S/Y Anastacia Circumnavigation

Galapagos

Malin — Tue, 14 Jan 2025 00:00:00 +0000

The entire Galapagos archipelago and its waters belong to Ecuador. The area is considered the world's second largest marine reserve with its 133,000 km2 and is classified as a UNESCO World Heritage Site with a unique animal and plant life. The archipelago consists of 19 larger islands, 4 of which are inhabited, plus a further 110 uninhabited small islets and rocks. The islands are all volcanic islands and lie at the intersection of three continental plates. The islands belong to the northern part of the Nazca plate, on the border with the so-called Cocos plate in the north. To the west, it borders the South American continental plate. The Nazca plate is slowly drifting in a southeasterly direction towards the South American continental plate at a speed of about 5 cm per year. The movement causes new volcanoes to arise to the west and the most recent eruption on the Galapagos took place in March 2024 on the westernmost island of Fernandina. It is believed that the islands began to form five to ten million years ago and the difference in age between the islands varies, with the oldest, easternmost islands (San Cristóbal and Española) being several million years older than the westernmost (Isabela and Fernandina). The islands are believed to have been uninhabited until the first Spaniards from Panama arrived there in the 16th century. When we spoke to residents of Santa Cruz, many referred to the “Pirate age”. It turned out to be a period in the 16th and 17th centuries when many pirate ships, who made plundering raids on the mainland, were able to escape to the archipelago and, among other things, feed on the large land tortoises that were on the islands. In fact, the name Galapagos means tortoise.

Unfortunately, the first visitors to the islands brought with them other animal species that caused damage to the islands. Perhaps the worst was the rats, which multiplied rapidly and fed on the animals that were already on the islands; baby turtles, lizards, small iguanas, etc. The lack of mammals and larger predators meant that the species that lived on the islands became easy prey as they were completely fearless. To solve the rat problem, cats were eventually introduced, but they found lizards, iguanas and fearless birds being easier prey than the cautious rats. On several islands, entire species got extinguished because of this. Goats and stray dogs have also been major problems. Dogs are now only kept as pets and under control. Feral cats are still found on some islands. We ourselves saw a small wild cat chasing a lizard when we walked to a beach on Santa Cruz. In recent years, it has been possible to remove all foreign species on some islands and several projects are underway to replant many of the animals and plants that have disappeared. However, it is also known that several species have unfortunately become completely extinct.

During the 25 days we stayed in the Galapagos, we stayed anchored in Academy Bay near the town of Puerto Ayora on the main island of Santa Cruz. It is also allowed to sail to three more islands in the archipelago, but after just a few days, we didn't think it was worth the trouble with the permits that we had to arrange with our agent for each island. At each island you have to clear in and out and pay a small national park fee in addition to the fees we had already paid to be able to sail here at all. In addition, Puerto Ayora was the port with the best facilities and where it was easiest to refuel the boat and be able to clear out of the Galapagos when leaving. It is clear that the islanders focus on tourists who come to the islands by plane to be able to service them when they ask for accommodations, food, activities, etc. Leisure boat tourists, like us, requires more work with checks of the boat and crew and less income for the islands. To get to and from the island from the boat, we could call a taxi boat. It cost a dollar per person and was well worth the small fee. You can use your own dinghy if you want, but in reality, it is not possible as there is nowhere to dock on land. In addition, the sea lions could quickly take possession of the boat for their rest when they are not catching fish in the sea outside. When we stepped ashore on Santa Cruz, it was amazing to see how fearless all the animals we encountered were. Sea lions and iguanas lay calmly sunbathing in the middle of the hustle and bustle of the city of Puerto Ayora and various birds sat completely fearlessly in the middle of visitors and preened their feathers. Tourism makes up more than 80% of the islands' economy and we quickly realized that here, as in many other places we have visited, they do everything they can to make a few pennies from visitors. The taxi boats were just one example. In Puerto Ayora, the streets were full of small travel agencies offering tickets for fast ferries between the islands, sightseeing tours on land as well as diving or snorkeling trips. Drivers hailed from their white pickup taxis and asked if we wanted a ride. There are very few areas on the islands where you can roam freely in nature or snorkel on your own. Basically, all places require you to have a guide with you. The lasting impression was like being in a gigantic zoo. However, it must be admitted that the guided tours were well organized and the guides were consistently very knowledgeable. We also made sure that they were kept busy, as inquisitive as we are…😊. Nowadays, all guides and park rangers in the Galapagos must be certified and continuously trained and also reside on one of the islands. Everyone we met was also really professional and concerned that we would have a good experience but also very clear about the rules that applied so as not to harm animals or plants in any way.

The first visit we made, was to the Charles Darwin Research Station. Here we were given a brief overview of Darwin's visit to the islands in 1835 and how his studies of life on the Galapagos played a role in his theory of natural selection. Among other things, he was able to see with his own eyes how finches had adapted over time on the different islands depending on what food they could mainly eat. The shape of the beaks had changed and looked different depending on which island the finches lived on. It was a somewhat reverent moment for us to visit places that have become so important for our understanding of how species developed on earth... The research center also breeds several of the 15 different species of large tortoises found on the different islands. They wait until the tortoises are 5 years old before they are released. Only then are the tortoises' shells hard enough to prevent them from falling victim to rats. 5 years may seem like a lot, but on the other hand, tortoises live around 150 years! The research center is very active in various educational projects for both residents and visitors. Scientists from all over the world come here to study animal and plant life on land and in the sea. Many projects are focused on the conservation of endangered species and restoration. Other projects aim to find more sustainable energy alternatives on the islands and how to tackle the problem of the enormous amount of plastic waste that flows ashore on the islands via ocean currents. Illegal fishing in the seas outside is another major problem that is being addressed, where unfortunately China stands out as being particularly active. Since the fishing boats turn off their transponders, AIS, etc., they become almost impossible to track for the few coast guard vessels that patrol the entire reserve. We ourselves have been surprised when we have sailed at night and suddenly seen lights from fishing boats appear just a few nautical miles away that we have not been able to track via our plotter (AIS). When we have sailed past them, they have turned off their lanterns again and thus made themselves completely invisible again. Now we understand what could have been the reason…

We also visited a reserve for land tortoises and saw them roaming around completely freely. They like to graze together with the cows that are kept on the island and the tortoises are so big that they sometimes force their way through the cow enclosures so that the cows also come out – much to the farmers’ annoyance. On the way there, we saw giant land tortoises crossing the roads in slow motion, where traffic had to stop to let them pass. The taxi driver told us that only park rangers are allowed to move tortoises that are on the road and drivers can be fined the equivalent of several months’ wages and even jail time if they hit a tortoise. It’s simply a matter of being patient…

We also booked a snorkeling trip to the small island of Pinzón to see more of the underwater life. Unfortunately, the visibility was poor but we managed to film some of it. In fact, where Anastacia was lying, there was also a lot of life, both in and on the water. Reef sharks, large sea turtles and iguanas swam around the boat. A lot of different seabirds, in addition to the more common frigate birds and pelicans, visited us. We saw several Blue Footed Boobys which have become a bit of a symbol of the Galapagos. Then we have a special relationship with a Galapagos heron which often returned and almost settled on the boat. We called the bird Sture but had no idea if it was a female or a male. Sture seemed to think the boat was a perfect place to stand to watch for fish. We also saw him catch a fish which turned out to be too big for him to swallow. After several failed attempts Sture released the fish into our cockpit and watched for more fish. The next day the fish was still there and had probably been desperately squirming around before it finally died so we had to clean up the entire cockpit. Christer threw the fish into the sea and Sture, who was still sitting on the railing, looked at him angrily. Apparently, he thought it was a shame to throw away the food he had spent so much energy catching… We were also soon visited by a sea lion who parked on Anastacia’s small swimming platform. We had thought that the platform was too small for sea lions, but this individual didn’t think so and stayed there all night. Unfortunately, the sea lion left a big business card behind on the platform that smelled really bad and we had to spend a good while washing everything off. After that, we placed two large ball fenders in the stern and avoided further visits.

Christmas was celebrated with traditional Christmas porridge made from plain rice and other improvised food for our small Christmas table on the boat. Of course, we had made sure to bring the obligatory Italian Panettone, bought in Panama, which we enjoyed with our coffee. New Year's Eve, which was also Christer's birthday, was first celebrated with breakfast on the boat with cream cake and a little later in the day, homemade birthday panna cotta garnished with toasted, candied coconut flakes was served, followed by gift-giving and beautiful singing performed by the lady on the boat. In the evening, we had a delicious sea-inspired dinner at a nice restaurant where we got a table on a balcony overlooking the water. Then we celebrated the old year with thousands of other Galapagos residents from both Santa Cruz and other islands + a lot of tourists who strolled the streets and bought something from the street vendors who crowded along the main street in Puerto Ayora. A small funfair with a train track for the youngest visitors had been set up at one end of the street. To our surprise, we saw that the staff, with young, enthusiastic helpers, were helping to push the train with all the carriages around the track. The children rode and screamed with delight and had fun and the parents watched. Just like at any other funfair, although this one was operated by hand without motors or electricity 😊. The city had also arranged entertainment throughout the evening and night in the square, with artists from Colombia, among others. At midnight, the cheers broke out. No fireworks or light shows but a thunderous roar from the stage and cheering people everywhere. At two o'clock we took a boat taxi back to Anastacia and heard the music from the harbor well into the morning. When we, on January 2nd, went ashore again to buy some vegetables, we were surprised that so few shops were open. Now we found out that the Ecuadorian president, Daniel Noboa, had declared a national holiday from New Year's until after the Epiphany! We had to wait with the vegetables…

The only disappointment during our visit was that we had a cold last week, which meant we had to cancel a diving trip to the island Isla Seymour Norte, just north of Santa Cruz. There we could have seen more species, including reef sharks and hammerhead sharks! However, we hope to have that chance later on in our sailing. Now we are preparing the boat for the longest crossing we will make. We have just over 3000 nautical miles to sail to the island of Nuku Hiva, in the Marquesas archipelago, French Polynesia. After a few administrative procedures, we will set off tomorrow and expect to arrive in 25-30 days. We also operate a postal service, albeit on a very small scale. On the way here, we delivered a small oil pump that the agent here had ordered from Panama. We will bring a package to Polynesia for a sailor who had to leave the Galapagos before the package from his parents arrived here. To be safe, we check the contents before we set off 😊 If we had visited the island of Floreana here in the Galapagos, we could have visited Post Office Bay founded in 1793 where former whalers could leave letters and at the same time see if there were letters addressed to the destination they were sailing to... This unofficial post office is said to still be used today by sailors.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hela Galapagos-arkipelagen med tillhörande vatten tillhör Ecuador. Området räknas som världens näst största marina reservat med sina 133,000 km2 och är klassat som ett UNESCO världsarv med ett unikt djur- och växtliv. Arkipelagen utgörs av 19 större öar varav 4 är bebodda plus ytterligare ca 110 obebodda små holmar och klippor. Öarna är alla vulkanöar och ligger i skärningspunkten mellan tre kontinentalplattor. Öarna hör till den norra delen av Nazca-plattan, på gränsen till den så kallade Cocosplattan i norr. Västerut gränsar den till den sydamerikanska kontinentalplattan. Nazcaplattan driver långsamt i sydostlig riktning mot den sydamerikanska kontinentalplattan med en hastighet av cirka 5 cm per år. Rörelsen gör att nya vulkaner uppstår västerut och det senaste utbrottet på Galapagos skedde i mars 2024 på den västligaste ön Fernandina. Man tror att öarna började bildas fem till tio miljoner år sedan och skillnaden i ålder mellan öarna varierar, där de äldsta, östligaste öarna (San Cristóbal and Española) är flera miljoner år äldre än de västliga (Isabela och Fernandina). Öarna tros ha varit obebodda varit fram till att de första spanjorerna från Panama kom dit på 1500-talet. När vi talade med invånare på Santa Cruz så var det många som hänvisade till ”Pirate age”. Det visade sig vara en period på 1500 och 1600-talet då många piratbåtar, som gjorde plundringsräder på fastlandet, kunde fly till ögruppen och bl a livnära sig på de stora landsköldpaddorna som fanns på öarna. Namnet Galapagos betyder just sköldpadda.

De första besökarna till öarna förde tyvärr med sig andra djurarter som ställt till skada på öarna. Värst var kanske råttorna som förökade sig snabbt och livnärde sig på de djur som redan fanns på öarna; sköldpaddsungar, ödlor, små leguaner etc. Avsaknaden av däggdjur och större rovdjur gjorde att de arter som levde på öarna blev lätta byten då de var helt orädda. För att lösa råttproblemet infördes så småningom katter som dock tyckte att ödlor, leguaner och orädda fåglar var enklare byten än de skygga råttorna. På flera öar dog hela arter ut p g av detta. Getter och lösspringande hundar har också utgjort stora problem. Hundar hålls nu endast som sällskapsdjur och under kontroll. Förvildade katter finns fortfarande på vissa öar. Vi såg själva en liten vildkatt jaga en ödla när vi promenerade till en strand på Santa Cruz. På senare år har man kunnat få bort alla främmande arter på vissa öar och flera återplanteringsprojekt pågår för att kunna återinplantera många av de djur och växter som försvunnit. Dock vet man också att flera arter tyvärr dött ut helt.

Under de 25 dagar vi stannat på Galapagos så har vi hela tiden legat för ankar i Academy Bay vid staden Puerto Ayora på huvudön Santa Cruz. Det är tillåtet att också segla till ytterligare tre öar i arkipelagen men redan efter några dagars vistelse tyckte vi inte att det var värt besväret med de tillstånd som vi hade behövt ordna med vår agent för respektive ö. Vid varje ö måste man nämligen klarera in respektive ut och betala en liten nationalparksavgift förutom de avgifter vi redan betalat för att över huvud taget få segla hit. Dessutom var Puerto Ayora den hamn med bäst faciliteter och där det enklast gick att få tanka båten och kunna klarera ut ur Galapagos vid avfärd. Det är tydligt att man fokuserar på turister som kommer via flyg till öarna och service till dem då de efterfrågar övernattningsmöjligheter, mat, aktiviteter o s v. Fritidsbåtturister, som vi, innebär mer jobb med kontroller av båt och besättning och mindre intäkter till öarna.

För att ta oss till och från ön från båten kunde vi kalla på en taxibåt. Det kostade en dollar per person och var väl värt den lilla avgiften. Man får använda den egna dingen om man vill men i praktiken går det inte då det inte finns någonstans att lägga till på land. Dessutom kunde sjölejonen snabbt ta gummibåten i besittning för sina vilopauser när de inte fångar fisk i havet utanför.

När vi steg iland på Santa Cruz var det fantastiskt att se hur orädda alla djur var som vi stötte på. Sjölejon och leguaner låg lugnt och solade mitt i stadsvimlet i Puerto Ayora och olika fåglar satte sig helt orädda mitt bland besökare och putsade fjädrarna. Turismen utgör mer än 80% av öarnas ekonomi och vi insåg snabbt att här, liksom på många andra ställen vi besökt, gör man allt för att kunna tjäna några slantar av besökarna. Taxibåtarna var bara ett exempel. I Puerto Ayora var gatorna fulla av små resebyråer som erbjöd biljetter till snabbfärjor mellan öarna, sightseeingturer på land liksom dyk- eller snorkelturer. Chaufförer hojtade från sina vita pickup-taxis och frågade om vi ville ha skjuts. Det finns väldigt få områden på öarna där man kan få ströva fritt i naturen eller snorkla på egen hand. I princip alla ställen kräver att man har med sig en guide. Det bestående intrycket var som att befinna sig på en gigantisk djurpark. Det måste dock erkännas att de guidade turerna var välorganiserade och guiderna var genomgående mycket kunniga. Vi såg också till att de fick fullt upp att göra, så frågvisa som vi är…😊. Numera skall alla guider och parkvakter på Galapagos vara certifierade och vidareutbildas kontinuerligt och dessutom vara bosatta på någon av öarna. Alla vi mötte var också verkligen seriösa och måna om att vi skulle få en bra upplevelse men också mycket tydliga med vilka regler som gällde för att inte på något sätt skada djur eller växter.

Första besöket blev på Charles Darwin Research Station, Här fick vi en kort genomgång av Darwins besök på öarna 1835 och hur hans studier av livet Galapagos spelat en roll för hans teori om det naturliga urvalet. Bl a kunde han med egna ögon se hur en finkar med tiden hade anpassat sig på de olika öarna beroende på vilken föda de främst kunde äta. Näbbarnas form hade ändrats och såg olika ut beroende på vilken ö finkarna levde på. Det blev en lite andäktig stund för oss att få besöka platser som fått sådan betydelse för vår förståelse av hur arter uppkommit på jorden… På forskningscentret bedrivs även uppfödning av flera av de totalt 15 olika arter av stora landsköldpaddor som finns på de olika öarna. Man väntar tills sköldpaddorna är 5 år gamla innan de släpps ut. Först då är sköldpaddornas skal tillräckligt hårda för att de inte skall falla offer för bl a råttor. 5 år kan verka mycket men å andra sidan blir landsköldpaddor runt 150 år gamla! Forskningscentret är väldigt aktivt bl a i olika utbildningsprojekt för både invånare och besökare. Forskare från hela världen kommer hit för att studera djur och växtliv på land och i havet. Många projekt är inriktade på bevarandet av hotade arter och restaurering. Andra projekt syftar till att hitta mer hållbara energialternativ på öarna och hur man skall angripa problemet med den enorma mängd plastskräp som via havsströmmar flyter i land på öarna. Olovligt fiske i haven utanför är ett annat stort problem man försöker adressera där tyvärr Kina sticker ut som särskilt aktiva. Eftersom fiskebåtarna stänger av sina transpondrar, AIS etc. blir de nästan omöjliga att spåra för de få kustbevakningsfartyg som patrullerar hela reservatet. Vi har själva varit förvånade när vi seglat nattetid och plötsligt sett ljus från fiskebåtar dyka upp på bara någon sjömils avstånd som vi inte kunnat spåra via vår plotter (AIS). När vi seglat förbi dem har de åter släckt lanternorna och på så sätt gjort sig helt osynliga igen. Nu förstår vi vad det kan ha berott på…

Vi besökte även ett reservat för landsköldpaddor och fick se dem strosa runt helt fritt. De betar gärna tillsammans med de kor som hålls på ön och sködpaddorna är så stora att de ibland forcerar igenom inhägnaderna till korna så även korna kommer ut – till böndernas förtret. På vägen dit såg vi gigantiska landsköldpaddor korsa vägarna i sakta mak, där trafiken fick stanna för att låta dem passera. Taxichauffören berättade att det bara är parkvakter som får flytta sköldpaddor som ligger i vägen och förare kan få böter motsvarande flera månadslöner och t o m fängelsestraff om de skulle köra på en sköldpadda. Det gäller helt enkelt att ha tålamod…

Vi bokade också en snorkeltur till den lilla ön Pinzón för att få se mer av livet under vattnet. Tyvärr var sikten dålig men vi fick filmat en del. Faktum är att där Anastacia låg vimlade det också av liv, både i och på vattnet. Revhajar, stora vattensköldpaddor och leguaner simmade runt båten. En massa olika sjöfåglar, förutom de mer vanliga fregattfåglarna och pelikanerna, besökte oss. Vi såg flera blåfotade sulor (Blue Footed Booby) som blivit lite av Galapagos symbol. Sedan har vi ett särskilt förhållande till en Galapagoshäger som ofta återkom och nästan bosatte sig på båten. Vi kallade fågeln för Sture men hade egentligen ingen aning om det var en hona eller hane. Sture verkade tycka båten var en perfekt plats att stå på för att spana på fisk. Vi såg honom också fånga en fisk som visade sig vara för stor för honom att svälja. Efter flera misslyckade försök släppte Sture fisken i vår sittbrunn och spanade efter fler fiskar. Dagen efter låg fisken kvar och hade antagligen förtvivlat sprattlat runt innan den slutligen dog så vi fick sanera hela sittbrunnen. Christer kastade i fisken i havet och Sture, som fortfarande satt på relingen, tittade surt på honom. Tydligen tyckte han att det var synd att kasta maten som han lagt så mycket energi på att fånga… Vi fick också snart besök av ett sjölejon som parkerade på Anastacias lilla badplattform. Vi hade trott att plattformen var för liten för sjölejon men det tyckte inte den här individen som låg kvar en hel natt. Tyvärr lämnade sjölejonet ett rejält visitkort efter sig på badplattformen som luktade riktigt illa och vi fick lägga en bra stund på att tvätta bort allt. Därefter placerade vi två stora kulfendrar i akterna och slapp vidare besök.

Julen firades med julgröt gjord på vanligt ris och annan improviserad mat till vårt lilla julbord på båten. Såklart hade vi sett till att få med den obligatoriska italienska Panettonen, inköpt i Panama, som vi avnjöt till kaffet. Nyår tillika Christers födelsedag firades först med frukost på båten med gräddtårta och lite senare på dagen serverades hemgjord födelsedags-pannacotta garnerad med rostade, kanderade kokosflarn följd av presentutdelning och skönsång framförd av frun på båten. På kvällen åt vi en god havsinspirerad middag på en trevlig restaurang där vi fick ett bord på en balkong med utsikt över vattnet. Sedan firade vi ut det gamla året med tusentals andra Galapagosbor från både Santa Cruz och andra öar + en massa turister som flanerade på gatorna och köpte något från gatuförsäljarna som trängdes längs huvudgatan i Puerto Ayora. Ett litet tivoli med en tågbana för de minsta besökarna hade satts upp vid ena änden av gatan. Till vår förvåning såg vi att personalen med unga, entusiastiska medhjälpare, hjälptes åt att putta tåget med alla vagnarna runt på banan. Barnen åkte och skrek förtjust och hade roligt och föräldrarna tittade på. Precis som på vilket annat tivoli som helst fast detta drevs för hand utan motorer eller elektricitet 😊. Staden hade också ordnat med underhållning under hela kvällen och natten på torget, med artister från bl a Colombia. Vid tolvslaget så bröt jublet ut. Inga fyrverkerier eller ljusshower men ett hejdundrande hålligång från scenen och jublande människor överallt. Vid tvåtiden tog vi en båttaxi tillbaks till Anastacia och hörde musiken från hamnen långt in på morgonen. När vi, den 2:e januari, åter gick i land för att köpa lite grönsaker blev vi förvånade över att så få butiker hade öppet. Nu fick vi reda på att den ecuadorianske presidenten, Daniel Noboa, hade utlyst nationell helg från nyår till efter trettonhelgen! Vi fick vänta med grönsakerna…

Enda smolket i glädjebägaren under vårt besök var att vi sista veckan legat förkylda vilket gjort att vi fått avboka en dyktur till ön Isla Seymour Norte, strax norr om Santa Cruz. Där hade vi kunnat få se fler arter av bl a revhaj och hammarhaj! Vi hoppas dock kunna få den chansen senare på vår seglats. Nu förbereder vi båten för den längsta överfarten vi kommer att göra. Vi har lite drygt 3000 sjömil att segla till ön Nuku Hiva, i ögruppen Marquesas, franska Polynesien. Efter lite administrativa procedurer, ger vi oss iväg imorgon och räknar med att vara framme om 25-30 dagar. Vi agerar dessutom postservice om än i mycket liten skala. På vägen hit levererade vi en liten oljepump som agenten här hade beställt från Panama. Till Polynesien kommer vi att ta med ett paket till en seglare som hann lämna Galapagos innan paketet från hans föräldrar hann fram hit. För säkerhets skull kontrollerar vi innehållet innan vi ger oss iväg 😊 Hade vi besökt ön Floreana här på Galapagos hade vi kunnat besöka Post Office Bay, grundad 1793, där tidigare valfångare kunde lämna brev och samtidigt se om det finns brev som var adresserade till den destination de skulle segla till… Detta inofficiella postkontor sägs användas än idag av sjöfarare.

