Porto Santo

After careful studies of the weather and wind forecasts for the sailing to the Madeira archipelago, we expected to arrive after 3.5 days. Full of anticipation and well equipped for a multi-day crossing, we set sail one morning. The wind was supposed to come from the northeast and give us a pleasant crossing. However, after two days with a steady south-westerly wind, we began to despair. We had been on a tight tack that kept pushing Anastacia further south than we wanted. For a long time, she pointed towards Casablanca in Morocco, which was not really the destination we had in mind... We therefore decided to switch to plan B and go to the Canary Islands instead. New calculations. We notified the family about the change and that they would not be able to contact us for another few days. It also gave us the opportunity to test the satellite communication on the boat, which we didn't really have handled yet. A little resigned, we stated that we wouldn't get to see Madeira but were still proud over that we managed to change our plans... However, things rarely turn out as planned... After two hours the wind slowly started to turn to the north and after a few more hours we got the long-awaited northeast wind. In the evening, the second day, we therefore needed to make a new decision. Now Madeira was within reach – all the same! The genoa was replaced to the Blue Water Runner downwind sail and we set a new course to the west. The following morning, we discovered that we had brought a stowaway with us on the boat. A small squid (Sepiida) had landed on the deck and remained there. Probably washed up by the waves as we cruised. The last two days of sailing we could, on our night shifts, enjoy a fantastic starry sky with shooting stars and, as an extra bonus, a shimmer around the boat from all the milky seas/mareel that flashed as the boat slid through the water. A strange experience! Like sailing in a space of stars where there was no longer any up or down... In the morning, the fourth day, the wind died down and we had to motor. Now we could aim for Porto Santo. The second largest island in the Madeira archipelago. As we got a little closer, we were greeted by paragliders gliding slowly down the mountains, towards the sea. It looked lovely but dangerous! The moist Atlantic wind meets the mountains, cools off and then "flows" down, on the other side (Katabatic wind). However, the paraglider had a good grasp of the situation! On the side of the boat, we saw flying fish that were alarmed by Anastacia. The fish were impossible to get a picture of when they glided away, but we managed to film the paraglider anyway.

In Porto Santo there was no room for us in the marina but we were welcome to anchor outside and, for a fee, use the port's facilities. The anchorage was on the long sandy beach of which the islanders are particularly proud, as beaches are basically absent on the larger (rival) main island, Madeira. Here we also met Roger and Maria on their sailboat Aurora, which will sail with ARC+ to the Caribbean via Cape Verde. In Porto Santo we stayed for almost a week. We, like many other sailors, made our and Anastacia's imprint on the wall along the over 400 m long pier. A proof that we sailed there! 😊We also rented a motorcycle and drove around on (almost) all the roads that existed on the island and marveled at all the strange geological formations that appeared as remnants of the volcanic activity that had been going on periodically for several million years. The oldest eruptions, which formed the island group, took place around 100 million years ago, while the youngest are around 6000 years old. The islands rise from an abyssal depth of about 3000 m below sea level. That was, at least, as far as our charts could show. The islands are therefore deeper below sea level than they are high above it. Porto Santo's highest altitude above sea level is around 500 m. The island was "discovered" by the Portuguese in the 15th century, but there are older dated documents that indicate that the island group was known much earlier. Before the Portuguese arrived, however, they were uninhabited. Then the islands formed an outpost for further voyages of discovery, with Columbus and others to, among other places, South America.

