Atlantic Sailing. Cape Verde – Grenada

February 2024

The entire Cap Verde - Grenada voyage took us just over 16 days to complete. A good performance in our opinion. However, of all the sailboats in the Viking Explorer regatta that would sail to Grenada, the catamaran Jalemar with the experienced captain Jacqueline from New Zealand was the fastest. With hired crew, she completed the crossing in less than 13 days! THAT is an achievement! When we later talked to her, we understood that they had a really tough sailing and always chose the path according to the "best" wind. Even though this is a "friendly rally" there has been an unofficial feeling of competition which made it all a bit more exciting 😉

In the beginning of our sailing, we had, just as the forecasts predicted, good wind and sometimes had to steer by hand as the windvane was not quite able to keep the course we needed in the big waves. We had furled the mainsail and had the foresail/genoa out. For Lennart, it was an ordeal that both he and we had not really expected. He got really seasick and had to lie in his berth for the first days before he recovered and could participate more actively in the sailing. He never became completely free of seasickness, despite seasickness tablets and plasters. However, he managed the whole thing with a controlled calm, without complaining - even though it must have been tough.

Eventually we were able to hoist our downwind sail (Blue Water Runner) which gave us good speed but, when we got barely halfway to Grenada, it snapped. The attachment in the bow of the sail had given way and the welded splint, in which the roller sat, had come loose. A makeshift solution with cleats to hold the sail against the anchor was quickly arranged and we were able to proceed. Only half a day later, however, we instead noticed that the halyard to the sail looked strange. The casing around the dynema core had loosened and was being ripped off. We had to quickly take down the sail. Now followed several days with a weak tailwind where we could only roll out the "normal" foresail/genoa. The speed slowed considerably but we had a good time and cooled off in the increasing heat by pouring buckets of sea water over each other and arranging footbaths in tubs. Our feet felt great!  😁 If we had had a doldrum, we could have jumped in the water right away, but now Anastacia was still doing around 4 knots and at that speed it would be difficult to hang in the water, after the boat.

Throughout the sailing we saw lots of flying fish. During the day, we amused ourselves by watching how some flew over the waves and elegantly bounced up from the surface of the water with new speed - much like when you skip stones. They could fly several hundred meters. Others barely had time to emerge from the surface before they plunged headlong into the first best wave that came their way. We speculated how many flying lessons the fishes needed to get up to the acrobatic level some displayed. Some fishes obviously had too few lessons behind them... They seemed to be able to perceive their surroundings fairly well above the surface of the water - during the day. At night, however, their night vision was a complete disaster. Every morning we had to clear the boat of flying fish of all sizes that had collided with various objects on deck during the night. My (Malin's) head was an example of such an object - to my great surprise and horror. You are sitting peacefully on your night shift in the cockpit, sometimes solving sudoku and sometimes looking at the starry sky with the feeling of being part of something beautiful, powerful and big, and then you are rudely pulled out of your thoughts, flicked on the head by a fish! What can you say... Once a fish flew right into the hatch above the kitchen and landed splashing on the floor. Then we took out the frying pan and put it on the stove. Now, if the fish bothered to dive into the rough like this they could at least be kind enough to aim for the frying pan directly! Then we closed the hatches to our bunks. There are limits to what you want to dive into your bed...

Just west of Cape Verde along the North Equatorial Current, the current we followed on the sailboat, we began to see Sargassum seaweed - which we had been waiting for, for a long time! NIn July 2023, when we were in Spain, we picked up a package, the contents of which we did not reveal... We had previously volunteered to participate in a research project conducted by International SeaKeepers Society www.seakeepers.org concerning the spread of Sargassum seaweed across the Atlantic and the problems it causes when tons are washed up on Florida's shores. By analyzing samples from different stocks, the researchers hope to understand more about toxic, single-cell algae, Gambierdiscus, which tends to grow attached to Sargassum. Our task was to collect samples for DNA analysis. The package therefore contained a plankton net and various sampling kits and we could now begin the data collection. A fun but also difficult task to solve from a sailboat in a very choppy sea. The problems with the sargassum seaweed also turned out to be bigger than we realized. The seaweed appeared in large shoals on the surface of the sea where we sailed. We saw sections up to 50 m2 and it got stuck everywhere on windvane rudders, propellers and hydrogenerator so we had to continuously clean these in different ways. One morning we discovered that part of the hydrogenerator trailing the boat had burst and fallen into the water during the night. Probably caused by the weight of all the seaweed stuck. A temporary solution was arranged so that the propeller of the generator could still spin in the water but with limited capacity. Now we could not charge the batteries as efficiently as before... We also realized that any fishing in this sea of seaweed floating on the surface was also not possible. The only fish we could possibly eat was canned tuna…