A heartwarming Christmas carol performed to us by youngsters from the Molas club. Molas Club promotes ecological and biodiversity conservation projects for young people in Galapagos . The performance was part of a competition and we really hope these four won the competition! ❤️

Animal encounters at Puerto Ayora and the fish market in Santa Cruz

Giant Tortoises

At the beach. Santa Cruz

Under water videos. Galapagos islands

At our boat

From Panama to Galapagos

Malin — Sat, 21 Dec 2024 00:00:00 +0000

You are never so close to death on a sailboat as when you have your pants pulled down over your knees! We both experienced this fact several times during the sail to the Galapagos. It was our first real long-distance sailing after the Atlantic crossing and we had kind of forgotten how rough it can be at sea and the most critical moments are when visiting the toilet and when you have to take your sailing clothes off or on…

It may not seem like a big problem, but if you are a little tired and inattentive, you can easily go straight across the floor if you don't look up when Anastacia goes over a wave. Now we both managed fine but there were a few times it could have gone wrong. This and other similar topics were things we liked to discuss during the sail. Then you know the quality of our discussions 😊. Except of course, when Christer shared his thoughts on whether time is just a representation of the expansion of the universe. At the Big Bang, time began… If you travel at the speed of light with the expansion or against it, does time change for the traveller? Without the Internet at sea, we had to guess as best we could on our own… Time may be affected by the speed of expansion depending on where you are, but was there nothing before the Big Bang? Not even time?

In this way we passed the time by in the 10 days it took to sail the 900 nautical miles to the Galapagos. As the crow flies, it is shorter, but to avoid headwinds, we needed to take a more southerly direction along the coast of Colombia and Ecuador before we could turn further west, towards the islands. We had light winds the whole way and sailed on a tack. The first day, the mainsail's trailing edge broke against the boom, the so-called clew. It had chafed against the boom without us noticing. Now we could only sail with a reef up, which was OK but gave Anastacia a lower speed and sometimes we had to use the engine as support. We had rain and thunder at one point where we temporarily changed direction but otherwise it was a fairly uneventful but quite bumpy sail as the waves came from slightly different directions. A few seabirds followed along and hitched a ride on the boat when they got too tired.

Christer surprised me as Lucia (Swedish traditional celebration) when I was about to get off my night shift on December 13th. He showed up with a handmade Lucia crown decorated with a little Santa Claus and holding a candle in his hand serving me cofee. The next day he surprised me again! He caught a two-kilo bluefin tuna which he then prepared and served. It was enough for two dinners. What a wonderful man! ❤️

The next time there was some excitement on the boat was when we were close to passing the equator. We make sure to write down our position every few hours and plot the distance we have sailed on a paper chart. This way you can manually calculate your position (dead reckoning) if necessary, for example if the power on the boat were to go out. We soon saw that we were approaching latitude 00 degrees. This set Christer off and he wanted to immortalize the moment. This should be celebrated! After studying the chart carefully, he went over to the digital plotter and saw a blue line that matched the chart's line for the equator. When there were a few minutes left, we loaded up a bottle of Prosecco bought for the purpose and two plastic champagne glasses were found. Now we would first offer a glass to Poseidon and then the moment we crossed the equator would be immortalized with a selfie. Said and done. The sea god was appeased with a glass and we toasted solemnly and took a picture when we passed the blue line. Shouldn't we see our position? I asked. No need! Christer said confidently. He had a rock-solid grasp of the situation! It wasn't until a long time later that he realized his mistake. We were still about 80 nautical miles north of the equator (!?) and that blue line on the plotter was something completely different from an equator line. A little disappointed, we realized that there was almost a day left until we could start writing an S after the longitude measurements. The next morning, we could see on the plotter how we slowly passed the 00 line but now the Prosecco was gone and the mood was pretty bad for both of us so a screenshot on the plotter had to suffice to immortalize the event…

The last few nautical miles to the main island of Santa Cruz we had good wind but risked arriving in the dark so we had to reef and sail really slowly so as not to arrive before the morning light appeared 😊.

The same day we anchored at Puerto Ayora, Santa Cruz a delegation from various authorities came together with our agent and checked the boat inside and out to make sure we hadn't brought anything illegal in terms of animals or plants + they asked us about waste management etc. on board. We were approved on all counts and received our tourist visas and were welcomed to stay at the Galapagos nature reserve. We took down the yellow Q flag and hoisted the Ecuadorian and Galapagos courtesy flags on Anastacia. Now a time of exploring the islands and the privilege of following in Darwin's footsteps awaits!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Man är aldrig så nära döden på en segelbåt som när man har byxorna nerdragna över knäna! Detta faktum fick vi båda erfara flera gånger under seglatsen till Galapagos. Det var vår första riktiga långfärdssegling efter Atlantöverfarten och vi hade liksom glömt hur det kan kränga till på havet och de mest kritiska stunderna är vid toalettbesök och vid passbyten när seglarkläderna skall av eller på…

Inget stort problem kan tyckas men är man lite trött och ouppmärksam så kan man lätt fara iväg tvärs över golvet om man inte ser upp när Anastacia far över en våg. Nu klarade vi oss båda fint men det var några gånger det kunde gått illa. Detta och andra liknande ämnen var sådant vi gärna diskuterade under seglatsen. Då vet ni nivån på diskussionerna 😊. Förutom förstås när Christer delgav sina funderingar över om tid bara är en representation över universums expansion. Vid Big Bang så började s a s tiden… Om man färdas med ljusets hastighet med expansionen eller mot den, förändras tiden för den som färdas? Utan Internet till sjöss fick vi spåna bäst vi kunde på egen hand… Tiden kanske påverkas av expansionens hastighet beroende på var man befinner sig, men fanns inget före Big Bang? Inte ens tid?

Så fördrev vi tiden de knappa 10 dagar det tog att segla de runt 900 sjömilen till Galapagos. Fågelvägen är det kortare men för att undvika motvind, behövde vi ta en sydligare riktning längs Colombias och Ecuadors kust innan vi kunde vika av mer västerut, mot öarna. Vi hade svag vind hela vägen och seglade på en kryssbog. Första dygnet brast tampen till storseglets bakkant mot bommen, det s k bomuthalet. Det hade skavt mot bommen utan att vi märkt det. Nu kunde vi bara segla med ett rev uppe vilket var OK men gav Anastacia lägre fart och ibland fick vi använda motorn som stöd. Vi fick regn och åska vid något tillfälle där vi tillfälligt byta riktning men annars en blev det en ganska händelsefattig men rätt skumpig seglats då vågorna kom från lite olika riktningar. Några sjöfåglar följde med och liftade på båten när de blev för trötta.

Christer överraskade som lucia när jag skulle gå av mitt nattpass den 13:e december. Han dök upp med egenhändigt tillverkad luciakrona prydd med en liten tomte och med ljus i handen och serverade nybryggt kaffe. Dagen därpå överraskade han igen! Han fiskade upp en tvåkilos blåfenad tonfisk som han sedan tillredde och bjöd på. Den räckte till två middagar. Vilken underbar man! ❤️

Nästa gång det blev lite liv på båten var när vi var nära att passera ekvatorn. Vi ser till att skriva upp vår position med några timmars mellanrum och plotta ut på ett papperssjökort den sträcka vi seglat. På så sätt kan man manuellt räkna ut sin position (död räkning) om det skulle behövas, t ex om strömmen på båten skulle slås ut. Vi såg snart att vi närmade oss latituden 00 grader. Det satte fart på Christer som ville föreviga ögonblicket. Detta skall firas! Efter att ha studerat sjökortet noga gick han över till den digitala plottern och fick syn på en blå linje som stämde väl överens med sjökortets linje för ekvatorn. När det var några minuter kvar så laddade vi med, en till ändamålet inköpt, flaska Prosecco och två champagneglas i plast letades fram. Nu skulle vi först skänka ett glas till Poseidon och sedan skulle tillfället vi passerade ekvatorn förevigas med en selfie. Sagt och gjort. Havsguden blidkades med ett glas och vi skålade högtidligt och tog en bild när vi passerade den blå linjen. Skall vi inte se vår position? Frågade jag. Behövs inte! Sa Christer självsäkert. Han hade stenkoll på läget! Inte förrän en lång stund senare insåg han sitt misstag. Vi var fortfarande ca 80 distansminuter norr om ekvatorn (!?) och det där blå strecket på plottern var något helt annat än en ekvatorlinje. Lite snopet konstaterade vi att det nästan var ett dygn kvar tills vi kunde börja skriva ett S efter longitudmätningarna. Nästa morgon kunde vi se på plottern hur vi sakta passerade 00-linjen men nu var Proseccon slut och humöret ganska uselt på oss båda så det fick duga med en skärmdump på plottern för att föreviga händelsen…

De sista sjömilen till huvudön Santa Cruz hade vi bra vind men riskerade att komma fram i mörker så vi fick reva och segla riktigt sakta för att inte komma före morgonljuset visade sig 😊.

Samma dag som vi ankrade vid Puerto Ayora, Santa Cruz kom en delegation från olika myndigheter tillsammans med vår agent och kontrollerade båten in- och utvändigt så att vi inte fått med oss något otillåtet i djur- eller växtväg + att de förhörde oss om avfallshantering m m ombord. Vi fick godkänt på alla punkter och fick våra turistvisum och välkomnades att vistas på Galapagos naturreservat. Vi tog ner den gula Q-flaggan och hissade Ecuadors och Galapagos gästflaggor på Anastacia. Nu väntar en tid av utforskade av öarna och privilegiet att få gå i Darwins fotspår!

Royal tern and juvenile Blue-footed Boobies hitchhiking

A loving husband´s contributions to a happy marriage

Crossing the eequatorial line - or not?

We made it!

Crossing the Panama Canal

Malin — Tue, 10 Dec 2024 00:00:00 +0000

One of the requirements to be allowed to pass through the Panama Canal is that you must have four linehandlers on board in addition to the captain. There is therefore a WhatsApp group that mediates contact between captains who are looking for linehandlers and sailors who will pass the canal themselves and want to gain some experience before their own crossing. The only requirement apart from food and accommodation during the canal passage is that you compensate their journey back to the port they started from. Through that group and our sailing friends Jodi and Magnus, we had three volunteers ready for Anastacia's crossing. Unfortunately, our third volunteer got other, more urgent obligations to take care off, in the days before departure. Via the WhatsApp group we quickly got a new contact, Charles, who turned out to have the boat on the same dock as our friends. We were lucky! Together with me (Malin) we were now full crew.

The day before the canal crossing, we were able to collect long, sturdy lines and fenders that we rented from our agent. Eight ball-fenders and four ropes barely made it into our dinghy. Add to that a Malin sitting on top and it was a miracle that the whole construction didn't fall over. Christer drove the dinghy veery slowly back to Anastacia, without losing any of the precious cargo 😊. The agent also informed us that we were booked on a two-day canal crossing starting at 3pm.

On the boat we prepared food in advance that would be enough for the two days for us and the rest of the crew and took out water bottles that we had bought in advance. Everything according to the careful instructions we received from the agent 😊

We lowered the Bimini to give more room to handle the lock lines aft and covered the solar panels with pads to protect them from the lines that the lock crew would throw from the lock edge and that we are expected to catch. The next morning, we called up the canal station (Cristobal Signal Station) who confirmed our position and advised that our canal Advisor would show up at 17:30. We then agreed with our linehandlers to pick them up a little later than planned. Once we picked them up there was still a long wait and not until after 18:30 did a pilot boat appear to drop off Advisor Carlos, on Anastacia. The delay was due to another boat that was also due to lock at the same time as us waiting for a crew. Unfortunately, it was now so late in the day that it had gotten dark so we didn't see much of the surroundings or the canal. However, the locks were beautifully lit. Carlos instructed Christer on how to navigate and told us that we would be tied to the outer side with another sailboat in the middle and a powerboat at the far end towards the canal wall. Once at the first lock, discussions arose between the pilots on each boat as they did not all agree on the formation. Carlos was right in the end though. We drove slowly towards the lock and then the boats were lashed together. As Anastacia was towards the middle of the lock, we never had to handle any lines from shore, but only had to keep up with the other boats. The worst were for the powerboat that had the lock wall on the starboard side and two sailboats on the port side.

When you lock up, you always let the smaller boats lie behind the larger ships in the lock. On the way down, you do the opposite. In this way, the smaller boats are not affected so much by the turbulence in the water that occurs when the ships run their engines, combined with how the water rushes when it is let in and out of the lock. Consequently, a large freighter lay first in the lock and after it we lay in our "package" of boats. At the first lock, we also took the opportunity to eat dinner that we had prepared before. All three locks up to Lake Gatún ran without problems. On the boat, we in the crew kept an eye on the lines towards the other boat and Christer drove. Carlos supervised it all and gave directions. He was constantly in contact with the other pilots and via his mobile phone he could follow how all the boats were positioned in the canal.

Once in Lake Gatún we were soon able to lay by a giant mooring buoy and a pilot boat appeared and took Carlos back to shore. The rest of us were really tired and agreed to go to bed in order to get up at half past seven when the next Advisor would appear at half past eight in the morning. When we, the next morning, had just managed to prepare breakfast for the crew, the Advisor Hector suddenly appeared, almost an hour early! Sitting in peace and eating your breakfast was simply something to forget. Now, it was full speed again and the food had to be consumed as best we could on the way... At this point several hours of driving through the lake followed until we reached the last three locks that would carry us down towards the Pacific side. This time with freighters behind us and in the last two locks we lay with the powerboat between the two sailboats. Now we finally got to try handling ropes against the lock wall. Canal workers threw thin pilot lines with a monkey fist knot at the end which we would catch and lash to the lines we had on the boat. However, once the pilot lines got going, it turned out that we had been unnecessarily careful with covering our solar panels. The staff threw them so far that they ended up on the boat next to us and the crew there was quick to throw the lines back to us. Then the canal crew pulled back the pilot line and secured the boat's line to the lock bollards. In this way, we could manage the lines completely from the boat. We had our lines against one lock wall and the other sailboat against the other wall. Now the powerboat only had to maintain a steady course as the water poured into the lock. The sluicing then ran completely undramatically and even now there was some waiting for all the boats before each lock, so we took the opportunity to have lunch when there was a break. After the last lock we concluded that these two days had been warmer and sunnier than in a long time and that it would probably have been better to have the Bimini up all the time. Now we were crazy hot, sunburned and tired, but happy that everything went well even though a lot had not gone as we had planned 😊.

After the last lock, at Balboa Harbor, we waved off all our guests and steered Anastacia towards the La Playita marina on the Pacific side, grateful to have had such a capable and pleasant crew with us. Jodi and Magnus wanted to join in order to gain some experience before taking their boat through the canal themselves. Charles had lined up as a linehandler before and already had some experience but thought it was fun to be involved once more. He will also cross the canal himself with his boat in a week or so. Many thanks to you! Many thanks also to our experienced Advisors who were both calm, educational and took no risks.

Now we are in the marina and will soon clear out of Panama. We need to arrange some documents and certificates to then be able to set off on a week-long sailing trip to the Galapagos. We have reactivated our satellite phone which will update Anastacia's position on the front page of the blog every hour. The family is notified and… Pacific Ocean, here we come! 😊

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ett av kraven för att få passera Panamakanalen är att man måste ha fyra ”linehandlers” ombord förutom kaptenen. Det finns därför en WhatsApp-grupp som förmedlar kontakt mellan kaptener som söker linehandlers och seglare som själva skall passera kanalen och vill få lite erfarenhet innan den egna överfarten. Enda kravet förutom mat och husrum under kanalpassagen är att man ersätter deras resa tillbaka till den hamn man startade från. Via den gruppen och våra seglarvänner Jodi och Magnus hade vi tre volontärer redo för Anastacias överfart. Tyvärr fick vår tredje frivillige förhinder, dagarna innan avfärd. Via WhatsApp-gruppen fick vi snabbt en ny kontakt, Charles, som visade sig ha båten på samma brygga som våra vänner. Där hade vi tur! Tillsammans med mig (Malin) var vi nu fulltaliga.

Dagen innan kanalöverfarten kunde vi hämta långa, rejäla linor och fendrar som vi hyrt av vår agent. Åtta kulfendrar och fyra linor fick, med nöd och näppe, plats i vår dinge. Lägg därtill en Malin sittandes uppepå så var det ett under att inte hela ekipaget välte. Christer körde dingen vääldigt långsamt tillbaka till Anastacia, utan att tappa något av den dyrbara lasten 😊. Av agenten fick vi också besked om att vi var bokade på en tvådagars kanalöverfart med start kl 15.

På båten lagade vi mat i förväg som skulle räcka för de två dagarna för oss och övrig besättning och tog fram vattenflaskor som vi köpt i förväg. Allt enligt de noggranna instruktioner vi fått av agenten 😊

Vi monterade ner biminin för att ge mer plats att kunna hantera slusslinorna i aktern och täckte solpanelerna med dynor för att skydda dem för de linor som slusspersonalen kastar från slusskanten och som vi förväntas fånga upp. Morgonen därpå ropade vi upp kanalstationen (Cristobal Signal Station) som bekräftade vår position och meddelade att vår kanalrådgivare/lots skulle dyka upp vid 17:30. Vi kom då överens med våra linehandlers att hämta upp dem lite senare än planerat. När vi väl hämtat dem följde ändå en lång väntan och inte förrän efter 18:30 dök en lotsbåt upp som släppte av kanalrådgivaren/lotsen Carlos, på Anastacia. Förseningen berodde på att en annan båt som också skulle slussa samtidigt med oss väntade på besättning. Tyvärr var det nu så sent på dagen att det hunnit mörkna så vi såg inte så mycket av omgivningarna eller kanalen. Slussarna var dock vackert upplysta. Carlos instruerade Christer om hur han skulle köra och berättade att vi skulle ligga ytterst i bredd med en annan segelbåt i mitten och en motorbåt längst mot kanalväggen. Väl framme vd första slussen uppstod diskussioner mellan lotsarna på respektive båt då alla inte var överens om formationen. Carlos fick dock rätt till slut. Vi körde sakta mot slussen och sedan surrades båtarna intill varandra. Eftersom Anastacia låg mot slussens mitt behövde vi aldrig hantera några linor från land utan behövde bara hänga med de andra båtarna. Värst var de för motorbåten som hade slussväggen på styrbord sida och två segelbåtar om babord.

När man slussar uppåt så låter man alltid de mindre båtarna ligga efter de större fartygen i slussen, På vägen ner gör man tvärtom. På så sätt påverkas inte de mindre båtarna så mycket av den turbulens i vattnet som uppstår när fartygen kör sina motorer, i kombination med hur vattnet forsar när det släpps in respektive ut, ur slussen. Ett stort fraktfartyg lade sig följaktligen främst i slussen och efter den låg vi i vårt ”paket” av båtar. Vid första slussen passade vi också på att äta kvällsmat som vi förberett innan. Alla tre slussningarna upp till Gatúnsjön löpte utan problem. På båten höll vi i besättningen koll på linorna mot den andra båten och Christer körde. Carlos övervakade det hela och gav anvisningar. Han höll hela tiden kontakt med de andra lotsarna och via mobilen kunde han följa hur alla båtar låg till i kanalen.

Väl i Gatúnsjön kunde vi snart lägga oss vid en gigantisk förtöjningsboj och en lotsbåt dök upp och tog med sig Carlos tillbaka till land. Vi övriga var rejäl trötta och kom överens om att lägga oss för att stå upp vid halv sjutiden då nästa lots skulle dyka upp vid halv åtta på morgonen. När vi, nästa morgon precis hunnit ställa fram frukosten för besättningen så dyker plötsligt lotsen Hector upp, nästan en timme för tidigt! Att sitta i lugn och ro och äta sin frukost var bara att glömma, Nu var det full fart igen och maten fick intas efter bästa förmåga under färd… Nu följde flera timmars körande genom sjön till de sista tre slussarna som skulle slussa oss neråt mot Stilla havssidan. Den här gången med fraktfartyg bakom oss och i de sista två slussarna låg vi med motorbåten mellan de två segelbåtarna. Nu fick vi äntligen prova på att hantera linor mot slussväggen. Kanalanställda kastade tunna pilotlinor med en s k apnäve (knop) i änden som vi skulle fånga upp och surra fast i linorna vi hade på båten. När väl pilotlinorna kom farande visade det sig dock att vi varit onödigt försiktiga med att täcka våra solpaneler. Personalen kastade dem så långt att de hamnade på båten intill och det blev fart på besättningen där att kasta tillbaks linorna till oss. Sedan drog kanalpersonalen tillbaka pilotlinan och gjorde fast båtens lina vid slussens pållare. På så sätt kunde vi sköta linorna helt från båten. Vi hade våra linor mot ena slussväggen och den andra segelbåten mot den andra väggen. Nu behövde motorbåten bara hålla en stadig kurs när vattnet strömmade in i slussen. Slussningarna löpte sedan helt odramatiskt och även nu blev det en del väntande på att alla båtar skulle ligga rätt inför varje slussning, så vi passade på att äta lunch när det blev en paus. Efter sista slussen konstaterade vi att dessa två dagar varit varmare än på länge och att det nog hade varit bättre att ha biminin uppe hela tiden. Nu var vi tokvarma, solbrända och trötta men glada att allt gått bra trots att mycket inte hade gått som vi hade tänkt 😊.

Efter sista slussen, vid Balboa hamn, vinkade vi av alla våra gäster och styrde Anastacia mot marinan La Playita på Stilla havssidan, tacksamma över att ha haft så duktig och trevlig besättning med oss. Jodi och Magnus ville vara med för att få lite erfarenhet innan de själva skall ta sin båt genom kanalen. Charles hade ställt upp som linehandler förut och hade redan en del erfarenhet men tyckte att det var kul att få vara med en gång till. Han skall också själv ta sig över kanalen med sin båt om någon vecka. Tusen tack till er! Stort tack också till våra erfarna lotsar som båda var lugna, pedagogiska och inte tog några risker.

