S/Y Anastacia Circumnavigation

Fiji

Malin — Sat, 19 Jul 2025 00:00:00 +0000

The blog post is in English and thereafter in Swedish. Pictures and videos at the end.
Blogginlägget är på engelska och därefter på svenska. Bilder och filmer på slutet

The whole time we were preparing the boat we were on Fiji's main island, Viti Levu. Fiji is a large archipelago consisting of over 300 islands, about a third of which are inhabited. About 3000 years ago, early Melanesians are believed to have populated the islands with origins in the so-called Lapita culture, from which Polynesians also originate. Geographically, New Caledonia, Fiji, Vanuatu, the Solomon Islands, New Guinea, etc. are considered in Melanesia, but language and culture differ greatly between the islands.

The Dutchman Abel Tasman was the first European to come into contact with Fiji. After many bloody rebellions, Christianization and power struggles between different stakeholders where the indigenous population could be sold as slaves to white settlers, Fiji finally became a British colony in the 19th century. Shortly after the takeover, a measles epidemic spread in the country, killing over 40,000 Fijians. The British began importing labor from India, among others, to the sugarcane plantations when the indigenous population had been decimated after all the fighting and disease. It was not until 1970 that Fiji became an independent nation with subsequent power struggles and as late as 2014, the first democratic elections were held in the country.

Today, sugar exports and tourism are the country's most important sources of income. Although the indigenous Fijians are in the majority, Indians are the second largest ethnic group as most of the plantation workers during the colonial era chose to remain in the country after independence. Hindu culture is omnipresent in Fiji, which, for example, has Fijian Hindi as an official language in addition to Fijian, Rotuman and English. The majority of the population is Christian, divided between different types of communities, but Hinduism is practiced by almost 30% of the population and around 7% of the population are Muslim.

As we prepared the boat, we also needed to stock up on food, spare parts and other things that we were missing. Therefore, we sometimes rented a car to get to different places because resources were limited in Vuda. The longest trip was to the east side of the island and the capital Suva. Here we had found a car wash that could also take on carpets as the boat's carpets needed a refresh that we were unable to do ourselves. Happy in our hearts, we set off, with the carpets in the car, on the 200 km long trip that turned out to take almost five hours(!) due to bad roads and, to say the least, exciting traffic. We managed to deliver the carpets in Suva and buy some boat equipment and then drive the 200 km back to the boat. By now it had gotten dark and the driver Christer, who by this point was relatively used to left-hand traffic, was complaining loudly and I had a lot to do with being a rally co-pilot. Employees at the Swedish Vehicle Inspection Service would have cried in dispair if they had seen all the cars we met. The cars that actually had working lights, had the lights pointing in every possible direction, except straight ahead. Christer's growling was because he was constantly blinded by oncoming traffic and could barely see the road. In addition, there were plenty of pedestrians who wanted to hitchhike on the side of the road, so it was a nerve-wracking experience to get through the road. At a red light, a large truck suddenly came up behind us and slammed on the brakes right into the lights in the lane next to ours. The driver looked down at Christer and started revving the engine. It was clear that he intended to get out first when the light turned green. I was surprised to see Christer crouch down and put his foot on the gas pedal, staring blindly at the traffic lights. The challenge was taken! Suddenly it felt like being in the Fast & Furious movies and I sat completely silent and marveled at the manliness. It all ended with us getting away first and the truck catching up at the next red light. It was so (not) exciting… 😊 The next day we repeated the same trip to pick up the freshly washed carpets. However, we made sure to leave early enough so that we would be back before dark.

The presence of the different religions was clearly noticeable when we explored the main island of Viti Levu. Churches, temples and mosques followed one another along the streets. In the city of Lautoka, where we stayed for two weeks in a hotel before we could move into the boat, every morning we could see schoolchildren walking to their respective schools in their school uniforms. Boys and girls were dressed in much the same way with a shirt/blouse and a kilt- or sarong-like skirt, the so-called sulu. The boys’ sulu was often a little longer than the girls’. The colors of the clothes differed depending on which school the children went to. Seeing men dressed in skirts then became an everyday occurrence because most of the people we met, both at the marina and in other public settings, wore sulus and personally I think it’s really stylish.

In the city of Nadi we visited the largest Hindu temple in the southern hemisphere. Here the dress code was strict and when we were going to pay the entrance fee we were asked to put on a sarong that was available for loan to stupid tourists who had no idea how to dress. We were convinced that it was me, who was wearing a dress, who should cover my shoulders and I quickly pulled the sarong over my shoulders before we entered the temple area. The receptionist then came running to us and explained that it was Christer who was not dressed correctly because his shorts were too short. He showed too much of his legs! Of course, I was then forced to take some pictures of a stylishly dressed Christer. Unfortunately, the temple was being renovated, but we still got to see how colorful, almost ostentatious and lavishly decorated it was and how the various Hindu gods were represented in various small chapels. Unfortunately, you were not allowed to take pictures inside the temple, so we could only take pictures of the outside. During the time we visited the temple, several Hindu families came and left offerings and carried out various ceremonies with the help of priests in the temple. The commitment from the priests was a bit uneven. Some carried out the prayer rituals with enthusiasm. Others sat scrolling on their mobile phones and directing “their” guests until it was time for an intervention in the ritual. We left the place with mixed feelings.

After the temple visit we popped into a small local lunch spot to grab some food. The place was full of workers on their lunch break and the service was quick and the food was delicious. We struck up a conversation with some guests who were curious about who we were. When they realised we were from Europe (Sweden was completely unfamiliar to them) they confidently said "Ahh, but then you are also part of the UK!". We tried to explain how that matter was.

On the way back to the marina we had time to take a walk in the island's botanical garden called the "Garden of the Sleeping Giant" named after the mountains that the large garden is located on. Here they specialize in various orchids and many other native trees and flowers. For the first time in a long time, we got to exercise our legs again and walked for several hours along the long paths up and down the mountains through the area and listened to the silence that spread over the landscape. A small, but pleasant sense of Sweden came sneaking in…

One of the most important and perhaps most famous traditional rituals in many parts of Fiji is sevusevu. It is a form of welcoming ceremony and something all visitors are expected to participate in the first time they visit certain villages as a sign of respect and a desire to enter the village. As a guest, you first offer the village chief a bunch of roots of the kava plant. Preferably of the best quality. After the kava is handed over, a ceremony takes place that often involves the preparation of the drink kava (the same name as the plant) from the roots and drinking it according to certain rules. After that, you have the right to participate in the village activities. Unfortunately, we never had time to visit any village where the ritual is performed, but have heard many other sailors talk about it. The consequence of the fact that there are now so many tourists who want to visit these villages is that the price of kava has unfortunately gone up and many village chiefs do not have time for the full ritual but carry out more streamlined versions…

When the boat was almost ready to sail, we sailed a maiden voyage with her to Musket Cove at Malolo Lailai Islands about 15 nautical miles from Vuda marina. On the way there, we were able to try different sail arrangements and try to understand how she behaves in the water. We noticed that Anastacia II is really fast, at least compared to our previous Anastacia. She is also more sensitive in the waves, which means that you have to be on the ball when steering. Some of these differences in characteristics are certainly due to the fact that Anastacia II has a longer waterline, shorter keel and no extra wind rudder that stabilizes but also slows down a bit in the water. In addition, the boat has a folding propeller (a type of feathering propeller) that provides less resistance in the water when sailing. In summary, a positive experience that was not made less pleasant by the fact that we also, for the first time since we started our sailing, saw a whale! Admittedly only for a few seconds but enough for us to see it blow a cascade of water and take in new air before it dived. We think it was a sperm whale and, of course, did not have time to take any pictures but we saw it as a good sign for further sailing! We then lay at a buoy for two nights in Musket cove and took the opportunity to hang out with the British couple Paul and Angie on Ocean Dream II who we had met earlier in French Polynesia. They are on their second round-the-world sailing but will have to call off it a little earlier than planned as their second grandchild is on the way and they want to return to the UK for the birth. They are now planning to sail on to Australia and sell the boat there.

When we sailed back to Vuda Marina on Monday 14 July, we cleared both ourselves and the boat from Fiji and got ready for a four-day sailing to Vanuatu. Upon departure, we were thanked by the marina staff who traditionally always welcome new boats with a song and similarly bid farewell to their guests with a song when they depart. We had a farewell song sung for us and a wreath tied to the boat as a sign of happiness and success on the voyage. We had been at the marina for so long that we had gotten to know several of the staff so it was a little extra emotional on our part. We had flown to Fiji full of hope and four weeks later we were able to leave the country with a, for us, new and ready-to-sail boat.

The sailing to Vanuatu was… sporty… to borrow an expression from other sailors who had recently sailed the same distance. We averaged a speed of between six and seven knots(!) despite one and sometimes two reefs on the mainsail and had very rough seas with a southeasterly wind and southern waves. We both almost got seasick but managed to get used to it and had more stable sailing on day three. The fast travel meant that we would arrive far too early in Port Vila in Vanuatu but we had no desire to slow down so we had to bite the bullet and anchor at the quarantine buoy at two o'clock in the morning on Friday, July 18 and wait for sunrise...

~~~~~~~~~~~~

Hela tiden vi förberedde båten var vi på Fijis huvudö Viti Levu. Fiji är en stor arkipelag bestående av över 300 öar där ca en tredjedel är bebodda. För ca 3000 år sedan tros tidiga melanesier ha befolkat öarna med ursprung i den så kallade lapitakulturen som även polynesier härstammar från. Rent geografiskt räknas Nya Kaledonien, Fiji, Vanuatu, Solomonöarna, Nya Guinea m fl till Melanesien men språk och kultur skiljer sig stort åt mellan öarna.

Holländaren Abel Tasman var den förste europé som kom i kontakt med Fiji. Efter mång blodiga uppror, kristnande och maktstrider mellan olika intressenter där ursprungsbefolkningen kunde säljas som slavar till vita nybyggare blev Fiji till slut en brittisk koloni på 1800-talet. Kort efter övertagande spreds en mässlingsepidemi i landet som dödade över 40 000 fijianer. Britterna började importera arbetskraft från bl a Indien till sockerrörsplantagen då den inhemska befolkningen decimerats efter alla strider och sjukdomar. Först 1970 blev Fiji en självständig nation med efterföljande maktstrider och så sent som 2014 hölls det första demokratiska valet i landet.

Idag utgör export av socker och turismen de viktigaste inkomstkällorna för landet. Även om ursprungsbefolkningen fijianer är i majoritet utgör indier den näst största folkgruppen då de flesta av plantagearbetarna under kolonialtiden valt att stanna kvar i landet efter självständigheten. Den hinduiska kulturen är allestädes närvarande i Fiji som t ex har fiji-hindi som ett officiellt språk förutom fijianska, rotumanska samt engelska. Majoriteten av befolkningen är kristna, fördelade mellan olika typer av samfund men hinduismen utövas av nästan 30% av befolkningen och runt 7% av befolkningen är muslimer.

I takt med att vi iordningsställde båten behövde vi också fylla på med mat, reservdelar och annat som vi saknade. Därför hyrde vi ibland en bil för att ta oss till olika platser eftersom det var begränsat med resurser i Vuda. Den längsta färden gick till östsidan av ön och huvudstaden Suva. Här hade vi hittat ett biltvätteri som också kunde ta sig an mattor då båtens mattor behövde en uppfräschning som vi inte klarade att göra själva. Glada i hågen gav vi oss iväg, med mattorna i bilen, på den 200 km långa färden som visade sig ta nästan fem timmar(!) på grund av dåliga vägar och, minst sagt, spännande trafik. Vi hann med att leverera mattor i Suva och inhandla lite båtprylar och sedan köra de 200 km tillbaka till båten. Nu hade det hunnit mörkna och föraren Christer, som vid det här laget var relativt van vid vänstertrafik, beklagade sig högljutt och jag hade fullt sjå med att vara kartläsare. Anställda på Svensk bilprovning hade gråtit i förtvivlan om de sett alla bilar vi mötte. De bilar som hade fungerande lyktor hade ljus som pekade åt alla möjliga håll, utom rakt fram. Christers grymtanden berodde på att han ideligen bländades av mötande trafik och kunde knappt se vägen. Dessutom var det fullt av gående som ville lifta vid vägkanten så det var en nervpirrande upplevelse att snitsla sig fram på vägen. Vid ett rödljus kom plötsligt en stor lastbil bakom oss och tvärnitade precis vid ljusen i filen intill vår. Föraren tittade ner på Christer och började rusa motorn. Det var tydligt att han tänkte komma ut först när det skulle skifta till grönt. Förvånat såg jag hur Christer kröp ihop med kroppen och satte foten mot gaspedalen, blint stirrande på ljussignalerna. Utmaningen var tagen! Plötsligt kändes som att vara med i Fast & Furious-filmerna och jag satt helt tyst och förundrades över manligheten. Det hela slutade med att vi kom iväg först och att lastbilen kom ikapp vid nästa rödljus. Så spännande var det (inte)… 😊 Nästa dag gjorde vi om samma resa för att hämta de nytvättade mattorna. Då såg vi dock till att åka så pass tidigt så vi skulle hinna tillbaka innan mörkret.

De olika religionernas närvaro märktes tydligt när vi utforskade huvudön Viti Levu. Kyrkor, tempel och moskéer följde på varandra längs gatorna. I staden Lautoka, där vi bott två veckor på hotell innan vi kunde flytta in i båten, kunde vi varje morgon se skolbarnen gå i sina skoluniformer till sina respektive skolor. Killar och tjejer var ungefär likadant klädda med skjorta/blus samt kilt- eller sarongliknande kjol, s.k. sulu. Killarnas sulu var ofta lite längre än tjejernas. Färgerna på kläderna skilde sig åt beroende på vilken skola barnen gick på. Att se män klädda i kjol blev sedan en vardagssak eftersom de flesta vi mötte, både på marinan och i andra offentliga sammanhang, bar sulus och personligen tycker jag att det är riktigt snyggt.
I staden Nadi besökte vi det största hinduiska templet på södra halvklotet. Här var klädkoden strikt och när vi skulle betala entréavgiften blev vi ombedda att ta på en sarong som fanns till utlåning till korkade turister som inte hade koll på hur man bör klä sig. Vi var övertygade om att det var jag, som hade en klänning på mig, som skulle skyla axlarna och jag tog raskt sarongen över axlarna innan vi steg in i tempelområdet. Receptionisten kom då utrusande till oss och förklarade att det var Christer som inte var korrekt klädd eftersom hans shorts var för korta. Han visade för mycket ben! Naturligtvis blev jag därefter tvungen att ta lite bilder på en stiligt klädd Christer. Tyvärr höll templet på att renoveras men vi fick ändå se hur färgglatt, nästan pråligt och överdådigt dekorerat det var och hur de olika hinduiska gudarna var representerade i olika små kapell. Tyvärr fick man inte ta bilder inne i templet så vi kunde bara ta kort på utsidan. Under tiden vi besökte templet kom flera hinduiska familjer och lämnade offergåvor och genomförde olika ceremonier med hjälp av präster i templet. Engagemanget från prästerna var lite ojämnt. Några genomförde böneritualerna med liv och lust. Andra satt och skrollade i sina mobiler och dirigerade ”sina” gäster tills det var dags för en insats i ritualen. Vi lämnade platsen med blandade känslor.

Efter tempelbesöket smet vi in på ett litet lokalt lunchställe för att få i oss lite mat. Stället var fullt med arbetare som hade lunchrast och serveringen var snabb och maten jättegod. Vi kom i samspråk med några gäster som var nyfikna på vilka vi var. När de förstod att vi var från Europa (Sverige var helt obekant för dem) sa de självsäkert "Ahh, men då är ni också del av Storbritannien!". Vi försökte förklara hur det låg till med den saken.

På väg tillbaka till marinan hann vi med en vandring på öns botaniska trädgård som kallas ”Garden of the Sleeping Giant” namngiven efter de berg som den stora trädgården ligger vid. Här har man specialiserat sig på olika orkidéer och många andra inhemska träd och blommor. Vi fick, för första gången på länge, träna våra ben igen och gick i flera timmar längs de långa stigarna upp och ner för bergen genom området och lyssnade till tystnaden som bredde ut sig över landskapet. En liten men trevlig förnimmelse av Sverige kom krypande…

En av de viktigaste och kanske mest kända, traditionella ritualerna i många delar av Fiji är sevusevu. Det är en form av välkomstceremoni och något alla besökare förväntas delta i första gången man besöker vissa byar som tecken på respekt och en önskan om att komma in till byn. Som gäst, erbjuder man först byhövdingen ett knippe rötter av växten kava. Helst av bästa kvalitet. Efter att kavan överlämnats sker en ceremoni som ofta involverar att drycken kava (samma namn som växten) tillreds av rötterna och dricks enligt vissa regler. Därefter har man rätt att delta i byns aktiviteter. Vi hann tyvärr aldrig besöka någon by där ritualen genomförs men har hört många andra seglare berätta om den. Följden av att det nu är så många turister som vill besöka dessa byar är tyvärr att kavapriset har gått upp och många byhövdingar hinner inte med hela ritualen utan genomför mer bantade versioner…

När båten var så gott som segelklar seglade vi en jungfrutur med henne till Musket Cove vid Malolo Lailai Islands ca 15 sjömil från Vuda marina. På vägen dit kunde vi prova olika segelsättningar och försöka förstå hur hon beter sig i vattnet. Vi märkte att Anastacia II är riktigt snabb, i alla fall jämfört med vår tidigare Anastacia. Hon är också mer känslig i vågorna vilket gör att man får vara med på noterna när man styr. En del av dessa skillnader i egenskaper beror säker på Anastacia II har en längre vattenlinje, kortare köl och inget extra vindroder som stabiliserar men också bromsar lite i vattnet. Dessutom har båten en fällbar propeller (typ av feathering propeller) som ger mindre motstånd i vattnet vid segling. Sammanfattningsvis en positiv upplevelse som inte blev mindre trevlig av att vi också, för första gången sedan vi startade vår seglats, fick se en val! Visserligen bara i några sekunder men tillräckligt för att vi kunde se den blåsa en kaskad av vatten och ta in ny luft innan den dök. Vi tror att det var en kaskelot och hann, såklart, inte ta någon bild men vi såg det som ett gott tecken inför fortsatta seglingar! Vi låg sedan vid en boj i två nätter i Musket cove och passade på att umgås med brittiska paret Paul och Angie på Ocean Dream II som vi träffat tidigare i franska Polynesien. De är ute på sin andra jordenrunt-segling men kommer att behöva avbryta den lite tidigare än planerat då deras andra barnbarn är på väg och de vill hem till Storbritannien i samband med födseln. Nu planerar de att segla vidare till Australien och sälja båten där.

När vi seglat tillbaka till Vuda Marina måndagen den 14 juli fick vi klarerat ut både oss och båt från Fiji och gjorde oss klara för fyra dygns segling till Vanuatu. Vid avfärd blev vi avtackade av personalen på marinan som av tradition alltid välkomnar nya båtar med en sång och på samma sätt tar farväl av sina gäster med en sång, när de ger sig av. Vi fick en farväl-sång sjungen för oss och en blomsterkrans bunden på båten som ett tecken för lycka och välgång på seglatsen. Vi hade varit på marinan så länge att vi lärt känna flera av personalen så det blev lite extra känslosamt från vår sida. Vi hade flugit till Fiji fulla av förhoppningar och fyra veckor senare kunde vi lämna landet med en, för oss, ny och segelklar båt.

Seglingen till Vanuatu blev… sportig… för att låna ett uttryck från andra seglare som nyligen seglat samma sträcka. Vi snittade med en fart på mellan sex och sju knop(!) trots ett och ibland två rev på storseglet och hade väldigt gropig sjö med sydostlig vind och sydliga vågor. Både jag och Christer var mycket nära att bli sjösjuka men hann vänja oss och fick stabilare segling dag tre. Den snabba färden gjorde att vi skulle komma fram alldeles för tidigt till Port Vila i Vanuatu men vi hade ingen lust att dra ner på farten så vi fick bita i det sura äpplet och ankra vid karantänbojen klockan två på natten till fredagen den 18 juli och invänta soluppgången…

Sugarcane fields and sugarcane train (narrow gauge). The train is used to transport harvested sugarcane to the mills.
Sockerrörsfält och sockerrörståg (smalspårigt). Tåget används för att transportera skördade sockerrör till kvarnarna.

The Hindu Sri Siva Subramaniya Temple

Garden of the Sleeping Giant

Clothing fashion in Fiji

Musket Cove with Paul and Angie

Farewell Vuda Marina

Anastacia II Walk through. (in Swedish)

Welcome Anastacia II

Malin — Sun, 06 Jul 2025 00:00:00 +0000

It was Alan, the Canadian on Timmies Run, who had contacted us with an offer to buy his boat. The boat is a Beneteau Oceanis 461 (46 feet, 14 m) from 2000. Two feet longer than Anastacia and ten years older. It is the same boat that Alan and Christer spent a whole day in, a few months ago, trying to find the fault with the autopilot that had stopped working. Alan had originally planned to continue to New Zealand with crew member Alena and sell the boat there, but the sales process in NZ would be complicated, so he decided to make the boat ready to sail and sell her in Fiji instead. When we flew to Fiji on June 7, the boat was on land in Vuda Marina and was already treated with antifouling. A Raymarine expert had started troubleshooting the autopilot and after a few days it was discovered that a small cable from the control unit was the problem. When it was replaced, the autopilot worked as it should. Alan wanted the engine, autopilot and all navigation equipment to work before we took over the boat and during the two weeks it took to sort out all the electronics and service the engine we stayed at a cheap hotel in the town of Lautoka and rented a car so we could commute to the marina and fix what was needed on the boat. We also took the opportunity to change the name of the boat from Timmies-Run to Anastacia II. Sailors’ superstition says that a name change signifies bad luck but, since the boat had already changed its name once before it didn't feel so bad 😊. Timmies-Run is a Canadian slang expression for getting coffee at Tim Hortons, a fast food chain focusing on coffee and snacks. A typical Canadian expression but without any connection to us or Sweden. However, we decided to keep the picture of the coffee cup but now as a symbol of Swedish "fika".

Christer, with the help of ChatGPT and other sources, made a proposal for an international boat contract that Alan was happy with and Christer also managed to charm the ladies at the marina expedition into witnessing the signatures. We were now the fourth owner of the boat. We made sure that the boat received a Swedish registration certificate from the Swedish cruising club and Alan deregistered her from Canada. The AIS number and Callsign from Anastacia were transferred to Anastacia II so that we can continue sailing with the same identity as before and Alan was able to deregister what previously applied to Timmies-Run. When all the important repairs were completed, she was launched and is now at a berth in the marina. Alan has traveled back to Canada. While we were working on the boat, Alena had spent the weeks in Fiji improving her surfing technique at one of the many surfing spots on the east side of the island. Big waves often form here, perfect for wave surfing. However, with the disadvantage that the waves do not break against a sandy beach but against a sharp coral reef. It adds an extra dimension of excitement to surfing, where you not only have to master the waves but also have to make sure you land correctly at the end, so as not to get yourself damaged. Alena was quite bruised and had received a few hits that must have taken a toll, but there was no complaining, like the tough girl she is, she just stated that she needed to improve her technique a little more. Now she is in New Zealand ready for new adventures. We hope that this was not the last time we met...

Another two weeks have passed since the boat was launched. In the meantime, we have turned the Anastacia II inside out and gone through all the spaces, washed it clean, inspected it and tried to get to know the boat. We have run over 15 washes in the marina's washing machines and used up several liters of vinegar. At times, the boat has looked like a floating drying rack. Before Alan bought the boat five years ago, she had been sailing in The Great Lakes in Canada. Previous owners had spent a lot of equipment and tools on her. Alan hadn't used everything so we've tried to restore some parts that had been turned off and given away or thrown away things that were no longer needed or were usable. We've come across some gadgets that we had no idea what they could be used for and after a lot of guessing we've finally had to use Google Lens to help. The boat is built in the USA and is therefore adapted for 12 and 110 V respectively. This means purchasing extra adapters and inverters/converters so that we can use certain equipment and stay in marinas in the rest of the world, which uses 220V 😉.

Anastacia II has a huge equipment list with far more features and gadgets than our previous boat. Including a diesel generator and a larger watermaker, davits to hang the dinghy at the stern as well as radar and other navigation equipment that we didn't have before. Alan had installed new consumer batteries and there are substantial solar panels mounted on the davits so power supply at sea will not be a problem.

The disadvantage of so many gadgets and equipment is that all these things cost space, so one of the stern cabins has, for example, been given space for the generator and we use the remaining space as storage room instead. The boat also includes a very nice, foldable bike that also needs space. The generous “bedroom” in the bow means that we only have one double cabin left in the stern, which is significantly smaller than in Anastacia where we had a total of four cabins. Despite the longer boat, the boat feels a little smaller than before. However, Anastacia II is more solidly built in “one piece” and has more real wood in the interior.

For communication, there is both IridiumGo satellite communication and Starlink for Internet. We are not activating the Starlink subscription yet because we will be sailing to countries where it is forbidden to use the equipment and we do not dare to take chances on the argument that we are a “yacht in transit”. In addition, the subscription is relatively expensive and we have managed well in the past with IridiumGo on longer passages and local SIM cards on land. The sails are in good condition even though they are used, but we only have a mainsail and a genoa on board, as well as a spinnaker that we recently had repaired. We do not have any spare sails or storm jib, which feels a bit insubstantial. We also wanted to install a third reef in the mainsail, but the sailmaker had a waiting list for a month of work, so we are postponing that job. What we are perhaps lacking most of all, however, is a wind rudder. We can't really see how we would have been able to mount one on the stern because the davits and solar panels are in the way, so we will be completely dependent on the autopilot for self-steering. If it doesn't work, hand steering is the way to go!

Onboard comfort is good. In the galley there is a three-burner gas stove with a fantastic oven that we have already tried baking bread and muffins in, a microwave, a spacious fridge, a freezer, etc. There are also opportunities for some entertainment on the boat. A (working) TV adorns the wall above the freezer so we can watch movies and Christer managed to get a radio with Bluetooth working so we can play some music. There is both AC and a heater in the boat, which we however, didn't want to test drive. The equipment hasn't been running for at least five years and we need to go through the engines, fans, ventilation pipes, etc. first. That will have to wait until another time.

To our great joy, in the midst of all the chaos with the boat, we were visited by our French friends Milena and Nicolas on Oatneck. The young couple who spent the days with us when our respective boats were at the buoys in Niue during the storm. It must be admitted that the shared experience made us feel an extra emotional bond with the couple. Before they left Niue, they had given us a very personal gift in the form of a small (medicine) capsule containing some words of wisdom written on a neatly rolled piece of paper. They themselves had been given a small jar of such capsules, carefully made by their parents, before their own sailing. The idea of the medicine jar is that, when courage fails, open a small capsule and read the contents as comfort and encouragement. Now we had the honor of receiving one of these capsules and when we opened the little fortune cookie, we found a few lines from the French poet, writer and politician(!) Alphonse de Lamartine: "Le monde est un livre dont chaque jour nous ouvre une page" roughly “the world is a book where every day opens a page for us”. It felt so comforting then, when we sat there and the boat had sunk, to think that each of the days in life provides experiences to learn from and marvel at, and that you never know what awaits when the next page is turned… We still have that little capsule with us and now it has a given place in Anastacia II.

Oatneck has now left the marina and is now on its way to Vanuatu. We believe that we will also soon be ready to set off and do some test sailings in the Fijian archipelago before we also sail on to Vanuatu. First, we need to rent a car again and visit some hardware stores and boat supply stores to buy things we don't have and to stock up on provisions for the sail. Maybe we'll have time to write a few lines in the blog about Fiji, which we've barely had time to explore yet.

