October 2023

Our first stop on Fuerteventura was the village of Gran Tarajal. Known for its murals and sculptures. We trudged around and looked around. There were hardly any tourists here and there was a calm over the place. We stopped at a small sport fishing shop. We need fishing gear, we said to each other... The guy at the counter didn't know a word of English, but with my (Malin's) Italian in combination with Google translate and a large portion of goodwill on everyone's part, it worked out gallantly - almost a little too easily. When we left the store, we were many thousands of kroner poorer, but Christer was happy as a clam. So much cheaper than in Sweden, he chirped all the way back to the boat as we carried all the fishing gear we had bought. We immediately started fantasizing about how we would finally be able to pull up the big fishes we had heard so much about. Bluefin and yellowfin tuna, Spanish mackerel... The guy in the fish shop had even whispered something about swordfish (!?). We discussed further. What would we do if we caught a fish so big that we couldn't bear to eat it? Well. After coming to our senses, we came to the conclusion that the big fishing must begin when we set out on the long sail across the Atlantic. In the evening, Christer then sat and reeled in 500 m of line on the fishing reel we had bought and tied hooks and tackles. Then I had to act like a big fish and pull the fishing lure while he tested the reel. I should have also sputtered and lean in different directions to make the resistance more fish-like, but no! - Truly beneath my dignity! 😉 Instead, I examined the hook we purchased to be able to haul the fish onto the boat and thought about the most efficient way to kill a large fish. Animals should not have to suffer longer than necessary. Does it work with a large knife? Or, maybe the machete? Where on the fish is best to chop. Christer looked at me and then stated that he probably wanted to sleep in the other cabin this night...

The next stop was at La Lajita. We wanted to visit the local Sunday market that we had read about and which was located at the Oasis Wildlife facility. A facility that is a combined zoo and botanic garden. Next to the facility, camel riding is also offered - although the camels are actually dromedaries. African dromedaries are one of the few animal species that have adapted well to the Canary Islands and have previously been used in agriculture, but nowadays they mostly carry tourists on their backs. We contented ourselves with visiting the market, where everything from fruit and vegetables to arts and crafts and jewelry was sold. Nice and lots of visitors. We bought a lot of vegetables at a market stall where it turned out that the seller was Italian, to my delight 😊

We then sailed on towards the southern tip of the island and berthed next to the beach at Jandia Marina in the town of Morro Jable. There we could rent a car and go exploring. Fuerteventura is a slightly older volcanic island where the volcanic craters have had time to erode more than on Lanzarote. It is long and narrow but, still the second largest island of the Canary Islands. It is also the driest. Apart from the giant holiday resorts along the long beaches on the eastern side of the island, there is not much greenery. The plantations at the resorts are watered with recycled water and otherwise the inhabitants depend on desalination plants to get fresh water. These plants work much like Anastacia's Watermaker - but in macro format 😊. As we drove around the island, we could see that the water reservoirs were empty. Where streams and rivers have flowed, it was completely dry. We also learned that the water shortage is now so great that protests are being held in several places where there is no water for several hours a day. Rain is probably what you wish for the most here, right now.

In addition to tourism, which is a major source of income for the island, some smaller businesses are also carried out. Including fishing and some farming. We visited one of the many Aloe vera plantations on the island with dedicated growers proudly displaying their business and all the products produced from the plant, some edible - some not. These are sold on site or online. All organic.

We also stopped at Salinas del Carmen, where salt has been extracted from seawater for a few thousand years. The salt water is led into channels to basins at different levels where the water then evaporates and the salt remains. The indigenous people who are believed to have arrived here about 3000 years ago have mined salt in this place as well. Here we also saw lots of cute squirrels jumping around among the houses and bushes. They really looked like Disney's Chip 'n' Dale. It turned out to be the Moorish squirrel (Atlantoxerus getulus), which was brought in in the 60s and has now spread over the whole island. We also saw many birds on the island that we couldn't or didn't have time to identify, but the hoope walking around in a garden, at least Christer knew what it was 😊

At the Pozo Negro site we stopped at an archaeological location where there would be information about the first settlers who were called Mahos. According to the information we received, the adjacent information center would be closed but the settlement was free to visit. However, we were so incredibly lucky to be met by a very nice and dedicated guide who gave us, together with a gentleman from Tenerife, a fantastic tour and history description of these first settlers. At this place, which basically just consists of volcanic rocks in a valley, about a hundred individuals from North Africa settled. How and why, they got here is unclear, but one theory (among several) is that they belonged to a group that opposed Roman rule. Therefore, they were deported, along with some livestock (goats and probably cows?) to the island to make do as best they could. These deportations are said to have taken place over a longer period, so the island was gradually filled with more people for a while. Unfortunately, not much has been preserved from that time, but finds from waste heaps testify that the Mahos people subsisted on their goats, which were a source of meat, milk and hides. In addition, they must have been skilled swimmers and caught fish and shellfish on the beaches. It is more uncertain whether they had boats and could navigate. No findings have been made that point to it. Possibly they could make canoes from tree trunks and therefore it is also not believed that they sailed to the island on their own from North Africa. The settlement we visited consisted of small half-buried huts made of volcanic stones stacked on top of each other and resembling small igloos with a small low entrance on the leeward side. Well camouflaged in the landscape.