Nu ligger vi i hamn och skall strax klarera ut från Panama. Vi behöver ordna med några dokument och intyg för att sedan kunna ge oss av på en dryg veckas segling till Galapagos. Vi har aktiverat vår satellittelefon igen som kommer att uppdatera Anastacias position på bloggens förstasida varje timme. Familjen är underrättad och… Stilla havet, här kommer vi! 😊

Photo credit to Magnus Andersson

Panamarina and Panama City

Malin — Mon, 02 Dec 2024 00:00:00 +0000

Panamarina is a really nice marina run by a French couple. There are good opportunities here to fix your boat on land with do-it-yourself workshops and tools for hire. If you want help, there are several craftsmen you can hire. However, our budget did not allow for anything other than doing the work ourselves. The marina also has a small but well-stocked ships chandlery with reasonable prices where you can write down what you take and pay at the end of your stay. Very smart by the owners and handy for us sailors who don't plan everything from the start but suddenly realize that a brush, scraper or epoxy may be needed. The restaurant serves good food and drinks at reasonable sailor’s prices. The marina is located by a mangrove swamp and well protected from the wind, so all boat owners are tyrannized by the colossal number of gnats that run rampant there! We had our fair share, even inside the boat as they managed to get through our mosquito nets.

If you want to get to the nearest town, Linton, you just have to take the dinghy through the so-called tunnel of love, a small shortcut through the mangrove swamp. Then you have to zig-zag your way through the underwater reef to the village. In Linton there is another marina and many boats moored outside. Unfortunately, there are also an unusually large number of sailboat wrecks that have been lying here for various reasons. The authorities have difficulty regulating the dumping and scrapping of boats and the wrecks are now there in the bay, for various reasons. Some owners have died, others have been shipwrecked and complications with the insurance mean that the boats cannot be moved. A few more are dumped as the owners do not want to pay for salvage and scrapping. Sad to see but unfortunately not unusual ☹ A little further out in the bay are also some strange creations. They are floating, ultra-modern houses, so-called Seapods with all possible smart technology and use of the "internet of things", almost self-sufficient in electricity and water and... immensely expensive. Cool to look at though 😊

After two days and a cheerful Halloween celebration in Panamarina with decorations, costumes and not least live music with a drum-playing owner, we set off to the modern capital of Panama City for a short tour and a visit to the Miraflores Visitor's Center. Miraflores is located right at the canal locks to the Pacific Ocean. Here we learned more about the canal, which already in the 16th century germinated as an idea with the Spaniards who wanted to be able to easily get to the western part of South America. Only at the end of the 19th century did the French make a first, less successful attempt to build the canal. They had intended to dig the canal by an existing river but the project had to be abandoned as it proved too difficult to carry out. Slaves had been used for the construction and thousands succumbed to mosquito-borne diseases and large landslides. The United States later offered Panama independence from Colombia in exchange for canal rights in the country. They managed to overcome the diseases that ravaged the canal could be completed in 1914. Instead of just digging through the canal stretch, they had chosen to also dam high-lying areas and create artificial lakes and thus be able to complete the water passage more easily. Despite this, even then, many people died due to accidents and in total it is estimated that 27,500 workers succumbed, during the long period when the canal was being built. On December 31, 1999, the United States handed the canal over to Panama.

The highest point of the canal is 26 m above sea level and there are a total of 6 locks to pass through on the 77 km long stretch. As a curiosity, it can be mentioned that the locks were built with 8 m long and 910 kg heavy screws that were manufactured in Trollhättan in Sweden by Trollhättan's Mekaniska Verkstad (later NOHAB). The large lathe machine that was used to manufacture the screws is said to have been called the "Panamas lathe " and was located in building No. 60 in the Nohab area. During our visit to the Miraflores Locks, we got to see a large catamaran pass through the locks followed by a giant freighter that made the 60-foot catamaran look like a dinghy in comparison.

After a two-week stay in Sweden, we were able to continue our work with scraping, washing and hull-painting Anastacia in the boatyard at the marina. With the help of the crew of our boat neighbor, we installed the wind rudder and have sealed all the small damages the boat received during the storm in Colombia. Anchor box, anchor and chain got a "makeover" and since the spray markings we made on the chain every 10 meters were completely worn away, we now try instead to mark the lengths with pieces of red cotton tape (to avoid plastic). It will be interesting to see how long it lasts. We will get a little Christmas feeling as a bonus, every time we anchor 😊. Bimini, sprayhood and lazybag (bag for the mainsail) are cleaned and fixed but the fabric is starting to become brittle from all the sunlight. Where zippers have come loose, we have sewn on reinforcements and we hope that it will last until Polynesia or hopefully even longer... Speaking of sunlight, we also noticed that it, in combination with the heat, it causes plastic to shrink. My (Malin's) newly purchased black flip-flops had shrunk at least two sizes (!) during the time they were lying on deck in the sunlight, when we were away from the boat. New ones had to be bought in. The old ones will hopefully suit some younger kid... Digital as well as physical charts for the Pacific and Indian Oceans have been acquired. Christer also mounted an extra GPS antenna which he plugged in to our plotter to get better signal with more satellites and thus better positioning precision.

During our time working on the boat, we made many friends at the marina and would often meet in the restaurant for a beer or two and discuss the various boat projects going on. French, Spanish and English was heard everywhere! Among other things, a complete renovation of a German-built catamaran is underway with a group of enthusiastic young people from different countries who work with the boat in various ways and realize the dream of being able to go out to sea one day. The renovation has been going on for a year and they are (only) halfway there but there is nothing wrong with their enthusiasm and the young captain aka the owner, is constantly chasing new money to be able to keep the project alive.

On November 29th we were able to launch Anastacia and after refueling in Linton we motored to the mouth of the Panama Canal outside Shelter Bay where we are now at anchor. We had an extra pleasant first Advent (pre-Christmas period) surprise when we opened the secret gift we had received from Christer's brother Lennart, and his wife Tinne. Many thanks! 🙏 We celebrated with some Advent coffee in the evening together with our friends Jodi and Magnus from sailboat Lulu.

We are booked for canal-transfer on Saturday 7th December and are doing our best to prepare ourselves for the crossing. Lulu's crew will be linehandlers on Anastacia together with me and another sailor who also volunteered. We have received information about when and where ropes and fenders are to be picked up, as well as how the procedure is done with the Advisor from the canal authority who will accompany us and pilot Christer, the Captain, through the canal transit. Either we will get to go through the entire canal in one day, which means starting at four in the morning and ending late that evening or, we will get an afternoon time with two half-day passages with an overnight stay in the artificial Gatún lake. We are now preparing the boat for overnight guests and try to figure out what meals we will serve our guests and crew. But, more about the Canal in the next blog post!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Panamarina är en riktigt trevlig marina som drivs av ett franskt par. Här finns bra möjligheter för att fixa med sin båt på land med gör-det-själv-verkstäder och verktyg att hyra. Vill man ha hjälp finns flera hantverkare man kan anlita. Vår budget tillät dock inte något annat än att göra jobbet själva. Marinan har också en liten men välsorterad båttillbehörsbutik med rimliga priser där man kan skriva upp det man hämtar och betala i slutet av vistelsen. Väldigt smart av ägarna och behändigt för oss seglare som inte planerar allt från början utan plötsligt kommer på att en pensel, skrapa eller epoxy kan behövas. Restaurangen serverar god mat och dryck till rimliga seglarpriser. Marinan ligger vid ett mangroveträsk och väl skyddat för vinden så alla båtägare tyranniseras av den kolossala mängd knott som härjar där! Vi fick vår beskärda del, även inne i båten då de lyckades ta sig igenom våra myggnät.

Vill man ta sig till närmaste ort, Linton, är det bara att ta dingen genom kärlekstunneln, en liten genväg genom mangroveträsket. Sedan får man sick-sacka sig genom undervattensreven fram till byn. I Linton finns ytterligare en marina och många båtar som ligger för ankar utanför. Tyvärr även ovanligt många segelbåtsvrak som av olika anledningar blivit liggande här. Myndigheterna har svårt att reglera dumpningen och skrotningen av båtar och vraken ligger nu där i viken, av olika anledningar. Vissa ägare har dött, andra har förlist och krångel med försäkringen gör att båtarna inte kan hämtas. Ytterligare några ligger dumpade för att ägarna inte längre vill kännas vid dem då de inte vill betala för bärgning och skrotning. Tråkigt att se men tyvärr inte ovanligt ☹. Lite längre ut i viken ligger också några märkliga skapelser. Det är flytande, supermoderna hus, s.k. Seapods med all tänkbar smart teknik och nyttjande av ”sakernas internet”, nästintill självförsörjande på el och vatten och… snordyra. Dock coola att titta på 😊

Efter två dagar och ett glatt halloweenfirande i Panamarina med pynt, utklädnader och inte minst livemusik med trumspelande ägare, gav vi oss iväg till den moderna huvudstaden Panama City för en kort rundtur samt besök på Miraflores Visitor's Center. Miraflores ligger precis vid kanalslussarna mot Stilla havet. Här fick vi lära oss mer om kanalen som redan på 1500-talet grodde som en idé hos spanjorerna som ville kunna ta sig till västra delen av Sydamerika på ett enkelt sätt. Först i slutet av 1800-talet gjorde fransmännen ett första, mindre lyckat försök att bygga kanalen. De hade föresatt sig att gräva kanalen vid en befintlig flod men projektet fick överges då det visade sig för svårt att genomföra. Slavar hade använts för bygget och tusentals dukade under av myggburna sjukdomar och stora jordskred. USA erbjöd senare Panama självständighet från Colombia i utbyte mot att få kanalrättigheterna i landet. Sjukdomarna som härjat lyckades man få bukt med och kanalen kunde färdigställas 1914. Istället för att bara gräva sig igenom kanalsträckan hade man valt att också dämma upp höglänta områden och skapa konstgjorda sjöar och på så sätt enklare kunna färdigställa vattenpassagen. Trots detta dog även då många människor på grund av olyckor och totalt räknar man med att 27 500 arbetare dukade under, under den långa period kanalbyggandet pågick. Den 31 december 1999 överlämnade USA kanalen till Panama.

Kanalens högsta punkt ligger 26 m över havsnivån och det är totalt 6 slussar att passera på den 77 km långa sträckan. Som kuriosa kan nämnas att slussarna bl a byggdes med 8 m långa och 910 kg tunga skruvar som tillverkades i Trollhättan av Trollhättans Mekaniska Verkstad (senare NOHAB). Den stora svarven som användes för att tillverka skruvarna lär ha kallats ”Panamasvarven” och fanns i byggnad 60 på Nohabområdet.

Under vårt besök vid Mirafloresslusarna fick vi se en stor katamaran passera i slussarna följd av ett gigantiskt fraktfartyg som fick den 60 fot långa katamaranen att se ut som en jolle i jämförelse.

Efter två veckors vistelse i Sverige kunde vi fortsätta vårt arbete med att skrapa, tvätta och bottenmåla Anastacia på båtgården i marinan. Vi fick med båtgrannens hjälp monterat vindrodret och har tätat alla små skador som båten fick under stormen i Colombia. Ankarbox, ankare och kätting fick sig en ”makeover” och eftersom de spraymarkeringar vi gjort på kättingen var 10:e meter nötts bort helt, provar vi nu istället att markera längderna med bitar av röda bomullsband (för att undvika plast). Det blir spännande att se hur länge det håller. Lite julkänsla kommer vi att få på köpet, varje gång vi ankrar 😊. Bimini, sparayhood och lazybag (säck till storseglet) är rengjorda och fixade men tyget börjar bli skört av allt solljus. Där dragkedjor lossnat har vi sytt på förstärkningar och vi hoppas att det skall hålla fram till Polynesien eller förhoppningsvis ännu längre… Apropå solljus så märkte vi också att den, i kombination med värmen, får plast att krympa. Mina (Malins) nyinköpta svarta Flip-flops hade blivit minst två storlekar mindre (!) under tiden de legat på däck i solljuset, när vi varit borta från båten. Nya fick köpas in. De gamla passar förhoppningsvis någon yngre förmåga… Sjökort för Stilla havet och Indiska oceanen har införskaffats i digital och fysisk form. Christer monterade en extra GPS-antenn som han kopplade in för att få bättre mottagning med fler satelliter och därmed bättre precision för positioneringen för vår plotter.

Under tiden vi arbetade med båten fick vi många vänner på marinan och träffades ofta i restaurangen för en öl eller två och diskuterade de olika båtprojekten som pågick. Franskan, spanskan och engelskan flödade! Bl a pågår en helrenovering av en tyskbyggd katamaran med ett gäng entusiastiska ungdomar från olika länder som på olika sätt arbetar med båten och när drömmen att en vacker dag kunna ge sig ut på havet. Renoveringen har pågått i ett år och de har (bara) kommit halvvägs men entusiasmen är det inget fel på och den unge kaptenen tillika ägaren jagar hela tiden nya pengar för att kunna hålla projektet vid liv.

Den 29:e november kunde vi sjösätta Anastacia och efter tankning i Linton körde vi henne till Panamakanalens mynning utanför Shelter Bay där vi nu ligger för ankar. Extra trevlig första adventsöverraskning fick vi, när vi öppnade den hemliga present vi fått med oss från Christers bror, Lennart med fru Tinne. Tusen tack! 🙏Vi firade med lite adventsfika på kvällen tillsammans våra båtvänner Jodi och Magnus från båten Lulu.

Vi är bokade för kanalöverfart lördagen den 7:e december och håller som bäst på att förbereda oss inför överfarten. Lulu’s besättning ställer upp som ”linehandlers” på Anastacia tillsammans med mig och en annan seglare som också ställer upp. Vi har fått besked om när och var linor och fendrar skall hämtas upp liksom hur kanalmyndigheten gör med den kanalanställde rådgivare (Advisor) som skall följa med oss och lotsa kapen Christer genom kanalfärden. Antingen kommer vi att få gå igenom hela kanalen på en dag, vilket innebär start vid fyratiden på morgonen och slut sent samma kväll eller, så får vi en eftermiddagstid med två halvdagars passage med övernattning i den konstgjorda Gatúnsjön. Vi förbereder båten för övernattande gäster och besättning och funderar som bäst på vilken mat som vi skall servera. Men, mer om kanalen i nästa blogginlägg!

Panamarina, Halloween and boatwork

Linton bay

Panama City and Miraflores locks

Screws for the Panama Canal locks at NOHAB in 1912. 8m long and 910kg each, photo from Innovatum's image archive.

Marina Turtle Cay, Panama

Malin — Sun, 20 Oct 2024 00:00:00 +0000

The sailing to Panama was probably the most uneventful sailing we have had in a long time. The wind was so weak that we only made 3 knots. So that it wouldn't take too long, we had to motorsail the two days it took to get to the San Blas or Guna Yala archipelago, as the archipelago is now called. Not even a thunderstorm came our way, despite the area being known for its storms at this time of year. With such a calm and uneventful sailing, it was all the more fun that we had a fantastically clear sky. One morning, in the east just before sunrise, we caught sight of what we first thought was an airplane with a trail of icy smoke. Then we realized it was a comet as it wasn't moving forward. We had no idea that there would be any comet visible this fall, but once we consulted the eminent mobile app Star Walk 2, it turned out that it was probably the comet with the exciting name C/2023 A3 (Tsuchinshan-ATLAS) that we had seen. Cool, we thought, and felt very unique. Now, in retrospect, we understand that half the world probably also saw the comet and quite a few in Scandinavia also had an incredibly beautiful autumn with lots of northern lights, so we were definitely not particularly unique in terms of celestial phenomena, but the feeling was in any case genuine in the moment 😁

In San Blas the plan was to just get our passports stamped by the migration authority at the tiny airport in Porvenir (today Gaigirgordub). The population on the islands almost all belong to the indigenous Guna people and it is their name on the islands that is now the official one. In the sailing community, however, the old names live on. The islands turned out to be pure paradise. A mistake of ours not to give these islands more time! Now we had a berth booked in Turtle Cay on the mainland and it was too late to change plans. On the way to Porvenir we passed several large reefs. Later we learned that these reefs until just a few years ago were islands. The warmer climate with melting ice makes the sea level rise so much that the islands are slowly washed away, one by one…

When we arrived at Porvenir we were immediately greeted by two canoes full of women in colorful clothes. They belonged to the Guna people and wanted to sell some tourist-friendly handicrafts. After a lot of nagging, we finally bought a colorful bracelet. We would have preferred to buy their beautiful fabrics but that was not the kind of craft they sold. However, they wanted us to also buy one of their two flags that we could have had as a courtesy flag on the boat. Now, we were only going to stay one night so there was no flag purchased, but we were surprised that one flag had an inverted swastika as a symbol. That flag had been created in 1925 as a symbol of the indigenous people's revolution against Spanish rule. The swastika is an ancient symbol for both the Guna people and many other cultures and there are many different interpretations of what it represents depending on the culture and the direction of the four arms (clockwise or counterclockwise). We have read that it symbolizes everything from the sun and the winds, to representing the octopus that created the earth and all living things, according to a legend... In the case of the Guna people, it symbolizes a medicinal plant which is said to give increased knowledge and which seems to grow towards the four cardinal points. Unfortunately, the revolutionary flag soon became associated with the Nazi symbol and attempts were therefore made to modify it. Another new flag was produced in 2010 with 8 stars and two arms holding a bow and arrow. The newer flag is used in official contexts and is hoisted together with the Panamanian flag. Both flags are used and we saw both flags flying on the flagpoles at the airport where we were to check in. If you are interested, we can recommend a good page in Spanish (Google translate works well 😊) about the Guna people, the San Blas Archipelago and the history of the flags at: https://www.gunayala.org.pa/

After a night at anchor outside Porvenir, we steered the boat towards Turtle Cay marina where we had booked a berth. Although Turtle Cay is quite isolated, far from any citiy, the marina is basically full of boats. Most boats do not have residents on board as many take the opportunity to leave the boat here during the rainy and thunder season. The marina is well protected, but we see the nocturnal thunderstorms passing by here and there. Now we have been here for two weeks and got to know other sailors who also have their boats here. We try to meet once a week and have dinner at the restaurant close to the marina. There’s always lots of boat-fix talk and you can ask and give each other advice about everything possible. Just like in most places we sailed to, there is also an online group here, which you can participate in via WhatsApp, where you give each other advice and help. There can be posted questions such as; In which part of the bay is it safest to anchor? Where can you buy fruit and vegetables? Does anyone have a type X tool I can borrow? Does anyone want to take over my old dinghy? Whose are these socks I found left behind in the marina laundry room today? Etc. 😉

Turtle Cay is located by a nature reserve and apart from sea turtles that sometimes visit the beaches here, there is a very varied nature with lots of different animals and plants right next to the marina. We hear the howler monkeys calling daily and, with the help of Shawn on the boat Miet who has been here a long time and knows the area, we were finally able to see two tamarin monkeys jumping between the trees close to the marina. We have started walking longer tours on the trails in the area and hope to catch a glimpse of more animals. Here, for example, there will be sloths and anteaters, and we have already seen lots of different butterflies and birds, many of which we recognize from Colombia. On the boat we are sometimes visited by small gecko lizards and between the boats at night we can sometimes see the fish-catching bats that we recognize from the Caribbean islands. The restaurant owner here had to take care of a little sloth who lost his mother. A very cute toddler that she raises and that we got to take pictures of. Otherwise, it has been difficult to take pictures of the animals. They move way too fast. Much easier with the plants 😊.

One of the boats at our dock unfortunately had an accident last week that could have ended very badly. The couple living on the boat wanted to charge the lithium battery for their AC they have in the boat. They had put the battery on charge overnight and at 11 o'clock in the evening they woke up to a bang. The battery had exploded and caught fire. The whole boat quickly filled with smoke but they managed to get out. Together with the closest boat neighbors, they were finally able to put out the fire with the help of several fire extinguishers, but only after the battery burned out. Luckily, there was no wind so the flames that shot up from the boat never moved towards the neighboring boats but the devastation in the sailboat was very great even though the hull is still intact and the engine seems to be working. It is still unclear whether the boat can be saved or whether it must be scrapped. The couple managed with minor burns and some lung problems, which are, however, temporary. We were all horrified by the incident and have tried to help them in various ways as most of their possessions have burned up or been smoke damaged. They have also shared their experiences regarding the fire itself and what you can think about if the accident were to happen. Luckily the fire didn't spread to the gas cylinders or fuel tanks! What we, for our part, were concerned about was that we never woke up from the tumult that arose on the dock. One conclusion that was drawn was that it is important to make sure that everyone on the dock is alerted if something like this were to happen. Anastacia is two boats away from the stricken sailboat and normally we should have heard something. We (especially Christer) usually wake up at the slightest deviation from "normal" sounds, but no! We had had two fans humming in the cabinet where we sleep which probably drowned out all other noise that night. Now we have arranged the fans a little differently so that we wake up more easily if something unusual happens. We have now also looked over the fire extinguishers in the boat and a few other things we got tips about that might be good to have documented vis-a-visthe insurance company should the accident occur. We've stopped charging our phones and other gadgets overnight and disconnect the shore power when we don't need it.