~~~~~~~~~~~~

Det var kanadensaren Alan, på Timmies Run, som hade hört av sig till oss med erbjudande om att köpa hans båt. Båten är en Beneteau Oceanis 461 (46 fot, 14 m) från 2000. Två fot längre än Anastacia och tio år äldre. Det är samma båt som Alan och Christer tillbringade en hel dag i, för några månader sedan, för att försöka hitta felet på autopiloten som slutat fungera. Alan hade ursprungligen tänkt fortsätta till Nya Zealand tillsammans med besättningsmedlemmen Alena och sälja båten där men säljprocessen i NZ skulle bli komplicerad så han bestämde sig för att göra båten segelklar och sälja den i Fiji istället. När vi flög till Fiji den 7 juni låg båten på land i Vuda Marina och var redan bottenmålad. En Raymarine-expert hade börjat felsöka autopiloten och efter några dagar uppdagades att en liten kabel från styrenheten var problemet. När den var utbytt fungerade autopiloten som den skulle. Alan ville att motor, autopilot och all navigationsutrustning skulle fungera innan vi tog över båten och under de dryga två veckor det tog att reda ut all elektronik och serva motorn bodde vi på ett billigt hotell i staden Lautoka och hyrde en bil så vi kunde pendla till marinan och fixa med det som behövdes på båten. Vi passade även på att byta namn på båten från Timmies-Run till Anastacia II. Seglarskrock säger att ett namnbyte kan betyda otur men eftersom båten redan hade bytt namn en gång tidigare kändes det inte så farligt 😊. Timmies-Run är ett kanadensiskt slanguttryck för att hämta kaffe på Tim Hortons, en snabbmatskedja med inriktning på kaffe och tilltugg. Ett typiskt kanadensiskt uttryck men utan någon koppling till oss eller Sverige. Vi beslöt dock att behålla bilden på kaffekoppen men nu som en symbol för svenskt ”fika”.

Christer, med hjälp av ChatGPT och andra källor, gjorde ett förslag på internationellt båtkontrakt som Alan var nöjd med och Christer lyckades även charma damerna på marinaexpeditionen till att bevittna signaturerna. Vi var nu fjärde ägare till båten. Vi såg till att båten fick ett svenskt registreringsbevis från svenska kryssarklubben och Alan avregistrerade henne från Kanada. AIS-nummer och Callsign från Anastacia fördes över till Anastacia II så vi kan segla vidare med samma identitet som tidigare och Alan kunde avregistrera det som tidigare gällt för Timmies-Run. När alla viktigare reparationer var klara, sjösattes hon och ligger nu vid bryggan på marinan. Alan har rest tillbaka till Kanada. Under tiden vi arbetat med båten hade Alena tillbringat veckorna i Fiji med att förbättra sin surfteknik på en av de många surfplatserna på öns östsida. Här bildas ofta stora vågor, perfekta för vågsurfing. Dock med den nackdelen att vågorna inte bryts mot en sandstrand utan mot ett vasst korallrev. Det ger en extra spänningsdimension i surfandet, där man inte bara skall bemästra vågorna utan också se till att man landar rätt i slutet, för att inte slå sig fördärvad. Alena var ganska blåslagen och hade fått några törnar som måste ha gjort rejält ont men det hördes inget klagande, som den tuffing hon är, utan hon konstaterade bara att hon behövde förbättra sin teknik lite till. Nu befinner hon sig i Nya Zealand redo för nya äventyr. Vi hoppas att detta inte var sista gången vi träffades…

Sedan båten sjösattes har det gått ytterligare två veckor. Under tiden har vi vänt ut och in på Anastacia II och gått igenom alla utrymmen, tvättat rent, inspekterat och försökt lära känna båten. Vi har kört över 15 tvättar i marinans tvättmaskiner och gjort slut på flera liter ättika. Stundom har båten sett ut som en flytande torkställning. Innan Alan köpte båten för fem år sedan hade hon seglats i The Great Lakes i Kanada. Tidigare ägare hade kostat på henne väldigt mycket utrustning och verktyg. Alan hade inte använt allt så vi har försökt återställa vissa delar som s a s stängts av och givit bort eller slängt sådant som inte längre behövdes eller kunde användas. Vi har stött på några prylar som vi inte haft någon aning om vad de kan användas till och efter mycket gissande har vi till slut fått ta Google Lens till hjälp. Båten är byggd i USA och är därför anpassad för 12 resp. 110 V. Det innebär införskaffande av extra adaptrar och invertrar/konvertrar för att vi skall kunna använda viss utrustning och ligga i marinor i resten av världen, som använder 220V 😉.

Anastacia II har en diger utrustningslista med långt fler finesser och prylar än vår förra båt. Bl a en diselgenerator och en större watermaker, dävertar för att hänga upp dingen i aktern samt radar och annan navigationsutrustning som vi inte hade tidigare. Alan hade satt in nya förbrukningsbatterier och det är rejäla solpaneler monterade på dävertarna så strömförsörjningen till havs skall inte vara några problem.

Nackdelen med så många prylar och utrustning är dock att alla dessa saker kostar i utrymme så ena akterruffen har t ex fått ge plats åt generatorn och vi använder resterande utrymme som stuvutrymme istället. I båten ingår nämligen även en väldigt fin, hopfällbar cykel som också behöver plats. Det generösa ”sovrummet” i fören gör att vi bara har en dubbelhytt kvar i aktern vilket är betydligt mindre än i Anastacia där vi hade totalt fyra hytter. Trots längre båt så känns utrymmet alltså lite mindre än tidigare. Dock är Anastacia II mer gediget byggd i ”ett stycke” och mer riktigt trä i interiören.

För kommunikation finns både IridiumGo satellitkommunikation och Starlink för Internet. Starlinkabonnemanget aktiverar vi inte ännu eftersom vi kommer att segla till länder där det är förbjudet att använda utrustningen och vi vågar inte chansa på argumentet att vi är ”yacht in transit”. Dessutom är abonnemanget relativt dyrt och vi har klarat oss bra tidigare med IridiumGo vid längre passager och lokala SIM-kort i land. Seglen är i gott skick även om de är begagnade men vi har bara ett storsegel och en genua ombord samt en spinnaker som vi nyligen låtit reparera. Vi har inga reservsegel eller stormfock, vilket känns lite klent. Vi hade också velat sätta in ett tredje rev i storseglet men segelmakaren hade en månads väntetid så vi avvaktar med den åtgärden. Det vi dock kanske mest av allt saknar, är ett vindroder. Vi kan inte riktigt se hur det hade gått att montera ett på aktern eftersom dävertar och solpaneler är i vägen så vi kommer att vara helt beroende av autopiloten för självstyrningen. Fungerar inte den är det handstyrning som gäller!

Komforten ombrd är god. I kabyssen finns en trelågig gasspis med fantastiskt bra ugn som vi redan provbakat bröd och muffins i, en mikro, en rymlig kyl, en frys o s v. Dessutom finns möjligheter för lite underhållning i båten. En (fungerande) TV pryder väggen ovanför frysen så vi kan titta på film och Christer lyckades få igång en radio med Bluetooth så vi kan spela lite musik. Det finns både AC och värmare i båten som vi dock inte velat provköra. Utrustningen har inte varit igång på minst fem år och vi behöver gå igenom motorer, fläktar, ventilationsrör etc. innan. Det får vänta till en annan gång.

Till vår stora lycka fick vi, mitt i allt stök med båten, besök av våra franska vänner Milena och Nicolas på Oatneck. Det unga par som genomled dygnen tillsammans med oss när våra respektive båtar låg vid bojarna i Niue under ovädret. Det måste erkännas att den gemensamma upplevelsen gjorde att vi känner ett extra emotionellt band till paret. Innan de reste vidare från Niue hade de givit oss en mycket personlig gåva i form av en liten (medicin)kapsel innehållande några visdomsord skrivna på en prydligt ihoprullad papperslapp. De hade själva fått en liten burk med sådana kapslar, omsorgsfullt gjorda av föräldrarna, inför sin egen seglats. Tanken med medicinburken är att, när modet sviker, öppna en liten kapsel och läsa innehållet som tröst och uppmuntran. Nu hade vi den äran att få en av dessa kapslar och när vi öppnade den lilla lyckokakan fann vi några rader av den franske poeten, författaren och politikern(!) Alphonse de Lamartine: "Le monde est un livre dont chaque jour nous ouvre une page" ungefär ”världen är en bok där varje dag öppnar en sida för oss”. Det kändes så trösterikt då, när vi satt där och båten hade förlist, att tänka att vart och ett av dagarna i livet ger erfarenheter att lära sig av och förundras över, och att man aldrig vet vad som väntar när nästa sida bläddras fram… Den lilla kapseln har vi fortfarande med oss och får nu en given plats i Anastacia II.

Oatneck har nu lämnat marinan och nu är på väg till Vanuatu. Vi tror att vi också snart är redo för att ge oss iväg och göra några provseglingar i den Fijianska arkipelagen innan vi också seglar vidare till Vanuatu. Först behöver vi hyra en bil igen och besöka några järnhandlare och båttillbehörsbutiker för att inhandla sådant vi saknar samt proviantera inför seglatsen. Eventuellt hinner vi skriva några rader i bloggen om Fiji som vi knappt hunnit utforska ännu.

French comfort-pill

Boat name in the changing

Two guys are lifting heavy batteries. Notice the pulled-in bellies!

In the water. At last!

Messy, but work in progress (we promise to take more pictures when everything is done)

What the...?

The quest for a new boat

Malin — Wed, 04 Jun 2025 00:00:00 +0000

Before leaving Niue, we searched the sailboat market and realized that French Polynesia and Tahiti probably had the largest selection at reasonable prices. So, we flew there with a stopover in Auckland, New Zealand. We wanted to be as efficient as possible and had already booked some visits and video tours in advance. During the barely two weeks we lived in Papeete, we managed to look at over 10 different boats. We drove to different ports, took the ferry to Raiatea to look at the boats that were there, and moved from hope to despair. Hope was lit when we saw pictures and read descriptions and watched films of prospective sailboats. However, hope was lost when we visited the boats on site. Many of the pictures and films that the owners and brokers showed were several years old and rarely reflected the condition of the boats. This is not unusual in itself, but the differences here were much greater than we were used to. The concept of “ready to sail!” as stated in most advertisements, should probably be read in the sense that the boat needs at least three months of renovation and overhaul, which increases the cost considerably. We looked at a Hallberg-Rassy 41 from 1978 and an Amel Maramu 46 from 1979, both ketch-rigged (two masts) and “ready to sail”. Both models are known for being robust, where age plays less of a role if they have been looked after properly, but unfortunately, they turned out to be in such a deplorable condition that even a year of renovation work on them would not have been enough to make them ready to sail. In both cases, the owners had a nostalgic image of how the boats once looked and often reminded themselves of all the fantastic and romantic moments they had on their sailing trips. Many sailors come to French Polynesia to spend the winter and end up staying. Then the owners are forced to pay the boat VAT to stay and the boat becomes “Papeetisised”. Sailing is then more about shorter trips between the islands and the boat becomes more of a live aboard- boat and maintenance is therefore secondary... Often there were many spare parts and tools on the boats (to our delight!) where the owners had brilliant renovation plans that unfortunately never came to realization. When we then visited the boats, we could see that the boats, spare parts and tools were now in less operational condition...

We still put a bid on a Jeanneau Sun Odyssey 39 DS from 2007 (unvisited) that was in Bora Bora. The boat was in good condition and was very similar to the Anastacia, although a little smaller and with a so-called "deck-saloon". Unfortunately, the owner asked for a lot more than we could give for it so we did not go ahead with the purchase. We also looked at a Jeanneau Sun Odyssey 40 from 1999 that looked really promising at a good price until we discovered that the entire teak deck was perforated with thousands of small screws right into the hull. On a boat we visited, the owner had some odd solutions to everyday problems on board. For example, he had installed a washing machine on the boat where the water from the machine was not led out from the boat but went straight down into a compartment under the floor just above the keel of the boat. When the water almost reached the floor (which had begun to swell from the moisture), he simply scooped it out with a bucket. He didn't think a bilge pump was needed for the purpose. He knew exactly when it was time to scoop after different wash programs!

We were finally close to buying a Dufour 43 Classic from 1999 where we spent almost two hours going through the boat and bombarding the poor owner with questions. There were many things that needed fixing on the boat but nothing that was remarkably difficult and there was good bargaining power on the price. Just when we had decided to submit an offer with the condition that we would also be allowed to inspect the boat after a haul-out, we were contacted by a friend who needs to sell his boatskipper, The same boat we sailed with between Aitutaki and Niue. Now the boat is on land in Fiji for a refit and will hopefully be ready next week and "ready to sail" for real! Unlike the other boats we have looked at, this boat is basically fully equipped for long passages. The offer was too good not to be taken seriously so now we have turned down more boat-visits in French Polynesia and have instead booked flights to Fiji. If everything is going according to plan, we will be able to continue our adventure with "Anastacia II" 🙂 and we have not lost any time from what we had planned from the beginning.

The contribution that friends and family have gratefully collected for us will go to the purchase of the boat. Even if the budget is a little tighter, we will be able to complete our round-the-world voyage!

~~~~~~~~~~~~

Innan vi lämnade Niue sökte vi igenom segelbåtsmarknaden och insåg att Franska Polynesien och Tahiti troligen hade störst utbud till rimliga priser. Vi tog därför flyget dit med mellanlandning i Auckland, Nya Zealand. Vi ville vara så effektiva som möjligt och hade redan bokat några visningar och videogenomgångar i förväg. Under de knappa två veckor vi bodde i Papeete hann vi titta på över 10 olika båtar. Vi körde till olika hamnar, tog färjan till Raiatea för att titta på de båtar som låg där och pendlade mellan hopp och förtvivlan. Hoppet tändes när vi såg bilder och läste beskrivningar och tittade på filmer på presumtiva segelbåtar. Hoppet släcktes dock när vi besökte båtarna på plats. Många bilder och filmer som ägare och mäklare visade upp, var flera år gamla och speglade sällan vilket skick båtarna egentligen var i. Det är i och för sig inget ovanligt men skillnaderna här var mycket större än vad vi var vana vid. Begreppet ”ready to sail!” som det stod i de flesta annonserna skulle nog läsas som att båten behöver minst tre⁹ månaders renovering och översyn vilket ökar kostnaden betydligt. Bl a tittade vi på en Hallberg-Rassy 41 från 1978 och en Amel Maramu 46 från 1979, båda ketchriggade (två master) och ”ready to sail”. Båda modellerna är kända för att vara robusta, där åldern spelar mindre betydelse om de har skötts på rätt sätt, men tyvärr visade de sig vara i så bedrövligt skick att inte ens ett års renoveringsarbete med dem hade räckt för att göra dem segelklara. I bägge fallen hade ägarna en nostalgisk bild av hur båtarna sett ut en gång i tiden och påminde sig ofta om alla fantastiska och romantiska stunder de haft på sina seglatser. Till Franska Polynesien kommer många seglare som s a s övervintrar och till slut stannar kvar. Då blir ägarna tvungna att betala båtmomsen för att få stanna och båten blir ”Papeetisised”. Att segla handlar då mer om kortare turer mellan öarna och båten blir mer av en bo-båt och underhållet därför underordnat… Ofta ingick det många reservdelar och verktyg på båtarna (till vår förtjusning!) där ägarna haft strålande renoveringsplaner som tyvärr aldrig blivit av. När vi sedan besökte båtarna kunde vi konstatera att båtarna, reservdelarna och verktygen numera var i mindre användbart skick…

Vi la ändå ett bud på en Jeanneau Sun Odyssey 39 DS från 2007 (osedd) som låg i Bora Bora. Båten var i bra skick och var väldigt lik Anastacia fast lite mindre och med så kallad ”deck-saloon”. Tyvärr begärde ägaren en bra bit mer än vad vi kunde ge för den så vi gick inte vidare med köpet. Vi tittade också på en Jeanneau Sun Odyssey 40 från 1999 som såg riktigt lovande ut till ett bra pris tills vi upptäckte att hela teakdäcket var perforerat med tusental små skruvar rätt in i skrovet. På en båt vi besökte hade ägaren lite udda lösningar på vardagsproblemen ombord. Bl a hade han installerat en tvättmaskin på båten där tvättvattnet inte leddes ut utan gick rätt ner i ett fack under golvet strax ovanför kölsvinet på båten. När vattnet nästan nådde golvet (som börjat svälla av fukten) öste han helt sonika ut det med en hink. Någon länspump tyckte han inte behövdes för ändamålet. Han visste ju precis när det var dags att ösa efter olika tvättprogram!

Vi var till slut nära att köpa en Dufour 43 Classic från 1999 där vi ägnat nästan två timmar med att gå igenom båten och bombarderat den stackars ägaren med frågor. Det var många saker som behövde fixas på båten men inget som var anmärkningsvärt svårt och det fanns god prutmån på priset. Precis när vi bestämt oss för att lämna ett bud med villkoret att också få inspektera båten efter upptagning på land, blev vi kontaktade av en vän som vill sälja sin båt. Samma båt vi seglat tillsammans med mellan Aitutaki och Niue. Båten ligger på land i Fiji för genomgång och blir förhoppningvis klar under nästa vecka och är ”ready to sail” på riktigt! Till skillnad från de andra båtarna vi tittat på är den här båten i princip fullt utrustad för långa passager. Erbjudandet var för bra för att inte tas på allvar så nu har vi tackat nej till fler visningar i Franska Polynesien och har istället bokat flyg till Fiji. Om allt går enligt plan kan vi fortsätta vårt äventyr och har inte heller förlorat någon tid mot det vi hade planerat från början.

Det bidrag som vänner och familj tacksamt har samlat ihop för oss, går till båtköpet. Även om budgeten blir lite tightare så kommer vi att kunna slutföra vår jordenruntsegling!

Some of the boats we have been looking at (yacht broker's pictures)

“The Rock” and the end of Anastacia

Malin — Thu, 22 May 2025 00:00:00 +0000

After staying on Niue for a little over a week, it was time to set off for Tonga and we waited for the next weather window. We were now several boats following weather forecasts and some were in contact with meteorologists specializing in marine weather for help as we were unsure how the weather systems that prevailed further west would develop. A low-pressure system with thunderstorms had formed to the west of Tonga on its way east and it was unclear how fast it would move and what direction it would take. We had hoped to leave the island on Friday 9 May but in the end we all chose to stay on Niue as it was not possible to determine whether the low-pressure would go north or south of the island and we did not want to risk encountering it on the way to Tonga. Especially not considering the thunderstorms. None of us had boats that fast... So far, the prevailing trade winds and waves were from the east, so we were well protected at our buoys on the west side of the island, but if the low-pressure were to take a southerly direction, we would suddenly get wind from the west, which is very unusual at this time of year on Niue. As time went on, however, more weather forecasts pointed to this particular scenario and we discussed different strategies for coping with the approaching weather without taking too many risks. Seeking shelter on the east side was a possibility but also associated with some danger as the forecasts were so uncertain and that side of the island was already exposed to high easterly waves. The island is not so high that it provides good protection from the wind and it always takes a long time before the waves follow a change in wind, risking getting a wind with the opposite wave direction for several hours. There were also no anchoring options on the east side and the charts were not entirely reliable because the depth has not been measured all the way to the reef. Everyone prepared their boats by tying up additional moorings at the buoys with several long storm lines and lashing sails, etc. The buoys were new and in very good condition so we weren't too worried that they wouldn't hold. In addition, the low-pressure system would move quite quickly past the island, Sunday to Monday and there wouldn't be any storm winds (about 50 knots). We therefore didn't expect any dangerously big waves to whip up from the west. We were actually more worried about the wind and possible lightning.

The young French couple on the S/V Oatneck went ashore on Saturday to avoid having to wait out the low-pressure system on the boat. We had, from the beginning, planned to stay on Anastacia but, took it safe before the uncertain, and instead chose to go ashore on Sunday morning and sleep one night in the same place as the French couple. Two of the boats that remained at the buoys chose to go to the east side of the island. The third boat remained but later announced that it had become rollier than expected at the buoy and so unpleasant that they also cast off. The wind speed at that time was around 25 knots and it was no longer possible for us on land to get to our boats. The sea was too rough in and around the harbor where the reef is shallower. However, the westerly waves were manageable for Anastacia and Oatneck and they moved, facing the waves as they should at their buoys. Unfortunately, the weather forecast was later changed to say that the wind would only subside during the night to Tuesday. During Monday it continued to blow with about the same strength as before but there were now strong gusts and the wave height at the reef was estimated to be around 3-4 m. However, there was never any thunderstorm. The last time we checked at our boats was at 3 p.m. At 4-5 pm the wind strength increased further while the wind began to turn to the southwest and during the half hour that it lasted, Anastacia's mooring lines snapped and she was wrecked. The police came to us shortly afterwards and wanted to make sure that we were safe and that no one else was on board either boat. Nothing more could be done at that time.

While we had been ashore and waiting for the low-pressure to pass, we tried to keep our spirits up, together with Milena and Nicolas from S/V Oatenec. We checked on the boats at regular intervals and it was a good support not to have to be alone with the agony. However, we were, despite everything, pretty sure that everything would go well until Monday afternoon. When the wind strength suddenly increased and our boat tore from the mooring, it became much worse mentally for both us and our friends. During the night of Tuesday, we could only lie listening to the wind and hoping that their boat would withstand the waves. It was a great relief for all of us to see Oatenec at her buoy on Tuesday morning. It was worse with Anastacia, which had now completely broken up against the reef and the rocks of the island during the night.

During Tuesday the wind gradually died down and a little later the other boats appeared from the east side. When we all met later the other crews told how they had been “patrolling” back and forth behind the island, trying to avoid the areas that were not mapped on the charts and trying to stay away from each other at night so that they did not collide by mistake. It had It had been a tough 48 hours for them too, with a lot of motoring when it was difficult to set suitable sails. However, everything had gone well and everyone was relieved but also very sad on our behalf. A piece of good news in the midst of all the misery was that the autopilot on Timmies Run suddenly and for some inexplicable reason decided to work, along with other electronics that had also previously given up. It had made it a lot easier for the crew to finally not have to steer manually during the two days.

Of the two boats that remained, it is difficult to know which was decisive for Anastacia to sink while Oatenek endured. There were probably several factors that interacted. The buoy Anastacia was moored at, was closer to the island than the neighboring boat. We later also learned that one of the buoy’s concrete blocks had moved a little closer to the reef. She was therefore in shallower water and the waves broke more in front of her when the wind increased. Another contributing factor may have been that she was slightly heavier than Oatenek. Two of the three mooring lines we used to moor her were strong storm lines with both chafing protection and built-in shock absorbers and we had laid them out about 10 m away from the buoy which in turn also had “slack” to the buoy’s blocks. There were never any storm winds so they should have been able to handle the pressure but since the wind lasted longer than expected the waves probably became too high and when the wind slowly changed direction the boat may have heeled over into the waves. But that is just speculation. It is easy to conclude in retrospect that we should have made it to the east side of the island on Sunday but we really didn’t think it would be necessary and at the same time we were unsure of what the conditions on that side of the island would be like. It is of course a lesson to learn from that weather forecasts are uncertain until the last moment and you have to take that into account. At the same time, in the midst of all this chaos, we were grateful that we were unharmed and still had each other.

When we looked at the remains of Anastacia on Tuesday morning, we could only see that what had been our home for two years was literally in ruins, washed ashore and far out on the reef. It was difficult and so incredibly sad to see and for a long time we had difficulty approaching the place and seeing all our private belongings so scattered and destroyed. The reef is razor sharp and the rock so hard that most of it had been torn to pieces. Now we understand why Niue is nicknamed “The rock”!

We have been met with a lot of warmth and understanding and have received help from both our sailing friends and the islanders as well as several business owners. Not least, the Niue Yacht Club has contributed to our being able to buy some clothes and hygiene items and helped us with accommodation together with Kololi's Motel. Although there are few things that are still intact, we hope that they can be of some use on the island. We know that some items have already found a new home. Our dinghy, that had been on land, has been donated to those who will work on restoring the reefs. Salvage of the wreck and everything that has been scattered is being handled by the Maritime Division of Niue Transport Authority's Department with the help of various actors. Our insurance company has confirmed that they will cover the costs of wreck removal, environmental actions and as well as final disposal, which is a relief, even though we realize that there is a lot of work involved before the reef is restored. It should also be said that we received many questions and several who suggested that we should have stayed on the boat and sailed around the island when the low-pressure system came, and that is absolutely true, but the situation was also difficult to assess and the safest strategy was not obvious.

While we were on the island after the accident, we had the privilege to participate in a headstone unveiling ceremony for a deceased relative of the family that stayed at the motel with us. It was a very warm and beautiful experience where several relatives from near and far had gathered to unveil the gravestone of a relative who died in the midst of the corona epidemic. Parts of the family live in Niue and parts in New Zealand, so it has been difficult for them to arrange this occasion. Now it has finally happened and the beautiful headstone that they arranged, as well as the ceremony, breathed both love and humor, spiced with little anecdotes about the deceased. As in many other places in Polynesia, deceased relatives are often buried in the family’s property. This way, it is easier to keep the memory of the deceased alive and they continue to be a natural part of the family. It was touching to be part of so much human warmth and meant a lot to us. It helped us to gain perspective on what had happened and to be grateful for what we still had. After the ceremony, we were treated to such a large buffet at the motel that we could not possibly manage to taste all the delicious dishes. Thank you very much for letting us be a part of this!

It has now been almost two weeks since the accident and we are experiencing how we think in terms of the time before and after Anastacia. The time that has passed since the accident has felt like an eternity but it has been useful to process what has happened. We do not feel we are done with sailing and it seems that the insurance company will compensate us for the boat itself but not all the equipment we had on it. If that happens, we will try to find a new boat that works with our, now a tighter budget, so we can continue our adventure. Here we would like to especially thank family and friends for supporting us so that we can hopefully continue sailing.

Soon we will leave Niue and head back to Tahiti where there are several sailboats for sale…