The Mahos of Fuerteventura shared the same cruel fate as the original settlers of Lanzarote when the islands were taken over by the Spanish. The guide told us that today many Fuerteventura residents are still proud of their origin and culture and they still keep goats in the same way as the Mahos people. They are allowed to roam the island and are assembled once a year for ear tagging to distinguish them, depending on the owner. The goat's milk is used to make cheese, and there are several smaller cheese producers on the island. Because the island is so barren and the food is not enough for the goats, feed has to be imported to the island. We had seen warning signs by the roads warning of deer and wondered which deer they might be. The guide gave us the explanation. Since there are no warning signs with goats, you had to choose something else…


Vår första anhalt på Fuerteventura blev byn Gran Tarajal. Känd för sina väggmålningar och skulpturer. Vi traskade runt och såg oss omkring. Här fanns knappt några turister och det vilade ett lugn över platsen. Vid en liten sportfiskebutik blev vi stående. Vi behöver ju fiskegrejer, sa vi till varandra... Killen vid disken kunde inte ett ord engelska men med min (Malins) italienska i kombination med Google translate och en stor portion välvilja från allas sidor löste det sig galant – nästan lite för enkelt. När vi kom ut ur butiken var vi nämligen många tusen kronor fattigare men Christer var glad som en lärka. Sååå mycket billigare än i Sverige, kvittrade han hela vägen tillbaks till båten när vi bar all utrustning vi köpt. Vi började genast fantisera om hur vi äntligen skulle kunna dra upp de stora fiskarna vi hört så mycket om. Blåfenad och gulfenad tonfisk, spansk makrill... Killen i fiskebutiken hade t o m viskat något om svärdfisk(!?). Vi diskuterade vidare. Vad gör vi om vi skulle få upp en så stor fisk att vi inte orkar äta upp den? Nåväl. Efter att ha besinnat oss kom vi fram till att storfisket får börja när vi ger oss ut på långseglingen över Atlanten. På kvällen satt sedan Christer och vevade in 500 m lina på fiskerullen vi köpt och knöt krokar och tafsar så det stod härliga till. Sedan fick jag agera storfisk och dra hårt i dragen medan han testade olika lägen på rullen. Jag borde också ha sprattlat och krängt lite för att motståndet skulle bli mer trovärdigt men det blev inget med det. -Verkligen under min värdighet! 😉Jag undersökte istället huggkroken vi införskaffat för att kunna hala upp fisken på båten och funderade på hur man effektivast avlivar stora fiskar. Djur skall inte behöva lida längre än nödvändigt. Fungera det med en stor kniv? Eller, kanske macheten? Var på fisken är bäst att hugga? Christer tittade på mig och konstaterade sedan att han nog ville sova i den andra ruffen denna natt…

Nästa anhalt blev La Lajita. Vi ville besöka den lokala söndagsmarknaden som vi läst om och som låg vid anläggningen Oasis Wildlife. En anläggning som är en kombinerad djurpark och botanisk trädgård. Intill anläggningen erbjuds också kamelridning -fast kamelerna egentligen är dromedarer. Afrikanska dromedarer är ett av de få djurarter som anpassat sig väl på kanarieöarna och har tidigare använts inom jordbruket men numera bär de mest turister på sina ryggar. Vi nöjde oss med att besöka marknaden där det såldes allt från frukt och grönsaker till konsthantverk och smycken. Trevligt och massor av besökare. Vi köpte en hel del grönsaker vid ett marknadsstånd där det visade sig att försäljerskan var italienska, till min förtjusning 😊

Därefter seglade vi vidare mot öns sydspets och lade oss intill stranden vid Jandia Marina i staden Morro Jable. Där kunde vi hyra bil och ge oss ut på upptäcktsfärd. Fuerteventura är en lite äldre vulkanö där vulkankratrarna hunnit erodera mer än på Lanzarote. Den är långsmal men, till ytan, ändå Kanarieöarnas näst största ö. Det är också den torraste. Förutom på de gigantiska semesteranläggningarna som ligger längs de långa stränderna på östra sidan av ön så finns inte mycket grönska. Planteringarna på resorterna vattnas med återvunnet vatten och annars är man beroende av avsaltningsanläggningar för att få sötvatten. De fungerar ungefär som Anastacias Watermaker - fast i makroformat 😊. När vi körde runt på ön kunde vi se att vattenreservoarerna var helt tömda. Där det runnit bäckar och åar var det snustorrt. Vi fick också veta att vattenbristen numera är så stor att protester rests på flera orter där man är utan vatten under flera timmar per dygn. Regn är nog det man önskar sig mest här, just nu.