We will remain here in Turtle Cay until the end of October, then unfortunately we will have to change harbor to get the boat ashore as the marina here does not have a working lift and it does not look like it will be repaired in time - despite we had booked it long time ago. We have been tipped off by some boating neighbors about a small boat yard further west, closer to the canal, called Panamarina. There they have confirmed that they can haul the boat up so we can scrape and paint the hull. There we will also be able to repair the scratches and small holes in the stern that arose at the marina in Colombia after the storm there. The wind rudder will be reassembled with the new parts that we received + other maintenance that can only be done when the boat is on “the hard”. Between the 4th and the 15th of November, we will visit the family in Sweden and greet as many friends as we can. We look forward to that! Who knows. If it's a nice evening, maybe we'll also see some northern lights! 😊 Until we leave Turtle Cay, we dedicate ourselves to renewing our food supplies and cleaning inside Anastacia so she will be sparkling clean and beautiful, ready to face the Galapagos in December!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Seglingen till Panama var troligen den mest händelselösa seglingen vi haft på länge. Vinden var så svag att vi bara gjorde 3 knops fart. För att det inte skulle ta alldeles för lång tid fick vi motorsegla de två dygn det tog att ta sig till ögruppen San Blas eller Guna Yala som arkipelagen numera heter. Inte ens åskväder kom i vår väg, trots att området är känt för sina oväder den här tiden på året. Med en så lugn och händelsefattig seglats var det desto roligare att v fick en fantastiskt klar himmel. En morgon, i öster precis innan soluppgången, fick vi syn på vad vi först trodde var ett flygplan med en isröksvans efter sig. Sedan insåg vi att det rörde sig om en komet eftersom det inte rörde sig framåt. Vi hade ingen aning om att det skulle finnas någon komet synlig i höst men när vi väl fick konsulterat den eminenta mobilappen Star Walk 2 visade det sig att det troligen var kometen med det upphetsande namnet C/2023 A3 (Tsuchinshan-ATLAS) som vi sett. Häftigt, tyckte vi, och kände oss malligt unika. Nu, i efterhand förstår vi att halva världen säkert också sett kometen och rätt många i Skandinavien dessutom har haft en otroligt vacker höst med massor av norrsken så särskilt unika vad gäller himlafenomen var vi definitivt inte, men känslan var i alla fall äkta i stunden 😁

I San Blas var planen att bara få våra pass stämplade av migrationsmyndigheten på den pyttelilla flygplatsen i Porvenir (idag Gaigirgordub). Befolkningen på öarna tillhör nästan alla ursprungsfolket Guna och det är deras benämning på öarna som nu är de officiella. I seglarkretsar lever dock de gamla namnen kvar. Öarna visade sig vara ett rent paradis. Ett misstag av oss att inte ge dessa öar mer tid! Nu hade vi en hamnplats bokad i Turtle Cay på fastlandet och det var för sent att ändra planerna. På vägen till Porvenir passerade vi flera stora rev. Senare fick vi veta att dessa rev till bara för några år sedan var öar. Det varmare klimatet med smältande isar gör att havsnivån höjer sig så pass mycket så att öarna sakta sköljs bort, en efter en…

När vi kom fram till Porvenir blev vi genast hälsade av två kanoter fulla med kvinnor i färgglada kläder. De tillhörde Gunafolket och ville sälja lite turistanpassat hantverk. Efter mycket tjat köpte vi till slut ett färggrant armband. Vi hade gärna hellre köpt deras vackra tyger men det var inte den sortens hantverk de sålde. Däremot ville de att vi också skulle köpa någon av deras två flaggor som vi hade kunnat ha som gästflagga på båten. Nu skulle vi ju bara stanna en natt så det blev inget flaggköp men vi var förvånade över att den ena flaggan hade en omvänd svastika som symbol. Den flaggan hade tagits fram 1925 som en symbol för ursprungsbefolkningens revolution mot den spanska överhögheten. Svastikan är en urgammal symbol för både Gunafolket och många andra kulturer och det finns många olika tolkningar kring vad den föreställer beroende på kultur och riktning på de fyra armarna (medsols eller motsols). Vi har läst att den symboliserar allt från solen och vindarna, till att representera bläckfisken som skapade jorden och allt levande, enligt en annan legend... I Gunafolkets fall lär det symbolisera en medicinalväxt som sägs ge ökad kunskap och som ser ut att växa mot de fyra väderstrecken. Tyvärr blev revolutionsflaggan snart förknippad med nazisternas symbol och försök gjordes därför att modifiera den. Ytterligare ny flagga togs fram 2010 med 8 stjärnor samt två armar hållandes en pilbåge och en pil. Den nyare flaggan används i officiella sammanhang och hissas tillsammans med den panamanska flaggan. Båda flaggorna används och vi såg båda flaggorna vaja på flaggstängerna vid flygplatsen där vi skulle klarera in. Är man intresserad kan vi tipsa om en bra sida på spanska (Google translate funkar bra 😊) om Gunafolket, San Blasarkipelagen och flaggornas historia på: https://www.gunayala.org.pa/

Efter en natt på ankar utanför Porvenir styrde vi kosan mot Turtle Cay marina där vi bokat plats. Även om Turtle Cay ligger ensligt, långt från större orter, så är marinan i princip full med båtar. De flesta båtar har inga boende ombord då många passar på att lämna båten här under regn- och åsksäsongen. Marinan ligger väl skyddad men vi ser de nattliga åskvädren dra förbi på håll. Nu har vi legat här i två veckor och bekantat oss med andra seglare som också har sina båtar här. Vi försöker träffas en gång i veckan och äta middag på restaurangen intill. Det blir mycket båtfix-snack och man frågar och ger varandra råd om allt möjligt. Precis som på de flesta platser vi seglat till finns det även här en onlinegrupp, som man kan delta i via WhatsApp, där man tipsar varandra och hjälps åt. Det ställs frågor som; I vilken del av viken är det säkrast att ankra? Var kan man köpa frukt och grönt? Har någon ett verktyg av typen X jag kan få låna? Är det någon som vill ta över min gamla gummibåt? Vems är dessa strumpor jag hittade kvarglömda i marinans tvättstuga idag? Etc. 😉

Turtle Cay ligger vid ett naturreservat och förutom havssköldpaddor som ibland besöker stränderna här så finns det en väldigt varierad natur med massor av olika djur och växter alldeles intill marinan. Vi hör dagligen vrålaporna ropa och, med hjälp av Shawn på båten Miet som varit här länge och känner till området, kunde vi till slut få se två tamarinapor hoppa mellan träden på marinaområdet. Vi har börjat promenera längre turer på stigarna i området och hoppas kunna få en skymt av fler djur. Här skall det till exempel finnas sengångare och myrslokar och vi har redan fått se massor av olika fjärilar och fåglar, varav många vi känner igen från Colombia. På båten får vi ibland besök av små geckoödlor och mellan båtarna kan vi nattetid ibland se de fiskfångande fladdermössen som vi känner igen från de karibiska öarna. Restaurangägaren här fick ta hand om en liten sengångare som mist sin mamma. En jättesöt unge som hon föder upp och som vi fick ta kort på. I övrigt har det varit svårt att ta bilder på djuren. De rör sig alldeles för snabbt. Mycket enklare med växterna 😊.

En av båtarna vid vår brygga råkade tyvärr ut för en olycka förra veckan som kunde slutat mycket illa. Paret som bor på båten skulle ladda litiumbatteriet till sin AC som de har i båten. De hade satt batteriet på laddning över natten och vid 11-tiden på kvällen vaknade de av en smäll. Batteriet hade exploderat och fattat eld. Hela båten rökfylldes snabbt men de lyckades ta sig ut. Tillsammans med närmaste båtgrannarna fick de, med hjälp av flera brandsläckare, till slut släckt elden men först efter att batteriet brunnit ut. Som tur var, var det helt vindstilla så lågorna som slog upp från båten rörde sig aldrig mot grannbåtarna men förödelsen i segelbåten blev mycket stor även om skrovet fortfarande är intakt och motorn verkar fungera. Det är fortfarande oklart om båten går att rädda eller om den måste skrotas. Paret klarade sig med lindrigare brännsår och lite lungproblem som dock är övergående. Vi blev alla förskräckta över händelsen och har försökt hjälpa dem på olika sätt då det mesta de ägde har brunnit upp eller blivit rökskadat. De har också delat med sig av sina erfarenheter kring själva branden och vad man kan tänka på om olyckan skulle vara framme. Tur i oturen att elden inte spred sig till gasflaskorna eller bränsletankarna! Vad vi, för egen del, blev bekymrade över, var att vi aldrig vaknade av det tumult som uppstod på bryggan. En slutsats som drogs var att det är viktigt att se till att alla på bryggan larmas om något liknande skulle hända. Anastacia ligger två båtar från den olycksdrabbade segelbåten och i vanliga fall borde vi ha hört något. Vi (särskilt Christer) brukar vakna av minsta avvikelse från ”normala” ljud, men icke! Vi hade haft två fläktar brummandes i ruffen där vi sover som antagligen överröstade allt annat ljud den natten. Nu har vi arrangerat fläktarna lite annorlunda så vi lättare vaknar ifall något ovanligt händer. Vi har nu också sett över brandsläckarna i båten och lite annat vi fått tips om som kan vara bra att ha dokumenterat gentemot försäkringsbolag om olyckan skulle vara framme. Vi har slutat ladda våra telefoner och andra prylar under natten och kopplar ur landströmmen när vi inte behöver den.

Vi kommer att ligga kvar här i Turtle Cay fram till slutet av oktober, sedan måste vi tyvärr byta hamn för att få upp båten på land då marinan här inte har en fungerande lyft och den ser inte heller ut att bli reparerad i tid -trots att vi hade bokat den sedan länge. Av några båtgrannar har vi fått tips på en liten hamn längre västerut, närmare kanalen, som heter Panamarina. Där har de bekräftat att de kan lyfta upp båten och ställa den på land så vi kan skrapa och bottenmåla den. Där kommer vi också kunna laga de skav och små hål i aktern som uppstod på marinan i Colombia efter stormen där. Vindrodret kommer att monteras upp igen med de nya delarna som vi fått levererat + lite ordna med annat underhåll som bara kan göras när båten ligger på land. Mellan den 4:e och den 15:e november kommer vi att besöka familjen i Sverige och hälsa på så många vänner vi hinner. Det ser vi fram emot! Vem vet. Blir det någon fin kväll kanske vi också får se lite norrsken! 😊 Fram tills vi lämnar Turtle Cay ägnar vi oss åt att förnya våra matförråd och rengöra Anastacia invändigt så hon blir skinande ren och glittrande vacker, färdig att möta Galapagos i december!

San Blas (Guna Yala) and Porvenir (Gaigirgordub)

Turtle Cay marina and surroundings

Medellín

Malin — Sun, 29 Sep 2024 00:00:00 +0000

Medellín is Colombia's second largest city. It actually consists of 10 municipalities that basically grew together, with the municipality of Medellín being the dominant one that also gave the city its name. The 10 municipalities are in turn divided into a total of 16 "Comunas" which can be equated with city districts. Medellín is a large industrial city with several different industries. The largest are the textile industry, the chemical-technical industry and the food industry. The air in the city is therefore also more polluted.

As with Bogotá, flying was the only reasonable way to get to Medellín from Barranquilla. During the flight we experienced an unusual amount of turbulence. So much so that the flight attendants could not push their serving carts. We could see how we ended up in the middle of a large thunderstorm but didn't really think much of it and the flight captain calmly noted that there was a little more turbulence than usual. We have also gotten used to thunderstorms almost every evening/night on the coast towards the Caribbean Sea.

Since we didn't book a hotel for more than three nights, we had to focus on a few places to visit. We started with a guided tour in the footsteps of Pablo Escobar. Mostly to understand the history and how the drug cartels affected society when it was at its most violent. During the tour, we got to visit Inflexión Memorial Park, which is where Pablo Escobar and his family, bodyguards and closest friends lived. Here we are not talking about an ordinary residence, but a luxurious high-rise in the middle of the city. However, this was only one of the many properties he owned. He was also often at his 20 square kilometer hacienda located between Bogotá and Medellín with a mansion. a private zoo, six pools, etc. The entire high-rise in Medellín was demolished after his death and instead a memorial site has been built for the victims of the drug war. It's a beautiful little park with an impressive black stone monument. It is estimated that the Medellín Cartel and Pablo Escobar, until his death in 1993, were directly responsible for 4,000 murders of civilians, politicians, prosecutors, judges and other officials as well as police but that figure can be taken fifty times if you look at all those murdered because of the drug war in Colombia since 1960. Many believe that there was a civil war going on in Colombia until Escobar was shot to death.

The Medellín cartel was by far the largest drug cartel and during its "heyday" in the 1980s it was counted as the world's largest with around 750,000 employees. Our guide Daniel pointed out that Escobar was unusually ruthless in that he could cold-bloodedly shoot anyone he suspected of being against him. It did not concern him if innocents also fell victim. The famous expression "Plata o Plomo" i.e. silver (money/bribe) or lead (get shot) meant that people often had no choice but to go on his errands. Escobar had even announced a bounty on police officers. If you could show a police badge from a slain policeman, you got a thousand-dollar reward, no questions asked. Everyone lived in terror!

Daniel said that the description of Pablo Escobar being seen as a kind of Robin Hood figure by the poor in Medellín is quite exaggerated. However, Pablo liked to cultivate that self-image and also built, for example, residential areas and soccer fields for the population in poorer neighborhoods and saw himself as a benefactor of the less fortunate. He himself claimed that he came from poor circumstances, but in fact he came from a well-to-do middle-class family and lived in good conditions as a young man. However, he started a criminal career early on by stealing cars and selling the parts and soon he discovered the lucrative cocaine business that brought quick money. Many of those who received a share of his charity were also in debt for life and could at any time be forced to perform services for him. In addition, Escobar used his position as a "philanthropist" to be able to make a political career when, amazingly, he also aimed to become the president of Colombia!

During the guided tour, we also got to visit what is commonly known as Pablo Escobar's prison, which he had built for himself in the municipality of Envigado. When he understood that it was only a matter of time before he would be arrested, he agreed with the Colombian government that he would be kept in isolation, but with the condition that he would not be extradited to the United States and that he would be allowed to build his own prison. This "prison", which he called La Catedral, was secluded, a little way up in the mountains, with a fantastic view of the city. Here he had built a fenced villa and several other buildings, a soccer field, a parking lot, a helipad and a church! Escobar was very religious and prayed and went to confession often, and he wanted to be able to continue doing that during his so-called prison time. Of course, he could continue to run the drug cartel from his new residence where security was minimal as the guards were employed by himself.

Pablo Escobar was killed after intensive intelligence work in December 1993. All his property and belongings were confiscated. Buildings were looted and demolished so there is not much left of these today. Nothing remains of the so-called prison, but a reconstruction partially shows what it looked like. A home for the elderly is now operated in one of the buildings on the site.

Escobar is buried at Cementerio Jardines Montesacro, which we also visited during the tour. Daniel told us that cocaine is not something that Colombians themselves use, but something that foreigners and tourists use. The drug is so associated with the violent period in the country's history that ordinary people want nothing to do with it. He further said that drug cartels still exist in the country, mainly in the south-west but are being fought by the government. Colombia now has very restrictive gun laws, but unfortunately many illegal weapons still abound. The residents want to get away from their reputation from the drug wars and the future looks bright, he said. Medellín is nowadays like any other tourist town. However, you can still see a lot of shopping centers here. Unusually many in a small area. They are private shopping centers built by drug syndicates where the real purpose is money laundering. The same applied to several fancy restaurants in the city.

After the guided tour, we walked in the neighborhoods of the El Poblado where our hotel was located. The district is popular with tourists and is full of restaurants and fancy bars. Just the ones the guide talked about 😉

During our visit we also managed to visit the museum "Casa de la Memoria". There is an exhibition that focuses more on how the ordinary citizen was affected by the violence during the drug war. Here we not only got an insight into how the drug cartels gained power by using brutal violence that affected the civilian population, but also an insight into the Marxist-Leninist FARC guerrillas. From the beginning, during the 60s formed by farmers who opposed the right-wing government which in turn was supported by paramilitary groups. However, the FARC soon transformed into a group that financed increasingly violent activities through cocaine trafficking. In the midst of all this, civilians suffered badly. Through interviews and life stories, visitors to the museum gained a much better understanding of what individual people had to go through. The museum is not big but we left there impressed. Definitely recommended for anyone interested in that part of history. One cannot help but draw parallels to how criminal networks, mafia, terrorist groups, paramilitary groups, or whatever you call them depending on their location in the world, act and finance their activities.

Last but not least, we visited Plaza Botero with many Botero sculptures and a beautiful cultural center with exhibits interspersed among the office spaces where the employees work. A pleasant and relaxing experience in contrast to everything else we had to experience during our visit.

We had to take taxis between the different neighborhoods to the places we wanted to visit. The taxi rides themselves were also an experience. Somehow it was noticed that the city has an industrial history. Several blocks could have a theme. For example, we rode through a street several hundred meters long where it was full of small bicycle shops and workshops on both sides of the road. Some sold new bikes, others sold used. Some were repair shops, others sold parts... In another block they traded sofas and beds in every imaginable shape, size and condition. In a third block there was garden furniture. In a fourth there were refrigerators and freezers where new and used appliances were sold, as well as repairs could be carried out. Also, it seemed that they reused what went from end-of-life machines. In several places, refrigerators were being taken apart for the various components. Here, there is a different attitude to used gadgets than what we are used to. Most things can be repaired and used for a while longer…

In Medellín we also tried to sort out some health-related questions. We have taken all the vaccinations before the trip that were recommended by doctors, but now we needed to protect ourselves against dengue fever and malaria. Both plagues are spread via mosquitoes and protecting oneself against mosquito bites has been more difficult than we originally thought. Despite mosquito nets and mosquito repellent, we get bitten by mosquitoes daily, especially if we lie with the boat in a harbor where there is not much wind. Being fully clothed, as the locals are, would of course have been the best protection but we can't do it in the 35-degree heat. We therefore needed to talk to a doctor about being prescribed malaria tablets and the possibility of vaccination against dengue fever. We found an online service for expats in Colombia that was in English and through this excellent paid service we were able to talk to a doctor, who in a video call, took all our information and medical history and finally gave us each a prescription for malaria tablets with instructions on how to take them, possible side effects and at which pharmacies in the city we could most easily get hold of them. However, she could not help us with the vaccination if we did not stay in the country for a longer period of time because the vaccine must be given in two rounds of three months interval and she was not allowed to send us the vaccine for the second shot so that we could have solved it in another country. Even though we knew that other sailors solved it that way in other countries in the Caribbean, the rules were stricter in Colombia. The same vaccine as the one you get in Colombia is also not available in the countries we are going to visit, so we simply have to trust that we will not be affected. After all, Dengue fever is still not as common as malaria 😊

With such a short time in Medellín, you can't say we did the city justice. There are lots of things to experience and see. What we didn't have time for a visit to Comuna 13. A neighborhood that was previously considered one of the world's poorest, but which, with the help of various social projects and improved infrastructure, has been transformed into an attractive part of Medellín with lots of cultural activities. The district has become a real tourist attraction. In addition, there are several interesting museums and a little outside of Medellín you can visit coffee plantations that show what the entire process from cultivation to finished coffee beans looks like.

When we got back to the boat, we were unfortunately met with the news that the turbulence we experienced on the flight from Barranquilla turned out to be due to a storm that had swept over the area, including the marina where Anastacia is located. Some had their houses destroyed, roofs were blown off shops in Barranquilla and trees had fallen over power poles leaving large areas without power. The wind had been so strong that the Anastacia, which was moored “stern to”, had been pushed against the jetty. The long bow mooring lines provided by the marina are fastened in large chunks of concrete on the seabed. These had probably moved so the boat came too close to the jetty and the equipment we had mounted in the stern was gone. In addition, the extra protective plastic that was on the stern had been torn off, but the hull was intact, so the protective plastic had still fulfilled its purpose, to protect the stern from impacts! The wind rudder and hydrogenerator were on the jetty where the marine personnel had put them when they tried to salvage what was left after the storm. Some other boats had also sustained damage and some jetty sections were completely missing.

When we looked through the damage to Anastacia, we were still relieved that the most important parts of the rudder were intact and that it was "only" the fasteners that came off. We can order them from the supplier. However, the hydrogenerator was completely destroyed. We had bought it used, so it wasn't a great value either, but sad as we can't charge the boat's batteries using hydropower anymore. Buying a new one will be too costly. However, we still have solar panels and wind generator left. Now we have unscrewed all the fasteners and sealed all the screw holes in the stern so that we can handle a sailing to Panama where we still planned to haul out for review and bottom painting. Then we can also repair the damage a little better. We negotiated an agreement with the marina manager so that we don't have to pay part of the marina fee as compensation for part of the damage. He has been really good to deal with and even though this type of incident is legally outside the marina’s responsibility, he thought it was important that we get some compensation. We are very grateful for that!

We have stayed two months in Colombia and the time has really flown by. We have spent the last few days getting the boat ready for sailing again and on the 30th of September we will sail to Panama where we will stay with the boat for two months before crossing the channel to the Pacific Ocean. The actual sailing to Panama should take two days and we hope for good winds. Right now, however, the forecast looks a bit bleak... 😊. We will also try to fly to Sweden for a few days in November to hug the family, as we will not be able to see each other over Christmas and New Year.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Medellín är Colombias näst största stad. Den består egentligen av 10 kommuner som i princip vuxit samman där kommunen Medellín varit den dominerande som också fått ge staden dess namn. De 10 kommunerna är i sin tur uppdelade i totalt 16 ”Comunas” som kan likställas med stadsdelar. Medellín är en stor industristad med flera olika näringar. Störst är textilindustrin, kem-teknisk industri samt livsmedelsindustrin. Luften i staden är därför också mer förorenad.

Precis som till Bogotá var flyget enda rimliga sättet att ta sig till Medellín från Barranquilla. Under flygturen upplevde vi ovanligt mycket turbulens. Så pass mycket att flygvärdarna inte kunde köra med sina serveringsvagnar. Vi kunde se hur vi hamnat mitt i ett stort åskväder men tänkte egentligen inte så mycket på det och flygkaptenen konstaterade lugnt att det var lite mer turbulens än vanligt. Vi har också vant oss vid att det åskar nästan varje kväll/natt på kusten mot Karibiska havet.

Eftersom vi inte bokat hotell för mer än tre nätter så fick vi rikta in oss på ett fåtal platser att besöka. Vi började med en guidad tur i Pablo Escobars fotspår. Mest för att förstå historien och hur drogkartellerna påverkade samhället när det var som mest våldsamt. Under turen fick vi besöka Inflexión Memorial Park som ligger där Pablo Escobar med familj, livvakter och närmaste vänner bodde. Här pratar vi inte om en vanlig bostad utan ett lyxigt höghus mitt i staden. Detta var dock bara ett av de många fastigheter han ägde. Han var också ofta på sin 20 kvadratkilometer stora hacienda som låg mellan Bogotá och Medellín med herrgård. en privat djurpark, sex pooler m m. Hela höghuset i Medellín revs efter hans död och istället har man byggt upp en minnesplats för offren från drogkriget. En vacker liten park med ett imponerande monument i svart sten. Man räknar med att Medellínkartellen och Pablo Escobar, fram till sin död 1993, var direkt skyldiga till 4 000 mord på civila, politiker, åklagare, domare och andra ämbetsmän liksom poliser men den siffran kan man ta gånger femtio om man ser till alla som mördats på grund av drogkriget i Colombia sedan 1960. Många menar att det pågick ett inbördeskrig i Colombia fram till att Escobar sköts till döds.

Medellínkartellen var den absolut största drogkartellen och under sin ”storhetstid” på 1980-talet räknades den som världens största med runt 750 000 anställda. Guiden Daniel påpekade att Escobar var sällsynt hänsynslös i det att han kallblodigt kunde skjuta vem som helst som han misstänkte var emot honom. Det bekymrade honom inte om oskyldiga också föll offer. Det berömda uttrycket "Plata o Plomo" d v s silver (pengar/mutor) eller bly (bli skjuten) innebar att människor ofta inte hade något annat val än att gå hans ärenden. Escobar hade t o m utlyst skottpengar på poliser. Kunde man visa upp en polisbricka från en dödad polis fick man tusen dollar i belöning, inga frågor ställdes. Alla levde i skräck!