~~~~~~~~~~~~

När vi stannat på Niue i lite drygt en vecka var det dags att ge sig av mot Tonga och vi väntade på nästa lämpliga väderfönster. Vi var nu flera båtar som följde väderprognoser och några hade kontakt med meteorologer specialiserade på sjöväder för att få hjälp eftersom vi var osäkra på hur de olika vädersystemen som rådde längre västerut skulle utvecklas. Ett lågtryck med åskoväder hade bildats väster om Tonga på väg österut och det var oklart hur snabbt det skulle röra sig och vilken riktning det skulle ta. Vi hade hoppats kunna lämna ön fredagen den 9 maj men till slut valde samtliga att stanna på Niue eftersom det inte gick att avgöra om lågtrycket skulle gå norr eller söder om ön och vi ville inte riskera att möta det på vägen till Tonga. Särskilt inte med tanke på åskan. Så snabba båtar hade ingen av oss... Än så länge rådde passadvind och vågor från öster så vi låg väl skyddade vid våra bojar på västsidan ön men om lågtrycket skulle ta en sydlig riktning skulle vi plötsligt få vind från väster vilket är väldigt ovanligt så här års på Niue. Ju längre tiden gick pekade fler vädermodeller dock för just detta scenario och vi diskuterade olika strategier för att klara det annalkande vädret utan att ta för stora risker. Att söka skydd på östsidan var en möjlighet men också förenat med viss fara eftersom prognoserna var så osäkra och den sidan av ön var redan utsatt för höga östliga vågor. Ön är inte så hög att den ger skydd för vinden och det dröjer alltid länge innan vågorna följer en vindförändring så man riskerade att få en vind med motsatt vågriktning under flera timmar. Det fanns heller inga ankringsmöjligheter på östsidan och sjökorten var inte helt tillförlitliga då det inte är djupmätt ända fram till revet. Alla förberedde sina båtar genom ytterligare tampar vid bojarna med flera långa stormlinor och surra segel m m. Bojarna var nya och i mycket gott skick så vi var inte så oroliga för att de inte skulle hålla. Dessutom skulle lågtrycket röra sig ganska snabbt förbi ön, söndag till måndag och det skulle inte bli stormvindar (motsvarande ca 50 knop). Vi räknade därför inte med att det skulle hinna piska upp några större vågor västerifrån. Vi var egentligen mer oroliga för vinden och ev. blixtnedslag.

Det unga franska paret på S/V Oatneck gick iland på lördagen för att slippa vänta ut ovädret på båten. Vi hade, från början, tänkt vara kvar på Anastacia men, tog det säkra före det osäkra, och valde istället att gå i land på söndagsmorgonen och sova en natt på samma ställe som det franska paret. Två av båtarna som låg kvar vid bojarna valde att ta sig till östsidan av ön. Den tredje båten låg kvar men meddelade senare att det blivit ”rulligare” än förväntat vid bojplatsen och så pass otrevligt att de också kastade loss. Vindstyrkan var vid det tillfället runt 25 knop och vid den tidpunkten var det inte längre möjligt för oss på land att ta oss till våra båtar. Sjön var för orolig i och runt hamnen där revet ligger grundare. De vågor som kom västerifrån var dock hanterliga för Anastacia och Oatneck och de rörde sig mot vågorna som de skulle vid sina bojar. Väderprognoserna ändrades tyvärr senare till att vinden skulle avta först under natten till tisdag. Under måndagen fortsatte det att blåsa med ungefär samma styrka som tidigare men det kom nu starka byar och våghöjden vid revet låg uppskattningsvis runt 3-4 m. Något åskväder blev det dock aldrig. Sista gången vi tittade till våra båtar var vid 15-tiden. Vid 16-17-tiden ökade vindstyrkan ytterligare samtidigt som vinden började vrida mot sydväst och under den cirka halvtimme som det varade, brast Anastacias förtöjningslinor och hon förliste. Polisen kom till oss strax efteråt och ville försäkra sig om att vi var i säkerhet och att ingen mer fanns ombord på någon av båtarna. Något mer kunde inte göras då.

Under tiden vi hade varit i land och väntat på att ovädret skulle dra förbi försökte vi hålla modet uppe, tillsammans med Milena och Nicolas från S/V Oatenec. Vi tittade till båtarna med jämna mellanrum och det var ett gott stöd att inte behöva vara ensamma med våndan. Vi var dock, trots allt, ganska säkra på att allt skulle gå bra ända fram till måndagseftermiddagen. När sedan vindstyrkan plötsligt ökade och vår båt slet sig blev det psykiskt mycket värre både för oss och våra vänner. Under natten till tisdagen kunde vi bara ligga och lyssna på vinden utanför och hoppas att deras båt skulle stå emot vågorna. Det var en stor lättnad för oss alla att se Oatenec vid sin boj på tisdagsmorgonen. Värre var det med Anastacia som nu helt slagits sönder mot revet och öns klippor under natten.

Under tisdagen avtog vinden så småningom och lite senare dök de övriga båtarna upp från östsidan. När vi senare träffades allihop berättade de andra besättningarna hur de ”patrullerat” fram och tillbaka bakom ön och försökt undvika de områden som inte var kartlagda på sjökorten samt försökt hålla sig borta från varandra på nätterna så de inte kolliderade av misstag. Det hade varit tuffa 48 timmar för dem också, med mycket motorkörning då det var svårt att sätta vettiga segel. Allt hade dock gått bra och alla var lättade men också bedrövade för vår skull. En glädjande nyhet mitt i allt elände var att autopiloten på Timmies Run plötsligt och av oförklarlig anledning bestämt sig för att fungera, tillsammans med annan elektronik som också tidigare givit upp. Det hade underlättat en hel del för besättningen att äntligen slippa styra manuellt under de två dygnen.

Av de två båtar som legat kvar är det svårt att veta vad som var avgörande för att Anastacia förliste medan Oatenek klarade sig. Troligen var det flera faktorer som samverkade. Bojen Anastacia låg förtöjd vid, låg närmare ön än grannbåten. Vi fick senare också veta att en av bojstenarna hade flyttat sig lite närmare revet. Hon låg alltså på lite grundare vatten och vågorna bröt mer framför henne när vindökningen kom. En annan bidragande faktor kan ha varit att hon var något tyngre än Oatenek. Två av de tre tampar vi förtöjt henne med var riktiga stormlinor med både skavskydd och inbyggd ryckdämpare och vi hade lagt ut dem med ca 10 m avstånd till bojen som i sin tur också hade ”slack” till bojstenarna. Det blåste aldrig stormvindar så de borde ha klarat pressen men eftersom blåsten varade längre än förväntat blev vågorna antagligen för svåra och när vinden sakta bytte riktning sig kan båten ha fått slagsida mot vågorna. Men, det är bara spekulationer. Det är lätt att i efterhand konstatera att vi borde tagit oss till östra sidan av ön på söndagen men vi trodde verkligen inte att det skulle behövas samtidigt som vi var osäkra på hur förhållandena på den sidan av ön skulle bli. Det är såklart en lärdom att ta med sig att väderprognoser är osäkra in i det sista och man måste ta höjd för det. Samtidigt, mitt i allt detta kaos som rådde, kände vi tacksamma för att vi var oskadda och fortfarande hade varandra.

När vi tittade på resterna av Anastacia på tisdagsmorgonen så kunde vi bara konstatera att det som varit vårt hem sedan två år tillbaka bokstavligen låg i spillror, uppspolat på land och långt ut på revet. Det var svårt och så oerhört ledsamt att se och vi hade länge svårt att närma oss platsen och se alla våra privata saker så fullständigt utspridda och förstörda. Revet är sylvasst och berget så hårt att det mesta slitits i småbitar. Nu förstår vi varför Niue har smeknamnet ”The rock”!

Vi har mötts av mycket värme och förståelse och fått hjälp av både våra seglarvänner och öborna liksom flera näringsidkare. Inte minst har Niues Yacht Club bidragit till att vi kunnat handla lite kläder och hygienartiklar samt hjälpt oss med logi tillsammans med Kololi's Motel. Även om det är få saker som fortfarande är intakta hoppas vi att de kan komma till någon nytta på ön. Vissa prylar vet vi redan har fått ett nytt hem. Vår dinge som legat på land är skänkt till dem som skall arbeta med restaurering av reven. Bärgning av vraket och allt som spridits ut sköts av Niues transportmyndighet avdelning för maritima frågor med hjälp av olika aktörer. Vårt försäkringsbolag har bekräftat att de kommer att täcka kostnaderna för bärgning och omhändertagande av båtresterna liksom återställning av miljön efter förlisningen vilket är en lättnad, även om vi inser att det återstår mycket arbete innan revet är återställt. Det skall också sägas att vi fått många frågor och flera som antytt att vi borde varit kvar på båten och seglat runt ön när ovädret kom och det är ju helt sant men situationen var också svårbedömd och den säkraste strategin var inte självklar.

Under tiden vi varit på ön efter olyckan hade vi privilegiet att delta i en avtäckningsceremoni efter en avliden släkting till den familj som bott på motellet tillsammans med oss. Det var en mycket varm och fin upplevelse där flera släktingar från när och fjärran hade samlats för att avtäcka gravstenen till en släkting som avled mitt under coronaepidemin. Delar av familjen bor på Niue och delar på Nya Zealand så det har varit kämpigt för dem att ordna med detta tillfälle. Nu blev det äntligen av och den vackra gravvården som de ordnat liksom ceremonin andades både kärlek och humor kryddad med små anekdoter om den avlidna. Som på många andra platser i Polynesien så begravs avlidna släktingar ofta på släktens tomt. På så sätt håller man lättare minnet levande av de avlidna och de fortsätter att vara en naturlig del av familjen. Det var rörande att vara med om så mycket mänsklig värme och betydde mycket för oss. Det hjälpte oss att få perspektiv på det som hänt och vara tacksamma för det vi ändå fortfarande hade kvar. Efter ceremonin bjöds vi på en så stor buffé på motellet att vi omöjligen kunde klara av att smaka på alla goda rätter. Stort tack för att vi fick vara med om detta!

Det har nu snart gått två veckor efter olyckan och vi upplever hur vi tänker i banor av tiden före respektive efter Anastacia. Tiden som gått efter olyckan har känts som en evighet men det har varit nyttigt att få bearbeta det som hänt. Vi känner oss inte färdiga med seglingen och det verkar som att försäkringsbolaget kommer att ersätta oss för själva båten men inte all utrustning vi hade på den. Blir det så kommer vi att försöka hitta en ny båt som fungerar med vår, numera lite tightare budget, så vi kan fortsätta vårt äventyr, Här vill vi speciellt tacka släkt och vänner för att de ställt upp för oss så att vi förhoppningsvis kan fortsätta segla.

Niue

Malin — Fri, 16 May 2025 00:00:00 +0000

Large parts of this post were written before the low-pressure system swept over Niue and took Anastacia with it. To exclude all the good things we had experienced during our stay on the island and only write about the accident, would not do Niue justice. A new post about what happened to the boat and our plans for the future will therefore come a little later, when everything is sorted out and we are able to leave the island.

The crossing to Niue went well for us. We had waves up to four meters high and a strong trade wind from the east. However, the wave period was long and the waves did not break so Anastacia still bobbed nicely on the water, despite the roller coaster feeling...🫤 The wind rudder did most of the work with the steering with minor adjustments from the person sitting at the helm when the gales became too strong. It was much tougher for the buddy boat Timmies Run with Canadian captain Alan and Russian crew member Alena on board. The electronics on their boat worked poorly or not at all and the faults could not be fixed in Aiututake. The boat basically only had a working chart plotter and a VHF radio. They sent AIS signals at certain intervals but could not receive AIS signals and, worst of all, their autopilot refused to work. They had to steer manually during the (almost) five days that the voyage took and in the prevailing conditions they could not leave the helm, even for a short while. Alan and Alena had three hours shifts where the nights were the worst as they could not see the waves and were forced to try to keep their course via compass and plotter. To top it all off, there was no moon so the sky was pitch black at night. We could only imagine how difficult it was for them and tried to stay as close as possible so that we always had the boat in sight and gave them the opportunity to steer by our lanterns at night. It was easier said than done as the high waves often obscured the light from Anastacia's side and stern lanterns. Often, they couldn't see us at all... We marked their position on our plotter as soon as their AIS transmitted and, as usual, we wrote down our own position at regular intervals.

Timmies Run had some gybes that tore their mainsail despite the fact that they had set up the preventer and at one point the whisker pole fell off and the ropes got tangled in the propeller. Alan then decided to put on his snorkel gear and jumped into the water while the boat was lying along the waves with all the sails down. He managed to cut the propeller free and get back on the boat. An incredible feat that could have ended really badly in the high waves! Before he set out on his attempt, we asked him to make sure Alena could handle the radio in case something went wrong... In the meantime, all we could do was circle around them and keep our fingers crossed that everything would go well. Luckily, Alan is a very experienced sailor and Alena is a real tough lady, despite her young age. They also managed this setback with skillfulness! For us, the sailing was also a good practice in adjusting the boat's speed. It turned out to be more difficult than we thought. We tried different sail settings but still had difficulty keeping their speed.

The relief was of course enormous on both boats when the silhouette of Niue emerged in the darkness on the last night and we were finally able to dock at our buoys on the west side of the island. For a while we were the only boats there but later Valentin also joined with Jürgen and Heike onboard who left a day after us from Aiututake. After everyone had rested, Christer and Alan spent a few hours going up and down almost all the cables and equipment on Timmies Run and measuring everywhere to try to identify the fault and at least be able to get the autopilot working again but unfortunately there was something wrong with the main unit itself. The islands of Niue and Tonga are too small with too few resources to be able to order and replace equipment so Alan expects to be able to get help in Fiji.

Niue rises like a pancake out of the water and is at its highest just over 60 m above sea level. It is a coral island and has no lagoon but only a narrow reef around the island that ends steeply into the sea and already a few hundred meters out from the island the depth is over 1000 m! It is still somewhat unclear how and when the island was formed but geologists believe that the island was formed around 1.6 million – 10,000 is then through volcanic activity where the volcano cooled, eroded but then slowly built up with coral reefs, much like an atoll and where tectonic activity and different periods of sea changes of the volcano as the rest of the water level. Therefore, Niue's geology is extra interesting with high levels of iron and aluminum oxides and mercury. In addition, high levels of natural radioactivity! 😮 The island has no sandy beaches but a fantastic coastline with lots of deep cracks and caves. Just like the Cook Islands, Niue was populated by Polynesians and today belongs to New Zealand with relatively large autonomy and is considered a representative democracy but without parties! A form of government that we have not heard of before but which seemswork in countries with small populations. Here, just like on Aitutake, the New Zealand dollar and left-hand traffic apply.

Niue has around 1700 inhabitants with a large diaspora where many live and work in New Zealand and Australia and come home a few times a year. They speak both English and a variant of Maori/Polynesian. Everyone we have met has been wonderfully welcoming and there is a relaxed atmosphere where everyone greets each other and wherever you go you are met with smiles and curious questions. If you walk by the roadside, you are immediately offered a lift. In the capital Alofi, where the small warf is also located, there is most of the service in the form of cafes, restaurants, a market place and shops. However, the largest shopping center is at the airport. Niue is the first entire country to be designated an “International Dark Sky Sanctuary” so stargazing is also a nice activity to do.

The wharf in Alofi is a high concrete pier with stairs down to the water. The waves, the reef and the tidal differences make it difficult to arrange floating docks, so if you want to get to the island from the sea, the only option is to use the small crane in the harbor and lift the dinghy onto the dock. A funny device that worked great! The important thing is to make sure to leave the lifting hook behind so that it hangs at the right height, ready for the next boat to hook in.

A small and a bit sad connection to Sweden: Niue lost its top-level domain .nu in the 1990s in an agreement with the American businessman Bill Semich who wanted to control the domain in exchange for free unlimited access to the internet in Niue. Too late, the small island nation discovered that they had lost a lot on the deal that had brought in big money for Bill's company when Scandinavian (mainly Swedish) companies paid to be able to use .nu (means “now” in Swedish) in their web addresses. Nowadays, the operation and maintenance of the top-level domains .se and .nu are handled by the Swedish Internet Foundation and Niue is in an unequal legal battle against the Internet Foundation to regain its top-level domain and receive compensation for many years of lost revenue. Please see a GP article on the topic from 2024 (Swedish): https://www.gp.se/nyheter/nyhetsanalys/soderhavso-kan-inte-stamma-svenska-internetstiftelsen.94cc031c-63b8-4ce5-8f55-81cd4456638f

We rented a small motorbike and went around the island and visited several beautiful places. Mainly on the west side where erosion and constant waves have created fantastic formations in the rock. We walked small paths down to the water's edge and admired the small pools and hollows that have formed over millennia and are characteristic of the island.

In addition to drinking coffee and a little girl talk, we, three ladies from Anastacia, Timmies Run and Valentin, were also able to engage in some cultural activities. We visited the Niue Council of Women and learned some basics of the art of weaving baskets. Older and very patient women took us on. We had a nice and very moving time with these ladies who encouraged us novices and showed us their ancient craft and, after an hour or so, we left proudly with our own handmade, braided coasters. It felt just like when you came home with something you made in crafts when you were at school😁

After a little over a week on Niue it was time to plan our departure for Tonga. Another sailboat, S/V Oatneck with the young French couple Milena and Nicolas on board, joined our small fleet. They were also going on to Tonga and we discussed a possible date for departure. The weather forecast predicted unstable weather and a low pressure system was starting to form far to the west…

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Stora delar av detta inlägg skrevs innan lågtrycket svepte över Niue och tog Anastacia med sig. Att utesluta allt fint vi varit med om under vår vistelse på ön, och bara skriva om olyckan, skulle inte göra Niue rättvisa. Ett nytt inlägg om vad som hände båten och våra planer för framtiden kommer därför lite senare, när allt rett ut sig och vi kan lämna ön.