Förutom turism som är en stor inkomstkälla för ön så bedrivs också några mindre näringar. Bla a fiske och lite jordbruk. Vi besökte en av de många Aloe vera-plantagen på ön med hängivna odlare som stolt visade sin verksamhet och alla produkter som framställs av plantan, vissa ätbara - andra inte. Dessa säljs på plats eller på nätet. Allt ekologiskt.

Vi gjorde också ett uppehåll vid Salinas del Carmen där man utvunnit salt ur havsvattnet under några tusen år. Saltvattnet leds in i kanaler till bassänger på olika nivåer där vattnet sedan avdunstar och saltet blir kvar. Ursprungsbefolkningen som tros ha kommit hit för ca 3000 är sedan skall ha utvunnit salt på denna plats också. Här fick vi även syn på massor av söta ekorrar som hoppade runt bland hus och buskar. De såg verkligen ut som Disneys Piff och Puff. Det visade sig vara Nordafrikansk borstekorre (Moorish squirrel/ Atlantoxerus getulus) som förts in på 60-talet och nu spridit sig över hela ön. Vi såg också många fåglar på ön som vi inte kunde eller hann artbestämma men en härfågel som spatserade runt i en trädgård visste i alla fall Christer, vad det var för något 😊

Vid platsen Pozo Negro stannade vi vid en arkeologisk site där det skulle finnas information om de första bosättarna som kallades Mahos. Enligt informationen vi fått skulle det intilliggande informationscentret vara stängt men bosättningen var fri att besöka. Vi hade dock sådan otrolig tur att vi möttes av en mycket trevlig och engagerad guide som gav oss, tillsammans med en herre från Teneriffa, en fantastisk rundvandring och historiebeskrivning om dessa första bosättare. Vid denna plats, som i princip bara består av vulkanstenar i en dalgång, bosatte sig ett hundratal individer från Nordafrika. Hur och varför de kom hit är oklart men en teori (bland flera) är att de tillhörde en grupp som motsatt sig romarnas styre. Därför blev de deporterade, tillsammans med lite boskap (getter och troligen kor?) till ön för att klara sig bäst de kunde. Dessa deporteringar lär ha skett under en längre period så ön fylldes s a s på med mer människor under en tid. Tyvärr finns inte mycket bevarat från den tiden men fynd från avskrädeshögar vittnar om att Mahos-folket livnärde sig på sina getter som var en källa till kött, mjölk och hudar. Dessutom skall de ha varit skickliga simmare och fångade fisk och skaldjur vid stränderna. Man är mer osäker på om de hade båtar och kunde navigera. Inga fynd har gjorts som pekar på det. Möjligen kunde de tillverka kanoter av trädstammar och därför tror man inte heller att de seglade till ön på egen hand från Nordafrika. Bosättningen vi besökte bestod av små halvt nergrävda hyddor av vulkaniska stenar som staplats på varandra och som påminde om små igloos med en liten låg ingång på läsidan. Väl kamouflerade i landskapet.

Mahos på Fuerteventura delade samma grymma öde som de ursprungliga bosättarna på Lanzarote när öarna övertogs av spanjorerna. Guiden berättade att idag är ändå många Fuerteventurabor stolta över sitt ursprung och kultur och man håller fortfarande getter på samma sätt som Mahos-folket. De får gå lösa på ön och samlas in någon gång per år för öronmärkning för att kunna skilja dem åt, beroende på ägare. Av getmjölken tillverkas bl a ost och det finns flera mindre osttillverkare på ön. Eftersom ön är så karg och maten inte räcker för getterna måste man importera foder till ön. Vi hade sett varningsskyltar vid vägarna som varnade för hjortar och undrat över vilka hjortar det kunde röra sig om. Guiden gav oss förklaringen. Eftersom det inte finns varningsskyltar med getter fick man välja något annat…

Gran Tarajal






Fishing gear


Fuerteventura. Various locations







Cute animals (find the goats! 😁)




Salinas del Carmen



The Mahos settlement




0 Commentaire(s)

Leave a reply

Latest articles


" Sail through the good days, and on bad days pick a spot of blue sky to steer toward. "