Making headway in light winds from astern without a suitable sail is not exactly Anastacia's forte. The waves were too big to go with broad reach as she was tossed back and forth but, a few days before we were to reach Grenada, we realized we had a used halyard stowed away. Why didn't we think of it before! The halyard was quickly discovered and we replaced the scraped clevis for the downwind sail in the mast. Now we could hoist the Blue Water Runner again although we knew the new (used) case wouldn't last that long. We still hoped it would make it through the last few days we had left. Now we flew forward at good speed again. However, an alarming squeak was heard in the mast, and about 100 nautical miles from Grenada it slammed again. This time it sounded really loud and the moment the three of us sat down in the cockpit to have a cup of coffee the sail burst and the sail danced away ahead and settled in the water on the starboard side. Now we had to quickly clean up the coffee table and haul the sail onto the boat. Luckily, we got it up in its entirety and were able to tie it onto the side of the boat. After 30 minutes, both sails and lines were collected and we exhaled. The genoa had to be unrolled again and we found that everything went well. Shamefully, we also realized that we had been taken by surprise and had forgotten to put on the safety ropes and thereby disregarded our own safety. A lesson for next time…

The last stretch we finally had to go motoring. Otherwise, we wouldn't have made it to port before sunset. After a warm welcome from the Viking Explorer gang with Rum Punch and many hugs, it was incredibly nice to feel solid ground under the feet at the Port Louis Marina in Grenada (Lennart especially attests to this! 😊). A euphoric and almost surreal feeling crept in from having completed the sailing together and that we are now in the Caribbean! We are so grateful that everything went so well. Everyone has been responsible and managed the tasks without a hitch, regardless of whether it was navigation, cooking or general maintenance of the boat. We have read many books, solved sudoku and crosswords, talked about life and adventures, laughed a lot, cried sometimes and always helped each other.

In addition to plotters, we have used non-digital navigation with "dead reckoning" and continuous marking of our position on paper charts. Despite starting together, we haven't seen many other boats apart from a few freighters and the Swedish Viking Explorer boat Alba, with whom we exchanged a few words on the VHF radio. Via satellite phone (Iridium Go) we were able to keep in touch with the family and through Predict Wind received continuous weather forecasts and were able to see where the other boats in the regatta were.

