Kumai, Borneo

Kalimantan is the name of the Indonesian part of Borneo. A strip of land on the northern side of the island belongs to Malaysia and the small kingdom of Brunei is also located here. The island is very rich in natural resources with coal deposits, and gold as well as other metals are also mined here. In addition, large palm oil plantations are spreading where there used to be rainforest. With its large resources, Kalimantan contributes to the entire country's economy and many people also travel here from other islands for contract work where they stay for a year or so. It is easy to understand that there will be a tension between preserving the natural values ​​that exist and continued exploitation so that people can make a living. The space for the previously rich animal and plant life is slowly shrinking and the various groups of indigenous people that remain are forced to stand back from exploitation. There is no shortage of conflicts on the island when different interests collide with each other, but attempts are now being made to regulate exploitation and preserve parts of the untouched nature. The orangutans have received special attention as it is one of the few places on earth where they still exist, but there are many other animal and plant species that are unique to the area and are also endangered. The nature reserves that exist may not be enough to preserve everything, but they are still better than nothing.

We chose to sail to the Kumai River next to a national park where there are orangutans and where guided tours are also arranged for visitors. During the entire 4-day sail from Bali to Kumai, we had to keep an extra eye on all the fishing boats, net buoys, cargo ships and tugboats with large barges loaded with ore. During the day, it was no big problem to keep out of all the obstacles, but at night it was impossible to see the buoys, so we tried to stay in the deeper areas. The fishing boats came in hundreds and drove in tight rows next to each other. A powerful sight at night, but we wondered in the end if there were any fish left in the water at all. Fishing gear and boats were particularly dense in the areas where the charts showed fishing bans. We hoped that it was a mistake on the chart and not on the fishing…

One night I had to keep out of the way of a tugboat and tried to steer behind it. It was no problem to see where the tug’s bow was. The lanterns revealed how it was moving, but the cargo was all the more difficult to make out. I slowed down, steered to the side and let it pass in front of me. As it went by, I saw more and more white lights following the tug and finally it looked like the cargo was several nautical miles long! Now I was really confused! I absolutely did not want to collide with any barges. I steered out even more and was 90 degrees from the direction of travel and could not determine where the end of the cargo was. In the end I had no other option than to wake Christer up. Four eyes see better than two, I thought. He came up to the cockpit in a daze and we began to study all the lights and AIS signals. Then we started laughing. The barge was not very long at all. What I saw in front of me was a string of fishing boats and not the continuation of any cargo. There was plenty of room to sail in between! In my defense, it must be said that the fishing boats here rarely have AIS or their signal is only visible at very short distances. Often, they only show a blue-white light. It had actually been a long time since we saw a fishing boat, or tugboat for that matter, with the “right” set of lanterns. A guessing game therefore starts every time you see a light ahead in the dark 😊

When we approached the Kumai River, we had to wait out the tide so that we would get the current in our favour up the river. Once there, we anchored at the city, which is also called Kumai. Now we also began to feel the oppressive heat, a reminder that we were approaching the equator again! The first thing that struck us, however, was all the noise from the city. The calls to prayer from the many mosques could be heard far and wide. The water transmits sound so well that we could hear the calls of the neighboring villages too. In addition, there was a lot of bird chirping, unusually loud. It turned out that the city produces bird nests, both for some domestic consumption but mostly for export to China. In large, tall concrete buildings, small Southeast Asian swiftlets are lured in with bird chirping that is broadcast via loudspeakers, 24/7. In these “bird hotels” they are protected from birds of prey and begin to build their nests, which consist mostly of saliva. As soon as they are finished, the nests are removed by staff who package them for sale. Through a time-consuming process, swiftlet nests are manually cleaned of impurities such as soil, feathers, etc. A kilo of nests of good quality can be sold for around SEK 30,000! It is not the nest itself that is eaten, but the birds’ saliva that is what is desired. In China, soup made from swiftletnests is said to give strength, relieve stomach pain and strengthen the immune system. Previously, the population of swiftlets was critically endangered as they never got the chance to incubate any eggs, but now the methods have changed so the population is kept stable.