Överfarten till Niue gick bra för vår del. Vi hade upp till fyra meter höga vågor och stark passadvind österifrån. Det var dock långt mellan vågorna och de bröt inte så Anastacia guppade ändå fint på vattnet, trots berg- och dalbanakänslan…🫤 Vindrodret gjorde det mesta av arbetet med styrningen med mindre justeringar från den som satt vid rodret när byarna blev för starka. Mycket tuffare var det för kompisbåten Timmies Run med kanadensiske kaptenen Alan och ryska besättningsmedlemmen Alena ombord. Elektroniken ombord fungerade dåligt eller inte alls och felen hade inte kunnat avhjälpas i Aiututake. På båten fanns i princip bara en fungerande kartplotter samt VHF-radio. De sände AIS-signal med vissa intervaller men kunde inte ta emot AIS och, värst av allt, så vägrade deras autopilot att fungera. Det var handstyrning som gällde under de (nästan) fem dygn som seglatsen tog och i de förhållanden som rådde kunde de inte lämna rodret, ens för en kort stund. Alan och Alena löste av varandra var tredje timme där nätterna var värst eftersom de inte kunde se vågorna utan var hänvisade till att försöka hålla kursen via kompass och plotter. Till råga på allt rådde det nymåne så det var becksvart på himlen på nätterna. Vi kunde bara ana hur jobbigt de hade det och försökte hålla oss så nära som möjligt så att vi alltid hade båten inom synhåll och ge dem möjlighet att styra efter våra lanternor nattetid. Det var lättare sagt än gjort då de höga vågorna ofta skymde ljuset från Anastacias sido- och akterlanternor. Ofta kunde de inte se oss alls… Vi markerade deras position på vår plotter så fort deras AIS sände och, som vanligt, skrev vi ner vår egen position med jämna mellanrum.

Timmies Run råkade ut för jippar som slet på deras storsegel trots att de satt upp preventer och vid ett tillfälle slet sig spirbommen och tamparna trasslade in sig i propellern. Alan valde då att ta på sig sin snorkelutrustning och hoppade i vattnet under tiden de låg på tvären i vågorna med alla segel nere. Han lyckades skära loss tamparna och ta sig upp på båten igen. En otrolig bedrift som kunde slutat riktigt illa i de höga vågorna! Innan han gav sig på försöket bad vi honom se till att Alena kunde hantera radion ifall något skulle gå fel… Under tiden kunde vi inte göra mer än att cirkla runt dem och hålla tummarna för att allt skulle gå bra. Som tur är, är Alan en mycket erfaren seglare och Alena en riktig tuffing, trots sin unga ålder. De klarade även detta bakslag med bravur! För vår del blev seglatsen en bra träning i att anpassa båtens fart. Det visade sig nämligen vara svårare än vi trott. Vi provade olika varianter på segelsättning men hade ändå svårt att hålla oss till deras fart..

Lättnaden var såklart enormt stor på båda båtarna när Niues silhuett avtecknade sig i mörkret den sista natten och vi till slut kunde lägga till vid var sin boj på öns västsida. Ett tag var vi de enda båtarna vid ön men senare anslöt även båten Valentin med Jürgen och Heike som gav sig av någon dag efter oss från Aiututake. Efter att alla vilat ut lade Christer och Alan några timmar på att vända uppochner på nästan alla kablar och utrustning på Timmies Run och mätte överallt för att försöka identifiera felet och åtminstone kunna få igång autopiloten men tyvärr verkade det vara något fel med själva huvudenheten. Öarna Niue och Tonga är för små med för dåliga resurser för att kunna beställa och byta ut utrustning så Alan räknar med att kunna få hjälp först på Fiji.

Niue sticker upp som en pannkaka ur vattnet och är som högst strax över 60 m över havet. Det är en korallö och har ingen lagun utan bara ett smalt rev runt ön som slutar brant ner i havet och redan några hundra meter ut från ön så är djupet över 1000 m! Det är fortfarande något oklart hur och när ön bildades men geologer tror att ön bildades runt 1,6 miljoner – 10 000 är sedan genom vulkanisk aktivitet där vulkanen svalnat, eroderat men sedan sakta byggts upp med korallrev, ungefär som en atoll och där tektonisk aktivitet och olika perioder av havsnivåförändringar gjort att delar av den gamla koralltäckta vulkanen rest sig ovanför vattenytan. Därför är Niues geologi extra intressant med höga halter av järn- och aluminiumoxider samt kvicksilver. Dessutom höga halter av naturlig radioaktivitet! 😮 Ön har inga sandstränder men en fantastisk kustremsa med massor av djupa sprickor och grottor. Precis som öarna på Cook Islands så befolkades Niue av polynesier och tillhör idag Nya Zeeland med relativt stort självstyre och räknas som en representativ demokrati men utan partier! En form av styrelseskick som vi inte hört talas om tidigare men som verkar fungera i länder med liten befolkning. Här, precis som på Aitutake är det Nyazeeländska dollar och vänstertrafik som gäller.

Niue har runt 1700 invånare med en stor diaspora där många lever och arbetar i Nya Zeeland och Australien och kommer hem några få gånger per år. Man talar både engelska och en variant av maori/polynesiska. Alla vi mött har varit fantastiskt välkomnande och här råder en avslappnad atmosfär där alla hälsar på varandra och vart man än kommer möts man av leenden och nyfikna frågor. Går man vid vägkanten så erbjuds man omedelbart lift. I huvudstaden Alofi där också den lilla hamnen ligger finns den mesta servicen i form av caféer, restauranger, marknadsplats och butiker. Det största köpcentret ligger dock vid flygplatsen. Niue är första hela landet som utsetts till ”International Dark Sky Sanctuary” så stjärnskådning är också en trevlig aktivitet att ägna sig åt.

Hamnen i Alofi är en hög betongbrygga med trappor ner till vattnet. De höga vågorna, revet och tidvattenskillnaderna gör det svårt att ordna med flytbryggor så vill man komma in till ön från havet är enda möjligheten att använda sig av den lilla lyftkranen i hamnen och lyfta upp dingen på bryggan. En lustig anordning som fungerade utmärkt! Det viktiga vara att se till att lämna lyftkroken efter sig så den hängde på lagom höjd, färdig för nästa båt att kroka i.

En liten tråkig koppling till Sverige: Niue blev av med sin toppdomän .nu på 1990-talet i ett avtal med den amerikanske affärsmannen Bill Semich som ville kontrollera domänen i utbyte mot gratis obegränsad tillgång till internet i Niue. Alltför sent upptäckte den lilla önationen att de förlorat stort på dealen som inbringat stora pengar för Bills bolag då skandinaviska (främst svenska) företag betalade för att kunna använda .nu i sina webbadresser. Numera sköts drift och underhåll av toppdomänerna .se och .nu av svenska Internetstiftelsen och Niue för en ojämn juridisk kamp gentemot Internetstiftelsen för att återfå sin toppdomän och få ersättning för många års förlorade intäkter. Se gärna en GP-artikel från 2024 (Svenska): https://www.gp.se/nyheter/nyhetsanalys/soderhavso-kan-inte-stamma-svenska-internetstiftelsen.94cc031c-63b8-4ce5-8f55-81cd4456638f

Vi hyrde en liten motorcykel och tog oss runt ön och besökte flera vackra platser. Främst på västsidan där erosion och ständiga vågor skapat fantastiska formationer i berget. Vi gick små stigar ner till vattenbrynet och beundrade de små bassänger och urholkningar som bildats genom årtusenden och som är utmärkande för ön. Förutom kaffedrickande och lite tjejsnack kunde vi, tre damer från Anastacia, Timmies Run respektive Valentin, också ägna oss åt lite kulturaktiviteter. Vi besökte Niues kvinnoråd ”Niue Council of Women” och fick lära oss några grunder konsten att binda korgar. Äldre och mycket tålmodiga kvinnor tog sig an oss. Vi hade en trevlig och mycket rörande stund med dessa damer som uppmuntrande visade oss noviser sitt urgamla hantverk och efter någon timme gick vi stolta därifrån med varsitt egentillverkade, flätade glasunderlägg. Det kändes precis som när man kom med något man gjort i slöjden när man gick i skolan😁

Efter lite drygt en vecka på Niue var det dags att planera för avfärd till Tonga. Ytterligare en segelbåt, S/V Oatneck med det unga franska paret Milena och Nicolas ombord anslöt sig till vår lilla flotta. De skulle också vidare till Tonga och vi diskuterade möjligt datum för avförd. Väderprognoserna spådde ostadigt väder och det började bildas ett lågtryck långt västerut…

The Warf and bay outside Alofi

Caves, chasms and the famous arch

At Niue Council of Women (Photos by Heike Wagener)

Cook Islands and Aitutaki

Malin — Thu, 24 Apr 2025 00:00:00 +0000

Aitutaki belongs to the southern group of the Cook Islands and is an “almost” atoll with a large coral reef around the entire island and several small islands inside the surrounding lagoon. We had good winds but also high waves when we sailed to the island, so it was a rough four days sailing for us. Since we had sailed a little faster than expected, we sailed the last few nautical miles with only a small headsail in order to arrive after sunrise. To get to the island, you have to pass through a narrow channel on the northwest side and this has to be done in daylight. Once inside the small harbor at the larger town of Arutanga, we noticed that we were the only visiting boat. The harbor is under construction and actually consists of a large basin that is being excavated. The excavator was in full swing and the water was completely brown from all the mud that had been suspended. We anchored in the basin and found that the depth was around 2 meters in some places and were getting stuck in the mud as Anastacia’s draft is 2.05 m. After being checked by authorities from the biosecurity, health, immigration and customs, we were able to take down the yellow Q flag and raise the Cook Islands courtesy flag. We were welcome ashore!

A little later that day, the catamaran Valentin appeared with a German crew and anchored behind us in the basin. Jürgen and Heiki were a nice couple and we quickly got along well with them. We decided to move Anastacia and instead anchor on the outside of the atoll. Now the catamaran had the entire basin at its disposal 😊. Outside the reef, the water was much clearer and we had enough protection from the waves, although the flat island itself does not provide any protection from the wind. We anchored on a shelf in the coral reef and floated the chain so as not to damage the corals or get caught with the chain. The weather forecast warned of winds of up to 30 knots during the Easter weekend so we wanted to make sure that Anastacia was in a good position. Later, the Canadian boat Timmies-Run appeared and had the same problem as we had in the shallows in the basin so that boat also had to anchor the outside reef. We had many nice sundowners on our boats...

The Cook Islands archipelago is named after Captain James Cook who visited the islands in the 18th century. Since the beginning of the 20th century, the islands have belonged to New Zealand and thus also to Great Britain but now have greater autonomy. Previously, different Polynesian dialects were spoken on the different islands but it is mainly the older generation that master the indigenous languages because it was banned for several years in schools in favor of English. Nowadays, the rules have been relaxed and a Maori dialect is now an official language on the islands along with English. Aitutaki is the second largest of the Cook Islands after the main island of Rarotonga and is an incredibly beautiful atoll that is often compared to Bora Bora. The islanders themselves say that Aitutaki is paradise on earth. About 1200 people live here and most are Christians belonging to one of the several different faith communities represented on the island. All with their own church or meeting place.

To see around, we were recommended to rent scooters. We went to the nearest rental company and booked two. I happily thought how nice it would be to drive my own scooter because otherwise we always just used to rent a scooter that Christer used to drive and where I sat behind. My experience can certainly be accommodated in a few hours of moped driving about 10 years ago, but this looked so easy! Everyone droves scooters on the island. Old and young! After a brief introduction to the few and simple controls of the means of transport, Christer drove off a bit further down the road. We had agreed that he would drive ahead of me as he was more used to left-hand traffic. I tried to follow but it was coming to an end with horror when I crossed the road. Acceleration, keeping my balance and finding the right brakes was just too much. Then I had to turn too - preferably BEFORE the ditch appeared... halfway into the ditch I managed to stop my vehicle. A lady in the car right behind me asked compassionately if everything was okay. She had seen me swaying away and was genuinely concerned. I thanked her for her concern and said I was fine. Then I realized that I was actually a traffic hazard and that there would probably be no more scootering for me. My self-confidence had taken a hit and I muttered something to Christer who quickly understood the situation and without any major fuss gave my scooter back and offered me a seat on his instead. Then he looked really pleased when I sat behind him, and exclaimed "This actually feels much safer. Now I know where I have you!" I muttered something like “Yes, yes. I can’t do everything” and so we didn’t discuss the matter anymore… For the next two days we explored the small island, found beautiful viewpoints and drove on all the back roads we could find. We sometimes stopped for coffee and lunch and had a great time 😊

Easter weekend is celebrated in a traditional way on the island, as the Christian holiday it really is, in memory of Jesus’ death and resurrection. No Easter eggs, Easter bunnies, sweets or easter witches. No feasting and lavish meals. Here you go to your church and attend the services throughout the weekend and spend time with your family. Together with our German friends, we therefore chose to go to the island's largest and oldest church on Easter Day. The church was built almost 200 years ago and is simple but beautiful. Most of the visitors from the local population were brightly dressed and the ladies wore large, bright straw hats with flowers in them. The service was a pleasant experience with many different speakers and a, not too long, sermon in the name of joy. Throughout the ceremony, there were many breaks for beautiful choir singing. Some messages to the local population with information about upcoming events were also given, as well as some welcoming words to us tourists who had gathered in the church.