Of the 25 boats that set off, most have encountered minor setbacks with sails and other equipment. The sea and the winds are merciless and wear hard on both boats and crew. Unfortunately, some have had slightly more serious accidents resulting in broken arms and crushed toes, but all are alive and, after all, happy to have completed the sailing. We are waiting for some boats that have not yet reached Grenada, but during the week they should all have arrived. On the 9th of February, a joint party is held and then the Viking Explorer regatta is officially disbanded. We then look forward to family visits and exploring Grenada's archipelago together.

~~~~~~~~~

Hela seglatsen Cap Verde – Grenada tog oss drygt 16 dygn att genomföra. En bra prestation tycker vi själva. Men, av alla segelbåtar i Viking Explorer-regattan som skulle segla till Grenada var katamaranen Jalemar med den rutinerade kaptenen Jacqueline från Nya Zeeland snabbast. Med inhyrd besättning löste hon överfarten på mindre än 13 dygn! DET är en bedrift! När vi senare pratade med henne förstod vi att de haft en riktigt tuff segling och hela tiden valt väg efter den ”bästa” vinden. Även om detta är en ”friendly rally” så har det funnits en inofficiell känsla av tävling som gjort det hela lite mer spännande 😉

Under början av vår seglats hade vi, precis som prognoserna förutspått, bra vind och fick ibland styra för hand då vindrodret inte riktigt klarade av att hålla den kurs vi behövde i de stora vågorna. Vi hade revat storseglet och hade förseglet/genuan ute. För Lennart blev det en prövning som både han och vi inte riktigt hade räknat med. Han blev ordentligt sjösjuk och fick ligga i sin koj under de första dygnen innan han kvicknade till och kunde delta mer aktivt i seglingen. Helt fri från sjösjukan blev han aldrig, trots sjösjuketabletter och -plåster. Han skötte dock det hela med ett behärskat lugn, utan att klaga – trots att det måste varit tufft.

Så småningom kunde vi hissa vårt medvindsegel (Blue Water Runner) som gav oss god fart men när vi kommit knappt halvvägs till Grenada smällde det till. Fästet i fören till seglet hade givit efter och den svetsade splinten, som rullen suttit i, hade lossnat. En provisorisk lösning med tampar som skulle hålla fast seglet mot ankarfästet ordnades snabbt och vi kunde fortsätta. Bara ett halvt dygn senare märkte vi dock istället att fallet till seglet såg konstigt ut. Höljet runt dynema-kärnan hade släppt och fallet höll på att ryckas loss. Vi fick snabbt ta ner seglet. Nu följde flera dagar med svag medvind där vi bara kunde rulla ut det ”vanliga” förseglet/genuan. Farten minskade betydligt men vi hade trevligt och svalkade oss i den ökande värmen med att hälla hinkar med havsvatten över varandra och ordnade med fotbad i baljor. Våra fötter mådde utmärkt! 😁 Hade vi haft stiltje hade vi kunnat hoppa i vattnet direkt men nu gjorde ändå Anastacia runt 4 knop och i den farten skulle det vara svårt att hänga i vattnet, efter båten.

Under hela seglingen såg vi massor av flygfiskar. Dagtid roade vi oss med att se hur vissa flög över vågorna och elegant studsade upp från vattenytan med ny fart – ungefär som när man kastar smörgås med flata stenar. De kunde flyga flera hundra meter. Andra hann knappt dyka upp ur ytan innan de störtade huvudstupa ner i första bästa våg som kom i vägen. Vi spekulerade i hur många flyglektioner fiskarna behövde för att komma upp på den akrobatnivå som vissa visade upp. En del fiskar hade uppenbarligen för få lektioner bakom sig… Fiskarna verkade kunna uppfatta sin omgivning hyfsat bra ovanför vattenytan - dagtid. Nattetid var deras mörkerseende dock rena katastrofen. Varje morgon fick vi rensa båten från flygfiskar i alla storlekar som krockat med diverse föremål på däck under natten. Mitt (Malins) huvud var ett exempel på ett sådan föremål - till min stora förvåning och förskräckelse. Har sitter man i godan ro på sitt nattpass i sittbrunnen, ömsom lösandes sudoku och ömsom tittandes på stjärnhimlen med känslan av att vara del av något vackert, mäktigt och stort, och så blir man bryskt uppryckt ur sina tankar, snärtad i huvudet av en fisk som inte kan se sig för! Man saknar ord… En gång flög en fisk rätt ner i takluckan ovanför köket och landade sprattlande på golvet. Då tog vi fram stekpannan och ställde på spisen. Om nu fiskarna besvärade sig med att dyka in i ruffen på detta sätt kunde de åtminstone vara vänliga nog att sikta på stekpannan direkt! Sedan stängde vi luckorna till våra kojer. Det finns gränser för vad man vill skall dyka ner i sängen…

Strax väster om Cap Verde längs med norra ekvatorialströmmen, den ström som vi följde på seglatsen, började vi se sargassotång (Sargassum)-som vi länge väntat på! Nu var det dags. I Juli 2023, när vi befann oss i Spanien hade vi hämtat ut ett paket vars innehåll vi inte avslöjat… Vi hade tidigare anmält vårt deltagande i ett forskningsprojekt i SeaKeepers regi www.seakeepers.org som rör sargassotångens spridning över Atlanten och de problem den orsakar när tonvis spolas upp på Floridas stränder. Genom att analysera prover från olika bestånd hoppas forskarna förstå mer om den giftiga encelliga algen, Gambierdiscus, som ofta fäster sig på Sargassum. Vår uppgift var att samla in prover för DNA-analys. Paketet innehöll följaktligen en håv och olika provtagningskit och vi kunde börja med datainsamlingen. Lite