In Kumai, we had previously booked a three-day trip with “Sister tour” riverboat in the national park and we felt excited. Finally, we would see orangutans! There are several organizers in Kumai that offer river tours but we thought it was a little extra nice to choose a company that was run by two women. Nina and Rini are actually cousins ​​but call themselves sisters. They had started as guides in the national park themselves but after a few years realized that they could arrange tours better than those who were already established. They entered a market with fierce competition and had faced some setbacks where men in particular questioned their competence but, after ten years they were now living well on their good reputation and excellent service. We immediately got in touch with these nice ladies and the same morning as we were going to board the river boat we were suddenly asked if we wanted to come along to a wedding before we set off? Nina's friend was getting married and she wanted to show her respect by attending the wedding reception but at the same time not having to stay so long. Somehow, we could provide the perfect alibi. A little scared, we said that we would be happy to come along but that we were definitely not dressed properly to go to a Muslim wedding. We had left our “best clothes” at Anastacia II and we were wearing clothes that were more suitable for a hike! Nina insisted that it didn’t matter at all. She looked us over from head to toe and noted that we weren’t showing too much skin and that it didn’t matter anyway, because we were foreigners. Her husband soon appeared and he drove us to an outdoor venue where the wedding party was in full swing. Nina told us that it is normal for the bride and groom to invite around 1,000 guests and that if you are invited, you are welcome to bring someone else. So, the bride and groom are expecting 2,000-2,500 guests. She asked how many guests we usually have at a wedding in Sweden and we told her that it could be a maximum of a hundred but often fewer. I tried to explain that we would like to know in advance how many people are coming if there is to be food to prepare. Nina looked at me incomprehensibly. We just cook so there is enough for everyone, she said and laughed. However, she and her husband had had a small wedding when they got married with “only” 500 guests. They would rather spend their money on other things.

Nina explained that the ceremony itself was already over and the party had just begun. Once in the venue, we greeted the guests we met and felt many curious glances directed at us. Then we sat down with our newfound friends at a table and soon more guests started coming up to us who wanted to take selfies with us. We ate some food and then it was time for a photo shoot with the bride and groom. The poor couple, who were incredibly beautifully dressed, had already stood at the podium for an hour while the guests had gone forward to take pictures and apparently, they would stand there for a few more hours before they could sit down and have a bite to eat themselves… I don’t think we have ever felt more out of place and wrongly dressed than at that moment. It was downright embarrassing to stand there looking so awkward among all the well-dressed, beautiful people, but everyone was kind and smiled and welcomed us. It was really touching. Afterwards, I cautiously asked how common love marriages were compared to arranged marriages, and Nina said that most people marry for love, but that some still ask their parents to arrange a partner because they don't think they have the time or for other reasons can't solve the matter themselves. One advantage of arranged marriages, she said, was that you could blame your parents if it didn't turn out well! 😊

Soon we were back in the harbor and boarded the riverboat. A double-decker with the upper deck entirely intended for us guests, with a dining table, beds, and sun loungers at the bow. The lower deck with a kitchenette, toilets, shower, and wheelhouse at the front. Simple but nicely arranged. With us on the boat, we had a guide, a captain, a cook, and an "all-in-one" assistant. Four employees for two guests! It felt very unusual and a bit awkward to be so well looked after as we were during the three days of the trip. We were served fantastically good food with breakfast, lunch, snacks and dinner served every day. The guide was with us the whole time and told us about the river, the national park and what we could expect to experience.

The river trip went on one of the tributaries of the large Kumai River. The tributary Sekonyer follows the northern border of the Tanjung Puting National Park and here it is allowed to offer tourists the opportunity to experience the rainforest and its rich animal and plant life. We were of course not the only river boat out on an excursion. We met many other tourists during the trip. During the three days we spent on the river, we made shore excursions in the reserve at places where the park rangers put out fruit for the orangutans at set times every day. The purpose of the feeding is not only to make it easier for visitors to see the animals but also to be able to regularly observe the animals' health status and development. The orangutans come to the place of their own accord if they want to and the fruit is just a complement to their regular feeding. So, it is not certain that you will see any animals just because fruit is served. The orangutans that move around the area are to some extent individuals that have been rescued from captivity and rehabilitated and trained to cope with life in the wild at rescue stations, so-called shelters. Others are wild and have never lived in captivity.

At the various stations we not only saw many orangutans but also many proboscis monkeys and macaques. Unlike orangutans, they live in groups and they could behave terribly when they were provoked. We could see kingfishers, fresh water crocodiles (False Gharial) and monitor lizards by the water. We also got to go on a short night excursion led by one of the park rangers. Then we had the opportunity to see sleeping birds up close, vipers in the trees, insects and especially so-called stick insects in various forms, tarantulas and several other, for us, very exotic animals. They were intense days where we learned a lot.