After the strong wind during the Easter weekend, the wind has almost completely died down and we are waiting for the next weather window to be able to set off. We have passed the time with some snorkeling around the boat and have slowly started preparing for departure for Niue together with the Canadian boat together with the Canadian boat that has some problems with the electronics on board and is happy to join us as they are heading to the same destination.

~~~~~~~~~~~~~

Aitutaki tillhör den södra ögruppen av Cooköarna och är en ”nästan”atoll med ett stort korallrev runt hela ön och flera småöar innanför den omgivande lagunen. Vi hade god vind men också höga vågor när vi seglade till ön så det blev fyra skumpiga dygn för oss. Eftersom vi seglat lite snabbare än beräknat seglade vi de sista sjömilen med bara lite försegel för att kunna komma fram efter soluppgång. För at ta sig in till ön är man nämligen tvungen att passera genom ett smalt sund på nordvästra sidan och det måste göras i dagsljus. Väl inne i den lilla hamnen vid den större orten Arutanga konstaterade vi att vi var den enda besökande båten. Hamnen är under uppbyggnad och består egentligen av en stor bassäng som håller på att grävas ut. Grävmaskinen var i full gång och vattnet var alldeles brunt av all uppslammad lera. Vi ankrade i bassängen och konstaterade att djupet var runt 2 meter på vissa sällen och höll på att fastna i lerbotten eftersom Anastacia sticker ner 2,05 m. Efter att ha blivit kontrollerade av myndighetspersoner från miljö, hälsa, immigration och tull kunde vi ta ner den gula Q-flaggan och hissa Cooköarnas gästflagga. Vi var välkomna i land!

Lite senare samma dag dök katamaranen Valentin upp med tysk besättning och lade sig bakom oss i bassängen. Jürgen och Heiki var ett trevligt par som vi snabbt fick bra kontakt med. Vi bestämde att byta plats på Anatsacia och istället ankra på utsidan av atollen. Nu hade katamaranen hela bassängen till sitt förfogande 😊 Utanför revet var vattnet mycket klarare och vi hade tillräckligt skydd från vågorna även om den flacka ön i sig inte ger något skydd för vinden. Vi ankrade på en avsats i korallrevet och bojade kättingen för att inte skada korallerna eller fastna med kättingen. Väderprognosen varnade för vindar uppåt 30 knop under påskhelgen så i vi ville vara säkra på att Anastacia låg bra. Senare dök den kanadensiska båten Timmies-Run upp och fick samma problem som vi haft i den grunda i bassängen så även den båten fick lägga sig på utsidan revet. Vi hade många trevliga "sundowners" på våra respektive båtar...

Ögruppen Cooköarna är döpt efter kapten James Cook som besökte öarna på 1700-talet. Öarna tillhör sedan början av 1900-talet Nya Zeeland och därmed också Storbritannien men har numera en större autonomi. Tidigare talades olika polynesiska dialekter på de olika öarna men det är främst den äldre generationen som behärskar ursprungsspråken eftersom det förbjöds under flera år i skolorna till förmån för engelskan. Numera har man lättat på reglerna och en maoridialekt utgör nu officiellt språk på öarna tillsammans med engelskan. Aitutaki är den näst största av Cooköarna efter huvudön Rarotonga och är en otroligt vacker atoll som ofta jämförs med Bora Bora. Öborna själva menar att Aitutaki är paradiset på jorden. Här bor ca 1200 människor och de flesta är kristna tillhörande någon av de flera olika trossamfund som finns representerade på ön. Alla med sin egen kyrka eller samlingslokal.

För att se oss omkring blev vi rekommenderade att hyra skotrar. Vi gick till närmaste uthyrare och bokade två stycken. Glad i hågen tänkte jag hur skönt det skulle bli att köra egen skoter eftersom vi annars alltid bara brukade hyra en skoter som Christer brukade köra och där jag satt bakom. Min erfarenhet kan visserligen inrymmas i några timmars mopedkörning för en sisådär 10 år sedan men det här såg ju så enkelt ut! Alla körde ju skoter på ön. Gammal som ung! Efter en kort introduktion av fortskaffningsmedlens få och enkla reglage körde Christer iväg en bit bort på vägen. Vi hade kommit överens om att han skulle köra före mig då han hade större vana vid vänstertrafik. Jag försökte köra efter men det höll på att ta en ände med förskräckelse när jag korsade vägen. Att gasa, hålla balansen och hitta rätt i bromsarna blev bara för mycket. Sedan skulle jag ju svänga också - helst INNAN vägdiket dök upp… halvvägs ut i diket fick jag stopp på mitt åkdon. En dam i bilen strax efter mig frågade medlidsamt om allt stod rätt till. Hon hade sett mig vingla iväg och var uppriktigt bekymrad. Jag tackade för omtänksamheten och sa att jag mådde prima. Sedan insåg jag att jag egentligen utgjorde en trafikfara och att det nog inte skulle bli mer skoterkörande för min del. Mitt självförtroende hade fått sig en törn och jag fick mumlat något till Christer som snabbt förstod situationen och utan några större åthävor lämnade tillbaka min skoter och erbjöd mig plats på hans istället. Sedan såg han riktigt nöjd ut, när jag satt mig bakom honom, och utbrast ”Det här känns faktiskt mycket säkrare. Nu vet jag var jag har dig!” Jag muttrade något om att ”Ja, ja. Jag kan inte klara allt” och så diskuterade vi inte den saken mer… Kommande två dagar utforskade vi den lilla ön, hittade vackra utsiktsplatser och körde på alla småvägar vi kunde hitta. Vi stannade ibland för fika och lunch och hade det hur mysigt som helst 😊

Påskhelgen firas på traditionellt sätt på ön, som den kristna högtiden det egentligen är, till minne av Jesus död och uppståndelse. Inga påskägg, påskharar, godis eller påskkärringar. Inget kalasande och överdådiga måltider. Här går man till sin kyrka och deltar i gudstjänsterna under hela helgen och umgås med familjen. Tillsammans med våra tyska vänner valde vi därför att gå till öns största och äldsta kyrka på påskdagen. Kyrkan byggdes för snart 200 år sedan och är enkel men vacker. De flesta besökarna ur lokalbefolkningen var ljust klädda och damerna bar stora ljusa stråhattar med blommor i. Gudstjänsten blev en trevlig erfarenhet med många olika talare och en, inte alltför lång, predikan i glädjens tecken. Under hela ceremonin var det många avbrott för vacker körsång. Några meddelanden till lokalbefolkningen med information om kommande händelser hanns också med liksom några välkomnande ord till oss turister som bänkat oss i kyrkan.

Efter den starka blåsten under påskhelgen har vinden nästan mojnat helt och vi väntar på nästa väderfönster för att kunna ge oss iväg. Vi har fördrivit tiden med lite snorkling runt båten och så smått börjat förbereda oss för avfärd mot Niue tillsammans med den kanadensiska båten som har lite problem med elektroniken ombord och gärna hänger med oss då de skall till samma destination.

Aitutaki

Arutanga CICC Church

Sundowner with crew from Valentin, Anastacia and Timmies-Run. Photo by Heike Wagener

French Polynesia and the Society Islands

Malin — Mon, 07 Apr 2025 00:00:00 +0000

Tahiti is the largest of the 14 islands in the archipelago of the Society Islands and is also home to Papeete, the capital of all of French Polynesia. Tahiti, like many of the islands in the archipelago, is surrounded by lagoons protected by large reefs all around the islands and act as effective breakwaters. A bit like a combination of island and atoll!

We arrived in Tahiti on March 10, two days after we left Fakarava. Apart from a few strong squalls, the sailing did not hold any surprises. None of the marinas in Tahiti had responded to our requests for a buoy or a berth, so we decided to anchor instead. As we approached the mouth of the lagoon at Papeete, we were met by a small group of dolphins playing in the tidal waves, but they soon left us. We called out “Port control” on the radio to announce our arrival and ask for permission to pass the inlet. Since there is an airport next to the city, we also needed to get the go-ahead to cross the airport runway to reach the anchorage area. After a few minutes, we got permission to sail to the anchorage. There we then lay and prepared the boat for our arriving guests.

One evening we thought the moon looked strange with a cloud that stubbornly covered a small part of it. Finally, we understood that it was not a cloud and after a little googling we realized that we had just been honored to witness the beginning of a total lunar eclipse! With a blood moon and all! We just enjoyed watching the whole process with a completely clear sky. We got a little sore in the neck afterwards, but it was worth it! 😁

On March 15, our son Isac finally arrived with his friend Joel and it was a happy reunion. The guys wanted to see the island of Tahiti before we sailed the short distance to the neighboring island of Moorea. We rented a car and drove around the island and visited one waterfall after another. We also visited an old cult site, marae, with a typical rectangular, large and high stone altar. There were also tikis (anthropomorphic statues of God-like persons) at the site. In addition to serving as a place of worship in ancient Polynesian culture, this marae had also been used for important meetings and events such as war councils, celebrating war victories or holding weddings. Tahiti's highest point is at the old volcano Mont Orohena at about 2,240 meters above sea level. We couldn't drive that high, but high enough to get a nice view of the ocean😉. We looked at beautiful nature and beaches with black sand and ate really good and generous hamburgers at a small restaurant. On the southeast side of the island we came to a small isthmus that divides the island into Tahiti-Nui (big Tahiti) and Tahiti-Iti (little Tahiti). The vast majority of the island's approximately 1,700 inhabitants live on Tahiti-Nui and we never visited Tahiti-Iti but continued around the main island.

The guys took the opportunity to snorkel around the reefs in the lagoon where we anchored and saw many different fish and other animals. Among them a reef shark! The visibility was so good that you could see at least 10 meters down to the bottom! One day they also managed to find the wrecks of an old airplane and a ship. It was a Catalina seaplane that used to fly between Tahiti and Bora Bora. The schooner was once a minesweeper. Both were sunk to the bottom of the lagoon in 1962 and 1976 respectively to provide a diving site for recreational divers. Today, lots of fish thrive at the wrecks.

Papeete is like any other small European city. There is an abundance of jewelry stores here, most of which sell pearl jewelry with black Polynesian pearls. The local market is large and sells jewelry and local crafts, soaps, wicker baskets as well as flowers, fruit and vegetables. We sometimes walked along the promenade to the large city park, Jardin de Paofai. There were often various activities and performances held there. In the evenings, you could smell the intense jasmine-like scent of the white flowers of the Gardenia taitensis (Tiare flower) shrub, the national flower of French Polynesia. These large bushes were planted early on the islands and have been incorporated into Polynesian culture. The flowers are used for wreaths and ornaments and their fragrant essence is used in soaps and perfumes, etc. The traditional way to prepare the flowers is to let them lie in coconut oil for a few days and then use the fragrant oil.

One day we witnessed a small farewell ceremony in the park, between students from different schools. A cultural exchange that takes place every year between students from Raiatea (one of the Society Islands) and Hawaii. The students from Hawaii had come to Tahiti and, among other things, learned more about navigation, sailing and canoe building. There were many tearful farewells where people thanked each other by hanging wreaths around their necks and touching their foreheads to each other. One of the teachers from Raiatea told us about the exchange that had been going on for several years.

After a few days in Tahiti, we sailed the short distance to the smaller island of Moorea, which lies northwest of Tahiti. Here too we anchored in the lagoon and had fantastic snorkeling water right next to the boat. Here, in addition to the usual colorful reef fish there are sea turtles, moray eels, rays, black-finned reef sharks and harlequin snake eel (Myrichthys colubrinus), a harmless snake eel with distinctive black and white stripes across its body. As the icing on the cake, a small family of spinner dolphins passed by Anastacia. The youngest ones held their hooves and happily jumped into the air and did daring pirouettes before landing with a splash! They played and showed off until one of the adults flicked his tail so that the water splattered and then they all swam out of the lagoon in a group.Unfortunately we didn't have time to film much of all the beauty we saw😒

On Moorea we spent a day taking a car ride around the small island and looking around. Like on Tahiti, the nature is incredibly beautiful and varied with lots of different flowering trees and bushes. We visited the small eco-museum and research station Te Fare Natura with a well-made exhibition that, among other things, described the geological processes behind the formation of the Polynesian islands and how the reefs with their protected lagoons have slowly emerged by large pieces of coral reef being broken off and blown towards the islands when the cyclones ravaged. These enormous pieces of coral have, over the years, been "cemented" around the islands through various chemical processes and further growth of corals. Here we could also learn more about the ecosystems in the different environments around the coral reefs. It was definitely worth the visit!

After three days in Moorea, it was time to return to Tahiti and Papeete. We could no longer stay at the anchorage at Moorea as a large canoe competition with traditional Polynesian canoes (vaka, or va'a) with outriggers was to take place between the islands. Unfortunately, we never had time to see any of the competition. It was certainly worth seeing with many different women's, youth and men's classes competing.

In Papeete, we had managed to get a berth at the marina and the last few days before the guys' departure were spent shopping for some souvenirs and visiting the ethnographic museum Te Fare Manaha. The museum is about early Polynesian culture and is not large but extremely informative and the archaeological collections were interesting to look at. We were particularly impressed by the art of boat building where the Polynesians, long before the Europeans arrived, could build beautiful ships of all sizes with simple tools. Everything from small canoes with outriggers to large catamarans. Each type of canoe and ship had its function. The smallest ones were for sailing inland, the slightly larger ones for waging war against other kingdoms on other Polynesian islands and the largest catamarans for exploration and colonization of new places hundreds and sometimes over a thousand nautical miles away! Here we could also learn more about how they could navigate using the position of celestial objects, tidal currents, the flight of birds and cloud formations. We also learned that they applied so-called dead reckoning which we still use today as an extra security to be able to calculate the boat's new position. The museum also explained how the different islands were slowly populated. The Polynesians lived in a hierarchical structure in small kingdoms. The kings were considered more or less divine and power was inherited so it was important to keep bloodlines and kinship in order. When resources began to run out on an island, a group of younger Polynesians set off to find new islands/country to settle on. Originally, the Polynesians came from Asia where Samoa and Tonga were populated around 3000 BC. Then additional flows of people came from (probably) the Philippines and slowly the Polynesians spread south, north and east. Tahiti, for example, is believed to have been populated around 200 BC. Today we speak of the so-called Polynesian Triangle which connects New Zealand, Hawaii and Easter Island where French Polynesia forms a large geographical part with its five archipelagos. The entire area shares roughly the same culture with variations depending on how long people have lived isolated, as a group, in the same place.

An archaeological artifact at the museum that also caught our attention was the remains of several small strings of braided coconut fiber tied together with small knots. These strings are believed to have been used to help remember important lineages. Since all history and knowledge was based on oral stories, it seems that this type of object could be used as a form of memory hooks to help remember long sequences.

After the museum visit, we were so saturated with information and impressions that it had to be enough for a while… We hope and believe that the guys got most of what they had on their wish list for the trip, checked off. Now they are back in Sweden and in the marina we brought back Anastacia to its original condition 😁 In the last few days we took the opportunity to fill the tanks with drinking water, service the engine and change the filter on the watermaker. We also had to spray the anchor chain again as the experiment with cotton stripes every ten meters did not prove to be so successful. All the stripes had worn away so we had to return to red spray paint. We will anchor in many places in the future and need to know how much chain we will put out. We filled up the food supplies and also bought a good sewing machine to take with us on the boat. After a long wait and many repairs carried out by hand sewing, we can now finally get started on some bigger projects. Among other things, the zipper on the almost 6-meter-long lazy bag (enclosing the sail on the boom) needs to be replaced. On the last evening, we were visited by our British friends on the Ocean Dream 2. We met in Nuku Hiva and have been in touch ever since. We exchanged itineraries and arranged with the Harbor master to take our place in the harbor. Then we set off for Raiatea, the last island we wanted to visit before leaving French Polynesia.

Here on Raiatea (formerly called Havaii) we are waiting for better winds that can take us further west to the Cook Islands. In the meantime, we have visited another historical cult site, Taputapuatea. This site is said to have been founded when the first Polynesians arrived on the island (around the same time as Tahiti). The site has several marae, probably the first of their kind, and has had particular importance as a religious and political center and is considered to be the historical and cultural cradle of Polynesia. The site has had a renaissance as Polynesians become more interested and aware of their culture, and Taputapuatea has been a UNESCO World Heritage Site since 2017. We made the mistake of walking on the stones of a marae at the site and were soon reprimanded by a guide. “As a non-native, you are welcome to visit and take photos but not enter the cult site itself”, she said. We excused ourselves and took a closer look at the information brochures about the area that we had just acquired and on the first page there was a clear information box with the text: “Do not walk on the marae except for cultural ceremonies”. We are great at reading instructions… -not! 😊

The following days we had only bad weather so Christer immersed himself in reading Ancient Tahitian Society by anthropologist Douglas L. Oliver (University of Hawaii): https://manifold.uhpress.hawaii.edu/projects/ancient-tahitian-society

It is over 1400 pages of very interesting reading and takes some time to go through but on the other hand we had many days with rain 😊. It is highly recommended reading even though it of course does not give the whole picture of early Polynesian culture. Oral traditions have not been preserved and it is “only” the observations of Europeans that are treated and the Europeans’ contact with the Polynesians also contributed to the transformation of the culture, which the author himself also problematizes. However, it is an honest attempt to give as objective a picture as possible, which we appreciated.

Raiatea is known for its vanilla plantations and when the weather permitted, we took the dinghy to the neighboring island of Tahaa and met Alice who works at the small vanilla plantation, Fare Vanira. Alice is originally from France and is married to a Polynesian man. The small family has lived in Tahaa for many years. We were the only visitors at that time so she had lots of time and talked to us for over two hours! We learned that the vanilla plant belongs to the orchid family and needs a small tree to cling to as it grows. She explained how the flowers are pollinated by hand and showed several plants with vanilla pods in different stages. She said herself that vanilla is her passion and it was clearly noticeable! She showed us different finished vanilla products and how to dry and process the long pods into finished vanilla pods. A process that is repeated every day and takes several months! She gave tips on how the vanilla can be stored over time and also managed to share some food recipes. Among other things, how to get rid of the sour taste in tomato sauce with the help of a little vanilla! Something we tried in the tomato sauce for the pasta that same evening, with successful results although I doubt my Italian relatives would appreciate the venture😊.
Alice had great respect for the knowledge that existed earlier in Polynesia about cultivation methods and medicinal plants. On the plantation, pesticides are avoided as much as possible and they try to find other ways to combat pests. One example was getting rid of certain insect pests with the help of ladybugs, which in turn like to live on acacia trees, which were consequently seen everywhere in the plantation. She grew salvia nearby as it has proven to be fantastic against small insects that could damage the vanilla plants. One of many tricks Alicia learned from her Polynesian in-laws. In addition to talking about vanilla, we had time to discuss Polynesian society in general and how people live here today. There were a lot of aha-moments for us…

Our impressions of the little we got to experience of French Polynesia during the two months we spent on different islands are that even though the country is today strongly shaped by French influence, the Polynesian identity has not been completely lost. From the beginning, it was forbidden to speak Polynesian in schools, give newborn children Polynesian names or practice Polynesian religion. The restrictions have now eased considerably. Today, there is a greater awareness of one's own history and a desire to learn more about one's own, to some extent forgotten, culture. Unlike the Caribbean, where the indigenous population no longer remains on the various islands after colonization and it is mainly the descendants of slaves and the colonizers who live on the islands today, Polynesia still has its indigenous population. The culture has been shaped and changed over time The changes became more noticeable after Captain Cook's expeditions in the 18th century and through visits by other Europeans such as the crew of the ship Bounty as well as various whaling boats where some crew members (including some Swedes from the ship Matilda) chose to stay, until the French took over. The Polynesians we met and talked to have not seemed to worry too much about various historical events and even though several injustices have been committed in contact with Europeans that have contributed to sadness and disappointment, they have wanted to look forward. We do not know if this applies more generally or if it is just something that we, as tourists, experience. We have been met with a lot of kindness and helpfulness and also straightforwardness. Here, people do not wrap things up in cotton wool and can, without hesitation, say that "now, I don’t have have time for you" or "you can't do this, it is not showing respect" without any hard feelings. A bit liberating, we think...

We experienced that the food was expensive on all the islands we visited. Not so surprising since a lot has to be imported and shipped to the islands. Fruit and vegetables can always be obtained but the prices vary depending on whether it is imported or domestic. The same applies to fish and meat. Here you do not pay income tax but goods are taxed all the more. To address the public health problems that the increasing proportion of overweight people in the country has, food products are therefore taxed differently. Alcoholic beverages are taxed at between 100-200%, as are many products with a high sugar content, while basic goods are taxed low. For example, if you want to buy bread, of course baguettes are the way to go, and the simplest ones cost around 6 SEK (60 Polynesian francs), which is affordable for most people.

Before we came to the islands, we had read that Polynesians on the more remote islands, where cargo ships do not come so often, are happy to exchange goods for, for example, fruit and vegetables. We also experienced this, but perhaps not to the extent we had expected. However, we got a strong feeling that people here are generally generous, but also that many things are easier to solve with the help of services and reciprocal services. Which, incidentally, seems to apply to bluewater-sailors too 😊. Hiti, the retired captain we met on the small atoll Kauehi, was very generous and hospitable to us, but he also had a wish. To get a better internet connection than the one available on the island. There are restrictions in French Polynesia regarding which operators are allowed to operate in the country - for economic and understandable reasons. However, we think that sometimes it must be possible to make exceptions when you live in such an isolated place. Hiti did not want us to feel obliged to solve his little problem, but we still promised to see what was possible. Via one of our sailing friends from Viking Explorer who is soon on his way to French Polynesia, it now seems that everything is going to be resolved. Another example is the parcel we brought with us from Galapagos that was addressed to a crew member on a sailboat heading to Tahiti, who had to leave before the package arrived. In addition to traveling on our boat across the Pacific Ocean, the package had to travel with another contact, via air and is now with its very grateful owner who has disembarked in Papeete. The events would not have been possible without the awareness from everyone involved that "next time it could be my turn to need help...".

We have seen that there are definitely class differences in Polynesian society and, mainly in Papeete, have encountered beggars but certainly not to the extent that we have seen in the Caribbean or Colombia. There is also a much greater acceptance of LGBTQ people here and even though the Christian religion has reduced tolerance in general, we have never met so many people (usually guys) who are, so to speak, members of the third gender and who are so openly and obviously part of society. The closest description from our Western eyes would be that we have met an unusually large number of transgender people. However, this is not a completely accurate description, since the third gender includes many roles and responsibilities in older Polynesian culture.

In a few days we will be leaving on a four-day sailing to the Cook Islands and will be celebrating Easter there. The next stop will probably be Niue and then we will sail on to Tonga and then Fiji. All are Polynesian islands but different countries!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tahiti är den största av de totalt 14 öarna i ögruppen Sällskapsöarna och här ligger också Papeete som är huvudstaden för hela Franska Polynesien. Tahiti, liksom de många av öarna i arkipelagen, är omgärdade av laguner skyddade av stora rev som omringar öarna och fungerar som effektiva vågbrytare. Lite som en kombination av ö och atoll! Vi kom till Tahiti den 10 mars, två dygn efter att vi lämnat Fakarava. Förutom några rejäla squalls bjöd seglingen inte på några överraskningar. Ingen av marinorna på Tahiti hade svarat på våra förfrågningar om boj- eller hamnplats så vi bestämde oss för att ligga för ankar istället. När vi närmade oss mynningen till lagunen vid Papeete möttes vi av en liten grupp delfiner som lekte i tidvattenvågorna men de lämnade oss snart. Vi ropade upp ”Port control” på radion för att anmäla vår ankomst och be om tillstånd att få passera inloppet. Eftersom det ligger en flygplats intill staden behövde vi även få klartecken för att passera flygplatsens start- och landningsbana för att nå ankringsområdet. Efter några minuter fick vi klartecken att segla till ankringsplatsen. Där låg vi sedan och förberedde båten för våra ankommande gäster.

En kväll tyckte vi att månen såg märklig ut med ett moln som envist täckte en liten del av den. Till slut förstod vi att det inte var ett moln och efter lite googlande insåg vi att vi just fått äran att bevittna början av en total månförmörkelse! Med blodmåne och allt! Vi bara njöt och tittade på hela förloppet med en fullständigt klar himmel. Lite ont i nacken fick vi efteråt, men det var det värt! 😁

Den 15 mars kom äntligen sonen Isac med kompisen Joel och det blev ett glatt återseende. Killarna hade önskemål om att få se ön Tahiti innan vi skulle segla den korta biten till grannön Moorea. Vi hyrde bil och körde runt ön och besökte det ena vattenfallet efter det andra. Vi besökte också en gammal kultplats, marae, med typiskt stensatt rektangulärt, stort och högt altare. På platsen fanns också tikis (antropomorfa statyer av gudaliknande människor). Förutom att fungera som en plats för tillbedjan i den antika polynesiska kulturen, hade denna marae också använts för viktiga möten och händelser som krigsråd, fira krigssegrar eller hålla bröllop. Tahitis högsta punkt är vid den gamla vulkanen Mont Orohena på cirka 2 240 meter över havet. Så högt upp kunde vi inte köra men tillräckligt högt för att få en fin utsikt över havet😉. Vi tittade på vacker natur och stränder med svart sand samt åt riktigt goda och väl tilltagna hamburgare på liten restaurang. På öns sydostsida kom vi till ett litet näs som delar ön i Tahiti-Nui (stora Tahiti) och Tahiti-Iti (lilla Tahiti). De allra flesta av öns ca 1700 invånare bor på Tahiti-Nui och vi i besökte aldrig Tahiti-Iti utan fortsatte runt huvudön.

Killarna passade på att snorkla runt reven i lagunen där vi ankrat och fick se många olika fiskar och andra djur. Bl a revhaj! Sikten var så god att man kunde se minst 10 meter ner mot botten! En dag lyckades de också hitta vraken från ett gammalt flygplan och ett skepp. Det var ett Catalina sjöflygplan som brukade flyga mellan Tahiti och Bora Bora. Skonaren var en gång en minsvepare. Båda sänktes på botten av lagunen under 1962 respektive 1976 för att just utgöra en dykplats för fritidsdykare. Idag trivs massor av fiskar vid vraken.

Papeete är som vilken mindre europeisk stad som helst. Här finns ett överflöd av juvelerarbutiker som till största delen säljer pärlsmycken med svarta polynesiska pärlor. Den lokala marknaden är stor och här säljs smycken och lokalt hantverk, tvålar, flätade korgar liksom blommor, frukt och grönt. Vi gick ibland strandpromenaden till den stora stadsparken Jardin de Paofai. Där hölls ofta olika aktiviteter och föreställningar. På kvällarna kunde man känna den intensiva jasminliknande doften från de vita blommorna på busken Gardenia taitensis (Tiare flower), Franska Polynesiens nationalblomma. Dessa stora buskar inplanterats tidigt till öarna och har införlivats i den polynesiska kulturen. Blommorna används till kransar och prydnader och dess doftessens används i tvålar och parfymer etc. Det traditionella sättet att bereda blommorna är att låta dem ligga i kokosolja i några dygn och sedan använda den väldoftande oljan.

En dag fick vi bevittna en liten avskedsceremoni parken mellan elever från olika skolor. Ett kulturutbyte som sker varje år mellan elever från i Raiatea (en av sällskapsöarna) och Hawaii. Eleverna från Hawaii hade kommit till Tahiti och bl a fått lära sig mer om navigation, segling och kanotbygge. Det blev många tårfyllda avsked där man tackade varandra genom att hänga blomkransar runt halsen och nudda pannorna mot varandra. En av lärarna från Raiatea berättade för oss om utbytet som pågått i flera år.

Efter några dygn i Tahiti seglade vi den korta biten till den mindre ön Moorea som ligger nordväst om Tahiti. Även här ankrade vi i lagunen och hade fantastiska snorkelvatten precis intill båten. Här fanns, förutom de vanliga färgglada revfiskarna även vattensköldpaddor, muränor, rockor, svartfenad revhaj och Harlequin snake eel (Myrichthys colubrinus), en ofarlig ormål med distinkta svartvita band tvärsöver kroppen. Som grädde på moset kom en liten familj spinndelfiner och passerade Anastacia. De yngsta höll hov och hoppade glatt upp i luften och gjorde halsbrytande piruetter innan de landade med ett plask! De lekte och visade upp sig tills en av de vuxna snärtade till med stjärten så det small till i vattnet och så simmade de alla ut ur lagunen i samlad tropp. Tyvärr hann vi inte filma så mycket av allt vackert vi såg😒

På Moorea ägnade vi en dag åt att ta en biltur runt den lilla ön och se oss omkring. Liksom på Tahiti är naturen fantastiskt vacker och varierad med massor av olika blommande träd och buskar. Vi besökte det lilla ekomuseet och forskningsstationen Te Fare Natura med en välgjord utställning som bland annat beskrev de geologiska processer som ligger bakom tillkomsten av Polynesiens öar och hur reven med sina skyddade laguner sakta har uppstått genom att stora bitar av korallrev brutits loss och blåst in mot öarna när cyklonerna härjat. Dessa enorma korallbitar har, under årens lopp, ”cementerats fast” runt öarna genom olika kemiska processer och ytterligare tillväxt av koraller. Här kunde vi också lära oss mer om ekosystemen på de olika miljöerna runt korallreven. Det var helt klart värt besöket!

Efter tre dygn i Moorea var det dags att återvända till Tahiti och Papeete. Vi kunde inte längre ligga kvar vid ankarplatsen vid Moorea då en stor kanottävling med traditionella polynesiska kanoter (vaka, eller va'a) med utriggare skulle gå av stapeln mellan öarna. Tyvärr hann vi aldrig se något av tävlingen. Den var säkert sevärd med många olika dam- ungdoms- och herrklasser som tävlade.

I Papeete hade vi lyckats få en hamnplats och de sista dagarna innan killarnas avfärd gick till att handla lite souvenirer och besöka etnografiska museet Te Fare Manaha. Museet handlar om den tidiga polynesiska kulturen och är inte stort men oerhört informativt och de arkeologiska samlingarna var intressanta att se på. Vi blev särskilt imponerade av båtbyggarkonsten där polynesierna, långt innan européerna kom, med enkla verktyg kunde bygga vackra skepp i alla storlekar. Allt från små kanoter med utriggare till stora katamaraner. Varje kanot- och skeppstyp hade sin funktion. De minsta för att segla inomskärs, de lite större för krigsföring mot andra kungadömen på andra polynesiska öar och de största katamaranerna för upptäcktsfärder och kolonisering av nya platser hundratals och ibland över tusen sjömil bort! Här kunde vi också lära oss mer om hur de kunde navigera med hjälp av himlakroppars position, tidvattenströmmar, fåglars flykt och molnformationer. Vi har också läst oss till att man tillämpade s k död räkning som vi själva använder än idag som en extra säkerhet för att kunna beräkna båten nya position. På museet förklarades också hur de olika öarna sakta befolkats. Polynesierna levde i en hierarkisk struktur i små kungadömen. Kungarna ansågs vara mer eller mindre gudomliga och makten ärvdes så det var viktigt att hålla ordning på blodslinjer och släktskap. När resurserna började tryta på en ö gav sig en grupp yngre polynesier sig av för att hitta nya öar/land att bosätta sig på. Ursprungligen kom polynesierna från Asien där Samoa och Tonga befolkades runt 3000 f kr. Sedan kom ytterligare folkströmmar från (troligen) Filippinerna och sakta spred sig polynesierna söderut, norrut och österut. Tahiti tror man exempelvis befolkades runt 200 f kr. Idag talar man om den s k Polynesiska Triangeln som binder samman Nya Zeeland, Hawaii och Påskön där Franska Polynesien utgör en stor geografisk del med sina fem arkipelager. Hela området delar ungefär samma kultur med variationer beroende på hur länge man levt isolerad, som grupp, på samma plats.
En arkeologisk artefakt på muséet, som också fångade vår uppmärksamhet, var resterna av flera sammanbundna små snören i flätad kokosfiber med små knutar på. Dessa snören tror man användes för att lättare komma ihåg viktiga släktled. Eftersom all historia och kunskap byggde på muntliga berättelser verkar det som att denna typ av föremål kunde användas som en form av minneskrokar för att lättare komma ihåg långa sekvenser.

Efter museibesöket var vi så fulla av information och intryck så det fick räcka för ett tag… Vi hoppas och tror att killarna fick bockat av det mesta de hade på sin önskelista inför resan. Nu är de åter i Sverige och i hamnen återställde Anastacia till ursprungligt skick 😁De sista dagarna passade vi på att fylla på med dricksvatten i tankarna, serva motorn och byta filter på watermakern. Dessutom fick vi spraya ankarkättingen igen då experimentet med bomullsband var tionde meter inte visat sig vara så lyckat. Alla band hade nötts bort så vi fick återgå till röd sprayfärg. Vi kommer att ankra på många ställen framöver och behöver veta hur mycket kätting vi lägger ut. Vi fyllde på matförråden och köpte också en bra symaskin att ta med oss på båten. Efter lång väntan och många lagningar som genomförts genom handsömnad kan vi nu äntligen ge oss på lite större projekt. Bl a behöver dragkedjan på den nästan 6 meter långa lazybagen (omsluter seglet på bommen) bytas ut. Sista kvällen fick vi besök av våra brittiska vänner på Ocean Dream 2. Vi träffades i Nuku Hiva och har haft kontakt sedan dess. Vi utbytte färdplaner och ordnade med hamnkaptenen så de kunde överta vår plats i hamnen. Sedan gav vi oss iväg till Raiatea, den sista ön vi ville besöka innan vi lämnar Franska Polynesien.

Här på Raiatea (hette tidigare Havaii) väntar vi på vind som kan ta oss vidare västerut till Cook Island. Under tiden har vi besökt ytterligare en historisk kultplats, Taputapuatea. Denna plats sägs ha grundats när de första polynesierna kom till ön runt (ungefär samtidigt som till Tahiti). Platsen har flera marae, troligen de första i sitt slag, och har haft särskilt stor betydelse som religiöst och politiskt centrum och anses utgöra Polynesiens historiska och kulturella vagga. Platsen har fått en renässans i takt med att polynesierna blir mer intresserade och medvetna om sin kultur och Taputapuatea är sedan 2017 en del av UNESCOs världsarv. Vi begick misstaget att gå på stenarna på en marae på platsen och blev snart tillrättavisade av en guide. Som icke-infödd får man gärna besöka och ta kort men inte beträda själva kultplatsen, sa hon. Vi ursäktade oss och kikade lite extra i informationsbroschyrerna om området som vi just skaffat och på första sidan stod en tydlig informationsruta med texten: ”Do not walk on the marae except for cultural ceremonies”. Jättebra på att läsa anvisningar är vi… -inte! 😊

Efterföljande dagar hade vi bara ruskväder så Christer försjönk i läsning av Ancient Tahitian Society av antropologen Douglas L. Oliver (University of Hawaii): https://manifold.uhpress.hawaii.edu/projects/ancient-tahitian-society
Det är över 1400 sidor mycket intressant läsning och tar lite tid att gå igenom men å andra sidan hade vi många dagar med regn 😊 Den rekommenderas varmt även om det såklart inte ger hela bilden av den tidiga polynesiska kulturen. Muntliga traditioner finns inte bevarade och det är ”bara” européernas iakttagelser som behandlas och européernas kontakt med polynesierna bidrog också till omformandet av kulturen, vilket författaren också själv problematiserar. Det är dock ett ärligt försök att ge en så objektiv bild av som möjligt som vi uppskattade.

Raiatea är känt för sina vaniljodlingar och när vädret tillät tog vi dingen till grannön Tahaa och träffade Alice som jobbar på den lilla vaniljplantagen Fare Vanira. Alice kommer ursprungligen från Frankrike och är gift med en polynesisk man och den lilla familjen bor i Tahaa sedan många år tillbaka. Vi var de enda besökarna just då så hon hade tid och pratade med oss i över två timmar! Vi fick lära oss att vaniljplantan tillhör orkidésläktet och behöver ett litet träd att klamra sig fast runt när det växer. Hon förklarade hur blommorna pollineras för hand och visade flera plantor med vaniljfröskidor i olika stadier. Hon sa själv att vanilj är hennes passion och det märktes tydligt! Hon visade oss olika färdiga vaniljprodukter samt hur man torkar och behandlar de långa fröskidorna till färdiga vaniljstänger. En process som upprepas varje dag och tar flera månader! Hon gav tips på hur vaniljen kan lagras över tid och hann också med några matrecept. Bland annat hur man kunde bli av med den syrliga smaken i tomatsås med hjälp av lite vanilj! Något vi provade i tomatsåsen till pastan redan samma kväll, med lyckat resultat även om jag tvivlar på att mina italienska släktingar skulle upskatta tilltaget 😊.
Alice hyste stor respekt för de kunskaper som fanns tidigare i Polynesien kring odlingsmetoder och medicinalväxter. På odlingen undviker man bekämpningsmedel så långt det går och försöker hitta andra sätt att bekämpa skadedjur. Ett exempel var att bli av med vissa skadeinsekter med hjälp av nyckelpigor som i sin tur gärna vill leva på akacieträd vilka följaktligen syntes lite varstans i odlingen. Salvia odlade hon i närheten då den visat sig vara fantastiskt bra mot små kryp som kunde skada vaniljplantorna. Ett av många knep Alicia lärt av sina polynesiska svärföräldrar. Förutom vaniljprat så hann vi med att diskutera polynesiska samhället i stort och hur människor lever här idag. Det blev en hel del aha-upplevelser för vår del…

Våra intryck av det lilla vi fått uppleva av Franska Polynesien under de två månader vi vistats på olika öar är att trots att landet idag är starkt format av det franska inflytandet så har den polynesiska identiteten inte gått helt förlorad. Från att det från början var förbjudet att prata polynesiska i skolorna, ge nyfödda barn polynesiska namn eller utöva polynesisk religion har restriktionerna lättat betydligt. Idag finns en större medvetenhet om den egna historien och en önskan om att lära sig mer om sin egen, till viss del bortglömda, kultur. Till skillnad från Karibien, där ursprungsbefolkningen inte längre finns kvar på de olika öarna efter koloniseringen och det är slavättlingar och ättlingar av kolonisatörerna som idag lever på öarna, så har trots allt Polynesien sin ursprungsbefolkning kvar. Kulturen har formats över tid och förändrats. Förändringarna blev mer påtagliga efter Kapten Cooks expeditioner på 1700-talet och genom besök av andra européer som exempelvis besättningen på skeppet Bounty liksom olika valfångarbåtar där även vissa besättningsmedlemmar (däribland några svenskar från fartyget Matilda) valt att stanna kvar, fram till fransmännens övertagande. De polynesier vi träffat och pratat med har inte verkat oroa sig alltför mycket över olika historiska händelser och även om flera oförrätter har begåtts i kontakten med européer som bidragit till sorg och besvikelse så har man velat se framåt. Vi vet inte om det gäller mer generellt eller om det bara är något som vi, som turister upplever. Vi har mötts av mycket vänlighet och hjälpsamhet och också rättframhet. Här lindar man inte in orden så mycket utan kan, utan omsvep, säga att ”nu har jag inte längre tid med er” eller ”så här får ni inte göra, det är inte att visa respekt” utan att det ligger någon mer värdering i det. Lite befriande, tycker vi…

Vi upplevde vi att maten var dyr på alla öar vi besökt. Inte så konstigt då mycket måste importeras och fraktas till öarna. Frukt och grönt går alltid att få tag i men priserna varierar beroende på om det är importerat eller inhemskt. Detsamma gäller fisk och kött. Här betalar man ingen inkomstskatt men varor beskattas desto mer. För att möta de folkhälsoproblem som den ökade andelen överviktiga i landet har, beskattas därför matvaror olika. Alkoholhaltiga drycker beskattas till mellan 100-200% liksom många produkter med högt sockerinnehåll medan basvaror beskattas lågt. Om man exempelvis vill köpa bröd så är det såklart baguetter som gäller och de enklaste kostar runt 6 kr (60 polynesiska franc) vilket är överkomligt för de flesta.

Innan vi kom till öarna hade vi läst att polynesier på de mer avlägsna öarna, dit fraktfartygen inte kommer så ofta, gärna byter till sig varor mot t ex frukt och grönsaker. Det fick vi också uppleva men kanske inte i den omfattning vi hade förväntat oss. Dock fick vi en stark känsla av att människor generellt här är givmilda men också att många saker lättare löses med hjälp av tjänster och gentjänster. Vilket för övrigt verkar gälla för långseglare också 😊. Hiti, den pensionerade kaptenen vi träffade på den lilla atollen Kauehi var mycket givmild och gästvänlig mot oss men hade också en önskan. Att få bättre en internetuppkoppling än den som fanns tillgänglig på ön. Det finns restriktioner i Franska Polynesien vad gäller vilka operatörer som får verka i landet -av ekonomiska och förståeliga skäl. Dock tycker vi att det ibland måste kunna gå att göra undantag när man lever på en så isolerad plats. Hiti ville inte att vi skulle känna oss tvungna att lösa hans lilla problem men vi lovade ändå att se vad som var möjligt. Via en av våra seglarvänner från Viking Explorer som snart är på väg till Franska Polynesien verkar nu det hela lösa sig. Ett annat exempel är paketet vi tog med oss från Galapagos som var adresserat till en besättningsman, på en segelbåt på väg till Tahiti, som blev tvungen att ge sig av innan paketet hunnit fram. Förutom att färdas på vår båt över Stilla havet har paketet fått åka med ytterligare en kontakt, via flyg och är nu hos sin mycket tacksamme ägare som mönstrat av i Papeete. Händelserna hade inte varit möjliga utan alla involverades känsla för att ”nästa gång kan det vara min tur att behöva hjälp…”.

Vi har sett att det absolut finns klasskillnader i det polynesiska samhället och, främst i Papeete, träffat på tiggare men absolut inte i den omfattning som vi sett i Karibien eller Colombia. Här finns också en mycket större acceptans för HBTQ-personer och även om den kristna religionen gjort att toleransen minskat generellt så har vi aldrig träffat på så många människor (oftast killar) som s a s tillhör det tredje könet och som så öppet och självklart är en del av samhället. Närmaste beskrivningen utifrån våra västerländska ögon skulle vara att vi träffat ovanligt många transpersoner. Det är dock inte en helt rättvisande beskrivning, eftersom det tredje könet inbegriper många roller och ansvar i äldre polynesisk kultur.

Om några dagar ger vi oss av på en fyradygns-seglats till Cook Islands och skall fira påsk där. Nästa anhalt blir troligen Niue och sedan seglar vi vidare till Tonga och därefter Fiji. Alla är polynesiska öar men olika länder!

Tahiti and Papeete

Marae and the ethnographic museum (Tahiti)

Moorea

Raiatea

Local Market at Raiatea (with music performance 😊)

We bought Avocados (Avozilla), Apples, Bananas, Pompelmus, Rambutan, Pineapple and Papaya

Taputapuatea (Raiatea)

Vanilla plantation (Tahaa)

French Polynesia and the Tuamotus

Malin — Fri, 07 Mar 2025 00:00:00 +0000

The sail from Nuku Hiva to the small atoll Kauehi in Tuamotu took four days and started with a surprisingly large pod of dolphins with over 50 individuals that joined us for an hour or so. We believe they were bottlenose dolphins. Wonderful to see! 😍 During the sail we had good wind but very variable weather. During the day we had strong sunshine and at night one small storm replaced another with so-called squalls which mean a sudden increase in wind that lasts for 15-20 minutes with thunder and sometimes rain. Neither the windvane nor the autopilot is able to keep the course during stronger squalls so you have to steer manually, follow the wind, and then slowly bring the boat back in the right direction. It was certainly good training because you learn to handle the boat in tougher weather but also tiring in the long run because we are alone on the shifts at night, when the other person is sleeping. At one point it rained so heavily that you couldn't even see the other side of the cockpit when you were at the helm. You just had to try to keep up, and steer the boat as best you could until it was all over. We also saw large illuminated ships at night without any AIS turned on, moving slowly a few nautical miles away. We suspected large trawlers that didn't want to be discovered. Later we also received confirmation that Chinese and Japanese fishing vessels are fishing illegally in Polynesian waters.

The entire Tuamotus consists of 78 atolls spread over an area that is about 2,000 km long. The atolls are all former underwater volcanoes that are now coral reefs. Kauehi is a small atoll that is relatively easy to get into and was therefore our beginner's choice 😊 The only entrance is on the southwest side of the atoll. We had managed to adjust the sailing so that there was just over an hour left until high tide when we reached the inlet and the current was about two knots into the atoll. We had a light wind against us which did not pose any major problems but we sailed through the mouth with some areas with "overfalls" and smaller so-called standing waves which are the result of when the current and waves/wind go in opposite directions. It was very deep both just outside and just inside the inlet. Once inside the atoll we noticed that it was much larger than we had first thought. It took us just over an hour to reach the northwestern, inhabited part. The rest of the atoll consists of reefs that are either just below the water surface or are lined with coconut palms. A strange feeling to sail into an old volcanic crater! Once we arrived at the village of Tearavero which is located at a shallower part of the lagoon we were lucky enough that the only remaining buoy was free and in good condition, so we moored at it. Apart from another sailboat that was in the same lagoon, we were the only visitors. The other boat turned out to belong to a Frenchman who had been in the area for 15 years!

Kauehi has around 200 inhabitants. The village has everything you could need, shops, church, cemetery, school, a mayor, a small health centre etc. The island has also had its own small airport for a few years now, with flights 1-2 times a week. The main source of income comes from the coconut plantations owned by the various families on the atoll. There used to be pearl farms here, but these have now been closed down. Old pearl farm buoys are ideal for holding up the anchor chain (i.e. floating anchor chain) when anchoring near corals. With these buoys, the chain is kept slightly above the seabed and there is no risk of damaging the corals or getting stuck around the coral heads (boomies) when the boat turns around. We were looking to get hold of some of these buoys and to our delight got a couple from some kind villagers who had them in their gardens 😊We wanted to pay or exchange them for something, but they didn't want to hear about it!

We stayed a few days at Tearavero and enjoyed looking at the turquoise water with small darker boomies with small colorful reef fish. We got to know the retired captain Hiti who was born and raised on the island. He told us about his life and how he did his military service in the French navy as a young man. Throughout his adult life he has been a captain of cargo ships and traveled to many distant places. He knew all the islands and atolls in French Polynesia well. He himself thought that he and his wife were doing well in their nice house and were happy with their pension. We asked him how he viewed the issue of independence from France and he replied that few Polynesians talk about it out loud and the younger generation do not want to hear about completely freeing themselves from France. After all, France contributes economically and with infrastructure, education systems, etc., but the older generation may have a different view.
-We are not free, he said. Then he looked at us seriously and continued.

- You know. During our military service, we were ordered to Moruroa 24 hours after they dropped the bomb. 24 hours! “It was nothing dangerous”, they said. We wondered. If it's not dangerous. Why don't they detonate the bombs in France? Why here? I remember what it looked like! Destruction everywhere, dead fish floating in the water...
Then he turned away and fell silent. We understood that this was hard to talk about, and didn't ask any more questions.

Hati changed the subject and told us that he now takes care of the family's coconut plantation and showed us his land and how to harvest the coconuts. He offered us fresh coconut water from still green coconuts. Then he showed us some young coconut palms that were only a year old. My grandchild planted these, he said and smiled broadly! He proudly told us about his children and grandchildren. The children were all well-educated. Some lived in Tahiti, others in France. None of them lived on the island, which is slowly being depopulated. On Kauehi, as on many other smaller islands, children go to school until they are around 10 years old. To continue their education (secondary school), they must be accommodated with a family in Tahiti, for example. If you don't know of a family the children can stay with, the parents may also have to move there and look for accommodation and support. Young Polynesians also choose to continue their studies at universities in France and it can be difficult to motivate themselves to move back to the island where the livelihoods are worse.

After the little sightseeing, Hiti gave us two young coconuts to take on the boat and urged us to drink the water from them within a week because otherwise they would have time to go bad from being shaken around on the boat. He gave us advice on how to navigate into Fakarava, our next destination. When we asked if he knew the times for high and low tide for the next 24 hours, he said that nowadays he just went by what he had learned from his grandfather. When the moon was at its highest in its orbit, it was high tide. Then you can calculate the rest… We thanked him for his hospitality and everything he had taught us with a gift in return and the next day we set off for Fakarava. We had studied the moon’s path in the evening and, sure enough, when we looked at the tide tables for the area, the theory was relatively correct. The time for the highest point on the moon’s path is high tide. If you add 6 hours and 15 minutes, you get the time for the next low tide, after another 6 hours and 15 minutes the next high tide will come, etc. Then you just have to consult the moon again… Not an exact science but enough for us to navigate by😊

Afterwards, we also read more about the nuclear weapons tests that France carried out on the uninhabited atolls of Moruroa and adjacent Fangataufa. We also remembered how the Greenpeace ship Rainbow Warrior had been sunk in connection with these and the protests that arose around the world. Between 1966 and 1996, over 190 nuclear weapons tests were carried out on the atolls, both above and below ground. It was later shown that this had devastating consequences for both animal and plant life and, not least, all residents of the islands and the military personnel who participated in various missions in connection with the blasts. Primarily, the number of cases of thyroid cancer has increased significantly, but the frequency of other forms of cancer has also increased, as have deformities in newborns, birth defects, etc. since the test blasts were carried out, and the whole of Polynesia has been affected in various ways because the winds and water currents have brought radioactive particles with them. It can still be difficult to obtain compensation from the French governement, even though the regulations have changed somewhat over the years as more evidence has been produced of damage linked to the blasts. France was by no means the only country to have carried out this type of blast. The USA, Great Britain, the Soviet Union/Russia and China have also carried out test blasts, to name a few. These have also almost always taken place in occupied areas where the indigenous population has been affected….

The sail to Fakarava, where we are now, took almost six hours. The island is the second largest in the Tuamotu and is part of one of the UNESCO biosphere reserves. The atoll and has two inlets/outlets. We entered through the (enormous) northern inlet, completely without any problems. Even in this atoll, it is the northern part that is inhabited with the largest village, Rotoava. Just outside Rotoava, about fifty sailboats were anchored. When we arrived, we looked for a free place to anchor and tried, for the first time, to float the anchor chain with our buoys as not to damage or get stuck to the corals on the seabed. However, the depth was so great that no corals probably grew there, but we practiced anyway. We were a little worried that if the chain came off the seabed, the anchor might not set properly, but we have now been here for four days without dragging, so it seems to be working. 😊

Fakarava turned out to be much more tourist-oriented than little Kauehi and reminded us more of Nuku Hiva with large cruise ships that come in and unload passengers ashore for a day's experiences before they re-board for the onward journey to the next island. Craft shops, grocery stores and restaurants are open and taxis arrange transport and small excursions. It is important to make the most of the hours that tourists are ashore!

The atoll is so large that there is a lot of life in the large lagoon such as different species of sharks, turtles, rays, mantas, etc. Even dolphins are said to be here! The atmosphere is calm and relaxed and we were warmly welcomed by the staff at the mayor's office when we went in to pay the tourist and garbage fee.

In the shallower parts of the lagoon, the water is turquoise blue and the sand is chalk white. For those who like sun, swimming and white beaches, this is pure paradise! Small boomies can be seen here and there in the water that you can cross between when you go ashore with the dinghy. We took the time to snorkel around a reef that was close to the boat and saw lots of reef fish and beautiful corals. Unfortunately, most of the corals were in poor condition and completely gray. We have also seen blacktip reef sharks, nurse sharks and large water turtles. It also looks like we caught three suckerfish from Kauhei that probably hitchhiked with us by sitting under the Anastacia's hull. We had fed them small pieces of bread in Kauehi and were surprised when the same fish appeared again as soon as we anchored in Fakarava. They look funny with a big sucker plate on their heads… Of course, they got some bread crumbs here too. Baguettes, naturally. These are French islands! 😁.

Fakarava is perhaps best known for its pearl farms and that was something we wanted to learn more about. You can see the buoys of the farms floating in the water further out in the lagoon. We booked a small tour at Les Perles D'Havaiki. The guide showed the whole process, from surgically inserting a small mini-pearl made of seashells into the oyster's stomach to how to pick out a finished pearl after the oyster has grown for about two years. The finished pearl is then washed and classified by color, size, shape, etc. In Polynesia, mainly black pearls are cultivated, which have a special luster. The whole process requires clean water and a good environment for the oyster to thrive. An oyster can be allowed to produce several pearls one after the other until it is too old. In cases where the oyster can no longer be used, it is opened completely and the meat (muscle) is sold to restaurants. The shells are used to make jewelry and other works of art, as these also have a beautiful luster. To end the tour, we each got to choose an oyster that was ready to harvest and take home the pearl that had formed in it. Now we understand what a complicated process pearl farming is and involves many steps that require craftsmanship and several different professions.

Now, we will soon set off again. There will be no more atolls for us, but we have a two-day sailing to Tahiti where we are also expecting a visit from our son and his friend.

