om varierar mellan olika källor. Av alla dessa öar är ca 6000 bebodda och befolkningen uppgår till 280 miljoner människor vilket gör landet till världens fjärde folkrikaste nation efter Indien, Kina och USA. Landet har sex olika erkända religioner; katolicism, protestantism, hinduism, buddhism, konfucianism och islam där majoriteten av befolkningen är muslimer. Vilken religion som dominerar variera dock stort mellan olika öar. Indonesien spänner över enormt stora arealer och har därför också tre tidszoner. Det är tektoniskt aktiva områden och flera öar har aktiva vulkaner. Turismen utgör en stor inkomstkälla men  Indonesien är också rikt på naturresurser och man exporterar bl a nickel, kol och olja.

Då området består av så många öar är det inte så konstigt att tidiga bosättare också var mycket duktiga sjöfarare där handel med andra öar och nationer var viktigt. Olika folk har under olika tider levt i och erövrat delar av regionen och format landet till den smältdegel av olika kulturer, etniciteter och språk som det är idag. På ön Java har man hittat 1,5 miljoner år gamla lämningar efter Homo Erectus (Javamänniskan). En utdöd människoart som senare ersattes av Homo Sapiens. Det austronesiska folket, som utgör majoriteten av den moderna befolkningen, tros ursprungligen komma från Taiwan och anlända till Indonesien omkring 2000 f.Kr. Under några tusen år blomstrade hinduiska och buddistiska riken i olika delar av landet med influenser från Indien och Kina. Från 1200-talet ökade influenser från arabiska och indiska köpmän som tog med sig den muslimska religionen. Sakta men säkert kom Islam att införlivas i de lokala traditionerna och från att ha varit ett hinduiskt och buddistiskt rike blev islam så småningom den dominerande religionen i landet.

Runt 1500 e.Kr. kom portugiser till öarna för att ta del av och så småningom ta över handeln med kryddor och sandelträ. Senare kom holländarna som ockuperade öarna och tog över mer och mer av marknaden. Kolonialiseringen skedde inte utan strider och 1602 lyckades holländarna erövra stora delar av nuvarande Indonesien och grundade det Nederländska Ostindiska kompaniet (Verenigde Oostindische Compagnie, VOC) och blev därmed den dominerande europeiska makten i området. 1800 gick VOC i konkurs och den nederländska regeringen etablerade istället det som kom att kallas Nederländska Ostindien under nederländsk kontroll. I början av 1900-talet utvidgades gränserna till det som idag utgör Indonesien. Det europeiska inflytandet förde med sig kristendom till öarna även om det aldrig blev den dominerande religionen.

Den japanska invasionen och ockupationen av landet 1942–1945 var blodig och avslutade det nederländska styret men uppmuntrade också den indonesiska självständighetsrörelsen. Två dagar efter Japans kapitulation i augusti 1945 förklarade nationalistledaren Sukarno självständighet och blev Indonesiens första president. Nederländerna fick till slut ge upp kampen och i december 1949 erkänna Indonesiens självständighet. Efter så många års ockupation och kolonisering var landet äntligen fritt.

Demokratin var dock bräcklig och 1967 tog General Soharto över makten och styrde landet som diktator ända till 1998. Under hans tid drevs flera ekonomiska och sociala reformer som ledde till högre välstånd och minskad fattigdom bland befolkningen. Soharto var dock också skyldig till att främja korruption på alla nivåer i landet som också ledde till att han och hans familj så småningom kunde räknas till världens rikaste. Han drev en stark antikommunistisk linje stödd av USA och andra västländer under kalla kriget. Regelrätta massakrer av indonesier man ansåg hyste vänstersympatier följde. Man uppskattar att mellan 500 000 och en miljon människor dödades. Soharto ledde även annekteringen av Östtimor 1976-1999 där runt 200 000 människor fick sätta livet till i följderna av de strider som pågick ända till slutet av annekteringen. 2002 erkändes Östtimor som ett eget land. Den västra delen av ön tillhör dock fortfarande Indonesien. Idag räknas Indonesien som en demokrati men har fortfarande stora problem med fattigdom och korruption.

Åter till vår segling.
Från Saumlaki seglade vi norr om flera indonesiska öar. Vi passerade ön Timor som alltså är uppdelad i Västtimor och Östtimor (Timor Leste). Vi hade sedan tidigare beslutat att inte besöka Östtimor då det hade inneburit ännu mer in- och utklarerande för oss men det lär vara ett intressant land, där befolkningen visserligen är fattig men landet är rikt på naturresurser och lär ha mycket vacker och delvis orörd natur. Då Östtimor länge var ockuperat av portugiser är de flesta här katoliker. Tyvärr råder fortfarande konflikter på ön Timor där östtimorianska flyktingar i det indonesiska Västtimor slåss för sina rättigheter.