The guide also gave us a better insight into the impact that palm oil plantations, mining and the increasing human population had on nature. The rainforest has been cut down and burned to make way for plantations. The palm trees bear fruit early and therefore become profitable quickly. A farmer who chooses to plant a palm oil plantation on his land can expect a good yield for about 20 years. Then the soil is too damaged and leached of certain nutrients and has too high a concentration of others. This is also thanks to the fact that they also fertilize with artificial fertilizers. Nothing else can then be grown on the land except possibly cassava. It was difficult for us to understand how such a choice could be made, but the guide explained that if you know that you can definitely support your family for 20 years and pay the school fees for your children, then the choice might not be so difficult? The alternative is rarely better and much more uncertain as it is difficult to make ends meet, even if you were to have a job... When asked if he thought it was a good idea to boycott products containing palm oil, he replied that the issue is complex if you delve into it. It is more a question of perspective. From nature's perspective it was of course good but only if it was based on the idea that land exploitation does not increase. From people's perspective it could mean even more poverty, at least in the short term if there was no other alternative for livelihood.

When we later consulted the internet on the issue, we ended up on WWF's information about palm oil plantations and the dilemma of deforestation and the decline of orangutans (and several other animals), towards the brink of extinction. Here it was said that a boycott of palm oil products could be counterproductive as oil palms gave such a good return per unit of land and if other plants were grown to get the same amount of oil, even larger areas of land would be used. They advocated choosing products made from RSPO (The Roundtable on Sustainable Palm Oil) certified palm oil. You can read more on a British website: https://www.wwf.org.uk/updates/8-things-know-about-palm-oil. Corresponding information is also available on the Swedish WWF website. After a few intense days, it is time for us to set off again. We have filled up with diesel, done more provisioning and cleared out of Indonesia. Now we have a 600-nautical mile sail to a marina in Malaysia, on the border to Singapore. There will probably be a lot of motoring as the winds are uncertain. The area we will be sailing in is known for its various currents and thunderstorms, so it will probably be five or six interesting days! From the marina, we will take the land route to Singapore and collect Christer's passport from the Swedish embassy before continuing to explore Malaysia.

~~~~~~~~~~~~

Kalimantan kallas den Indonesiska delen av Borneo. En strimma landområden på norra sidan av ön tillhör Malaysia och här återfinns även det lilla kungadömet Brunei. Ön är mycket rik på naturresurser med kolfyndigheter och här bryts även guld och andra metaller. Dessutom breder stora palmoljeplantager ut sig där det tidigare varit regnskog. Med sina stora resurser bidrar Kalimantan till hela landets ekonomi och många reser även hit från andra öar för kontraktsarbete där de blir kvar i något år. Det är lätt att förstå att det blir en motsättning mellan att bevara de naturvärden som finns och fortsatt exploatering så att människor skall kunna försörja sig. Utrymmet för det tidigare så rika djur- och växtlivet håller sakta på att krympa och de olika grupperna av ursprungsbefolkningen som finns kvar tvingas stå tillbaka för exploateringen. Det saknas inte konflikter på ön när olika intressen kolliderar mot varandra men försök görs numera för att reglera utnyttjandet och bevara delar av den orörda naturen. Särskild uppmärksamhet har orangutangerna fått då det är en av de få platser på jorden där de fortfarande finns kvar men det finns många andra djur- och växtarter som är unika för området och som också är hotade. De naturreservat som finns räcker kanske inte för att bevara allt men är ändå bättre än inget.