~~~~~~~~~~~

Seglingen från Nuku Hiva till den lilla atollen Kauehi i Tuamotu tog fyra dygn och började med en överraskande stor flock delfiner med över 50 individer som slog följe med oss under någon timme. Vi tror det var flasknosdelfiner. Underbart att se! 😍 Under seglatsen hade vi bra vind men mycket varierande väder. På dagarna hade vi starkt solsken och på nätterna avlöste det ena lilla ovädret det andra med s k squalls som innebär plötslig vindökning som varar i 15-20 minuter med åska och ibland regn. Vare sig vindroder eller autopilot klarar att hålla kursen vid kraftigare squalls så man får handstyra och s a s följa med vinden, för att sedan sakta föra båten tillbaka i rätt riktning. Bra träning var det visserligen eftersom man lär sig hantera båten i tuffare väder men också tröttsamt i längden eftersom vi är ensamma på passen nattetid, då den andre sover. Vid ett tillfälle regnade det så kraftigt att det inte ens gick att se andra sidan av sittbrunnen när man stod vid rodret. Det var bara att försöka hänga med, och styra båten så gott det gick tills det hela var över. Vi fick också återigen se stora upplysta fartyg på nätterna utan någon AIS påslagen som sakta rörde sig på några sjömils avstånd. Vi misstänkte stora trålare som helst inte ville bli upptäckta. Senare har vi också fått bekräftat att kinesiska och japanska fiskefartyg fiskar olovandes i de polynesiska vattnen.

Hela Tuamotus består av 78 atoller utspridda på ett område som är ca 2 000 km långt. Atollerna är alla före detta undervattensvulkaner som numera är korallrev. Kauehi är en liten atoll som är relativt enkel att ta sig in i och blev därför vårt nybörjarval 😊 Det enda inloppet ligger på atollens sydvästra sida. Vi hade lyckats anpassa seglingen så det var drygt en timme kvar till högvatten när vi nådde inloppet och strömmen var på ca två knop in mot atollen. Vi hade svag vind emot oss som inte utgjorde några större problem utan vi seglade igenom mynningen med några områden med ”overfalls” och mindre s k stående vågor som är resultatet av när ström och vågor/vind går i motsatta riktningar. Det var bråddjupt både strax utanför och strax innanför mynningen. Väl inne i atollen konstaterade vi att den var mycket större än vi först hade trott. Det tog oss dryga timmen att nå den nordvästra, bebodda delen. Resten av atollen utgörs av rev som antingen ligger strax under vattenytan eller är beklädda med kokospalmer. En märklig känsla att segla in i en gammal vulkankrater! Väl framme vid byn Tearavero som ligger vid en grundare del i lagunen hade vi sådan tur att den enda kvarvarande bojen var ledig och i gott skick, så vi lade till vid den. Förutom en annan segelbåt som låg i samma lagun var vi de enda besökarna. Den andra båten visade sig tillhöra en fransman som vistats i området i 15 år!

På Kauehi bor runt 200 invånare. I byn finns det mesta som man kan behöva, affärer, kyrka, kyrkogård, skola, en borgmästare, en liten vårdcentral etc. Ön har sedan några år tillbaka även en egen mindre flygplats där flygen går 1-2 gånger i veckan. Främsta inkomstkällan kommer från kokosplantagen som ägs av de olika familjerna på atollen. Tidigare fanns det även pärlodlingar här men dessa var nu nerlagda. Gamla pärlodlingsbojar är idealiska för att kunna hålla uppe ankarkättingen (s k bojad kätting) när man skall ankra i närheten av koraller. Med dessa bojar hålls kättingen lite ovanför botten och man riskerar inte att förstöra korallerna eller fastna runt korallhuvudena (boomies) när båten svänger runt. Vi var ute efter att få tag i några sådana bojar och fick till vår förtjusning ett par av några snälla bybor som hade dem i sina trädgårdar 😊Vi ville betala eller byta med något med det ville de inte höra talas om!