Daniel berättade att beskrivningen om att Pablo Escobar sågs som en slags Robin Hood-gestalt av de fattiga i Medellín är ganska överdriven. Pablo odlade dock gärna den självbilden och byggde också exempelvis bostadsområden och fotbollsplaner för befolkningen i fattigare stadsdelar och såg sig som en välgörare för de mindre bemedlade. Han hävdade själv att han kom från fattiga förhållanden men egentligen kom han från en välbärgad medelklassfamilj och hade goda förutsättningar som ung. Han började dock tidigt en kriminell bana genom att stjäla bilar och sälja delarna och snart upptäckte han den lukrativa kokainbranschen som gav snabba pengar. Många av dem som fick ta del av hans välgörenhet stod också i livstids skuld och kunde närsomhelst tvingas utföra tjänster åt honom. Dessutom utnyttjade Escobar sin ställning som ”välgörare” för att kunna göra politisk karriär då han, otroligt nog, även siktade på att bli Colombias president!

Under den guidade turen fick vi också besöka det som brukar kallas Pablo Escobars fängelse som han hade låtit bygga åt sig själv i kommunen Envigado. När han förstod att det bara var en tidsfråga innan han skulle gripas kom han nämligen överens med Colombias regering om att han skulle hållas isolerad, dock med villkoret att inte utlämnas till USA samt att han själv skulle få bygga sitt fängelse. Detta ”fängelse” som han kallade La Catedral låg avskilt, en bit upp i bergen, med en fantastisk utsikt över staden. Här hade han låtit bygga en inhägnad villa och flera andra byggnader, fotbollsplan, parkering, helikopterplatta och en kyrka! Escobar var nämligen mycket religiös och bad och biktade sig ofta och det ville han kunna fortsätta med under sin så kallade fängelsetid. Naturligtvis kunde han fortsätta styra drogkartellen från sin nya bostad där bevakningen var minimal då vakterna var anställda av honom själv.

Pablo Escobar dödades efter intensivt spaningsarbete i december 1993. Alla hans egendomar och tillhörigheter konfiskerades. Byggnader plundrades och revs så det finns inte mycket kvar av dessa idag. Av det så kallade fängelset finns inget kvar men en rekonstruktion visar delvis hur det har sett ut. I en av byggnaderna på platsen drivs numera ett äldreboende.

Escobar ligger begravd på Cementerio Jardines Montesacro som vi också besökte under turen. Daniel berättade att kokain inte är något som colombianerna själva nyttjar utan något som utlänningar och turister använder. Drogen är så förknippad med den våldsamma perioden i landets historia att vanliga människor inte vill ha med den att göra. Han berättade vidare att drogkarteller fortfarande finns i landet, främst i de sydvästra delarna men bekämpas av regeringen. Colombia har numera väldigt restriktiva vapenlagar men tyvärr florerar fortfarande många illegala vapen. Invånarna vill komma ifrån sitt rykte från drogkrigen och framtiden ser ljus ut, menade han. Medellín är numera som vilken turiststad som helst. Dock kan man fortfarande se väldigt många köpcentra här. Ovanligt många inom litet område. Det är privata köpcentra som byggts av drogsyndikat där det egentliga syftet är penningtvätt. Detsamma gällde för flera flotta innekrogar i staden.

Efter den guidade turen promenerade vi i kvarteren i stadsdelen El Poblado där vårt hotell låg. Stadsdelen är populär bland turister och det finns fullt med restauranger och tjusiga inneställen. Precis sådana som guiden pratat om 😉

Under vårt besök hann vi även med museet ”Casa de la Memoria”. Där finns en utställning som är mer inriktad på hur den vanlige medborgaren drabbades av våldet under drogkriget. Här fick vi inte bara en inblick i hur drogkartellerna skaffade sig makt genom att använda brutalt våld som drabbade civilbefolkningen utan även en inblick i den marxist-leninistiska FARC-gerillan. Från början, under 60-talet bildad av jordbrukare som opponerade sig mot högerregeringen som i sin tur stöddes av paramilitära grupper. FARC förvandlades dock snart till en grupp som finansierade en alltmer våldsam verksamhet genom kokainhandel. Mitt i allt detta drabbades civila svårt. Genom intervjuer och livsberättelser fick man som besökare på museet en mycket bättre förståelse för vad enskilda människor fick genomlida. Museet är inte stort men vi gick ut därifrån berörda. Absolut rekommenderat för den som är intresserad av den delen av historien. Man kan inte låta bli att dra paralleller till hur kriminella nätverk, maffia, terroristgrupper, paramilitära grupper, eller vad man kallar dem beroende på plats i världen, agerar och finansierar sina verksamheter.

Sist, men inte minst, besökte vi Plaza Botero med många Botero-skulpturer och ett vackert kulturhus med utställningar insprängda bland kontorsutrymmena där de anställda arbetar. En trevlig och avkopplande upplevelse som kontrast till allt annat vi fick uppleva under vårt besök.

Vi var tvungna att åka taxi mellan de olika stadsdelarna till de platser vi ville besöka. Taxiturerna i sig var också en upplevelse. På något sätt märktes det att staden har en industrihistoria. Flera kvarter kunde ha ett tema. T ex åkte vi genom en flera hundra meter lång gata där det var fullt med små cykelbutiker och -verkstäder på bägge sidor om vägen. Några sålde nya cyklar, andra sålde begagnade, Vissa var reparationsverkstäder andra sålde delar… I ett annat kvarter handlades det med soffor och sängar i alla upptänkliga former, storlekar och skick, I ett tredje kvarter var det trädgårdsmöbler, I ett fjärde var det kyl- och frysvaror där nya och begagnade maskiner såldes, liksom reparationer kunde utföras Dessutom verkade det som man återanvände det som gick från uttjänta maskiner. På flera ställen höll man på att plocka isär kylskåp till de olika beståndsdelarna. Här råder en annan inställning till begagnade prylar än vad vi är vana vid. Det mesta går att reparera och använda ett tag till…

I Medellín försökte vi också reda ut några hälsorelaterade frågor. Vi har tagit alla vaccinationer inför resan som rekommenderades av läkare men nu behövde vi skydda oss mot denguefebern och malaria. Båda farsoterna sprids via myggor och att skydda sig mot myggbett har varit svårare än vi trott från början. Trots myggnät och myggmedel blir vi myggbitna dagligen, särskilt om vi ligger med båten i hamn där det inte blåser så mycket. Att vara fullt påklädd, som lokalbefolkningen är, hade naturligtvis varit bästa skyddet men vi klarar det inte i den 35-gradiga värmen. Vi behövde därför prata med en läkare om att få utskrivet malariatabletter och möjlighet till vaccination mot denguefebern. Vi hittade en onlinetjänst för expats i Colombia som var på engelska och fick via denna utmärkta betaltjänsten prata med en läkare, som i videosamtal, tog alla våra uppgifter och sjukdomshistorik och till slut gav oss varsitt recept på malariatabletter med anvisningar om hur de skulle tas, ev biverkningar och på vilka apotek i staden vi lättast kunde få tag i dem. Dock kunde hon inte hjälpa oss med vaccinationen om vi inte stannade i landet en längre tid eftersom vaccinet skall ges i två omgångar med tre månaders mellanrum och hon fick inte lov att skicka med oss vaccinet för den andra sprutan så att vi hade kunnat lösa det i något annat land. Trots att vi visste att andra seglare löst det på det sättet i andra länder i Karibien så var reglerna hårdare i Colombia. Samma vaccin som det som man får i Colombia finns inte heller i de länder vi skall besöka så vi får helt enkelt lita på att vi inte blir drabbade. Trots allt är Denguefebern fortfarande inte lika vanlig som malarian 😊

Med så kort tid i Medellín så kan man inte säga att vi gjort staden rättvisa. Det finns massor av saker att uppleva och se. Det vi inte hann med var exempelvis ett besök i Comuna 13. En stadsdel som tidigare räknades som en av världens fattigaste men som med hjälp av olika samhällsprojekt och förbättrad infrastruktur omvandlats till en attraktiv del av Medellín med massor av kulturaktiviteter. Stadsdelen har blivit en riktig turistattraktion. Dessutom finns flera intressanta museer och lite utanför Medellín kan man besöka kaffeplantager som visar hur hela processen från odling till färdiga kaffebönor ser ut.

När vi kom tillbaks till båten möttes vi tyvärr av nyheten att den turbulens vi upplevt på flyget från Barranquilla visat sig bero på en storm som dragit över området, inklusive marinan där Anastacia ligger. Vissa hade fått sina hus förstörda, tak var bortblåsta från butiker i Barranquilla och träd hade fallit över elstolpar så stora områden hade varit utan ström. Vinden hade varit så stark så att Anastacia, som var akterförtöjd, hade tryckts mot bryggan. De långa förtöjningslinorna i fören som marinan tillhandahåller sitter i stora betongklumpar på havsbotten. Dessa hade troligen flyttat sig så båten kommit för nära bryggan och den utrustning som vi hade monterat i aktern var borta. Dessutom hade den extra skyddsplasten som satt på akterspegeln slitits av men skrovet var intakt så skyddsplasten hade ändå fyllt sitt syfte, att skydda aktern mot stötar! Vindrodret och hydrogeneratorn låg på bryggan där marinapersonalen lagt dem när de försökt rädda det som gick efter stormen. Vissa andra båtar hade också fått skador och några bryggsektioner saknades helt.

När vi tittade igenom skadorna på Anastacia var vi ändå lättade över att vindrodrets viktigaste delar var intakta och att det ”bara” var fästena som gått av. Dem kan vi beställa från leverantören. Hydrogeneratorn var dock helt sönderslagen. Den hade vi köpt begagnad så det var heller inget jättestort värde men tråkigt då vi nu inte kan ladda båtens batterier med hjälp av vattenkraft längre. Att köpa en ny blir för kostsamt. Vi har dock fortfarande solpaneler och vindgenerator kvar. Nu har vi skruvat loss alla fästen och tätat alla skruvhål i aktern så att vi kan klara en segling till Panama där vi ändå planerat att ta upp båten för genomgång och bottenmålning. Då kan vi också laga skadorna lite bättre. Vi förhandlade oss till en överenskommelse med marinchefen så att vi slipper betala en del av hamnavgiften som kompensation för en del av skadorna. Han har varit riktigt bra att ha att göra med och trots att den här typen av händelser rent juridiskt går utanför marinans ansvar så tyckte han det var viktigt att vi fick lite kompensation. Det är vi jättetacksamma för!

Vi har vistats två månader i Colombia och tiden har verkligen flugit iväg. De sista dagarna har vi ägnat åt att göra båten klar för segling igen och den 30:e september seglar vi till Panama där vi kommer att ligga med båten i två månader innan överfarten genom kanalen till Stilla havet. Själva seglingen till Panama bör ta två dygn och vi hoppas på bra vind. Just nu ser dock prognosen lite klen ut… 😊. Vi kommer också att försöka flyga till Sverige under några dagar i november för att krama om familjen, då vi inte kommer att kunna ses över jul och nyår.

Inflexión Memorial Park

La Catedral and Pablo Escobars escape route

Escobar family vault. Cementerio Jardines Montesacro

Plaza Botero and cultural center

Bogotá, Colombia

Malin — Tue, 10 Sep 2024 00:00:00 +0000

By bus it takes 15 to 20 hours to travel from Barranquilla to Bogotá and the railway is only partially built up in Colombia as the topography is extremely varied. In addition, it seems that the railway network was primarily built to facilitate the transport of the mining industry and not so focused on passenger transport. To get to Bogotá we therefore had to take the flight which was what the residents here also told us was the best.

Bogotá is at an altitude of over 2,600 m, which we felt when we arrived. For one thing, the temperature (for us) was much more pleasant and similar to what we are used to from Sweden, but both Christer and I (Malin) also got a slight headache when we landed. Probably because we moved so quickly to higher altitude. We are used to constantly being at sea level 😊

We had booked a room at a slightly out of the ordinary hotel, Hotel Casa de la Luz. The hotel is located in an old large colonial house with a very mixed and personal interior that went from the sacred to the burlesque - with some political elements... There was certainly a bit to be desired in terms of cleaning and everything maybe didn't work as it should but the charm outweighed all that! Here there were lots of small rooms and winding stairs in the most unexpected places. The house had been owned by a wealthy French family for many years before it was sold and turned into a hotel. We enjoyed ourselves very well but had to change rooms after the first night, the bed lacked a mattress topper and became far too hard and our backs couldn't really handle it. You do feel like you've gotten a little older... 😊

The hotel is located in the historic district of Bogotá, La Candelaria. The only reason we chose to stay here was that Christer found a good travel blog with tips on places to visit. We are happy to promote this one which covers several countries worldwide: https://www.dreambigtravelfarblog.com/

La Candelaria turned out to be an incredibly beautiful neighborhood with many museums within walking distance as well as Plaza Bolivár with a large cathedral and the presidential palace right next door. Fantastic graffiti paintings were on many buildings throughout the district. In the streets around the hotel, there was one jeweler's shop next to the other. Several hundred within the same block! We don't understand how they can survive with such fierce competition. However, we also saw that they had many customers who bought jewelry and watches. Colombia has large emerald findings and the quality is said to be the best in the world so that might explain the trade…

About nine million people live in Bogotá and we spent three whole days in the city, which of course is far too little for a city of that size. There are so many sights and beautiful places to visit that you would need several weeks to get an overview. Our visit was therefore only a small selection. The first day we took the opportunity to take a tour with a hop on hop off bus. The guide Sebastian, spoke Spanish and good English. Excited to meet someone who didn't just speak Spanish, we bombarded him with questions. Poor thing, he had to toil but did it with gusto! He told us that Bogotá is jokingly called the refrigerator. Here, the temperature varies between 10 and 25 degrees during one and the same day. The sun can shine one moment and then be followed by cold rain during the next. Much like opening and closing the refrigerator door. Or as Sebastian also put it "wax on wax off" to cite the karate kid movies. One moment you pull down the zipper on your jacket because it's too hot, and the next you pull it up again because it's too cold.

We had it explained to us how the streets are named in Bogotá and other cities. The streets do not have their own names as we are used to in Europe. Here we are talking about road intersections, Carrera run parallel to each other and usually go in a north-south direction and are numbered from east to west. The streets Calle run in an east-west direction and are numbered from south to north. Now this is only approximately correct. The streets tend to meander in different directions, but the system gave us an explanation as to why the taxi drivers we went with in both Medellin and Santa Marta would rather know the street numbers for Calle and Carrera than just the place we wanted to go.

The hop on hop off tour turned out to be a tour where you also got to visit places walking where the guide told us about the areas we stopped at. Sebastian showed us, among other things, the oldest part of the city where it was founded in 1538 in the neighborhood La Candelaria. Of course, the indigenous population already lived here a few thousand years before that, but we are now talking about the colonial era. The site, which originally consisted of 12 houses, a well and a church, remains. This is also the only place in Bogotá where the streets have their own names. Here there were lots of small shops, cafes, bars and restaurants and here you could buy the slightly alcoholic, yellowish drink Chicha, which is a kind of corn beer made from fermented corn gruel. The drink is originally a drink that the indigenous people brewed and is found in different varieties throughout Latin America. Actually, it is banned in Colombia but nobody seems to care. You could quickly tell who was drinking Chicha because the bottles were sold with a brown paper bag around them - probably to hide the contents 😊. Of course we tasted! It was good too! The taste was reminiscent of a mixture of sweet beer and kombucha. However, we didn't dare buy a bottle...

The tour in the bus then went on to the wealthier neighborhoods in the north. Here it was immediately noticeable from both the style of clothing and the shops that lined the streets that the more affluent stayed here. Sebastian told us that there are 7 different social classes in Colombia and social classes 1 and 2 in Bogotá were mostly in the northern part of the city. Graffiti painting was also prohibited here. We thought this part of the city looked like any modern city. Here we made a lunch stop and ate a good (and expensive) fish dish at a nice fish restaurant where some of the couples were dressed up in costumes or evening dress with matching chic handbags. Perhaps needless to say that we did not quite match the style in terms of clothing and it was clearly visible that we were tourists. But the occasional guest also wore regular jeans, so we were still in good company. At least we knew how to behave ourselves!

On the way back to La Candelaria, we passed two small "reserves" in the form of smaller parks. One was dedicated to LGBTQ people who were allowed to stay in the area without (hopefully) having to fear harassment. The site was marked by a large Pride flag. The other park was called "hippies park" and here you could smoke marijuana freely. Normally, drug use is prohibited in Colombia, but possession of a maximum of one gram is permitted.

In the afternoon we visited the Gold Museum, which, like its counterpart in Santa Marta, displayed many archaeological finds from Colombia's first settlers in pre-colonial times. Colombia has had several hundred different indigenous groups. The indigenous people who lived (and partly still live) around Bogotá are called Muisca. Like the Tairona people, they were skilled in working gold and other metals as well as precious stones such as emeralds. In addition to colonization, the indigenous population has experienced other threats in modern times where they were forced to grow coca plants by the drug cartels who then bought the “raw material” from them. Now, when many of the cartels have been fought by the Colombian police, the authorities have burned the coca fields and the population has lost their livelihood. When we visited Bogotá, several hundred families from, among others, the Muisca, demonstrated by setting up tents in one of the city's parks and occupying it in protest against, as we understood, that they had not been offered any compensation or help by the Colombian state to be able to feed themselves in other ways. The population has also experienced that land has been taken from them as new mineral discoveries have been made and the mining companies have forced them away by various means. Unfortunately, we could not update ourselves on the issue and we received different answers depending on who we asked about the conflict. What is clear is that the indigenous people are having a hard time coping when their territory shrinks. When they instead look for the cities, they find it difficult to get a job and are ill-equipped to live life in a city. Education and lifestyles are so different. Unfortunately, many, both children and adults, end up as beggars on the streets.

The next day we took the opportunity to take the cable car up to Monserrate where there is a small church and a restaurant and café. The place is actually best known for the beautiful view down towards the city and you can clearly see how Bogotá is located in a depression between the mountains which are one of the northern extensions of the Andes Mountain range. A nice trip but with a lot of waiting in the long queue for the cable car.

We also had time to visit museums where we first, and mostly by chance, ended up in the Museo Iglesia de Santa Clara. A small, beautifully ornate baroque museum in a former chapel for Franciscan nuns. On the walls hung art from the 17th and 18th centuries, and you could also take part in an exhibition that addressed important female figures in Christianity. Contemporary artists also exhibited works of art in the form of installations that were both a tribute to women and a representation of the violence against women that is still relatively common in the country.

We passed Bolivár Square where it was full of Sunday activity. The cathedral was open and the sermon had just begun. At the same time, in the square, the indigenous people had gathered with representatives from different groups for a joint meeting "Indigenous People's Sixth District Meeting" to discuss common issues. We ended up in the middle of the opening ceremony where the religious leaders blessed everyone in the square including us "little brothers" gathered in a big ring. The rhythmic drumming from the inauguration was mixed with the preaching from the cathedral, right next door. An incredibly strange experience!

Later we also made the mandatory visit to the National Museum where we could see several works by the Colombian artist and sculptor Fernando Botero. You quickly recognize his style with everyday motifs where both humans and animals are represented with large round shapes. Otherwise, the museum was just like other national museums. Here, art from different eras of Colombian history and prehistory was displayed. At this point we were so museum-weary that we couldn't go through all the exhibits and instead went out into the bustle of the streets and looked at what the street vendors had to offer. Every Sunday, a long street in the city is closed for the benefit of pedestrians and cyclists. It is very much appreciated and sellers naturally take the opportunity to display their products there.