Vår segling gick i en nordlig båge för att dra nytta av den västgående strömmen vid Bandasjön och Floreshavet. Vinden var svag så hela seglatsen på ca 700 sjömil tog nästan 7 dygn. Vårt mål var västra sidan av ön Flores intill Komodoöarna och de sista dygnen passerade vi en stor mängd FADs (Fishing Aggregating Devices) som vi fick hålla undan för, för att undvika kollisioner. Som tur var, var de upplysta nattetid så det var relativt lätt att undvika dem.

Till slut nådde vi staden Labuan Bajo, eller Bajdo som den också kallas. Här ankrade vi och i staden kunde vi ordna med tvätt och förnödenheter. Det vi dock först slogs av, var den otroliga mängd skräp som flöt i vattnet och som låg utspritt över stora delar av staden. Det fanns soptunnor vid vägkanterna men mängden plastskräp var överväldigande och uppenbarligen fungerade sophanteringen dåligt. Vi har vant oss att se mer skräp i vattnet och på land sedan tidigare. Särskilt i Colombia fanns områden där plastskräp låg i stora högar på gatorna och i dikena men det vi såg nu var utöver det vanliga. När vi skulle ta dingen in till Labuan Bajo från båten var vi tvungna att ta omvägar runt flytande plastdunkar och linor för att ta oss fram. Även om vi hört talas om nerskräpningen så var det lite av en chock att se omfattningen.

I Flores hade vi som ett mål att besöka den plats i bergen i centrala ön, där arkeologer funnit rester av Homo floresiensis. En upptäckt som troligen är ett bevis på ytterligare en utdöd människoart som kan ha levt på ön under samma tid (eller tidigare) som Homo Erectus men som var mycket kortare till växten. Upptäckten gjordes så sent som 2003 och från skelettfynden uppskattar man att människoarten inte var högre än ca en meter, därav smeknamnet ”the hobbit”. I Labuan Bajo försökte vi få tag i någon som kunde hjälpa oss att hitta till platsen där det både skulle finnas en grotta där själva utgrävningen gjorts och ett museum över själva upptäckten. På de turistinformationer vi besökte visste dock personalen inget om vare sig grottan eller museet och ville hellre sälja turer till Komodoöarna för att se de stora Komodovaranerna (Komodo dragons). Nåväl, tänkte vi, det kanske inte var hela världen om vi inte hittade fram till platsen. Det fanns ju så mycket annat att se och uppleva på ön. Bara Labuan Bajo var en smältdegel av olika människor och religioner där böneutropare hördes över staden var tredje timme och moskéer samsades med kristna kyrkor och andra heliga platser. Det var ett myller av människor och scootrar överallt och turister som skulle till Komodoöarna vällde fram i stora skaror på gatorna för att hinna komma ombord på några av det hundratals vackert utsmyckade turbåtarna som låg för ankar utanför hamnen.

Efter att ha vandrat runt i staden en hel dag satte vi oss på en restaurang för att ta några öl. Restaurangen skyltade med att en ishink med fem öl och lite snacks kostade ca 100 kr vilket var svårt att motstå i värmen 😊. När vi satt där kom vi i samspråk med kyparen som presenterade sig som Afis, en 26-årig trevlig kille som älskade festande och var nyfiken på var vi kom ifrån. Han visade sig ha läst in sig på alla huvudstäder i Europa och så fort vi sa att vi var från Sverige kontrade han med att säga Stockholm. Efter en stund insåg vi att han kom från Liang Bua som låg nära den plats där hobbitgrottan fanns. När vi frågade om museet och utgrävningsplatsen visste han precis vad vi menade och efter en stund erbjöd han sig att ordna med en chaufför med en bra bil och själv guida oss dit. Han förklarade att vägarna i bergen var dåliga och att det skulle ta minst fyra timmar att ta sig till grottan och museet så vi behövde starta tidigt på morgonen. Han undrade också om vi ville besöka hans familjs hem som låg alldeles intill. Vi var naturligtvis själaglada över möjligheten och tackade ja till alltihop.