Vi valde att segla till floden Kumai intill en nationalpark där det finns orangutanger och där man också ordnar med guidade turer för besökare. Under hela seglatsen på 4 dygn från Bali till Kumai fick vi ha extra koll på alla fiskebåtar, nätbojar, fraktfartyg och bogserbåtar med stora pråmar lastade med malm. Dagtid var det inga större problem att hålla undan för alla hinder men nattetid var det omöjligt att se bojarna så vi försökte hålla oss på de djupare områdena. Fiskebåtarna kom i hundratals och körde i täta rader intill varandra. En mäktig syn på natten men vi undrade till slut om det fanns någon fisk kvar alls i vattnet. Särskilt tätt med fiskeredskap och -båtar var det i de områden där sjökorten visade fiskeförbud. Vi hoppades att det var fel på sjökortet och inte på fisket…

En natt blev jag tvungen att hålla undan för en bogserbåt och försökte gå bakom den. Det var inga problem att se var ekipaget började. Lanternorna visade hur den rörde sig men lasten var desto svårare att urskilja. Jag saktade ner farten, styrde åt sidan och lät den passera framför mig. Under tiden den åkte förbi såg jag fler och fler vita ljus efter den och till slut såg det ut som att lasten var flera sjömil lång! Nu var jag verkligen förvirrad! Jag ville absolut inte kollidera med några pråmar. Jag styrde undan ännu mer och låg 90 grader från färdriktningen och kunde inte avgöra var slutet av lasten var. Till slut fann jag ingen annan råd än att väcka Christer. Fyra ögon ser bättre än två, tänkte jag. Yrvaket kom han upp till sittbrunnen och vi började studera alla ljus och AIS-signaler. Sedan började vi skratta. Pråmen var inte alls särskilt lång. Det som jag såg framför mig var ett pärlband av fiskebåtar och inte fortsättningen på någon last. Det fanns gott om plats att gå emellan! Till mitt försvar får väl sägas att fiskebåtarna här sällan har AIS eller så syns signalen de bara på mycket korta avstånd. Ofta visar de bara ett blåvitt ljus. Det var faktiskt längesedan vi såg en fiskebåt, eller bogserbåt för den delen, med ”rätt” uppsättning lanternor. En gissningslek startar därför varje gång man ser ett ljus framför sig i mörkret 😊

När vi närmade oss floden Kumai fick vi försöka vänta in tidvattnet så att vi skulle få strömmen med oss uppför floden. Väl framme ankrade vi vid staden som också heter Kumai. Nu började vi också känna av den tryckande värmen, en påminnelse om att vi närmar oss ekvatorn igen! Det första som slog oss var dock alla ljud från staden. De många moskéernas böneutrop hördes vida omkring. Vattnet fortplantar ljudet så bra att vi kunde höra grannbyarnas utrop också. Dessutom hördes väldigt mycket fågelkvitter, ovanligt högt. Det visade sig att staden producerar fågelbon, både för viss inhemsk konsumtion men mest för export till Kina. I stora, höga betongbyggnader lockas små Sydostasiatiska tornseglare in med fågelkvitter som sänds ut via högtalare, dygnet runt. I dessa ”fågelhotell” får de skydd mot rovfåglar och börjar bygga sina nästen som tills största delen består av saliv. Så fort de är klara plockas boet bort av personal som paketerar dem till försäljning. Genom en tidsödande process rensas fågelbona manuellt från orenheter som jord, fjädrar m m. Ett kilo bon av bra kvalitet kan säljas för runt 30 000 kr! Det är inte själva boet som äts utan det är tornseglarnas saliv man vill åt.  I Kina sägs soppa av tornseglarbon ge styrka, lindra magbesvär och stärka immunsystemet. Tidigare höll populationen av tornseglare på att försvinna då de aldrig fick chansen att ruva några ägg men nu har metoderna förändrats så populationen hålls stabil.

I Kumai hade vi, sedan tidigare, bokat med ”Sister tour” en tredagarstur med flodbåt i nationalparken och vi kände oss förväntansfulla. Äntligen skulle vi få se orangutanger! Det finns flera arrangörer i Kumai som erbjuder flodturer men vi tyckte det var lite extra kul att välja ett företag som drevs av två kvinnor. Nina och Rini är egentligen kusiner men kallar sig för systrar. De hade själva börjat som guider på nationalparken men efter några år insett att de kunde arrangera turer bättre än dem som redan var etablerade. De slog sig in på en marknad med hård konkurrens och hade mötte en del motgångar där framför allt män ifrågasatt deras kompetens men efter tio år levde de nu bra på sitt goda rykte och utmärkta service. Vi fick genast bra