Vi stannade några dagar vid Tearavero och njöt av att titta på det turkosa vattnet med små mörkare boomies med små färgglada revfiskar. Vi lärde känna den pensionerade kaptenen Hiti som är född och uppvuxen på ön. Han berättade om sitt liv och hur han gjort sin militärtjänst i den franska flottan som ung. Under hela sitt vuxna liv har han varit kapten på fraktfartyg och rest till många avlägsna platser. Han kände väl till alla öar och atoller i Franska Polynesien. Han tyckte själv att han och hans fru hade det bra i sitt fina hus och var nöjd med sin pension. Vi frågade om hur han såg på frågan om självständighet från Frankrike. Han förklarade att få polynesier pratar högt om det och de yngre vill inte höra talas om att helt frigöra sig från Frankrike. Frankrike bidrar trots allt ekonomiskt och med infrastruktur, utbildningssystem m m men de äldre har kanske en annan syn, menade han.
-Vi är ju inte fria, sa han. Sedan såg han allvarligt på oss och sa:
-Ni vet. Under militärtjänsten blev vi kommenderade till Moruroa 24 timmar efter att de släppte bomben. 24 timmar! ”Det var inget farligt”, sa de. Vi undrade. Om det inte är farligt. Varför spränger de då inte bomberna i Frankrike? Varför hos oss? Jag minns hur det såg ut! Förstörelse överallt, döda fiskar flöt i vattnet…
Sedan vände han sig bort och tystnade. Det här var jobbigt att tala om, förstod vi och ställde inga fler frågor.

Hati bytte samtalsämne och berättade att han numera sköter om familjens kokosplantage och visade oss sina marker och hur man skördar kokosnötterna. Han bjöd på färskt kokosvatten från ännu gröna kokosnötter. Sedan visade han oss några späda kokospalmer som bara var ett år gamla. De här har mitt barnbarn planterat, sa han och log stort! Han berättade stolt om sina barn och barnbarn. Barnen var alla välutbildade. Några bodde på Tahiti, andra i Frankrike. Ingen av dem fanns kvar på ön som sakta håller på att avfolkas. På Kauehi liksom på många andra mindre öar går barnen i skola tills de är runt 10 år gamla. För att fortsätta sin utbildning (secondary school) måste de inkvarteras hos någon familj i exempelvis Tahiti. Känner man ingen familj barnen kan få bo hos, måste kanske föräldrarna också flytta dit och söka bostad och försörjning. Unga polynesier väljer också att läsa vidare på universitet i Frankrike och det kan vara svårt att motivera sig att flytta tillbaka till ön där försörjningsmöjligheterna är sämre.

Efter den lilla sightseeingen gav Hiti oss två späda kokosnötter att ta med på båten och uppmanade oss att dricka vattnet från dem inom en vecka eftersom de annars skulle hinna bli dåliga av att skakas runt på båten. Han gav oss råd om hur vi skulle navigera in i Fakarava, vår nästa destination. När vi frågade om han visste tiderna för hög- och lågvatten det närmste dygnet sa han att han numera bara gick efter vad han lärt av sin morfar. När månen stod som högst på sin bana så var det högvatten. Sedan kan man räkna ut resten…Vi tackade för hans gästfrihet och allt han lärt oss med en gåva tillbaka och dagen efter gav vi oss iväg till Fakarava. Vi hade studerat månens bana på kvällen och, mycket riktigt, när vi tittade i tidvattentabeller för området så stämde teorin relativt bra. Tiden för högsta punkten på månbanan råder högvatten. Lägger man till 6 timmar och 15 minuter så får man tiden för nästa lågvatten, efter ytterligare 6 timmar och 15 minuter kommer nästa högvatten o s v. Sedan är det bara att konsultera månen igen… Ingen exakt vetenskap men tillräckligt för oss att navigera efter😊

Efteråt läste vi också på mer om de kärnvapenprovsprängningar som Frankrike gjorde på de obebodda atollerna Moruroa och intilliggande Fangataufa. Vi mindes också hur Greenpeacefartyget Rainbow Warrior hade sänkts i samband med dessa och protesterna som uppstod världen över. Mellan åren 1966 och 1996 genomfördes över 190 kärnvapenprov på atollerna både ovan och under mark. Det har senare visat sig att det fick förödande konsekvenser för både djur och växtliv och, inte minst, alla boende på öarna och de militärer som deltog i olika uppdrag i samband med sprängningarna. Främst har fallen av sköldkörtelcancer blivit många fler men frekvensen av andra cancerformer har också ökat liksom missbildningar hos nyfödda, fosterskador m m sedan provsprängningarna genomfördes och hela Polynesien har drabbats på olika sätt eftersom vindarna och vattenströmmar fört med sig radioaktiva partiklar. Fortfarande kan det vara svårt att få ersättning av franska staten även om regelverket förändrats något genom åren i takt med att man kunnat ta fram fler bevis för skador knutna till sprängningarna. Frankrike var ingalunda det enda land som genomfört den här typen av sprängningar. USA, Storbritannien, Sovjet/Ryssland och Kina har också genomfört provsprängningar, för att nämna några. Dessa har också nästan alltid skett i ockuperade områden där ursprungsbefolkningen drabbats….

Seglingen till Fakarava, där vi nu befinner oss, tog nästan sex timmar. Ön är den näst största i Tuamotu och ingår i ett av UNESCO:s biosfärområden. Atollen och har två in-/utlopp. Vi kom in genom det (enormt stora) norra inloppet, helt oproblematiskt. Även i denna atoll är det den norra delen som är bebodd med den största byn Rotoava. Strax utanför Rotoava låg ett femtiotal segelbåtar ankrade. När vi kom fram letade vi upp en ledig plats att ankra på och provade, för första gången, att kroka fast bojar längs ankarkättingen för att inte skada eller fastna vid korallerna på botten. Djupet var dock så pass stort att det troligen inte växte några koraller där men vi övade ändå. Vi var lite oroliga för att om kättingen lättar från botten så kanske ankaret inte skulle sätta sig ordentligt men vi har nu legat här i fyra dygn utan att dragga så det verkar fungera. 😊

Fakarava visade sig vara mycket mer turistinriktat än lilla Kauehi och påminde oss mer om Nuku Hiva med stora kryssningsfartyg som kommer in och lastar av passagerare i land för en dags upplevelser innan de åter går ombord för vidare färd till nästa ö. Hantverksbutiker, mataffärer och restauranger håller öppet och taxibilar ordnar med transporter och små exkursioner. Det gäller att ta vara på de timmar som turisterna är i land!

Atollen är så stor att det ryms mycket liv i den stora lagunen som olika hajarter, sköldpaddor, rockor, mantor etc. T o m delfiner skall finnas här! Atmosfären är lugn och avslappnad och vi blev hjärtligt välkomnade av personalen på borgmästarens kansli när vi gick in för att betala turist- och sopavgiften.

I lagunens grundare delar är vattnet turkosblått och sanden kritvit. För den som gillar sol, bad och vita stränder är detta rena paradiset! Små boomies syns här och var i vattnet som man får kryssa emellan när man åker in till land med dingen. Vi tog oss tid att snorkla runt ett rev som låg nära båten och fick se massor av revfiskar och vackra koraller. Dock var tyvärr merparten av korallerna i dåligt skick och alldeles grå. Vi har även sett svartfenad revhaj, sköterskehaj och stora vattensköldpaddor. Dessutom ser det ut som att vi fått med oss tre sugfiskar från Kauhei som troligen liftat med oss genom att sitta under Anastacias skrov. Vi hade matat dem med små brödbitar i Kauehi och blev förvånade när samma fiskar dök upp igen så fort vi ankrat i Fakarava. De ser lustiga ut med en stor sugplatta på huvudet… Självklart fick de några brödsmulor här också. Baguetter, såklart. Det är ju franska öar! 😁.

Fakarava är kanske mest känt för sina pärlodlingar och det var något vi gärna ville få lära oss mer om. Man kan se odlingarnas bojar flyta i vattnet längre ut i lagunen. Vi bokade en liten visning på Les Perles D'Havaiki. Guiden visade hela processen, från det att man kirurgiskt opererar in en liten minipärla av snäckskal i ostronets mage till hur man plockar ut en färdig pärla efter att ostronet fått växa till sig i ungefär två år. Den färdiga pärlan skall sedan tvättas och klassificeras efter färg storlek form etc. I Polynesien odlas främst de svarta pärlorna som har en speciell lyster. Hela processen kräver rena vatten och bra miljö för att ostronen skall trivas. Man kan låta ett ostron producera flera pärlor efter varandra tills det blivit för gammalt. I de fall ostronet inte kan användas längre öppnas det helt och köttet (muskeln) säljs till restauranger. Av skalen görs smycken och andra konstverk då även dessa har en vacker lyster. Som avslut på visningen fick vi välja ut varsitt ostron som s a s var färdigt att skörda och ta med oss pärlan som bildats i djuret. Nu förstår vi vilken komplicerad process pärlodling innebär med många steg som kräver hantverksskicklighet och involverar flera olika yrkesgrupper.

Nu skall vi strax ge oss av igen. Det blir inte fler atoller för vår del utan nu väntar två dygns segling till Tahiti där vi också väntar besök av son med kompis.

Kauehi

Fakarava

French Polynesia, Nuku Hiva and the Marquesas

Malin — Sat, 22 Feb 2025 00:00:00 +0000

Polynesia (meaning roughly the many islands) is a large cultural and geographical region in the Pacific Ocean consisting of a variety of islands, archipelagos and nations where the people share the same origin and speak one of the many Polynesian languages. Polynesia is bordered by Hawaii (to the north), New Zealand (to the southwest) and Easter Island (to the southeast). The area is sometimes referred to as the Polynesian Triangle.

French Polynesia is part of Polynesia and is almost as large as Europe and consists of 118 islands and atolls, of which 67 are inhabited. The islands are divided into different archipelagos; Marquesas Islands, Tuamotu Archipelago, Society Islands, Gambier Islands and Austral Islands. There are long distances between the archipelagos with the Gambier Islands and Austral Islands being the southernmost. We will probably not be able to visit these two southern archipelagos. Further north, from east to west lie the Marquesas, Tuamotu and Society Islands, where Tahiti with its capital Papeete is perhaps the best known. We plan to visit a few islands on each of these archipelagos before heading further west to other Polynesian islands/nations.

The islands in French Polynesia have all been formed from volcanoes and the youngest are about 1-5 million years old, such as the islands in the Marquesas. The oldest islands are in the Austral Islands and Tuamotu and are around 50 million years old. The oldest islands are no longer real islands, but millions of years of erosion have transformed them into atolls where only some parts protrude from the sea surface.

The islands in French Polynesia were first settled by Austronesian-speaking Polynesians, who probably originated from Southeast Asia (Taiwan-Philippines) and migrated east via Samoa and Tonga. This migration was part of the great Polynesian expansion across the Pacific. In French Polynesia, it began in the Marquesas a few hundred years BC and the last islands colonized by Polynesians are believed to have been the Gambier Islands, which also became the islands from which a group of inhabitants probably emigrated and continued the long journey to Easter Island and later Hawaii, which began to be populated around the 11th and 13th centuries AD. A prerequisite for this strong expansion, despite the great distances in the Pacific Ocean, was the sophisticated navigational skills that the Polynesians had developed. They navigated with the help of stars, ocean currents and bird migration patterns. They used the characteristic wooden canoes with an outrigger (additional hull) attached to one side of the canoe. These canoes were very stable and could be both paddled and sailed. Today, the same type of canoe is still used, but made of more modern materials.

The first time Europeans came into contact with the islands was in the 16th century when the Portuguese and Spaniards noted that the islands existed but they probably had little contact with the inhabitants. In 1767, the British Samuel Wallis landed on Tahiti and declared the island British. Protestantism was then introduced to the island. The French eventually took over Tahiti after disputes and battles with the British and the population of the islands under the then Polynesian regent Queen Pomare IV. In the early 20th century, all five island groups belonged to France and Catholicism became the official religion. Today, French Polynesia has more autonomy but is still considered one of France's so-called overseas collectivity where France retains control over defense, foreign policy, justice and law enforcement and currency/economy (the CFP franc is tied to the euro). French Polynesia now controls its own laws, economy, budget, health, education (partially) and internal security. From what we understand, there no longer seems to be majority support among the population on the islands for complete independence from France, but instead they are trying to make better use of their own old culture and have, with the help of historians and archaeologists, begun to rediscover and embrace parts of it, such as dances, crafts and food traditions.

The Polynesian indigenous culture and its traditions vary between the islands but have a common core. Before European colonization, the population was organized into hierarchical chiefdoms ruled by Ari’i (chiefs). Below the chiefs there were several different social classes and the lowest were the slaves who were often convicted criminals or captured enemies. The Polynesians could build impressive structures such as marae which were sacred temples for religious and social purposes. They lived on what the sea could provide and cultivated and planted many different crops such as breadfruit and fruit trees of various kinds which were harvested and stored in various ways to last longer than the harvest season. Fermentation was used as a method. For example, mahi or pōpoi as it is also called was made. It is breadfruit that has been mashed and left to lie in a low-oxygen environment in a leaf-lined pit where it eventually fermented (by lactic acid bacteria). Mahi could be stored for several years and is said to be both nutritious and healthy. When the Polynesians colonized new islands, they brought with them many of the important fruits and seeds and some domesticated animals such as pigs and dogs that they needed to survive on the previously uninhabited islands.

The Polynesians were very trade-oriented but were also warlike and fights between the islands/kingdoms occurred. They practiced a complex polytheistic religion that was intertwined with daily life and social structure. Their spiritual beliefs revolved around atua (gods), ancestors, mana (spiritual power) and tapu (sacred restrictions). The word taboo comes from the Polynesian word tapu.

Mana was a supernatural force that existed not only in all living things but also inanimate things such as objects and places. Chiefs and priests had strong mana, which gave them divine authority. Women's mana was usually greater than men's because they could give bearth (give life). Losing mana, through defeat in battle or breaking a tapu, resulted in dishonor and loss of status. For example, it was tapu for a woman to step in a canoe because her mana was much more powerful than that of the canoe and the canoe would lose its power. This was especially important to consider when the canoes were to be used in battle. Similarly, it could be tapu to step over a chief's shadow if one was lower in rank. Serious violations of a tapu could sometimes be punished by death.

Polynesians believed in a balance of masculine and feminine energies, rather than fixed gender roles based on physical appearance, and some myths describe gods or spirits who change sex or are androgynous. Mana was therefore not strictly tied to biological sex, but rather one's role in society. French Polynesia, like other parts of Polynesia, had a recognized "third sex" known as māhū. These were people who embodied both male and female characteristics. They were biological males who took on female gender roles, including clothing, speech, and occupations. In some cases, there were also female māhū who took on male roles. Māhū had several important roles in society. They could often be priests, healers, teachers or artists, specialized in oral traditions, dance forms and were responsible for the care of children and the elderly. They were seen as guardians of knowledge, and were a kind of cultural bearer of information about different lineages, old stories and religious customs that they passed on between generations. Chiefs could turn to a māhū for advice before important decisions. After European colonization and the introduction of Christianity, māhū were seen as an abomination and Western gender roles were introduced and many māhū were subjected to social oppression and avoided showing their identity. Today, however, māhū are still present in Polynesian and Hawaiian culture and are more accepted, although their role has evolved and adapted to today's way of life. Many today work in various service professions, for example.

The Polynesians were also known for their tikis, human-like anthropomorphic figures carved from stone, wood or bone. According to Polynesian mythology, the tiki is sometimes considered to be the first human created by the gods, but interpretations vary between the different island groups. In the Marquesas, tikis primarily represent ancestors and protective spirits. They were often designed as half human and half animal or God with enlarged heads and eyes. One interpretation of the large eyes (which almost look like glasses) is that through the eyes one comes into contact with the spirit world. Tikis are also often connected to spiritual protection, strength and guidance.

We have now been anchored for just over two weeks outside the capital Taiohae on the island of Nuku Hiva, which is also the main island of the Marquesas. As soon as the hurricane season (cyclone season) ends in April, the actual tourist season begins and many boats and tourists come to the islands. We are early in the season so there is plenty of space in the bay and few tourists on the island, except when the cruise ships dock, when Taiohae is packed with people for a day. The lady in the tourist office next to the port has all the information of when the cruise ships arrive and makes sure to book the local ensemble of dancers and drummers who have their shows for the fascinated cruise tourists. The trade in crafts, fruit and vegetables is flourishing and the small local cafes are full. It is understandable that tourists are an important source of income for the islands.

The clearance process was painless. We rang the doorbell of the French gendarmes and even though we arrived outside office hours, they received us and the procedure was completed in 10 minutes. We had prepared ourselves by filling in our details digitally in a system used on the islands and had our passports and boat papers with us. As EU citizens, the rules for visiting and staying in French Polynesia are incredibly favorable.” This is how easy it should be to get to France. Welcome!”, one of the gendarmes said in broken English. Or, to be more precise. The guy started speaking in English but as soon as he noticed that we knew a little French he switched to his native language. 😊After customs we took out some cash, got ourselves a local SIM card and topped up with data. Finally connected again!

Nuku Hiva is a very beautiful island with high mountain peaks and steep cliffs towards the sea with fantastic views. There are several bays with good anchorages around the island. The second highest (longest?) waterfall in the world is also said to be here. We rented a car and drove on the few roads that exist. First, we went east and came to some smaller towns with small fishing ports, shops and restaurants. The mango trees along the road were full of half-ripe fruits and we took the liberty of picking some. The island is lushly green and along the roadsides you can see pigs, horses and goats and the occasional cow wandering around freely. Roosters and chickens can be seen running around everywhere. Some horses are kept tethered and you can see fenced areas, but there are just as many animals outside as inside the enclosures.

In the small town of Hatiheu we had a fantastic meal. A stew made from goat meat and coconut milk served with cassava, fried breadfruit and rice. What we couldn't finish we then had to throw into a small stream, right next to the restaurant where two large eels appeared and feasted on the leftovers. The eels were "regulars" at the restaurant and part of the experience the restaurant is known for.

Outside Hatiheu is one of several historical remains from the time before European colonization. The place we visited is called Kamuihei and is one of the largest archaeological excavations on the island. Here there are sacred places, rebuilt houses and areas for various social purposes and we saw tikis, sacrificial pits and small pits carved into rocks similar to those we can see in rock carvings in Sweden. In addition, there were several petroglyphs on large stone slabs with depictions of animals, gods, people and symbols that are also found in the many tattoos of the Polynesians. Since the Polynesian culture was a culture that was carried by oral stories and lacked written language, interpretations are difficult to make and the meanings are said to vary somewhat between the island groups, but archaeologists believe that they almost always involve representations of gods, ancestors, travel, celestial bodies and protective symbols. There was also a gigantic banyan tree at the site that is said to be 600 years old!

The last part of our drive went west towards the airport. Now we came to higher mountain areas, deep valleys and in the distance, we could see a very long and very narrow waterfall. Instead of palm trees and fruit trees, the road was lined with pine plantations with a species of pine that originally comes from the Caribbean. The pines have been planted mainly for the sake of the wood but have, of course, also changed the conditions for the native species that lived there before.

On the beach in Taiohae almost every day we saw young guys riding back and forth on their horses. Sometimes they competed along a given distance to be first. It was impressive to see because they were riding bareback (without a saddle) at a fast gallop with only a blanket to sit on. They looked mighty proud when we wanted to take pictures. However, we never saw a girl riding. Horses now seem to be an integral part of Polynesian life but the origin of horses is somewhat unclear. The most likely is that the Europeans introduced different animals like horses, goats and cows to the islands.

The waters around the Marquesas Islands are rich in life. The local fishermen come into the harbor almost every day with fine catches of fish that they sell directly on site. The leftover fish after cleaning is thrown into the harbor to the delight of the sharks. The sharks are of the species (greater) blacktip reef shark. Not all residents in the area are delighted with the spectacle in the water when the sharks fight over the leftovers, but it is a good tourist magnet… 😊 In addition to the sharks, which are not particularly dangerous to humans, we have also seen many manta rays swimming around our boat. Unfortunately, we have not been able to get any good pictures of them and when we snorkeled in the bay and tried to film, the visibility was too poor. Hopefully there will be more opportunities. One morning we heard a terrible splash behind the boat and when we ran out onto the deck to see what had happened, we saw a sea turtle trying to free itself from the dinghy's mooring line that it had managed to wrap around its neck. After a few fruitless attempts to untie the rope, we were forced to cut it. As soon as the turtle felt it was free, it took a big, loud breath before diving into the water and disappearing. How it managed to get tangled up so strangely, we could never figure out…

On Valentine's Day we took the opportunity to have a three-course dinner at a restaurant in Taiohae where local musicians performed languid ballads. The next day we were also able to take part in a Valentine's Day party where both locals and tourists were welcome. The meal was accompanied by a show that was over an hour long and was more like a long danced story. We showed up later in the evening but still saw parts of the show. Later we were able to dance a little ourselves to deafening Polynesian popular music 😁

In recent days, we have been stocking up on supplies at the local store and buying a souvenir in the form of a mini-tiki made of wood made by a local artist on the island.