The last day in Bogotá was devoted to the matter which was really the main reason for our visit to the city. Christer would finally get his new driver's license! A few months ago, he had applied for the renewal of his old and nearly expired driver's license at the Swedish consulate in Grenada. From there, the application had been forwarded to the Stockholm Caribbean Embassy in Sweden for further processing by the Swedish Transport Agency, which then sent the new driver's license to the Swedish Embassy in Bogotá. Apart from the fact that the whole process took a month or so due to slow mail (in Sweden?), everything had gone as planned. He had made an appointment with the embassy staff and now it was time! Once at the embassy building in Bogotá (the northern part, of course! 😊) it took a good while before we were understood and then admitted. Unfortunately, we didn't find anyone who could speak English or Swedish, but with our poor Spanish and with Google translate it all worked out and Christer finally got to pick up the driver's license from a secretary who, unfortunately, could only speak Spanish. Happy that everything went so well, we celebrated the last night at a cozy little restaurant, a block from our hotel. The staff happily cheered in recognition as we ate there three days in a row and we once again enjoyed a really good dinner. The next day we flew back to the boat.

~~~~~~~~~~~~~~~

Med buss tar det 15 till 20 timmar att åka från Barranquilla till Bogotá och järnvägen är bara delvis utbyggd i Colombia då topografin är ytterst varierad. Dessutom verkar det som att järnvägsnätet i första hand byggts för att underlätta för gruvnäringens transporter och inte så inriktat på persontransporter. För att ta sig till Bogotá blev vi därför tvungna att ta flyget vilket var vad de boende här också sa till oss var det bästa.

Bogotá ligger på över 2 600 m höjd vilket kändes när vi kom fram. Dels var temperaturen (för oss) mycket behagligare och liknade den vi är vana vid från Sverige men både Christer och jag (Malin) fick också lite lätt huvudvärk när vi landade. Troligen på grund av att vi förflyttat oss så snabbt till högre höjd. Vi är ju vana vid att ständigt befinna oss på havsnivå 😊

Vi hade bokat rum på ett lite annorlunda hotell, Hotel Casa de la Luz. Hotellet ligger i ett gammalt stort kolonialhus med mycket blandad och personlig inredning som gick från det sakrala till det burleska -med vissa politiska inslag… Det fanns visserligen lite att önska vad gäller städning och allt fungerade kanske inte som det skulle men charmen övervägde allt sådant! Här fanns massor med små rum och vindlande trappor på de mest oväntade ställen. Huset hade ägts av en rik fransk familj under många år innan den såldes och gjordes om till hotell. Vi trivdes väldigt bra men blev tvungna att byta rum efter första natten, sängen saknade bäddmadrass och blev alldeles för hård och våra ryggar klarade inte riktigt av det. Man känner av att man blivit lite äldre… 😊

Hotellet ligger i den historiska stadsdelen La Candelaria. Enda anledningen till att vi valde att bo här, var att Christer hittat en bra reseblogg med tips om ställen att besöka. Vi gör gärna reklam för den här som tar upp flera länder, världen över: https://www.dreambigtravelfarblog.com/

La Candelaria visade sig vara en otroligt vacker stadsdel med många museer inom gångavstånd samt Plaza Bolivár med en stor katedral och presidentpalatset alldeles intill. Fantastiska graffitimålningar fanns på många byggnader i hela stadsdelen. På gatorna runt hotellet avlöste den ena juvelerarbutiken den andra. Flera hundra inom samma kvarter! Vi förstår inte hur de kan överleva med så hård konkurrens. Vi såg dock också att de hade många kunder som handlade smycken och klockor. Colombia har stora smaragdfyndigheter och kvaliteten sägs vara världens bästa så det kan nog förklara handeln…

Ca nio miljoner människor bor i Bogotá och vi tillbringade tre hela dagar i staden vilket förstås är alldeles för lite för en stad i den storleken. Det finns så många sevärdheter och vackra platser att besöka att man skulle behöva flera veckor för att få en överblick. Vårt besök blev därför bara ett litet nedslag. Första dagen passade vi på att ta en rundtur med en hop on hop off-buss. Guiden Sebastian, talade spanska och god engelska. Upprymda över att träffa någon som inte bara pratade spanska bombarderade vi honom med frågor. Stackaren, han fick slita men gjorde det med bravur! Han berättade att Bogotá skämtsamt brukar kallas för kylskåpet. Här varierar temperaturen mellan 10 och 25 grader under ett och samma dygn. Solen kan skina ena student för att sedan följas av kallt regn under nästa. Ungefär som att öppna och stänga kylskåpsdörren. Eller som Sebastian också uttryckte det ”wax on wax off” för att citera karate kid-filmerna. Ena stunden drar man ner dragkedjan på jackan för att det är för varmt för att i nästa dra upp den igen för att det är för kallt.

Vi fick förklarat för oss hur gatorna namnges i Bogotá och andra städer. Gatorna har inte egna namn som vi är vana vid i Europa. Här pratar man om vägkorsningar, Carrera löper parallellt med varandra och går oftast i nord-sydlig riktning och numreras från öst till väst. I öst-västlig riktning löper gatorna Calle (Uttalas kajje på svenska) som numreras från syd till nord. Nu stämmer detta bara på ett ungefär. Gatorna slingar sig gärna åt olika håll men systemet gav oss en förklaring till varför taxichaufförerna vi åkt med i både Medellin och Santa Marta hellre ville veta gatunumren för Calle och Carrera än bara platsen vi ville åka till.

Hop on hop off-turen visade sig vara en tur där man också fick besöka platser till fots där guiden berättade om områdena vi stannade till på. Sebastian visade oss bl a den äldsta delen av staden där den s a s grundades 1538 i stadsdelen Candelaria. Här bodde såklart redan ursprungsbefolkningen sedan några tusen år tillbaka men vi pratar nu om kolonialtiden. Platsen som från början bestod av 12 hus, en brunn och en kyrka finns kvar. Här är också det enda stället i Bogotá där gatorna har egna namn. Här fanns fullt av små butiker, caféer, barer och restauranger och här kunde man köpa den lätt alkoholhaltiga, gulaktiga drycken Chicha som är ett slags majsöl som görs av fermenterad majsvälling. Drycken är från början en dryck som urbefolkningen bryggde och finns i olika varianter i hela Latinamerika. Egentligen är den förbjuden i Colombia men ingen verkar bry sig om det. Man kunde snabbt urskilja vilka som drack Chicha eftersom flaskorna såldes med en brun pappåse runt -troligen för att dölja innehållet 😊. Självklart smakade vi! Gott var det också! Smaken påminde om en blandning av söt öl och kombucha. Någon flaska vågade vi dock inte köpa…

Färden i bussen gick sedan vidare till de rikare kvarteren i norr. Här märktes genast på både klädstil och butikerna som kantade gatorna att de mer välbärgade vistades här. Sebastian berättade att man räknar med 7 olika samhällsklasser i Colombia och samhällsklass 1 och 2 i Bogotá höll mest till i den norra delen av staden. Här var också graffitimålningar förbjudna Vi tyckte att den här delen av staden såg ut som vilken modern stad som helst. Här gjorde vi ett lunchstopp och åt en god (och dyr) fiskrätt på en fin fiskrestaurang där vissa av paren var festklädda med kostym resp. aftonklänning med matchande piffiga handväskor. Kanske onödigt att säga att vi inte riktigt matchade stilen vad gäller klädsel och det lyste verkligen ”turist” om oss. Men, en och annan gäst gick även i vanliga jeans så vi var ändå i gott sällskap. Vi kunde i alla fall uppföra oss fint!

På vägen tillbaka till La Candelaria passerade vi två små ”reservat” i form av mindre parker. Det ena var vigt åt HBTQ-personer som fick vistas på området utan att (förhoppningsvis) behöva vara rädda för trakasserier. Platsen markerades av en stor Pride-flagga. Den andra parken kallades för ”hippies park” och här kunde man röka marijuana fritt. Normalt är droganvändning förbjuden i Colombia men innehav av max ett gram är tillåten.

På eftermiddagen besökte vi Guldmuseet, som liksom sin motsvarighet i Santa Marta visade upp många arkeologiska fynd från Colombias första bosättare under förkolonial tid. Colombia har haft flera hundra olika ursprungsgrupper. Urbefolkningen som bodde (och delvis fortfarande bor kvar) runt Bogotá kallas Muisca. Liksom Taironafolket var de duktiga i att bearbeta guld och andra metaller liksom ädelstenar som smaragder. Ursprungsbefolkningen har förutom under kolonisationen upplevt andra hot i modern tid där de tvingats odla kokaplantor av knarkkartellerna som sedan köpt råvaran av dem. Nu, när många av kartellerna bekämpats av den colombianska polisen, har myndigheterna bränt kokafälten och befolkningen har förlorat sin utkomst. När vi besökte Bogotá demonstrerade flera hundra familjer från bl a Muisca som satt upp tält i en av stadens parker och s a s ockuperade den i protest mot, som vi förstått det, att de inte erbjudits någon kompensation eller hjälp av den colombianska staten för att kunna livnära sig på andra sätt. Befolkningen har också upplevt att mark tagits från dem i takt med att nya mineralfyndigheter gjorts och gruvbolagen har med olika medel tvingat bort dem. Tyvärr kunde vi inte uppdatera oss i frågan och vi fick olika svar beroende vem vi frågade om konflikten. Helt klart är att ursprungsbefolkningen har svårt att klara sig när deras livsmiljö krymper. När de då istället söker sig till städerna har de svårt att få jobb och är illa rustade att leva livet i en stad. Utbildning och levnadsvanor är så annorlunda. Tyvärr hamnar väldigt många, både barn och vuxna, till slut som tiggare på gatorna.

Nästa dag passade vi på att ta linbanan upp till Monserrate där det står en liten kyrka samt en restaurang och café. Platsen är egentligen mest känd för den vackra utsikten ner mot staden och man kan tydligt se hur Bogotá ligger i en sänka mellan bergen som är en av de nordliga förlängningarna av Andernas bergskedja. En trevlig tur men med mycket väntan i den långa kön till linbanan.

Vi hann också med museibesök där vi först, och mest av en slump, hamnade i Museo Iglesia de Santa Clara. Ett litet vackert utsmyckat museum i barockstil i ett tidigare kapell för nunnor av Franciskanorden. På väggarna hängde konst från 1600 och 1700-talen och man kunde också ta del av en utställning som tog upp viktiga kvinnogestalter i kristendomen. Nutida konstnärer ställde också ut konstverk i form av installationer som både var en hyllning till kvinnan och en representation av det våld mot kvinnor som fortfarande är relativt vanligt förekommande i landet.

Vi passerade Bolivár-torget där det var full söndagsaktivitet. Katedralen var öppen och predikan hade precis börjat. Samtidigt, på torget, hade ursprungsbefolkningen samlats med representanter från olika grupper inför ett gemensamt möte "urbefolkningens sjätte distriktsmöte" där man skulle diskuterade gemensamma frågor. Vi hamnade mitt i invigningsceremonin där de religiösa ledarna välsignade alla på torget inklusive oss ”småbröder” som samlats i en stor ring. Det taktfasta trummandet från invigningen blandades med mässande från katedralen, strax intill. En otroligt märklig upplevelse!

Senare gjorde vi också det obligatoriska besöket på nationalmuseet där vi kunde se flera verk av den colombianske konstnären och skulptören Fernando Botero. Man känner snabbt igen hans stil med vardagsmotiv där både människor och djur har stora runda former. I övrigt var museet precis som andra nationalmuseer. Här visades det upp konst från olika epoker av Colombias historia och förhistoria. Vid det här laget var vi så museitrötta så vi orkade inte gå igenom alla utställningar utan gick istället ut i gatuvimlet och tittade på vad gatuförsäljarna hade att erbjuda. Varje söndag stängs en lång gata av i staden till förmån för gående och cyklister. Det är mycket uppskattat och försäljare passar såklart på att visa upp sina produkter där.

Sista dagen i Bogotá vigdes åt det ärende som egentligen var den största anledningen till vårt besök i staden. Christer skulle äntligen få sitt nya körkort! För några månader sedan hade han ansökt om förnyelse av sitt gamla och nästan utgångna körkort, på svenska konsulatet i Grenada. Därifrån hade ansökan skickats vidare till Karibiens Stockholmsambassad i Sverige för vidare handläggning av Transportstyrelsen som sedan skickat det nya körkortet till svenska ambassaden i Bogotá. Förutom att hela processen tagit någon månad på grund av långsam postgång (i Sverige?) så hade allt gått som planerat. Han hade fått en tid hos ambassadpersonalen och nu var det dags! Väl vid ambassadbyggnaden i Bogotá (norra delen, såklart! 😊) tog det en bra stund innan vi blev förstådda och sedan insläppta. Tyvärr hittade vi ingen som kunde prata engelska eller svenska men vår knaggliga spanska och med Google translate löste sig det hela och Christer fick till slut hämta ut körkortet hos en sekreterare som också, tyvärr, bara kunde prata spanska. Glada åt att allt gått så bra firade vi sista kvällen på en mysig liten restaurang, ett kvarter från vårt hotell. Personalen hejade glatt igenkännande då vi ätit där tre dagar i rad och vi njöt återigen av en riktigt god middag. Dagen efter flög vi tillbaks till båten.

Hotel Casa de la Luz

La Candelaria, old town

Gold museum

Museo Iglesia de Santa Clara (Christer tries the confessional)

Plaza Bolivár

Botero paintings at the National museum

Bogotá

Santa Marta, Colombia

Malin — Mon, 02 Sep 2024 00:00:00 +0000

After our hike to Ciudad Perdida, we stayed a few extra days in the city of Santa Marta, which is the capital of the Department of Magdalena. It must be admitted here that we were really tired after the hike and needed to rest. The only problem was that our wet, sweaty clothes smelled anything but violet 😉. The hotel did have a laundry service, but nothing we could use as it was closed over the weekend when we were there. Instead, we had to try to dry the clothes in the hotel room as best we could and in order not to get remarks from the hotel staff about poor hygiene or anything else unpleasant, the "do not disturb" sign had to be on the door handle for the rest of the stay...

Actually, Santa Marta is perhaps best known for the Tayrona National Park and the many beautiful beaches in the park facing the Caribbean Sea. After all, we see the sea and many beautiful beaches during our sail, so we prioritized the trek and opted out of the beaches this time. The unique thing about the Santa Marta area is precisely that it is surrounded by the high mountains Sierra Nevada de Santa Marta where the highest peak is at 5,775 m above sea level. Because the mountain range is so close to the sea, powerful air currents are also formed which contribute to causing it changeable weather with strong winds, currents and a lot of thunderstorms that can make it difficult for sailors who have to pass the coast. Something we also got to experience when we sailed past 😊

Unlike Barranquilla, Santa Marta is more tourist friendly with a wide range of cafes and restaurants. There is also an industrial port here where, among other things, coal is to be reloaded and shipped onward. An important export product for Colombia - besides coffee. In the guest harbor in the same area, many sailors choose to stay for a while, on their way to or from Panama. At the harbor there is also a public beach that many families visit during their free time. When we were there, we also saw many bathers. Unfortunately, the coal industry with various open pits poses a problem for the inhabitants and the environment where coal dust is spread over large areas.

There is archaeological evidence that the area has been periodically inhabited as early as 4,000 BC. However, the groups that are best known are those that are known to have become more settled around 200 AD. The archaeologists call the first settlement period the Nahuange period which consisted of a few settlements scattered over large areas. It was followed by, among others, the Tairona period around 900 AD. and consisted of several different population groups/kingdoms. The population lived mainly on fishing and agriculture and they had relatively fixed settlements. The Spanish who came here in the early 16th century soon came into conflict with the peoples who lived here. The fighting continued for about 100 years until the last remnants of the indigenous population that remained fled higher up in the mountains where the Spanish were reluctant to go.

The city of Santa Marta itself is said to have been founded by the Spanish in 1525 and is considered one of the oldest cities in Latin America. It has had great strategic importance during the colonial period due to its geographical location. As in the Caribbean islands, the slave trade was also carried out here. In the historic part of the city there is a gold museum that describes the city's history and the different peoples who live in and around the city. Here we were able to learn more about both the Nahuange and the Tayrona people; Kogui, Arhuaco, Wiwa and Kankuamo which still remain today and we recognized much of what we learned during the hike. In the museum, several archaeological objects from the various peoples are kept and you get an insight into the complicated process of making the gold objects that the Tayrona smiths mastered. In addition, the museum depicts the immigrant population after the colonial era, which also consists of different groups and cultures originating from Spain and Africa (with the slave trade). The museum itself is located in one of the city's oldest buildings, "Casa de la Aduana", which roughly means customs house in Spanish. The house was of great importance during the colonial period and the national hero Simón Bolívar, also called "the liberator", is also said to have lived his last days here. If we understood it correctly, the museum, like other cultural and historical centers in the country, is funded and run by the Central Bank of Colombia (Banco de la República). We thought that both the exhibitions and the museum building itself were well worth the visit, as was the old part of town.

On the bus home, towards Barranquilla, we passed one of Colombia's poorest towns, Puebloviejo (roughly the old town/people). The population here lives mainly on fishing. An industry that pays less today due to environmental problems. The town is located on a small strip of land between the Caribbean Sea and a gigantic wetland "Ciénaga Grande de Santa Marta". The strip of land connects Barranquilla with Santa Marta. The wetland is over 4,000 square kilometers in size and forms its own archipelago of brackish water and is also a nature reserve, unique in the region with a large variety of plants and animals. Among other things, caimans (alligators) live here! In Pueblojo there is an annual festival dedicated to the caiman with a peculiar history behind it. From the bus window we could also see smaller villages where the houses stood on stilts in the swamp. The only way to get between the houses seemed to be via boat.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Efter vår vandring till Ciudad Perdida stannade vi några dagar extra i staden Santa Marta som är huvudorten för departementet Magdalena. Här skall erkännas att vi var rejält trötta efter vandringen och behövde vila. Problemet var bara att våra blöta, svettiga kläder luktade allt annat än viol 😉. På hotellet fanns visserligen tvättservice men inget vi kunde utnyttja då det var stängt över helgen när vi var där. Vi fick istället försöka torka kläderna på hotellrummet så gott det gick och för att inte få anmärkningar av hotellpersonalen om dålig hygien eller något annat obehagligt, fick ”do not disturb”-skylten sitta på dörrhandtaget resten av vistelsen…

Egentligen är Santa Marta kanske mest känt för Tayrona National Park och de många vackra stränderna i parken som ligger mot Karibiska havet. Vi ser ju havet och många vackra stränder under vår seglats så vi prioriterade vandringen och valde bort stränderna den här gången. Det unika med området vid Santa Marta är just att det är omgärdat av de höga bergen Sierra Nevada de Santa Marta där den högsta toppen ligger på 5 775 m ö h. Eftersom bergskedjan ligger så nära havet bildas också mäktiga luftströmmar som bidrar till att orsaka det ombytliga vädret med starka vindar, ström och mycket åskoväder som kan ställa till det för seglare som skall passera kusten. Något vi också fick erfara när vi seglade förbi 😊

Till skillnad från Barranquilla är Santa Marta mer turistvänligt med ett stort utbud av caféer och restauranger. Här finns också en industrihamn där bl a stenkol skall lastas om och fraktas vidare. En viktig exportprodukt för Colombia -förutom kaffe. I gästhamnen på samma område väljer många seglare att stanna ett tag, på väg till eller från Panama. Vid hamnen finns också en publik strand som många familjer besöker under ledig tid. När vi var där såg vi också många badande. Tyvärr utgör kolindustrin med olika dagbrott ett problem för invånarna och miljön där koldamm sprids över stora områden.

Det finns arkeologiska bevis för att området periodvis har bebotts redan 4 000 f.Kr. De grupper man bäst känner till är dock dem man vet blev mer bofasta runt år 200 e.Kr. Arkeologerna kallar den första bosättarperioden för Nahuange-perioden som bestod i ett fåtal bosättningar utspridda över större områden. Den efterföljdes av bl a Tairona-perioden runt 900 e.Kr. och bestod av flera olika befolkningsgrupper/kungadömen. Befolkningen levde på främst fiske och jordbruk och man har haft relativt fasta bosättningar. Spanjorerna som kom hit i början av 1500-talet kom snart i konflikt med folken som levde här. Stridigheterna fortsatte under ca 100 års tid tills de sista spillrorna av ursprungsbefolkningen som fanns kvar flydde högre upp i bergen dit spanjorerna ogärna begav sig.

Själva staden Santa Marta lär ha grundats av spanjorerna 1525 och räknas till en av de äldsta städerna i Latinamerika. Den har haft stor strategisk betydelse under kolonialtiden på grund av sin geografiska placering. Liksom på de Karibiska öarna bedrevs slavhandel även här. I stadens historiska del finns ett guldmuseum som beskriver stadens historia och de olika folken som bor i och runt staden. Här kunde vi lära oss mer om både Nahuange och Tayronas folk; Kogui, Arhuaco, Wiwa och Kankuamo som även finns kvar idag och vi kände igen mycket av det vi lärt oss under vandringen. I museet förvaras flera arkeologiska föremål från de olika folken och man får en inblick i den komplicerade processen att tillverka de guldföremål som Tayronasmeder behärskade. Dessutom skildrar museet den invandrade befolkningen efter kolonialtiden som också utgörs av olika grupper och kulturer med ursprung från bl a Spanien och Afrika (med slavhandeln). Själva museet ligger i en av stadens äldsta byggnader ”Casa de la Aduana” som ungefär betyder tullhus på spanska. Huset har haft stor betydelse under kolonialtiden och här skall också nationalhjälten Simón Bolívar också kallad ”befriaren” ha bott sina sista dagar. Om vi förstått det rätt så bekostas och drivs museet, liksom andra kulturhistoriska centra i landet, av Colombias Centralbank (Banco de la República). Vi tyckte att både utställningarna och själva museibyggnaden var väl värda besöket liksom den gamla stadsdelen.

På bussen hem, mot Barranquilla passerade vi en av Colombias fattigaste orter, Puebloviejo (ungefär gamla staden/folket) Befolkningen här lever främst på fiske. En näring som idag lönar sig sämre på grund av miljöförstöring. Orten ligger på en liten landremsa mellan Karibiska havet och en gigantisk våtmark ”Ciénaga Grande de Santa Marta”. Landremsan förbinder Barranquilla med Santa Marta. Våtmarken är över 4 000 kvadratkilometer stor och utgör en egen arkipelag med bräckt vatten och är också ett naturreservat, unikt i regionen med en stor variation av växter och djur. Bl a lever kajmaner (alligatorsläkte) här! I Pueblovejo har man en årlig festival ägnad åt kajmanen med en säregen historia bakom. Från bussfönstret kunde vi också se mindre byar där husen stod på pålar i träsket. Enda sättet att ta sig fram mellan husen verkade vara via båt.

Santa Marta

Gold Museum, Santa Marta

Ciudad Perdida, Colombia

Malin — Sun, 25 Aug 2024 00:00:00 +0000

On our wish list of places to visit in Colombia was Ciudad Perdida (Lost City) located on one of the slopes of the Sierra Nevada de Santa Marta mountain range, near the coastal city of Santa Marta. Ciudad Perdida is a ruined city also known as Teyuna. In the Chibcha language of the Indians, the name roughly means "origin of the people of the earth". Another, less exotic, name for the site is Buritaca-200 according to the cataloging of archaeological sites in the area. This was simply the 200th in the sequence of finds.

The city is inaccessible at an altitude of 1,300 m and the only way to get there is by walking or flying by helicopter (!). Guided tours are the only option as it is forbidden to visit the site on your own. The site is located in a national park that overlaps with a reserve inhabited by various indigenous groups. There are a handful of different guide-organizers you can book and they collaborate with the Colombian Institute of Anthropology and History so that the treks in the area can be done in a responsible way, for people and the environment. Everyone has committed to cooperate with and contribute to the local population and many residents also make their income from organizing the service around the hikes such as transporting and arranging food and equipment to the various camps along the hiking trail as well as selling local products. The arrangement also means that the number of visitors is limited to a manageable level. We booked a four-day trek to Ciudad Perdida with Teyona Tours who only work with guides who live or come from the area. Here we must mention that we received incredibly good information in advance about what to expect from the hike, what to pack in the backpack and how to prepare. I was thrilled that my colorful 80's backpack that had been in my possession since an interrail trip in 1988 and that I smuggled onto Anastacia was finally put to use! 😜

Living on a sailboat means physical work and we usually try to keep our bodies going with some exercises to cope with the sailing. However, our condition is not the best. To remedy this, we tried to walk about 10 km in 35 degree heat every other day for a week, to get a little better heart activity and get our knees used to a little tougher movements. In retrospect, we can state that we should have trained more! 😊

To get to Santa Marta, we first took a taxi to Barranquilla. We shared the route with a family from Canada who had their sailboat next to ours. From Barranquilla we took a bus to Santa Marta. Once there, we thought of taking an Uber to the hotel we booked. Then it turned out that Uber is not in use in Santa Marta but in many other cities in Colombia. However, there were plenty of bright yellow taxis and we were soon asked by a taxi driver where we wanted to go. We pointed out our hotel on Google Maps and calculated that it would be a journey of about 15 minutes. The driver quoted his price as 25,000 COP and we thought that must be reasonable. We reacted that the car looked shabby but the taxi permit and fare meter looked OK so we jumped into the taxi and the driver started driving. Soon he asked to see the map again and seemed unsure of the way. We pointed and showed but he still managed to drive the wrong way. When we noticed that he was starting to drive us back towards Barranquilla instead of the central parts of Santa Marta, we asked him to turn around. By then the car had begun to cough worryingly and soon the engine died. Stressed, the driver got out and opened the hood, made a few new starting attempts, drove another 10 meters and then the car stopped again - for good. Then we thought that was enough and asked to leave. The poor driver seemed a little distraught, apologized and managed to get another taxi for us. To the new driver, in a taxi that also looked very shabby, he then said that we would pay 18,000 COP. Nice to haggle on the price for us, we thought. We had to leave him and the car at the side of the road and packed ourselves and backpacks into the other taxi. The new driver found the city without any complications and he got his 18,000 + a little tip when we arrived. An hour later than expected, we were then able to check in at our hotel. Later we found that the distance covered should have cost us around 15,000 COP. But, the first driver could probably have used what he asked of us. He needed to fix his car, or maybe take a course in map reading? Who knows... 😉 We still hope it worked out for him in the end.

The following morning, we were picked up by the hike-organizer. After all participants were registered and received the necessary information, we packed ourselves with our backpacks into four-wheel drive minibuses and were driven to the "base camp". We were treated to lunch there. Then the actual hike started.

We were a total of 14 participants of mixed ages, where Sweden, Germany, Catalonia (Spain), Chile and Colombia were represented. Three guides made sure we kept the right pace and had continuous briefings about the routes and informed about the different areas we passed. It was then that we found out that the length of the hike is probably closer to 70 km and not the 55-60 km that is often mentioned. These routes were based more on the "bird's eye view" between the different camps along the way and not actual, traveled distance. 😁 Ciudad Perdida was about 1,000 m higher than where we were, so a kilometer of climbing awaited, where the last stretch to the place itself consisted of 1,200 steps. This is when we realized that our physical preparations might have been on the more optimistic side...

Now followed a half-day hike on a wide path and sometimes road through areas that we thought were pure jungle on steep mountain slopes. It turned out to actually be farmland (!). Here the Colombian farmers grew crops such as corn, various types of bananas, various citrus fruits, coffee and cocoa. Attempts are also being made to grow a native type of cotton. Most of it was grown so that the different crops, bushes and trees could coexist on the surfaces, a cultivation method called Agrobiodiversity. The guides told us the farmers used to grow coca plants in the area but were helped and partially supported financially by the authorities to find other crops and farming methods that work after the drug cartels were defeated. As the entire Sierra Nevada de Santa Marta is an area of great biodiversity and important for the whole of Colombia, you could also get a grant if you replanted trees in parts of your cultivation area or just left it uncultivated so that the jungle was allowed to reclaim the area. However, how the farmers manage to cultivate in such steep terrain is beyond our understanding. On the way we often met motorbikes and the occasional mule that was used to transport both people and goods. No cars could get through here.

Before the sun began to set, at five o'clock, we arrived at the first night's camp. Now it was time to swim in the adjacent stream, hang up sweat-smelling clothes 😜 and then eat a robust and very good supper. Then it was time to sleep under mosquito nets in ready-made beds in the lodging-like building. Day two we got up at five o'clock for a sturdy breakfast and at six o'clock, when the sun started to show, everyone was ready to leave again. After a good night's sleep, we felt refreshed and in a good mood. Now a whole day's hiking awaited, which did not only go in what the guides called "Colombian flat". That is, you keep the same height above sea level but with many ups and downs. Now there would be hour-long uphills on winding paths. We struggled on and soon we left the farmers' part of the area and entered the territory of the indigenous people, the Taironas, and REAL jungle. It was more impenetrable and there was no easy way to get anywhere other than on the uphill paths. We had to walk over several suspension bridges and wade across streams. What an adventure we were on! Everyone was enthralled despite the fatigue and we tried to take pictures of what we could. However, the pace was relatively fast and we (that is Christer and I) quickly fell behind if we stopped too long to admire the view or look at the fantastic colorful butterflies that hovered in front of us. Throughout the hike, there were fruit and water breaks where we could recover. In the middle of the day, we had a good lunch and after a little bath and a short rest at a camp similar to the one we slept in earlier, it was time to move on.

In the territory of the tairona (the hiking trails we walked on go through the territory of the Kogui people) it was only possible for mules and people to make their way on the narrow paths. The guides told us that the settlement made with the residents along the hiking trails was that in the farmers' area it was their responsibility to make sure the trails were passable. Correspondingly, the indigenous population kept the trails in their area in order. It worked well and people seemed to live in relatively good harmony. All parties could benefit from this type of regulated ecotourism.

A bit into the hike we suddenly came across a building with a Swedish flag on it! Here, the Swedish entrepreneur and influencer Rickard Deler, together with the nonprofit organization Ankarstiftelsen, has recently built a school "Escuela amore" (roughly the school of Love) for the children in the area.

After the second night, it was only a short distance to Ciudad Perdida - and luckily! We were both quite taken from the day before. Especially our knees. We had been given a good overview of the city's history by the guide Ruth Mery and Nicolas who was also a Spanish-English interpreter. Archaeologists believe that the Tairona people built the city around AD 800, about 650 years before Machu Picchu. Then it was a cultural and religious center. The city itself may have housed as many as 3,000 inhabitants in the part that has been excavated and perhaps upwards of 10,000 inhabitants in total with surrounding settlements where most have been left untouched. The area is a total of approx. 35 ha large. Under colonial time the Spanish were very interested in the Tairona people's gold and processed precious stones and quartz and they engaged in some trade with them in the beginning but later the conquerors' stance hardened and they exploited and killed the indigenous population in every conceivable way. Battles arose and attempts were also made to use the taironas as slaves. Many chose to kill themselves rather than be captured by the Spanish and large parts of the population also succumbed to the new diseases the conquerors brought with them. The small remnants that remained of the various Tairona peoples hid higher up in the mountains, where the Spanish could not reach, and the city was finally abandoned. Around 1650 it fell into oblivion. Today, four different Tairona peoples remain; Kogui, Wiwa, Arhuaco and Kankuamo who live along the mountain slopes. They themselves believe that the Taironas knew about the city all along but kept quiet about it so that it wouldn't be destroyed by more Europeans/conquerors...

In 1972, the city was "rediscovered" by looters, so-called Sepúlvedas who looted gold objects and other artifacts found at the site. Archaeologists from the Colombian Institute of Anthropology found out about the site when archaeological objects started appearing on the black market. They arrived at the site in 1976 with the help of the looters and the looting also stopped quite quickly. The city's core was almost completely restored between 1976 and 1982, also with the help of former looters who were the ones who were the best able to navigate the area and also best knowledge about how the ruins looked before the wave of looting. Those who had previously made a living from looting now instead had the opportunity to support themselves in other ways. Tayona Tours, which we hired, is one such successful example where a travel agency was built with local guides who now take care of guiding guests, teaching the history of the city and the indigenous people. The site, which today is again considered the most important spiritual center for the indigenous peoples in the area is also especially protected by the Kogui people.

The part accessible to visitors is only the central part of the city. It is built up in different paved terrace-like plateaus with paved paths and stairs in between. The central parts of the city can roughly be said to be divided into four different areas. The first area is more of an entrance and trading place where different groups could trade with each other. Two large round plateaus also mark meeting and ceremony sites where two large hut-like houses stood. One for the men and one for the women. At the top you can see the foundations of the houses/huts where the spiritual leaders, so-called Mamo (male leader) and Saga (female leader) and their families lived. Women and men lived separately - even within the family. This is how the Kogui people still live today. A third area of the city is more like a quarry where it is believed that much of the stone used in the construction of the city comes from. The fourth area is thought to have been intended for the city's artisans, potters and blacksmiths. They were highly respected and had their houses/huts and workshops in a separate part of the city.

Our guides also had good contact with the Kogui people and told us a lot about their history, customs and practices. The Kogi people believe that they are the ones who sprung from the earliest people on earth and regard other peoples as their "little brothers". It gives a feeling that we all belong to the same family and a sense of responsibility for each other that we found appealing. We got an insight into their worldview and spirituality that includes all living things. Above all, they see the world as a duality, with positive and negative energies. male and female, etc. If there is an imbalance, it can cause climate change, stunted growth, disease, etc. If one of the energies dominates, you need to try to restore equilibrium and it is the task of humans to maintain the equilibrium.

We also learned about how the clothing distinguishes the different peoples and how men or women carry their bags "mochila". The men carry them like we carry a shoulder strap bag, across the shoulder. The adult women wear it with the strap around their forehead when, for example, they have to carry something heavy. We can't recount everything here, but we think some things were particularly interesting. When a man from Kogui greets another man, it is usually not with a verbal greeting or hand gesture as we Westerners do. Instead, they exchange coca leaves that they carry in their shoulder bag, as a friendly, respectful gesture. The coca plant is considered sacred and the leaves can only be picked by women but the leaves can only be chewed by the adult men. There are knowledge and initiation rites for both adolescent girls and boys as a transition to adulthood. At the initiation, the men also receive a Poporo. It is a hollowed calabash containing powder of crushed seashells and a wooden stick. The stick is used to bring the bark powder to the mouth while chewing coca leaves. The shells alkalinity reacts with substances in the coca leaves and releases its active ingredients. By stroking the stick on the gourd's neck, some of the lime from the shell powder is deposited and eventually forms a thick mass all around. This ritual is performed every time the man learns or thinks about something. It becomes a symbolic way of writing down one's thoughts and the appearance of the poporo thus becomes unique for each man and reflects, in a way, his knowledge. Incidentally, the Kogui people do not have a written language, but stories about the world, traditions and other knowledge are passed on orally to the younger ones.

Along the walk, we could see what one of their current villages looked like with huts/houses for men or women. We got to meet the upcoming Saga called Petrona. A serious looking girl who let us buy small simple bracelets she made with small colored beads. Of course we bought a small bracelet for Anastacia! We also got permission to take pictures of her. The money she received goes e.g. for transport needs when someone may need to see a doctor. Although the Kogui people are self-sufficient and do not normally use money, there are services in society or in trade with the rest of Colombian society that require money. In the camps we rested in, we often saw Kogui children bring their smartphones to charge them, so they are not completely outside the rest of Colombian society! 😊

On the evening of day three we were also visited by a Mamo. We think his name is Fermin. He sat with us and spoke to us in Spanish. Incidentally, he knew the language of the other Taiuna people and was about to learn English as well... He let us ask questions about himself and the culture of the Kogui people. He was also curious about who we were. It didn't take long before he said that the world has been out of balance for some time and that we, little brothers, are living in a way that is destroying the earth and wondered why we didn't want to fix it, but continue to live the way we do? It was quiet for a good while and we were probably all a little embarrassed. "Greed perhaps?" someone suggested. "Lack of knowledge?" someone else said. Meanwhile, Fermin sat quietly and "wrote" on his poporo. "Maybe it's hard to break a way of life," he then asked apologetically. We never came up with anything sensible, but the shame was felt anyway. The question has probably been asked of many hiking tourists who have walked the trail…. Wonder if he ever got any sensible answers? We thought that it was a bit of a coincidence that the international conference COP16 for biodiversity is to be held in Colombia this autumn... All countries must there present the national action plan for the implementation of the so-called global framework for biodiversity. Hope we won't be embarrassed by what Sweden's representatives will present. 🫤

On the last, fourth hiking day, it was just a matter of getting down to the first camp again. Walking down for so long was really a strain on our knees and now we had to give up and pay a mule driver to bring one of our backpacks back to the start camp. I thought my pastel blue-purple backpack dressed the mule really well! Once we arrived in the afternoon, we were super happy to have completed the entire hike, which was also our first real hike! 😁

Finally. We were impressed by the logistics and all the service around us participants on the hike. We really couldn't complain about anything! Our guides Ruth Mery, Nicolas were like encyclopedias and it was noticeable that they were well at home in the area and well trained. The questions and discussions spanned Colombia's pre-colonial history, anthropology and archaeological findings, and the unique flora and fauna found in the area. The honesty shown in the face of the turbulent and often bloody history the area and the country have had, with the desire that history should not repeat itself, was admirable! The guide Jhon, who went by the name Machina as he seemed completely tireless not only led the tight group that managed to keep a higher pace, but also carried other people's backpacks when needed. At one point when he was scurrying along the trails carrying three backpacks, we wondered if he used gasoline as fuel... The chef that came along with us cooked amazingly good food and everything was always prepared and ready when we arrived at the different camps along the path. The team made sure that everyone with food allergies got what they needed. Even towards those who were allergic to small portions! We never left hungry and actually had to ask for smaller servings sometimes as we had difficulty eating everything that was offered. The only thing that possibly disturbed us were the kogui children who carelessly sauntered along barefoot or led mules along the trail without seeming the least bit strained, despite the long distances they were walking. It was almost provocative to watch, while Christer and I grunted with fatigue at every uphill and downhill!

Perhaps the only thing we should have done differently, apart from exercising more, was choosing to do the hike in five days. Then we would have had time to enjoy the experiences more and maybe have time to document more.

For those who want to know more. We found a blog post written by an interested photographer that describes the Tairona and Koguie people's culture in a little more detail. Easy to read and as far as we could verify, reasonably accurate descriptions: https://tristanphotos.com/kogis-colombia/