Sagt och gjort. Några dagar senare var det dags att ge sig av och vi hade kommit överens om ett pris och stämt träff vid hamnen tidigt på morgonen. Föraren, som visade sig vara Afis 21-årige svåger, körde oss säkert de många milen fram till grottan och museet. Den sista biten var knappt farbar då vägen delvis var bortspolad men det löste sig fint. Under bilfärden hade vi fått stanna några gånger. Det visade sig att Afis var rejält åksjuk och inte riktigt klarade av bilfärden. Om det var festandet dagen innan eller något annat det berodde på var oklart men han mådde betydligt bättre när han fått i sig lite lunch… 😊

Vid grottan välkomnades vi av några boende på orten och en guide som först ville att vi skulle delta i en kort välkomstceremoni för att hedra byns anfäder. Vi fick ta på oss traditionella indonesiska dräkter och sitta på en matta, framför en byäldste som räckte fram en kalebassliknande kåsa till Christer med några välkomstord och Christer fick svara med något lämpligt tack tillbaka. Det hela var över på någon minut och vi förväntades också ge en liten penninggåva till byn, visserligen frivilligt men troligen inget man sa nej till… 😉

Guiden visade oss först Gua Galang (eller Liang Galang). En grotta där man menar att anfädernas andar fortfarande är närvarande. Grottan används traditionellt för välsignelse- och fertilitetsceremonier för par och har speciella manliga och kvinnliga ingångar och ceremoniella bassänger där män resp. kvinnor kan doppa sig. Därefter visade guiden oss till den grotta där de arkeologiska utgrävningarna gjorts och museet intill. Utgrävningsplatserna var övertäckta eftersom det inte pågick utgrävningar för stunden men varje år kom en grupp arkeologer hit för att utforska platsen ytterligare och flera bybor deltar också i själva grävandet, även om de får väldigt lite betalt för arbetet enligt guiden. För oss var det ändå en mäktig upplevelse att befinna oss i samma grotta som dessa små, människoliknande varelser haft som sin tillflyktsort för kanske 100 000 år sedan!

Det intilliggande museet var mer som ett utställningsrum med informativa texter om vad man funnit i utgrävningarna och hur man tror att Homo floresiensis levt samt beskrivningar av det kvinnoskelett man hittat i grottan som nästan var helt intakt. Tidiga kritiker till människoart-teorin menar att det kan ha varit kvarlevor efter andra, tidigare kända människoarter, men som haft Downs syndrom eller mikrocefali. Dock verkar forskarvärlden idag vara relativt enig om att Homo floresiensis verkligen utgör en egen, tidigare oupptäckt människoart, som anpassats till en mindre kroppsstorlek under årtusendena på grund av de tuffa levnadsvillkoren på ön. Andra liknande skelettfynd av lika korta människor på andra intilliggande platser har stärkt teorin liksom att man även hittat skelettdelar av djur som den utdöda dvärgelefanten Stegodon som troligen genomgått samma typ av anpassning.

Efter museibesöket var vi välkomna att besöka Afis faster i hennes hem. Hon hade nyligen gift sig och hon och hennes man ville gärna bjuda oss på middag. På vägen dit plockade Afis och svågern upp Afis yngsta syster som fortfarande gick i skolan och siktade på att bli fotograf. Vi hade förberett oss med en liten gåva till familjen och steg in i huset. Vi slog oss ner i den stora soffan, som för övrigt verkade vara den enda möbeln i huset, och blev genast bjudna på riktigt gott lokalt odlat kaffe och tittade på bröllopsfoton på det unga paret. Det var bara Afi som kunde engelska så han fick bli vår tolk. Familjen var så glada över att få besök från ett annat land så det togs många foton i olika konstellationer för att föreviga händelsen. Vi fick se hur paret bodde och blev senare bjudna på en middag med ris, ägg och grönsaker serverat på finaste porslinet. Ju längre tiden gick släppte blygheten alltmer och vi kunde prata om våra liv och jämföra hur vi hade det. Som vanligt upplevde vi att vi människor är förvånansvärt lika oavsett var man bor. Vi oroas och gläds över liknande saker trots olika levnadsvillkor. Mycket kretsar kring familjen och vi roas eller oroas för barn, syskon eller föräldrar beroende på var i livet vi befinner oss. Efter några timmars prat var det dags för oss att säga farväl och efter dryga fyra timmars bilfärd var vi tillbaka i Labuan Bajo.

Intill Flores och Labuan Bajo ligger Komodoöarna som egentligen är en grupp öar där Komodo och Rinca är de största. Hela ögruppen utgör nationalpark och det är endast här man finner Komodovaranerna. Självklart ville vi också se de stora ödlorna så vi bokade en guidad tur och seglade till den stora Komodoön. Det var bara några timmars segling från Labuan Bajo och vi kom fram till ankarplatsen utanför den lilla byn Komodo village precis innan skymningen. Innan vi släppt ankaret hann vi se en liten varan spatsera längs med stranden och en liten stund senare kom maten… det vill säga en vildsvinsgalt som intet ont anade bökade vid strandkanten. Vi var lite förvånade över att den kom ensam då vi tänkte att vildsvin var flockdjur men precis när det mörknat dök det upp tre kultingar och en sugga och anslöt sig till galten. Nu var den lilla familjen samlad och de bökade obekymrat på stranden och letade mat. Varanerna är inte aktiva nattetid så de kände sig nog rätt säkra. Glada över att redan ha fått se vilda djur gick vi och la oss tidigt då vi skulle möta guiden vid sextiden näta morgon. Förväntan var på topp!