kul men också svårt att lösa från en segelbåt på ett väldigt guppigt hav. Problemen med sargassotången visade sig också vara större än vi tidigare förstått. Tången dök upp i stora drivor på havsytan där vi seglade. Vi såg upp till 50 m2 stora bestånd och den fastnade överallt på vindroder, propeller och vattengenerator så vi fick kontinuerligt rensa dessa på olika sätt. En morgon upptäckte vi att en del av vattengeneratorn som släpar efter båten, hade brustit och fallit av i vattnet under natten. Troligen orsakat av tyngden från all den tång som fastnat. En provisorisk lösning ordandes så att propellern till generatorn fortfarande kunde snurra i vattnet men med begränsad kapacitet. Nu kunde vi inte ladda batterierna lika effektivt som förut… Vi insåg också att något fiske i detta hav av tång som flöt på ytan inte heller var möjligt. Den enda fisk vi möjligen kunde äta, var tonfisk på burk…

Att ta sig fram i svag vind akterifrån utan lämpligt segel är inte precis Anastacias paradgren. Vågorna var för stora för att kunna gå med plattläns då hon kastades fram och tillbaka men, några dagar innan vi skulle nå Grenada kom vi på att vi hade ett begagnat fall som vi stuvat undan. Att vi inte tänkt på det tidigare! Fallet kom snabbt fram och vi bytte ut den avskavda tampen till medvindsseglet i masten. Nu kunde vi åter hissa Blue Water Runner även om vi visste att det nya (begagnade) fallet inte skulle hålla så långe så hoppades vi att det skulle klara sig de sista dagarna vi hade kvar. Nu flög vi fram med god fart igen. Dock hördes oroväckande gnissel i masten och ca 100 sjömil från Grenada smällde det till igen. Den här gången lät det riktigt högt och i samma ögonblick som vi satt oss i sittbrunnen alla tre för att ta en kopp kaffe brast fallt och seglet dansade iväg föröver och lade sig i vattnet på styrbord sida. Nu fick vi snabbt städa undan fikat och hala in seglet på båten. Som tur var fick vi upp det i sin helhet och kunde surra fast det på mantåget. Efter 30 min var både segel och linor uppsamlade och vi pustade ut. Förseglet fick rullas ut igen och vi konstaterade att allt, trots allt, gått bra. Skamset insåg vi också att vi blivit tagna på sängen och i villervallan glömt att ta på oss säkerhetslinorna och därmed åsidosatt vår egen säkerhet. En lärdom till nästa gång…

Sista sträckan fick vi slutligen gå på motor. Nu hade vinden mojnat så pass att vi annars inte skulle hunnit i hamn innan solnedgången. Efter ett varmt välkomnande av Viking Explorergänget med Rum Punch och många kramar var det otroligt skönt att känna fast mark under fötterna på Port Louis Marina i Grenada (Lennart intygar detta särskilt! 😊). En euforisk och nästan overklig känsla insmög sig av att ha klarat seglatsen tillsammans och att vi nu befinner oss i Karibien! Vi är så tacksamma över att allt gått så bra. Alla har tagit sitt ansvar och skött arbetsuppgifterna utan knot oavsett om det rört sig om navigering, matlagning eller allmän skötsel av båten. Vi har läst många böcker, löst sudoku och korsord, pratat om livet och äventyren, skrattat mycket, gråtit ibland och alltid hjälpts åt.

Vi har förutom plotter använt oss av icke-digital navigering med ”död räkning” och kontinuerlig markering av vår position på papperssjökort. Trots gemensam start har vi inte sett så många andra båtar förutom några fraktfartyg och den svenska Viking Explorerbåten Alba som vi växlade några ord med på VHF-radion. Via satellittelefon (Iridium Go) har vi kunnat hålla kontakten med familjen och genom Predict Wind fått kontinuerliga väderprognoser samt kunnat se var övriga båtar i regattan befann sig.

Av de 25 båtar som gav sig iväg har de flesta råkat ut för smärre motgångar med segel och annan utrustning. Havet och vindarna är skoningslösa och sliter hårt på både båtar och besättning. Tyvärr har några råkat ut för lite allvarligare olyckor som resulterat i brutna armar och krossade tår men alla är vid liv och trots allt glada över att de genomfört seglingen. Vi väntar in några båtar som ännu inte har nått Grenada men under veckan bör alla ha hunnit fram. Den 9:e februari hålls en gemensam fest och därefter upplöses officiellt Viking Explorer-regattan. Vi ser därefter fram emot att få besök av familj och gemensamt utforska Grenadas övärld.


The crossing


Tiny flying fish


The feet need attenion

 


Sargassum seaweed. Takning samples

 

  

 


Land in sight!

 

YOU WILL ALSO LIKE

4 Commentaire(s)

  • Åse

    Det är otroligt vad ni har kämpat😱. Roligt att allt gått bra trots div missöden. Stackars Lennart men han är ju en kämpe det vet vi ju sedan gammalt. Hoppas ni får några fina dagar nu. Roligt att ni får besök hemifrån. Hade gärna kommit om jag kunnat. Kram på er🤗. Här snöar det idag och är fem grader kallt. 🥶

    06 February 2024 Answer
  • Christer

    Det blir skönt att få krama några träd nu innan suget stt ge sig av igen infinner sig 😁

    08 February 2024 Answer
  • Lena

    Så spännande läsning. Tänk att det trots alla förberedelser alltid händer saker man inte räknat med på en segelbåt även om mina erfarenheter av seglingens längd är betydligt blygsammare än er.

    06 February 2024 Answer
  • Christer

    Lite spännande måste det ju få bli 😁

    08 February 2024 Answer

Leave a reply

Quotes

" Only two sailors, in my experience, never ran aground. One never left port and the other was an atrocious liar. "