~~~~~~~~~~~ ~~~~~~~~~~~~

På vår önskelista över platser att besöka i Colombia fanns ruinstaden Ciudad Perdida (Förlorade Staden) som ligger på en av bergsluttningarna i bergskedjan Sierra Nevada de Santa Marta, nära kuststaden Santa Marta. Ciudad Perdida är en ruinstad också känd som Teyuna. På indianernas språk chibcha betyder namnet ungefär ”jordens folks ursprung”. Ytterligare ett, inte lika exotiskt, namn på platsen är Buritaca-200 enligt katalogiseringen av arkeologiska fyndplatser i området. Detta var helt enkelt den 200:de i ordningen av fyndplatser.

Staden ligger otillgängligt på 1 300 m höjd och enda sättet att ta sig dit är genom att gå till fots eller flyga med helikopter (!). Guidade turer är enda möjligheten då det är förbjudet att besöka platsen på egen hand. Platsen ligger i en nationalpark som överlappar med ett reservat som bebos av olika grupper från ursprungsbefolkningen. Det finns en handfull olika arrangörer man kan anlita och de samarbetar med det colombianska institutet för antropologi och historia för att vandringarna i området skall kunna göras på ett, för människor och miljö, ansvarsfullt sätt. Alla har förbundit sig att samarbeta med och bidra till lokalbefolkningen och många boende har också sin utkomst från att ordna servicen runt vandringarna som att transportera och ordna med mat och utrustning till de olika lägren längs vandringsleden liksom försäljning av lokala produkter. Upplägget medför också att man begränsar antalet besökare till en hanterlig nivå. Vi bokade en fyradagars vandring till Ciudad Perdida med Teyona Tours som bara arbetar med guider som bor eller kommer från området. Här måste vi nämna att vi fick otroligt bra information i förväg om vad vi kunde förvänta oss av vandringen, vad man skulle packa med i ryggsäcken och hur man kunde förbereda sig. Jag var själaglad över att min färgglada 80-tals backpackerryggsäck som varit i min ägo sedan en tågluff 1988 och som jag smugglat med på Anastacia, äntligen fick komma till användning! 😜

Att leva på en segelbåt innebär fysiskt arbete och vi brukar försöka hålla igång våra kroppar med lite styrkeövningar för att orka med seglingen. Dock är vår kondition inte den bästa. För att råda bot på detta försökte vi promenera ca 10 km i 35 graders värme varannan dag under en veckas tid, för att få upp lite bättre hjärtverksamhet och vänja våra knän vid lite tuffare rörelser. I efterhand kan vi konstatera att vi borde tränat mer! 😊

För att ta oss till Santa Marta tog vi först en taxi till Barranquilla. Vi samåkte sträckan med en familj från Kanada som hade sin segelbåt intill vår. Från Barranquilla tog vi en buss till Santa Marta. Väl där tänkte vi boka en Uber till hotellet vi bokat. Då visade det sig att Uber inte finns i Santa Marta men väl i många andra städer i Colombia. Knallgula taxibilar fanns det dock gott om och vi blev snart tillfrågade av en taxichaufför om vart vi ville åka. Vi pekade ut vårt hotell på Google Maps och räknade med att det skulle bli en resa på ca 15 minuter. Chauffören sa sitt pris på 25 000 COP och vi tänkte att det säkert var rimligt. Vi reagerade på att bilen såg skraltig ut men taxitillstånd och taxameter såg OK ut så vi hoppade in i taxin och chauffören började köra. Snart bad han att få se på kartan igen och verkade osäker på vägen. Vi pekade och visade men han lyckades ändå köra fel. Bilen hackade sig fram och när vi märkte att han började köra oss tillbaka mot Barranquilla istället för Santa Martas centrala delar så bad vi honom vända. Vid det laget hade bilen börjat hosta betänkligt och snart dog motorn. Stressad gick chauffören ut och öppnade motorhuven gjorde några nya startförsök, körde 10 meter till och sedan stannade bilen igen -för gott. Då tyckte vi att det fick räcka och bad att få gå ur. Den stackars chauffören verkade smått förtvivlad, bad om ursäkt och lyckades vinka in en annan taxi åt oss. Till den nya chauffören, i en också väldigt medfaren taxibil, sa han sedan att vi skulle betala 18 000 COP. Snällt att pruta på priset för oss, tyckte vi. Vi fick lämna honom och bilen vid vägkanten och packade ner oss och ryggsäckar i den andra taxin. Den nye chauffören hittade fint i staden och han fick sina 18 000 + lite dricks när vi kom fram. En timme senare än beräknat kunde vi sedan checka in på vårt hotell. Senare konstaterade vi att den tillryggalagda sträckan borde kostat oss runt 15 000 COP. Men, den första chauffören hade nog kunnat ha användning för det han begärde av oss. Han behövde ju laga sin bil, eller kanske gå en kurs i kartläsning? Vem vet… 😉Vi hoppas ändå att det löste sig för honom till slut.

Morgonen dagen därpå blev vi upphämtade av arrangören. Efter att alla deltagare registrerats och fått erforderlig information packade vi in oss med våra ryggsäckar i fyrhjulsdrivna minibussar och blev körda till ”baslägret”. Där bjöds vi på lunch. Därefter startade själva vandringen.

Vi var totalt 14 deltagare i blandade åldrar där Sverige, Tyskland, Katalonien (Spanien), Chile och Colombia var representerade. Tre guider såg till att vi höll lagom tempo och hade kontinuerliga genomgångar om etapperna och informerade om de lika områdena vi passerade. Det var nu vi fick reda på att längden på vandringen troligen ligger närmare 70 km och inte de 55-60 km som ofta nämns. Dessa sträckor byggde mer på ”fågelvägen” mellan dagsetapperna och inte egentlig, tillryggalagd sträcka. 😁 Ciudad Perdida låg ca 1 000 m högre än där vi befann oss så en kilometers stigning väntade, där den sista sträckan till själva platsen bestod av 1 200 trappsteg. Det var här vi förstod att våra fysiska förberedelser kanske hade varit åt det mer optimistiska hållet…

Nu följde en halvdags vandring på bred stig och ibland väg genom områden som vi trodde var ren djungel i branta bergssluttningar. Det visade sig egentligen vara jordbruksmark (!). Här odlade de colombianska bönderna grödor som majs, olika typer av bananer, olika citrusfrukter, kaffe och kakao. Försök görs också med att odla en inhemsk typ av bomull. Det mesta odlades så att de olika grödorna buskar och träd fick samsas om ytorna, ett odlingssätt som kallas Agrobiodiversidad (ungefär agrodiversifiering/agro-biologisk mångfald). Guiderna berättade att bönderna tidigare odlade kokaplantor i området men fått hjälp och delvis stöttats ekonomiskt av myndigheterna för att hitta andra grödor och odlingssätt som fungerar efter att drogkartellerna slagits ut. Eftersom hela Sierra Nevada de Santa Marta är ett område med stor biologisk mångfald och viktig för hela Colombia kunde man även få ett bidrag om man återplanterade träd i delar av sitt odlingsområde eller bara lät det ligga i träda så att djungeln tilläts återta området. Hur bönderna kan klara av att odla i så brant terräng övergår dock vårt förstånd. På vägen mötte vi ofta motorcyklar och en och annan mula som användes för transport av både människor och varor. Inga bilar kunde ta sig fram här.

Innan solen började gå ner, vid femtiden, kom vi fram till första nattlägret. Nu var det dags för dopp i den intilliggande bäcken, hänga upp svettluktande kläder 😜 och sedan äta en rejäl och mycket god kvällsmat. Sedan var det dags att sova under myggnät i färdigbäddade sängar i den logementliknande byggnaden. Dag två gick vi upp vid femtiden åt bastant frukost och vid kl 6, när solen började visa sig, var alla klara att ge sig av igen. Efter god sömn kände vi oss pigga och var vid gott humör. Nu väntade en hel dags vandring som inte bara gick i vad guiderna kallade ”Colombian flat”. D v s man håller samma höjd över havet men med många uppför- och nerförsbackar. Nu skulle det komma timslånga uppförsbackar i vindlade stigar. Vi kämpade på och snart lämnade vi böndernas del av området och kom till ursprungsbefolkningens, Taironas, territorium och VERKLIG djungel. Den var mer ogenomtränglig och det gick inte att på enkelt sätt ta sig fram på andra ställen än på de upptrampande stigarna. Vi fick gå över flera hängbroar och vadade över bäckar. Vilket äventyr vi var på! Alla var hänförda trots tröttheten och vi försökte ta bilder på det vi kunde. Dock var tempot relativt högt och vi (läs Christer och jag) kom snabbt efter om vi stannade för länge för att beundra utsikten eller titta på de fantastiska färggranna fjärilarna som svävade framför oss. Under hela vandringen ordnades det med frukt- och vattenpauser där vi kunde ta igen oss. Mitt på dagen fick vi en stadig lunch och efter lite bad och kort vila vid ett läger liknande det vi sovit på tidigare, var det dags att gå vidare.

I taironas territorium (vandringslederna vi gick på går genom koguifolkets område) var det bara möjligt för mulor och människor att ta sig fram på de smala stigarna. Guiderna berättade att uppgörelsen som gjorts med de boende längs med vandringslederna var att i böndernas område var det deras ansvar att se till att stigarna var framkomliga. På motsvarande sätt höll ursprungsbefolkningen ordning på lederna i sitt område. Det fungerade väl och man verkade leva i relativt god sämja. Alla parter kunde dra fördelar av den här typen av reglerad ekoturism.

En bit in i vandringen stötte vi plötsligt på en byggnad med en svensk flagga på! Här har den svenske entreprenören och influeraren Rickard Deler tillsammans med Ankarstiftelsen nyligen byggt en skola ”Escuela amore” (ungefär Kärlekens skola) för barnen i området.