kontakt med dessa trevliga damer och samma morgon som vi skulle gå ombord på flodbåten fick vi plötsligt frågan om vi ville följa med på ett bröllop innan vi skulle ge oss iväg? Ninas vän skulle gifta sig och hon ville visa sin aktning genom att närvara på bröllopsfesten men samtidigt inte behöva stanna så länge. På något sätt kunde vi utgöra det perfekta alibit. Lite förskräckt sa vi att vi gärna följde med men att vi absolut inte var rätt klädda för att gå på ett muslimskt bröllop. Våra ”finkläder” hade vi lämnat på Anastacia II och på oss hade vi kläder som var mer lämpliga för en hajk! Nina bedyrade att det alls inte gjorde något. Hon synade oss från topp till tå och konstaterade att vi inte visade för mycket hud och att det ändå inte spelade någon roll, för vi var ju utlänningar. Hennes man dök snart upp och han körde oss till en utomhuslokal där bröllopsfesten var i full gång.

Nina berättade att det normala är att brudparet bjuder in runt 1 000 gäster och att man som inbjuden gärna tar med sig någon mer. Brudparet räknar alltså med 2 000-2 500 gäster. Hon frågade hur många gäster vi brukar ha i Sverige på ett bröllop och vi berättade att det kanske kunde uppgå till max ett hundratal men ofta färre. Jag försökte förklara att vi gärna vill veta i förväg hur många som kommer om det skall bjudas på mat. Nina tittade oförstående på mig. Vi lagar mat så det räcker till alla, sa hon och skrattade. Själv hade hon och hennes man dock haft ett litet bröllop när de gifte sig med ”bara” 500 gäster. De ville hellre lägga pengar på annat. Nina förklarade att själva ceremonin redan var över och festen precis börjat. Väl i lokalen hälsade vi på gäster vi mötte och kände hur det riktades många nyfikna blickar mot oss. Sedan satte vi oss med våra nyfunna vänner vid ett bord och snart började fler gäster komma fram till oss som ville ta selfies med oss. Vi fick lite mat och sedan var det dags för fotografering med brudparet. Det stackars paret som var fantastiskt vackert klädda hade redan stått vid podiet någon timme under tiden gästerna hade gått fram för att ta bilder och tydligen skulle de stå där i ytterligare några timmar innan de själva kunde sätta sig och ta en bit mat… Jag tror aldrig vi har känt oss mer malplacerade och felklädda som i denna stund. Det var rent pinsamt att stå där och se så tafflig ut bland alla välklädda, vackra människor men alla var snälla och log och hälsade oss välkomna. Det var riktigt rörande. Efteråt frågade jag försiktigt hur vanligt det var med kärleksäktenskap jämfört med arrangerade och Nina sa att de allra flesta gifter sig av kärlek men att vissa ändå ber sina föräldrar att ordna med en partner eftersom de inte anser sig ha tid eller av andra skäl inte kan lösa den saken själva. En fördel med arrangerade äktenskap, menade hon, var att man kunde skylla på föräldrarna om det inte blev lyckligt! 😊

Snart var vi tillbaka i hamnen och gick ombord på flodbåten. En dubbeldäckare med det övre däcket helt avsett för oss gäster med matsalsbord, sängar och solstolar vid fören. Det nedre däcket med pentry, toaletter, dusch och styrhytt längst fram. Enkelt men trevligt och fint ordnat. Med oss på båten hade vi en guide, en kapten en kock och en allt-i-allo. Fyra anställda på två gäster! Det kändes väldigt ovant och lite besvärande att bli så uppassad som vi blev under de tre dagar som turen pågick. Vi fick fantastiskt god mat med frukost, lunch, snacks och middag serverad varje dag. Guiden var med oss hela tiden och berättade om floden, nationalparken och vad vi kunde förvänta oss att få uppleva.

Flodturen gick i ett av biflödena till den stora Kumai-floden. Bifloden Sekonyer följer nationalparken Tanjung Putings norra gräns och här är det tillåtet att erbjuda turister möjlighet att uppleva regnskogen och dess rika djur- och växtliv. Vi var såklart inte enda flodbåten som var ute på exkursion. Vi fick träffa många andra turister under turen. Under de tre dagar vi vistades på floden gjorde vi strandhugg i reservatet vid platser där parkvakterna lägger ut frukt till orangutanger vid bestämda tider varje dag. Syftet med matningen är inte bara för att besökare lättare skall kunna se djuren utan också för att regelbundet kunna observera djurens hälsostatus och utveckling. Orangutangerna kommer självmant till platsen om de vill och frukten utgör bara ett komplement till deras ordinarie förda. Det är alltså inte säkert att man få se några djur bara för att det serveras frukt. Orangutangerna som rör sig i området är till viss del individer som räddats ur fångenskap och vid räddningsstationer, s k shelters, rehabiliterats och lärts upp för att kunna klara ett liv i det vilda. Andra är vilda och har aldrig levt i fångenskap.