Morgonen därpå stod guiden redo vid bryggan och visade oss var vi kunde lämna dingen. Sedan gav han oss noggranna instruktioner om hur vi skulle bete oss bland djuren och vilka förhållningsregler som gällde i nationalparken. Under vandringen berättade guiden om varanernas beteenden, reproduktion och hur de jagade. Precis som de flesta kräldjur är de växelvarma och behöver leta upp varma respektive kalla platser för att reglera sin kroppstemperatur. De kan se byten på långt håll men har dåligt mörkerseende och är litar mer på sin tunga som de använder för att känna av lukter i omgivningen. De är duktiga på att gräva hålor och kan simma även om de undviker vatten. De är toppredatorer och äter gärna kadaver från andra djur, inklusive andra varaner men kan också jaga genom att ligga i bakhåll och sägs ha ett ämne i saliven och eventuellt tänderna som hindrar blod från att koagulera. På så sätt kan djur som blivit bitna av en varan dö några dygn senare på grund av sepsis eller blodförlust. Forskare är dock oense på den punkten. Små, nykläckta varaner klättrar bra och man finner dem ofta i träden där de är skyddade från andra, större varaner.

Under vår vandring hann vi se många vuxna varaner. De flesta var vuxna hanar. Honorna var i sin äggläggningsperiod och hade vandrat längre bort till mer skyddade platser och fick inte störas. En del varaner låg mätta i solen och lät matsmältningen ha sin gång medan andra var hungriga och luktade ivrigt åt vårt håll. Varaner äter de byten de kan komma åt och är bytet stort som t ex en vattenbuffel, hjort eller vildsvin så sliter de stora stycken kött och sväljer. Mindre djur sväljer de hela. Unga varaner äter smågnagare, insekter, fåglar, ägg o s v. I Komodo village dit alla boende på ön tvingats flytta när nationalparken bildades, är man van vid varanerna och ser dem som en inkomstkälla då turister vallfärdar dit för att få se jätteödlorna. Enligt gamla traditioner på ön så är varanerna förkroppsligandet av anfäder och därför också heliga och har aldrig jagats av byborna själva.

Efter vandringen fick vi besöka byn och där stod byborna på rad för att sälja Komodo-souvenirer. Vi beslöt att fylla på förrådet av grönsaker i båten och guiden lät oss hälsa på ett par som var grönsaksförsäljare och som vi handlade av. Eftersom vi hade lite tid över tog vi en kopp kaffe tillsammans med guiden och fick svar på många frågor vi hade om hur det var att leva i byn. Han berättade om hur det såg ut när invånarna levde på centrala delen ön innan de tvingats flytta till östra stranden när nationalparken bildades för att skydda varanerna. Han visade också att byn exempelvis fått hjälp från indonesiska staten i form av små trehjulingar för att enklare kunna sköta olika transporter. Dessa trehjulingar står nu och förfaller efter att de slutat fungera eftersom ingen i byn har kunskap om hur de skulle skötas eller lagas. Guiden kunde räkna upp många sådana ”projekt” som han ansåg var ogenomtänkta symbolhandlingar som inte följdes upp med utbildning eller stöd för kontinuitet. När vi frågade om den stora mängd skräp som finns på ön och i vattnet runtom förklarade han att det inte finns något egentligt system för sophantering eller incitament för att hålla rent. Eftersom det är en nationalpark får man inte elda skräp, vilket annars hade varit ett alternativ. Dock förstod vi också att man mer ser det som ett problem för att turister inte tycker om att se plastskräp överallt än att skräpet i sig skulle utgöra ett problem för de boende och miljön de levde i. Vi blev inte riktigt kloka på hur tankegångarna gick hos parkförvaltare och boende… Under turen hade vi exempelvis sett plastbitar i varanernas avföringshögar och det berodde tydligen på att varanerna även jagade och åt getter som byborna håller och getterna i sin tur hade ätit plast…

Senare samma dag lämnade vi Komodo och alla vänliga människor på öarna för vidare segling mot Lombok och grannön Bali.

Labuan Bajo

 

 

On our way to Liang Bua

 

Local ceremony and Gua Galang Cave

 

 

Liang Bua Cave with excavation and museum

  

 

 

Church in Afis home town and part of his family mebers

 

Komodo Island