Now we are waiting out some rough weather before we can set off for the Tuamotu atolls. Since these are shallow reefs with few entrances or exits and where the currents are strong, we have to adjust to the tides so that we enter when it is slack water. We hope to be able to practice on a simpler atoll with more room for the boat to enter, before we set off to reach the Fakarava atoll where we hope to see pearl farms!

~~~~~~~~~~~~~~~

Polynesien (betyder ungefär de många öarna) är en stor kulturell och geografisk region i Stilla havet bestående av en mångfald av öar, ögrupper och nationer där människorna delar samma ursprung och pratar något av de många polynesiska språken. Polynesien avgränsas av Hawaii (i norr), Nya Zeeland (i sydväst) och Påskön (i sydöst). Området benämns ibland som den polynesiska triangeln.

Franska Polynesien är en del av Polynesien och är till ytan nästan lika stort som Europa och består av 118 öar och atoller varav 67 är bebodda. Öarna är indelade i olika ögrupper; Marquesas Islands, Tuamotu Archipelago, Society Islands (Sällskapsöarna), Gambier Islands och Austral Islands. Det är långa avstånd mellan ögrupperna där Gambieröarna och Australöarna ligger längst söderut. Dessa sydligare ögrupper kommer vi troligen inte att besöka. Längre norrut, från öst till väst ligger Marquesas, Tuamotu och Sällskapsöarna där Tahiti med huvudstaden Papeete kanske är den mest kända. Någon ö på var och en av dessa ögrupper har vi tänkt besöka innan vi ger oss av längre västerut till andra Polynesiska öar/nationer.

Öarna i Franska Polynesien har alla bildats från vulkaner och de yngsta är ungefär 1-5 miljoner år gamla, som t ex öarna på Marquesas, De äldsta öarna ligger i Australöarna och Tuamotu och är runt 50 miljoner år gamla. De äldsta öarna är inga egentliga öar längre utan årmiljonernas erodering har förvandlat dem till atoller där bara vissa delar sticker upp ur havsytan.

Öarna i Franska Polynesien bosattes först av austronesisktalande polynesier, som troligen härstammade från Sydostasien (Taiwan-Filippinerna) och migrerade österut via Samoa och Tonga. Denna migration var en del av den stora polynesiska expansionen över Stilla havet. I Franska Polynesien började den vid Marquesas några hundra år f Kr och de sista öarna som koloniserades av polynesier tror man var Gambieröarna som också blev de öar där en grupp invånare förmodligen emigrerade och fortsatte den långa färden till Påskön och senare Hawaii som började befolkas runt 1000 respektive 1200-talet e Kr. En förutsättning till den starka expansionen, trots de stora avstånden i Stilla havet, var de sofistikerade navigeringsfärdigheter som Polynesierna hade utvecklat. De navigerade med hjälp av stjärnor, havsströmmar och fåglars migrationsmönster. De använde sig av de karakteristiska träkanoterna med en utriggare (extra skrov) fäst på ena sidan av kanoten. Dessa kanoter var mycket stabila och kunde både paddlas och seglas. Idag används fortfarande samma typ av kanoter men tillverkade av modernare material.

Första gången européer kom i kontakt med öarna var på 1500-talet då portugiser och spanjorer noterade att öarna fanns men de hade troligen ingen större kontakt med invånarna. 1767 landsteg britten Samuel Wallis på Tahiti och deklarerade ön som brittisk. Protestantism infördes sedan på ön. Fransmän tog så småningom över Tahiti efter dispyter och strider med britter och befolkningen på öarna under den dåvarande polynesiska regenten Drottning Pomare IV. I början av 1900-talet tillhörde alla fem ögrupperna Frankrike och katolicismen blev den officiella religionen. Idag har Franska Polynesien mer självstyre men räknas fortfarande som ett av Frankrikes så kallade utomeuropeiska förvaltningsområden där Frankrike behåller kontrollen över försvar, utrikespolitik, rättsväsende och valuta (CFP-francen är knuten till euron). Franska Polynesien kontrollerar numera sina egna lagar, ekonomi, budget, hälsa, utbildning (delvis) och inre säkerhet. Vad vi förstått verkar det inte längre finnas majoritetsstöd hos befolkningen på öarna för fullständig självständighet från Frankrike men man försöker istället ta vara på den egna gamla kulturen bättre och har, med historikers och arkeologers hjälp, börjat återupptäcka och omfamna delar av den som exempelvis danser, hantverk och mattraditioner.

Den Polynesiska ursprungskulturen och dess traditioner varierar mellan öarna men har en gemensam kärna. Innan den europeiska koloniseringen var befolkningen organiserad i hierarkiska hövdingadömen styrda av Ari’i (hövdingar). Under hövdingarna fanns flera olika samhällsskikt och lägst stående var slavarna som ofta var dömda brottslingar eller tillfångatagna fiender. Polynesierna kunde bygga imponerande strukturer som marae som var heliga tempel för religiösa och sociala ändamål. Man levde på vad havet kunde ge samt odlade och planterade många olika grödor som exempelvis brödfrukt och fruktträd av olika slag som man skördade och lagrade på olika sätt för att vara längre än skördesäsongen. Bl a användes fermentering som en metod. T ex gjorde man mahi eller pōpoi som det också kallas. Det är brödfrukt som mosats och fått ligga syrefattigt i en lövbeklädd grop där den så småningom fermenterade (genom mjölksyrabakterier). Mahin kunde lagras i flera år och sägs vara både näringsrik och nyttig. När polynesierna koloniserade nya öar hade de med sig många av de viktiga frukter och frön och vissa tamdjur som grisar och hundar som de behövde för att överleva på de tidigare obebodda öarna.

Polynesierna idkade mycket handel men var också stridslystna och krig mellan öarna/kungadömen förekom. De utövade en komplex polyteistisk religion som var sammanflätad med det dagliga livet och den sociala strukturen. Deras andliga övertygelser kretsade kring atua (gudar), förfäder, mana (andlig kraft) och tapu (heliga begränsningar). Ordet tabu kommer just från polynesiskans tapu.

Mana var en övernaturlig kraft som inte bara fanns i alla levande varelser utan även döda ting som föremål och platser. Hövdingar och präster hade stark mana, vilket gav dem gudomlig auktoritet. Kvinnors mana var vanligen större än männens på grund av att de kunde föda barn (ge liv). Att förlora mana, genom nederlag i strid eller bryta en tapu, resulterade i vanära och förlust av status. T ex var det tapu för en kvinna att kliva på en kanot då hennes mana var mycket mäktigare än kanotens och kanoten s a s förlorade sin kraft. Detta var särskilt viktigt att ta hänsyn till när kanoterna skulle användas i strider. Likaså kunde det vara tapu att kliva över en hövdings skugga om man stod lägre i rang. Att allvarligt bryta mot en tapu kunde ibland bestraffas med döden.

Polynesier trodde på en balans mellan maskulina och feminina energier, snarare än bestämda könsroller beroende på hur man såg ut fysiskt och vissa myter beskriver gudar eller andar som byter kön eller är androgyna. Manan var därför inte strikt knuten till biologiskt kön, utan snarare ens roll i samhället. Franska Polynesien, liksom andra delar av Polynesien, hade ett erkänt "tredje kön" känt som māhū. Dessa var människor som förkroppsligade både manliga och kvinnliga egenskaper. De var biologiska män som tog på sig kvinnliga könsroller, inklusive kläder, tal och yrken. I vissa fall fanns det även kvinnliga māhū som tog på sig manliga roller. Māhū hade flera viktiga roller i samhället. Ofta kunde de vara präster, helare, lärare eller konstnärer, specialiserade på muntliga traditioner, dansformer och ansvarade för omsorg av barn och äldre. De sågs som kunskapens väktare, och var en slags kulturbärare av informationen om olika släktled, gamla berättelser och religiösa sedvänjor som de förde vidare mellan generationer. Hövdingar kunde vända sig till en māhū för att få råd inför viktiga beslut. Efter den europeiska koloniseringen och införandet av kristendom sågs Māhū som en styggelse och västerländska könsroller infördes och många māhū utsattes för socialt förtryck och undvek att visa sin identitet. Idag är dock māhū fortfarande närvarande i den polynesiska och hawaiianska kulturen och är mer accepterade, även om deras roll har utvecklats och anpassats till dagens levnadssätt. Många arbetar idag exempelvis inom olika serviceyrken.

Polynesierna var också kända för sina tikis, människoliknande antropomorfiska figurer, uthuggna ur sten, trä eller ben. Enligt polynesisk mytologi anses tiki ibland vara den första människan som skapats av gudarna men tolkningarna varierar på de olika ögrupperna. På Marquesas representerar tikis främst förfäder och skyddande andar. Ofta utformades de som hälften människa och hälften djur eller gud med förstorade huvuden och ögon. En tolkning av de stora ögonen (som nästan ser ut som glasögon) är att genom ögonen kommer man i kontakt med andevärlden. Tikis är ofta också kopplade till andligt skydd, styrka och vägledning.

Vi har nu legat för ankar i drygt två veckor utanför huvudorten Taiohae på ön Nuku Hiva som också är huvudön i Marquesas. Så fort orkansäsongen (cyklonsäsongen) är avslutad i april börjar den egentliga turistsäsongen och då kommer många båtar och turister till öarna. Vi är tidigt ute på säsongen så det är gott om plats i viken och få turister på ön, förutom när kryssningsfartygen lägger till för då kryllar det av folk Taiohae under en dag. Damen i turistbyrån intill hamnen har full koll på när kryssningsfartygen kommer och ser till att boka den lokala ensemblen av dansare och trumslagare som har sina uppvisningar inför hänförda kryssningsturister. Kommersen med hantverk, frukt och grönt blommar upp och de små lokala caféerna fylls. Man förstår att turisterna utgör en viktig inkomstkälla för öarna.

Inklareringen gick smärtfritt. Vi ringde på dörren hos de franska gendarmerna och fast vi kom utanför kontorstid tog de emot oss och proceduren var klar på 10 minuter. Vi hade förberett oss genom att fylla i våra uppgifter digitalt i ett system som används på öarna och hade passen och båtpapprena med oss. Som EU-medborgare är reglerna för att besöka och stanna i Franska Polynesien otroligt förmånliga.” Så här enkelt skall det vara att komma till Frankrike. Välkomna!”, sa en av gendarmerna på knagglig engelska. Eller, rättare sagt. Killen började prata på engelska men så fort han konstaterade att vi kunde lite franska gick han över till sitt modersmål. 😊Efter inklareringen tog vi ut lite kontanter, skaffade oss ett lokalt sim-kort och fyllde på med data. Äntligen uppkopplade igen!

Nuku Hiva är en väldigt vacker ö med höga bergstoppar och branta stup mot havet med fantastiska vyer. Det finns flera vikar med bra ankringsplatser runt ön. Här lär också den näst högsta (längsta?) vattenfallet i världen finnas. Vi hyrde en bil och körde på de få vägarna som finns. Först åkte vi österut och kom till några mindre orter med små fiskehamnar, affärer och restauranger. Mangoträden längs vägen dignade av halvmogna frukter och vi tog oss friheten att plocka några. Ön är frodigt grön och vid vägkanterna kan man se grisar, hästar och getter och en och annan ko vandra runt fritt. Tuppar och hönor syns sprätta överallt. Vissa hästar hålls tjudrade och man ser inhägnade områden men det går lika många djur utanför som innanför hägnen.

På den lilla orten Hatiheu åt vi en fantastiskt god måltid. En gryta gjord på getkött och kokosmjölk serverat med kassava, friterad brödfrukt samt ris. Det vi inte orkade äta upp fick vi sedan slänga i en liten bäck, precis intill restaurangen där det dök upp två stora ålar som kalasade på resterna. Ålarna var ”stammisar” på restaurangen och en del av upplevelsen restaurangen är känd för.

Utanför Hatiheu finns en av flera historiska lämningar från tiden innan européernas kolonisering. Platsen vi besökte heter Kamuihei och är en av de största arkeologiska utgrävningarna på ön. Här finns heliga platser, återuppbyggda hus och ytor för olika sociala ändamål och vi såg tikis, offergropar och skålgropar uthuggna i stenar liknande dem vi kan se på hällristningar i Sverige. Dessutom fanns flera petroglyfer på stora stenhällar med avbildningar av djur, gudar, människor och symboler som också återfinns i polynesiernas många tatueringar. Eftersom den polynesiska kulturen var en kultur som bars av muntliga berättelser och saknade skriftspråk är tolkningar svåra att göra och betydelserna sägs variera något mellan ögrupperna men arkeologerna menar att det nästan alltid handlar om representationer av gudar, förfäder, resor, himlakroppar och skyddssymboler. På platsen fanns också ett gigantiskt banjanträd som påstås vara 600 år gammalt!

Sista delen av vår bilfärd gick västerut mot flygplatsen. Nu kom vi till högre bergsområden, djupa dalgångar och på håll kunde vi se en mycket långt och väldigt smalt vattenfall. Istället för palmer och fruktträd kantades vägen av tallplanteringar med en art av tall som ursprungligen kommer från Karibien. Tallarna har främst planterats för virkets skull men har, såklart, också förändrat villkoren för de inhemska arterna som levde där tidigare.

På stranden i Taiohae såg vi nästan varje dag unga killar som red fram och tillbaka på sina hästar. Ibland tävlade de längs en given sträcka om att komma först. Det var imponerande att se eftersom de red barbacka (utan sadel) i snabb galopp med endast en filt att sitta på. De såg mäkta stolta ut när vi ville ta kort. Vi såg dock aldrig någon tjej rida. Hästarna verkar numera vara en integrerad del av polynesiernas liv men hästarnas ursprung är något oklart. Det troligaste är att européerna införde flera djur som hästar, getter och kor till öarna.

Vattnen kring öarna i Marquesas är rika på liv. De lokala fiskarna kommer in till hamnen nästan varje dag med fina fiskfångster som de säljer direkt på plats. Fiskresterna efter rensningen kastas i hamnen till hajarnas förtjusning. Hajarna är av arten större svartfenad revhaj. Inte alla boende i området är förtjusta över spektaklet i vattnet när hajarna slåss om resterna men det utgör en bra turistmagnet… 😊 Förutom hajarna, som trots allt inte är särskilt farliga för människor, har vi också sett många mantor simma runt vår båt. Tyvärr har det inte gått att få några bra bilder på dem och när vi snorklade i viken och försökte filma var sikten för dålig. Förhoppningsvis kommer fler tillfällen. En morgon hörde vi ett fasligt plaskade bakom båten och när vi sprang ut på däck ut för att se vad som hänt såg vi en havssköldpadda som försökte komma loss från dingens förtöjningslina som den lyckats linda runt halsen. Efter några fruktlösa försök att vrida loss linan blev vi tvungna att kapa den. Så fort sköldpaddan kände att den var fri tog den ett stort och ljudligt andetag innan den dök ner i vattnet och försvann. Hur den lyckats trassla in sig så konstigt kunde vi dock aldrig lista ut…

På alla hjärtans dag passade vi på att äta en trerätters middag på en restaurang i Taiohae där lokala musiker framförde smäktande ballader. Dagen efter kunde vi också ta del av en alla hjärtans dag-fest där både lokalbor och turister var välkomna. Till maten framfördes en show som var över en timme lång och var mer som en dansad lång berättelse. Vi dök upp senare på kvällen men såg ändå delar av uppvisningen. senare kunde vi själva dansa lite till öronbedövande polyneisisk populärmusik 😁

De senaste dagarna har vi provianterat lite i den lokala affären och köpt en souvenir i form av en mini-tiki i trä gjord av en lokal konstnär på ön.

Nu väntar vi ut lite oroligt väder innan vi kan ge oss av till atollerna i Tuamotu. Eftersom det rör sig om grunda rev med få in- eller utgångar och där strömmarna är starka måste vi passa tidvattentiderna så att vi kommer in när det är slack. Vi hoppas kunna träna på en enklare atoll med större utrymme för båten att komma in, innan vi ger oss på att nå atollen Fakarava där vi hoppas kunna få se pärlodlingar!

Show for tourists

Different tikis. Some old and some new

Views from land

Animals pasturing freely

Hatiheu. eels feasting on leftovers

Kamuihei arheological site

Horse riding

Sharks at the harbour

Polynesian Traditional Canoes

Valentine's Day (Malin WAS happy!)

Pacific crossing

Malin — Thu, 06 Feb 2025 00:00:00 +0000

The entire 3100 nautical miles crossing from Galapagos to French Polynesia took us just under 22 days to complete. We had favorable winds for most of the crossing as well as a westerly current of about 1 knot. Despite the fact that the weather files we downloaded every day recommended other routes, we were able to maintain a fairly straight course towards our destination, the island of Nuku Hiva in the Marquesas archipelago. The average speed we maintained was almost 6 knots, which can be considered a good average speed for Anastacia.

On all longer crossings, we write down our position every few hours and plot it on a paper chart as part of “dead reckoning”. The data we obtained showed that on some days we maintained a good speed and covered 170 nautical miles/day with an average speed of over 7 knots. One day we had almost no wind at all and did 75 nautical miles in a whole day. Then we took the opportunity to swim holding on to a rope behind the boat. A wonderful experience to get a proper clean! 😊. Then we also discovered how much growth Anastacia had on her hull. A lot of gooseneck barnacles had gotten stuck under her… That means more hull cleaning in the future for us…😒

During most of the sailing we were able to use our downwind sail (Blue water runner) either fully on both sides of the boat (goose wing) or double-folded as a large gennaker. The experience from the Atlantic crossing, where the halyard was chafed in the mast, had taught us the importance of sewing in extra chafing protection in the halyard where the wear was the greatest and also being careful to, at regular intervals, change the positions of both halyard and sheet to avoid too much chafing at the same spot. It paid off and despite the hundreds of hours the sail was up, nothing serious happened. The only thing that occurred was that a small line in the halyard fastening broke one night, but we were able to quickly fix that by hauling down the sail and securing it with a new piece of rope. Our third crew member, the wind rudder, had to work non-stop and had done its job brilliantly. We are still amazed by this mechanical marvel that steers the boat after the wind with such elegance. The autopilot has been allowed to rest during the entire trip, which also contributed to low power consumption. We are also a little proud that we have not had to use the engine for anything other than sporadically charging the boat's batteries and running the water maker. We have really been able to sail the whole time! 😊

We have also taken the opportunity to practice the so called heave to, which we have never done before with Anastacia. It required a little trimming of the sail and rudder until we could reduce the speed from 7 to 0.8 knots in relatively high waves. Now we have agreed that we will practice heave to until both of us can solve it on our own. It can be important to slow down the boat in rough weather or emergencies.

At regular intervals, we have had text contact with family via Iridium Go (satellite phone) and the crew of the Swedish boat S/Y Kerpa who also sailed to the Marquesas but started the crossing from Panama. Being without internet for so long was a challenge for us at the beginning but something we also got used to relatively quickly and eventually didn't miss at all…

The voyage has otherwise been quite uneventful. We created routines to be able to get through the days. We ate all meals together and made sure they ended up between our four-hour watch shifts. The waves were sometimes big and caused the boat to roll a lot. Sleeping was sometimes a challenge and we had to help each other give each other extra sleep time when possible. We have done daily inspection rounds of the boat to check the ropes, mast, boom and sails. We have devoted ourselves to cooking in a kitchenette, where just about everything is moving all the time and, at regular intervals, baked bread, made yogurt, etc. We have spent time on maintenance, such as renovating the chafing protections for the ropes and stays. We have read books, learned a little more about sea weather and navigation with a sextant. At night we could observe the starry sky of the southern hemisphere where only a few stars and constellations were familiar to us. The North Star had disappeared below the northern horizon and the guidance for the compass directions was replaced instead by the constellation of the Southern Cross to the south. The moon appeared to lie like a small smiley in the sky when it was new. We noted that at no time during the voyage did we see any airplanes in the sky, nor have we seen any other boats. We have seen storm-petrels, however, almost every day. It is incredible that these birds can fly out to sea when the nearest landmass is 1,500 nautical miles away! We have looked in vain for whales. However, we were able to see large schools of dolphins in the distance, a few days after we left the Galapagos. They jumped several meters into the air before landing with a thunderous splash! A real spectacle! Christer caught two tunas (Skipjack tuna). They were enough for a week's dinner for the two of us, but after that there was a fishing ban on Anastacia! Sometimes you can have too much of a good thing! 😊

Now, after the longest sailing we have ever done, we have finally reached land and are anchored outside the village of Taiohae on the main island of Nuku Hiva. We celebrated with a beer and some chips in the cockpit. A bit festive as there is an absolute ban on alcohol on the boat while sailing… After an uncomplicated clearance at the French gendarmerie on the island, we went to bed and slept for over 12 hours! Now a few months of exploring the different island in Polynesia awaits 😊

~~~~~~~~~~~~

Hela överfarten på 3100 sjömil från Galapagos till Franska Polynesien tog oss knappt 22 dygn att genomföra. Vi hade gynnsamma vindar den största delen av överfarten liksom medström med ca 1 knops fart. Trots att väderfilerna vi laddade ner varje dag rekommenderade andra rutter kunde vi hålla en någorlunda rak kurs mot målet, ön Nuku Hiva i ögruppen Marquesas. Snittfarten vi höll var nästan 6 knop vilket får anses vara en bra medelfart för Anastacia.

Vid alla längre överfarter skriver vi upp vår position med några timmars mellanrum och plottar ut på ett papperssjökort som en del i ”dead reckoning”. Den data vi fick fram visade att vi vissa dygn höll god fart och tillryggalade 170 nautiska mil/dygn med en snittfart på över 7 knop. En dag hade vi nästan ingen vind alls och gjorde 75 nautiska mil på ett helt dygn. Då passade vi på att bada hållandes i ett rep efter båten. En underbar upplevelse att få bli ordentligt ren! 😊. Då upptäckte vi också så mycket påväxt Anastacia hade fått på sin botten. En massa s k långhalsar (Gooseneck barnacles) hade fastnat under henne… Det innebär mer bottenskrapning framöver för vår del…😒

Under större delen av seglingen kunde vi använda vårt medvindssegel (Blue water runner) Antingen fullt ut på båda sidor om båten (goose wing) eller dubbelvikt som en stor gennaker. Erfarenheterna från Atlantöverfarten, där fallet skavts sönder i masten, hade lärt oss vikten av att sy in extra skavskydd i fallet där nötningen var som störst och dessutom vara noga med att, med jämna mellanrum, ändra på positionerna för både fall och skot för att undvika för stort skav på samma punkt. Det betalade sig och trots de hundratals timmar seglet var uppe skedde inget allvarligt. Det enda som hände var att en liten tamp i fästet mot fallet brast en natt men det kunde vi snabbt åtgärda genom att hala ner seglet och fästa med en ny repstump. Vår tredje besättningsmedlem, vindrodret, har fått arbeta oavbrutet och skötte sitt arbete med bravur. Vi är fortfarande förundrade över detta mekaniska underverk som styr båten efter vinden med sådan elegans. Autopiloten har fått vila under hela resan vilket också bidragit till låg strömförbrukning. Lite stolta är vi också över att inte ha behövt använda motorn till annat än att sporadiskt ladda båtens batterier och köra watermakern för att göra vatten. Vi har verkligen kunnat segla hela tiden! 😊

Vi har också passat på att öva på att dreja bi, vilket vi aldrig gjort tidigare med Anastacia. Det krävde lite trimning av segel och roder tills vi kunde få ner farten från 7 till 0,8 knop i relativt höga vågor. Nu är vi överens om att vi skall träna på att dreja bi tills båda kan lösa det på egen hand. Det kan vara viktigt att få ner båtens fart vid hårt väder eller nödsituationer.

Med jämna mellanrum har vi haft sms-kontakt med familjen via Iridium Go (satellittelefon) samt besättningen på den svenska båten S/Y Kerpa som också seglade till Marquesas men startade överfarten från Panama. Att vara utan internet så länge var en utmaning för oss i början men något vi också vande oss vid relativt snabbt och till slut inte saknade alls…

Färden har i övrigt varit ganska händelsefattig. Vi skapade rutiner för att kunna få dagarna att gå. Alla måltider åt vi tillsammans och såg till att de hamnade mellan våra fyratimars vaktpass. Vågorna var tidvis stora och gjorde att båten rullade en hel del. Att sova blev ibland en utmaning och vi fick hjälpas åt att ge varandra extra sömntid när det var möjligt. Vi har gått dagliga kontrollrundor på båten för att se över tampar, mast, bom och segel. Vi har ägnat oss åt matlagning i ett pentry, där precis allting rör sig hela tiden och, med jämna mellanrum, bakat bröd, gjort yoghurt mm. Vi har ägnat tid åt underhåll, som att renovera skavskydd till tampar och stag. Vi har läst böcker, lärt oss lite mer om sjöväder och navigation med sextant. På nätterna kunde vi betrakta södra halvklotets stjärnhimmel där bara några få stjärnor och stjärnbilder var bekanta för oss. Polstjärnan hade försvunnit under norra horisonten och vägledningen för väderstrecken ersattes istället av stjärnbilden södra korset mot syd. Månen syntes liggandes som en liten smiley på himlavalvet när den var ny. Vi noterade att vi inte under någon tidpunkt på seglatsen sett några flygplan på himlen inte heller har vi sett några andra båtar. Stormsvalor har vi däremot sett nästan varje dag. Otroligt att dessa fåglar kan flyga ute till havs när närmaste landmassa ligger 1500 sjömil bort! Vi har förgäves spanat efter valar, utan att se några. Stora flockar med delfiner kunde vi dock beskåda på avstånd, några dygn efter att vi lämnat Galapagos. De hoppade flera meter upp i luften innan de landade med ett hejdundrande plask! Ett riktigt skådespel! Christer fick upp två tonfiskar (Skipjack tuna). De räckte till en veckas middagar för oss två men därefter rådde fiskeförbud på Anastacia! Det kan ibland bli för mycket av det goda! 😊

Nu, efter den längsta seglats vi någonsin gjort har vi äntligen nått land och ligger för ankar utanför byn Taiohae på huvudön Nuku Hiva. Vi firade med varsin öl och lite chips i sittbrunnen. Lite högtidslikt då det råder absolut alkoholförbud på båten under färd… Efter en okomplicerad inklarering vid det franska gendarmeriet på ön lade vi oss och sov i över 12 timmar! Nu väntar några månaders utforskande av de olika ögrupperna i Polynesien 😊

A short video from the crossing

A happy fisherman

Chafing protection. Before and after...