That the island gives such a barren impression is partly due to the fact that the peaks on the island are so low that the clouds just pass by, without giving off so much rain. Another reason is that the Portuguese brought rabbits to the island and these effectively ate the vegetation leaving the mountains bare and exposed to erosion. In addition, much of the existing vegetation was cut down early on. This has made the landscape barren and in parts similar to a lunar landscape with craters and various strange formations. Pine trees have recently been planted on some parts of the island and contribute to an improved microclimate, but more vegetation would be needed. The greenest thing we could find on the whole island was the landscaped golf course(!)

~~~~~~~~~

Efter noggranna studier av väder- och vindprognoserna inför seglatsen till ögruppen Madeira räknade vi med att vara framme efter 3,5 dygn. Fulla av förväntan och rejält rustade för en flerdygns-överfart seglade vi iväg en förmiddag. Vinden skulle komma från nordost och ge oss en behaglig överresa. Efter två dygn med stadig sydvästlig vind började vi dock misströsta. Vi hade legat på en hård kryss som hela tiden tryckte Anastacia längre söderut än vi önskade. Länge pekade hon mot Casablanca i Marocko vilket inte riktigt var den destination vi hade tänk oss… Vi beslöt därför att gå över till plan B och ta oss till Kanarieöarna istället. Nya beräkningar. Vi varskodde familjen om ändringen och att vi inte skulle kunna nås på ytterligare några dygn. Det gav oss också möjligheten att testa satellitkommunikationen på båten som vi ännu inte hade riktigt koll på. Lite resignerat konstaterade vi att vi inte skulle få se Madeira men var ändå lite stolta över att vi klarade av att tänka om… Men, saker blir ju sällan som man tänkt sig… Efter två timmar började vinden sakta vrida mot norr och efter ytterligare några timmar fick vi den efterlängtade nordostvinden. På kvällen, andra dygnet, behövde vi därför ta ett nytt beslut. Nu låg Madeira inom räckhåll - i alla fall! Genuan byttes mot Blue Water Runner medvindsegel och vi satte ny kurs västerut. På morgonen därpå upptäckte vi att vi haft med oss en fripassagerare på båten. En liten bläckfisk (Sepiida) hade landat på däck och blivit kvar där. Troligen uppsköljd av vågorna när vi kryssade. De två sista seglatsdygnen kunde vi, på våra nattpass, njuta av en fantastisk stjärnhimmel med stjärnfall och, som extra bonus ett skimmer runt båten av all mareld som blixtrade till när båten gled genom vattnet. En märklig upplevelse! Ungefär som att segla i rymd av stjärnor där det inte längre fanns något upp eller ner... På morgonen, det fjärde dygnet, avtog vinden och vi fick gå på motor. Nu kunde vi sikta Porto Santo. Den näst största ön i Madeira-arkipelagen. När vi kom lite närmare möttes vi av skärmseglare som sakta glidflög nerför bergen, mot havet. Det såg härligt men farligt ut! Den fuktiga atlantvinden möter bergen, kyls av och sedan ”rinner” nerför, på andra sidan (Katabatisk vind). Skärmflygaren hade dock bra koll på läget! På sidan av båten såg vi flygfiskar som skrämts upp av Anastacia. Fiskarna var omöjliga att få med på bild när de seglade iväg, men skärmflygaren lyckades vi i alla fall filma.

I Porto Santo fanns det inte plats för oss i marinan men vi var välkomna att ankra utanför och, mot en avgift, ta del av hamnens faciliteter. Ankringsplatsen låg vid den långa sandstranden som öborna är särskilt stolta över eftersom stränder i princip saknas på den större (konkurrent)huvudön, Madeira. Här träffade vi också Roger och Maria på segelbåten Aurora som skall segla med ARC+ till Karibien via Cap Verde. I Porto Santo stannade vi i nästan en vecka. Vi gjorde, liksom många andra seglare, vårt och Anastacias avtryck på väggen mot den över 400 m långa piren. Ett bevis på att vi seglat dit! 😊Vi hyrde också en motorcykel och körde runt på (nästan) alla vägar som fanns på ön och förundrades över alla märkliga geologiska formationer som syntes som rester av den vulkaniska aktivitet som pågått periodvis under flera årmiljoner. De äldsta utbrotten, som bildade ögruppen, skedde runt 100 miljoner år sedan medan de yngsta är runt 6000 år gamla. Öarna reser sig från ett avgrundsdjup på ca 3000 m under havsnivån. Det var i a f så långt våra sjökort kunde visa. Öarna är alltså djupare under havsytan än vad de är höga, ovanför den. Porto Santos högsta höjd över havet ligger på runt 500 m. Ön ”upptäcktes” av Portugiser på 1400-talet men det finns äldre daterade dokument som indikerar att ögruppen var känd långt tidigare. Innan portugiserna kom, var de dock obebodda. Sedan utgjorde öarna en utpost för vidare upptäcktsresor, med Columbus m fl mot bl a Sydamerika.

Att ön ger ett så kargt intryck beror delvis på att topparna på ön är så låga att molnen s a s passerar förbi, utan att avge så mycket regn. Ett annat skäl är att portugiserna tog med sig kaniner till ön och dessa effektivt åt av vegetationen så att bergen lämnades kala och utsatta för erosion. Dessutom högg man tidigt ner mycket av den växtlighet som fanns. Detta har gjort att landskapet är kargt och bitvis liknar ett månlandskap med kratrar och olika märkliga formationer. Tallar har på senare tid planterats på vissa delar av ön och bidrar till ett förbättrat mikroklimat men mer växtlighet skulle behövas. Det grönaste vi kunde hitta på hela ön var den anlagda golfbanan(!)

On our way to Porto Santo

Porto Santo by motorbike

  

 

 

 

 

Our "footprint"