Vid de olika stationerna fick vi inte bara se många orangutanger utan också många näsapor och makaker. Till skillnad från orangutangerna är de flockdjur och de kunde föra ett fasligt väsen när de kivades. Kungsfiskare, sötvattenskrokodiler (False Gharial) och en mindre art av varan kunde vi se vid vattnet. Vi fick också gå en kort nattexkursion ledd av en av parkvakterna. Då hade vi möjlighet att få se sovande fåglar på nära håll, huggormar i träden, insekter och särskilt s k vandrande pinnar (Phasmatidae) i olika skepnader, tarantellor och flera andra, för oss, mycket exotiska djur. Det var intensiva dagar där vi lärde oss massor.

Av guiden fick vi också bättre inblick i vilken påverkan palmoljeplantagen, gruvdriften och den ökande befolkningen hade på naturen. Regnskogen har huggits ner och bränts för att ge plats åt odlingar. Palmerna ger frukt tidigt och blir därför snabbt lönsamma. En bonde som väljer att anlägga en palmoljeplantage på sin mark kan räkna med god avkastning i ca 20 år. Sedan är jorden s a s förstörd och urlakad av vissa näringsämnen och har för hög koncentration av andra. Detta också tack vare att man även gödslar med konstgödsel. Inget annat går sedan att odla på marken förutom möjligen kassava. För oss var det svårt att förstå hur man kan göra ett sådant val men guiden förklarade att om du vet att du garanterat kan försörja din familj under 20 år och betala skolavgiften för dina barn så är valet kanske inte så svårt? Alternativet är sällan bättre och mycket mer osäkert då det är svårt at få ekonomin att gå ihop, även om man skulle ha ett jobb… På frågan om han tyckte att det var en bra idé att bojkotta varor innehållande palmolja svarade han att frågan är komplex om man dyker in i den. Det är mer en fråga om perspektiv. Från naturens perspektiv var det givetvis bra men bara om det byggde på idén att inte markexploateringen ökar. Från människornas perspektiv kunde det innebära ännu mer fattigdom, i alla fall på kort sikt om inget annat alternativ fanns för försörjning.

När vi senare konsulterade internet i frågan hamnade vi på WWF:s information om palmoljeplantager och dilemmat med avskogning och orangutangernas (med flera andra djur) tillbakagång, mot gränsen till utrotning. Här menade man att en bojkott av palmoljeprodukter kunde vara kontraproduktivt då oljepalmerna gav en så god avkastning per markenhet och skulle man odla andra växter för att få ut samma mängd olja skulle det gå åt ännu större markområden. De förespråkade att man skulle välja produkter gjorda av RSPO (The Roundtable on Sustainable Palm Oil) certifierad palmolja. På en brittisk webbplats kan man läsa mer: https://www.wwf.org.uk/updates/8-things-know-about-palm-oil motsvarande information finns också på svenska WWF:s sidor. Efter några intensiva dagar är det åter dags för oss att ge oss av. Vi har fyllt på med diesel, provianterat och klarerat ut från Indonesien. Nu väntar 600 sjömils segling till en marina i Malaysia, på gränsen till Singapore. Det blir säkert mycket motorkörning då vindarna är osäkra. Området vi skall segla i är känt för sina olika strömmar och åskväder så det blir säkert fem, sex intressanta dygn! Från marinan skall vi ta oss landvägen till Singapore och hämta ut Christers pass på svenska ambassaden innan vi fortsätter utforska Malaysia.

Heading to Kalimantan. Fishing vessels and tugboats

  

Kumai River and riverboats or "Kelotoks" used for transportation on the rivers of Kalimantan. Some are converted as houseboats for tourists and sightseeing.

 

Kumai and it´s bird "hotels"

Wedding reception for Ulfa and Rian

 

 

 

Pictures from our "Kelotok" and rivertour with the crew 

 

 

   

 

Orangutans (and their cousins 😉)

  

 

  

 

 

  

Long-tailed Macaque

 

 

Proboscis monkey

Giant forest ant

Carnivorous pitcher plants