Efter den andra natten var det bara en kortare sträcka kvar till Ciudad Perdida - och tur var väl det! Vi var båda tämligen medtagna från dagen innan. Särskilt våra knän. Vi hade fått en bra genomgång av stadens historia av guiden Ruth Mery och Nicolas som också var spansk-engelskatolk. Arkeologer tror att taironafolken byggde staden omkring år 800 e. kr., cirka 650 år före Machu Picchu. Då var det ett kulturellt och religiöst centrum. Själva staden kan ha hyst så många som 3 000 invånare i den del som har grävts fram och kanske uppåt 10 000 invånare totalt med omkringliggande bosättningar där de flesta lämnats orörda. Området är totalt ca. 35 ha stort. Under kolonialtiden var spanjorerna mycket intresserade av taironafolkens guld och bearbetade ädelstenar och kvarts och man idkade viss handel med dem i början men senare hårdnade erövrarnas hållning och man utnyttjade och dödade ursprungsbefolkningen på alla tänkbara sätt. Strider uppstod och försök gjordes också att använda taironas som slavar. Många valde att hellre ta livet av sig än att tillfångatas av spanjorerna och stora delar av befolkningen dukade också under av de nya sjukdomar erövrarna burit med sig. Den lilla spillra som fanns kvar av de olika taironafolken gömde sig högre upp i bergen, dit spanjorerna inte kunde ta sig, och staden övergavs slutligen. Runt 1650 föll den i glömska. Idag finns fyra olika taironafolk kvar; Kogui, Wiwa, Arhuaco and Kankuamo som lever längs bergssluttningarna. Själva menar de att taironas hela tiden känt till staden men hållit tyst om den för att inte den skulle förstöras av fler européer/erövrare…

1972 ”återupptäcktes” staden av plundrare, s.k. Sepúlvedas som plundrade guldföremål och andra artefakter som fanns på platsen. Arkeologer från Colombian Institute of Anthropology fick nys om platsen då arkeologiska föremål börjat dyka upp på svarta marknaden. De kom till platsen 1976 med hjälp av gravplundrare och plundringen upphörde också ganska snabbt. Stadens kärna restaurerades nästan helt mellan 1976 och 1982 också det med hjälp av tidigare plundrare som var de som bäst klarade av att ta sig fram i området och också bäst kände till hur ruinerna såg ut innan plundringsvågen. De som tidigare livnärt sig av plundring fick nu istället möjlighet att försörja sig på andra sätt. Tayona Tours, som vi anlitade är ett sådant lyckat exempel där man byggt upp en resebyrå med lokala guider som nu ser till att guida gäster, undervisa i stadens och ursprungsbefolkningens historia. Platsen, som idag åter anses vara det viktigaste andliga centrumet för de inhemska indianfolken i området skyddas också särskilt av koguifolket.

Den del som är tillgänglig för besökare är bara den centrala delen av staden. Den är uppbyggd i olika stensatta terrassliknande platåer med stensatta stigar och trappor emellan. De centrala delarna av staden kan grovt sägas vara uppdelad i fyra olika områden. Det första området är mer en entré och handelsplats där olika folk kunde handla med varandra. Två stora runda platåer markerar också mötes- och ceremoniplatser där två stora hyddliknande hus stått. En för männen och en för kvinnorna. Högst upp ser man grunderna för de hus/hyddor där de andliga ledarna, så kallade Mamo (manlig ledare) och Saga (kvinnlig ledare) och deras familjer bodde. Kvinnor och män bodde åtskilda -även inom familjen. Så lever koguifolket än idag. Ett tredje område i staden är mer likt ett stenbrott där man tror att mycket av den sten som används vid byggandet av staden kommer från. Det fjärde området anses ha varit avsett för stadens hantverkare, keramiker och smeder. De var högt aktade och hade sina hus/hyddor och verkstäder i en separat del av staden.

Våra guider hade också bra kontakt med koguifolket och berättade mycket om deras historia, seder och bruk. Kogifolket tror att de är sprungna från de tidigaste människorna på jorden och betraktar övriga folk som sina ”småbröder”. Det ger en känsla av att vi alla tillhör samma familj och en känsla av ansvar för varandra som vi tyckte var tilltalande. Vi fick en inblick i deras världssyn och andlighet som omfattar allt levande. Framför allt ser de världen som en dualitet, med positiva och negativa energier. manligt och kvinnligt o s v. Råder det obalans kan det orsaka klimatförändringar, missväxt, sjukdom etc. Dominerar någon av energierna behöver man försöka återskapa jämnvikt och det är människornas uppgift att behålla jämnvikten.

Vi fick också lära oss om hur klädseln skiljer de olika folken åt och hur män resp. kvinnor bär sina väskor ”mochila”. Männen bär dem som vi bär en axelremsväska, tvärs över axeln. De vuxna kvinnorna bär den med remmen runt pannan när de exempelvis skall bära något tungt. Vi kan inte återberätta allt här men några saker var extra intressanta tycker vi. När en man från kogui hälsar på en annan man så sker det vanligen inte med en muntlig hälsning eller gest med handen som vi västlänningar gör. De utbyter istället kokablad som de bär i sin axelväska, som en vänskaplig, respektfull gest. Kokaplantan anses vara helig och bladen kan bara plockas av kvinnor men bladen får bara tuggas av de vuxna männen. Det finns kunskaps- och initieringsriter för både flickor och pojkar i tonåren som en övergång för att bli vuxen. Männen får vid initieringen också en Poporo. Det är en urholkad kalabass innehållande pulver av krossade snäckor samt en träpinne. Pinnen används för att föra skalpulvret till munnen medan man tuggar kokablad. Skalens alkalinitet reagerar med ämnen i kokabladen och frigör dess aktiva ingredienser. Genom att stryka pinnen på kalebassens hals avlagras en del av kalket från snäckpuvret och bildar så småningom en tjock massa runt om. Denna ritual genomförs varje gång mannen lär sig något eller tänker/funderar på något. Det blir ett symboliskt sätt att skriva ner sina tankar och utseendet på poporan blir på det sättet unik för varje man och speglar, på ett vis, hans kunskap. Koguifolket har för övrigt inget skriftspråk utan berättelser om världen, traditioner och andra kunskaper förs vidare muntligt till de yngre.

Längs vandringen kunde vi se hur en av deras nuvarande byar såg ut med hyddor/hus för män resp. kvinnor. Vi fick träffa den kommande Saga som heter Petrona. En allvarlig tjej som lät oss köpa små enkla armband hon gjort med små färgade pärlor. Självklart köpte vi ett litet armband till Anastacia! Vi fick också tillåtelse att ta kort på henne. Pengarna hon fick går till ev. behov av transporter när någon kan behöva komma till läkare. Även om koguifolket är självförsörjande och inte normalt använder pengar finns det tjänster i samhället eller i handeln med övriga colombianska samhället som kräver att man har pengar. I lägren vi rastade i såg vi ofta koguibarn komma med sina smartphones för att ladda dem, så helt utanför övriga colombianska samhället är de inte! 😊

På kvällen dag tre fick vi också besök av en Mamo. Vi tror att han heter Fermin. Han satt med oss och talade med oss på spanska. Han kunde för övrigt de andra Taiunafolkens språk och var på väg att lära sig engelska också… Han lät oss ställa frågor om honom själv och koguifolkets kultur. Han var också nyfiken på vilka vi var. Det tog inte lång stund förrän han sa att världen sedan en tid tillbaka är i obalans och att vi småbröder lever på ett sätt som förstör jorden och undrade varför vi inte ville rätta till det, utan fortsätter att leva som vi gör? Det blev tyst en bra stund och vi var nog alla lite förlägna. ”Girighet kanske?” föreslog någon. ”Kunskapsbrist?” sa någon annan. Under tiden satt Fermin tyst och ”ritade” på sin poporo. Det kanske är svårt att bryta ett sätt att leva frågade han sedan försonande. Vi kom aldrig fram till något vettigt men skamset kändes det i alla fall. Frågan har säkert ställts till många vandringsturister som gått leden…. Undrar om han någonsin fått något vettigt svar? Vi tänkte att det var ju lite av ett sammanträffande att den internationella konferensen COP16 för biodiversitet skall hållas i Colombia i höst… Alla länder ska där presentera den nationella handlingsplanen för genomförande av det s.k. globala ramverket för biologisk mångfald. Hoppas vi slipper skämmas för vad Sveriges representanter kommer att presentera. 🫤

Sista, fjärde vandringsdagen var det bara att ta sig ner till första lägret igen. Att gå nerför så länge var verkligen en påfrestning för våra knän och nu fick vi ge upp och betala en mulaförare för att ta med en av våra ryggsäckar till startlägret igen. Jag tyckte nog att min pastellfärgade blålila ryggsäck klädde mulan riktigt bra! Väl framme på eftermiddagen var vi superlyckliga över att ha klarat av hela vandringen som också var vår första riktiga hike! 😁

Slutligen. Vi var imponerade av logistiken och all service runt oss deltagare på vandringen. Vi kunde verkligen inte klaga på något! Våra guider Ruth Mery, Nicolas var som uppslagsverk och det märktes att de var väl hemma i området och väl utbildade. Frågorna och diskussionerna spände över Colombias förkoloniala historia, antropologi och arkeologiska fynd och den unika flora och fauna som fanns i området. Den ärlighet man visade inför den turbulenta och ofta blodiga historia området och landet har haft, med en önskan om att historien inte skall upprepa sig var beundransvärd! Guiden Jhon, som gick under namnet Machina verkade helt outtröttlig och ledde inte bara tätgruppen som klarade att hålla ett högre tempo utan han bar dessutom andras ryggsäckar när det behövdes. Vid ett tillfälle när han skuttade fram på stigarna bärandes tre ryggsäckar undrade vi om han använde bensin som bränsle… Kocken som följde med på turen lagde fantastiskt god mat och allt var alltid förberett och klart när vi kom fram till de olika lägren. Teamet såg till att alla med ev. matallergier fick vad de behövde. T o m gentemot dem som var allergiska mot små portioner! Vi gick aldrig hungriga och fick faktiskt be om lite mindre mat ibland då vi hade svårt att få i oss allt som bjöds. Det enda som möjligen störde oss var koguiebarnen som obekymrat skuttade fram barfota eller drev mulor längs leden utan att verka det minsta ansträngda, trots de långa avstånd de vandrade. Det var närmast provocerande att se, samtidigt som Christer och jag frustade av trötthet vid varje uppför- och nerförsbacke!

Det enda vi kanske borde gjort annorlunda, förutom att träna mer, var att välja att gå vandringen på fem dagar. Då hade vi hunnit njuta mer av upplevelserna och kanske hinna dokumentera mer.

För den som vill veta mer. Vi hittade ett blogginlägg skriven av en intresserad fotograf som beskriver Taironas och koguiefolkes kultur lite mer ingående. Lättläst och så långt vi kunde verifiera, någorlunda korrekta beskrivningar: https://tristanphotos.com/kogis-colombia/

Photo by Nicolas

Photo by Laura T

Photy by Moni G.

Last day... Some are more tired than others...

Barranquilla, Colombia

Malin — Thu, 15 Aug 2024 00:00:00 +0000

After winning the battle against all the little bugs in the boat, we could now declare it both bug and mold free - at least for the time being. We made sure there were chafing pads and shock absorbers on the mooring lines, packed up the dinghy and stowed away as much as possible below deck. Now we could lock up and leave the boat for slightly longer periods.

The first visit was the regional capital Barranquilla in the department of Atlantico in Colombia to which Puerto Velero and its surroundings belong. The journey there was a little adventure in itself. We decided to do like the locals and therefore went by public transport. The first stretch of 4.5 km to a major road we had to take motorcycle taxis, an illegal activity that many people make a living from and that the authorities often turn a blind eye to. 2 guys picked us up at the marina and drove us carefully all the way. Afterwards they asked if we could ride comfortably on the back of the bikes and gave us their number in case we needed a ride again. They took 5,000 COP (Colombian Pesos) per person, which corresponds to just under SEK 13. Then we stood by the side of the road and waited for the bus to Barranquilla. The buses run approximately every half hour so no timetable is needed 😊. When a bus arrived, we waved it in and were quickly seated in two free seats. In addition to the driver, there was a bus conductor/collector on the bus who took payment. For the distance we were going (about 30 km) the cost was 7,000 COP/person. Very affordable in our opinion. The bus ride itself was entertaining. After all, we had tried the adventurous bus trips in the minibuses on the Caribbean islands and thought that nothing could top these experiences. However, Colombian bus trips are probably still quite high in the adventure league. The buses on the route we traveled had around 40 seats, the AC consisted of open windows, and sometimes, open doors. At various stops along the way, passengers got on and off, as usual, but sometimes a salesman could also get on board and, for example, sell some dried banana snacks or corn cakes to the passengers who wanted something to munch on during the journey. Kind of like the popcorn vendors in the stands during a sporting event. At one point we heard a terrible noise at the back of the bus and when we turned around we discovered an elderly man who was also a one-man orchestra who had got on at the back in the bus. The man played the harmonica and kept the beat with a so-called guiro. In between he sang. After two performances, he walked around in the bus and took payment. It must be admitted that we found there was a lot to be desired in terms of the music experience and apparently most of the passengers felt the same. However, a lady took pity and gave him a penny, before he got off at the next stop. Afterwards we were ashamed as we had not given him anything at all. After all, the man's effort was still better and perhaps more worthy than "just" begging...

In Barranquilla we had booked an overnight stay at a hotel. We wanted to stay a few days to be able to see a bit of the city and have time to shop for fresh produce as there is no access to shops at the marina. In addition, a lady in the group (we won't mention name) had her birthday the following day, so we treated ourselves to luxury in the form of a hotel room with a real bed, AC and private bathroom with shower! We noted that this was the first time we did not sleep in the boat since we visited Sweden in December. The next day, Christer offered a birthday present in the form of a guide who would take us on a historical city walk through Barranquilla's older neighborhoods.

The guide, Jaime, turned out to be a nice and historically interested young guy. After hearing about what we were interested in, he told us briefly about the history of Colombia. The time before the Spanish conquest (1499) he did not know much more than that there were many different Indian peoples living in different parts of South America. When the Spanish arrived, what is today Colombia, Panama, Venezuela and Ecuador became a colony called New Grenada. At the beginning of the 19th century, the national hero Simón Bolivar led revolts against the Spanish and in 1819 they succeeded in freeing themselves from Spanish rule and declaring an independent Greater Colombia which functioned as a strong union between the different areas. Unfortunately, the union did not last long and in 1830 present-day Venezuela and Ecuador broke away and formed their own states. According to Jaime, the United States was early on interested in contributing to a canal that would connect the Caribbean Sea (and the Atlantic) with the Pacific Ocean through Panama, which was then a department of Colombia. For various reasons, including civil war, the Colombian government was not on board and at the beginning of the 20th century, Panama declared itself independent, backed by the United States, which in return could build the Panama Canal. It all went without bloodshed, but Jaime believed that the government in Colombia, at that time, could have played it’s cards better against the United States and thus been able to keep Panama.

Furthermore, Jaime told us that Colombia has a coast on both the Pacific and Caribbean seas. The country encompasses several climate zones and includes parts of the Andes Mountain range in the west and the Amazon rainforest in the east. Colombia is the world's third largest coffee producer and is rich in natural resources, but unfortunately the resources are not distributed fairly, he said. Much because of the corruption that still characterizes the country.

Barranquilla is a strategically important city due to its location on the Caribbean Sea. The great river Magdalena whose flow begins in the Andes flows right next to it and is important for transport and industries. The city has an old history and was inhabited much earlier than when the city was formally mentioned in the early 1800s. Excavations are underway to find out more about early Indian settlements in the area, but unfortunately there is a lack of funds to be able to do more thorough studies. The city was early with many "innovations", such as South America's first airport in 1909.

During the city tour, Jaimie showed us, among other things, the great cathedral Catedral metropolitana María Reina de Barranquilla, which began to be built in 1955-1980, designed by two different architects in a modernist style with a fantastic statue of Christ in bronze near the altar. The statue symbolizes how Christianity was brought via sea from Spain to South America and where three human figures follow Jesus and these represent the European, the African and the Indian (the indigenous population). The three peoples that make up the origin of the Colombians. There was of course even more to learn about the cathedral but this was what we managed to capture... We also got to see the impressive older cathedral which still has great historical and religious value. Furthermore, he showed us the Peace Square (Plaza de la paz) and a statue of Bolivar. Thereafter we looked at many older buildings in the Art Deco style that were built in the 1930-50 during a period when the city had a political and economic boom and wanted to show that Barranqilla was a modern city that could measure up to the European ones in terms of economy, culture and architecture. Here there were, among other things, office buildings, a hotel building, a cinema/theatre, a brewery, etc. All buildings that were now empty or housed other businesses.

Jaime then showed us a neighborhood that we had never dared to visit on our own, teeming with life and sound. Here there were rolling market stalls where the vendors marketed their wares via large loudspeakers with recorded harangues. Here, meat and fish were cut up on large tables in the street. Here beggars sat by the house walls, rats scuttled here and there and dogs ran around in piles of garbage that were scattered everywhere. Bicycle taxis, rickshaws, cars... Yes, a chaotic life that was both colorful and beautiful but at the same time testified to misery. It was an overwhelming experience and we didn't take any pictures… Jaime was enthusiastic and even though we already took up too much of his time, he insisted on ending the tour at the new tourist and recreation trail that was recently inaugurated next to the Magdalena River. He ordered an Uber taxi and shortly afterwards we ended up at a long and beautiful pedestrian street where residents and visitors could stroll or arrange a picnic. Here there were areas for play and sports activities, skateboard tracks, outdoor gym, etc. Here they had also chosen to honor one of the city's heroines with (another) statue. Shakira! She had previously been presented with a statue at another location in Barranquilla, but this one was bigger and did her better justice, most people seemed to think. The singer comes from Barranquilla and has also done a lot for her hometown. Among other things, she started the "Fundación Pies Descalzos" (Barefoot Foundation) to help children with difficult living conditions and she is immensely popular here. Our guide had taken great care to take pictures of us at each site and there will therefore be, for the sake of variety, many pictures below, taken by him where we ourselves are included 😊

This is where our city tour with Jaime ended. A versatile guy who has traveled to many countries – even in Europe, completed a triathlon, is a good dancer (we got to see proof of this in some film clips…) and is always curious to learn more. We parted with some pain, he gave us much more of his time than he should have and we are so grateful!

~~~~~~~~~~~~~~~

Efter att ha vunnit mot alla småkryp i båten kunde vi nu förklara den både kryp- och mögelfri - i alla fall för tillfället. Vi såg till att det fanns skavskydd och ryckdämpare på förtöjningstampar, packade ihop gummibåten och stuvade undan så mycket som möjligt under däck. Nu kunde vi låsa och lämna båten lite längre perioder.

Första besöket blev regionhuvudstaden Barranquilla i departementet Atlantico i Colombia dit Puerto Velero med omnejd tillhör. Färden dit var ett litet äventyr i sig. Vi bestämde oss för att göra som lokalbefolkningen och åkte därför kollektivt. Första sträckan på 4,5 km till en större väg fick vi ta med motorcykeltaxi, en illegal verksamhet som många livnär sig på och som myndigheterna ofta blundar för. 2 killar hämtade upp oss vid marinan och körde oss försiktigt hela vägen. Efteråt frågade de om vi kunnat åka bekvämt bak på cyklarna och gav oss deras nummer ifall vi behövde skjuts någon mer gång. De tog 5 000 COP (Colombianska Pesos) per person, vilket motsvarar knappt 13 kr. Därefter ställde vi oss vid vägkanten och väntade på bussen till Barranquilla. Bussarna går varje halvtimme ungefär så någon tidtabell behövs inte 😊. När en buss dök upp vinkade vi in den och fick snabbt sätta oss på två lediga platser. Förutom chauffören fanns en busskonduktör/inkastare med på bussen som tog betalt. För den sträckan vi skulle åka (ca 30 km) kostade det 7 000 COP/person. Väldigt överkomligt pris tyckte vi. Själva bussresan var underhållande. Vi hade ju provat de äventyrliga bussresorna i minibussarna på de karibiska öarna och tänkte att inget kunde toppa dessa upplevelser. Men, colombianska bussresor ligger nog ändå ganska högt i äventyrsligan. Bussarna på den sträckan vi åkte hade runt 40 sittplatser, AC:n bestod av öppna fönster, och ibland, öppna dörrar. Vid olika stopp längs vägen steg det på och av passagerare, som brukligt, men ibland kunde också en försäljare kliva ombord och t ex sälja lite torkade banansnacks eller majskakor till de passagerare som villa ha något att tugga på under resan. Ungefär som popcornförsäljarna på läktaren under ett sportevenemang. Vid ett tillfälle började det låta förfärligt bak i bussen och när vi vände oss om upptäckte vi en äldre man tillika enmansorkester som klivit på längst bak. Mannen spelade munspel och höll takten med en s k guiro. Däremellan sjöng han. Efter två framträdanden gick han runt i bussen och tog betalt. Det måste erkännas att vi tyckte att det fanns mycket i övrigt att önska vad gäller musikupplevelsen och tydligen tyckte de flesta passagerarna detsamma. En dam förbarmade sig dock och gav honom en slant, innan han klev av vid nästa hållplats. Efteråt skämdes vi då vi inte givit honom något alls. Trots allt var mannens ansträngning ändå bättre och kanske värdigare än att ”bara” tigga…

I Barranquilla hade vi bokat övernattning på hotell. Vi ville stanna några dagar för att kunna se lite av staden och hinna handla färskvaror då det inte finns tillgång till affär vid marinan. Dessutom skulle en dam i sällskapet (vi nämner inga namn) fylla år dagen därpå så vi unnade oss lyx i form av hotellrum med en riktig säng, AC och eget badrum med dusch! Vi konstaterade att detta var första gången vi inte sov i båten sedan vi besökte Sverige i december. Nästa dag bjöd Christer på en födelsedagspresent i form av en guide som skulle ta oss på en historisk stadsvandring genom Barranquillas lite äldre kvarter.

Guiden Jaime, visade sig vara en trevlig och historieintresserad ung kille. Efter att ha hört sig för om vad vi var intresserade av, berättade han kort om Colombias historia. Tiden före spanjorernas erövring (1499) visste han inte så mycket om mer än att det fanns många olika indianfolk som bodde i olika delar av Sydamerika. När spanjorerna kom blev det som idag är Colombia, Panama, Venezuela och Ecuador en koloni som kallades för Nya Grenada. I början av 1800-talet ledde nationalhjälten Simón Bolivar revolter mot spanjorerna och 1819 lyckades man frigöra sig från det spanska herraväldet och utropa ett självständigt Gran Colombia (Storcolombia) som fungerade som en stark union mellan de olika områdena. Tyvärr höll inte unionen länge och 1830 bröt sig nuvarande Venezuela och Ecuador ur och bildade egna stater. Enligt Jaime var USA tidigt intresserade av att bidra till en kanal som skulle förbinda Karibiska havet (och Atlanten) med Stilla havet genom Panama som då var ett av Colombias departement. Av olika skäl, bland annat inbördeskrig, var inte Colombias regering med på noterna och i början av 1900-talet förklarade sig Panama självständigt uppbackat av USA som i utbyte fick bygga Panamakanalen. Det hela gick oblodigt till men Jaime menade att dåvarande styret i Colombia kunde ha skött korten bättre gentemot USA och därmed kunnat behålla Panama.

Vidare berättade Jaime att Colombia har kust mot både Stilla havet och Karibiska havet. Landet omfattar flera klimatzoner och inkluderar delar av bergsmassivet Anderna i väster och Amazonas regnskogar i öster. Colombia är världens tredje största kaffeproducent och är rikt på naturtillgångar men tyvärr fördelas inte resurserna rättvist, menade han. Mycket på grund av den korruption som fortfarande präglar landet.

Barranquilla är en strategiskt viktig stad på grund av sitt läge vid Karibiska havet. Den stora floden Magdalena vars flöde börjar i Anderna flyter precis intill och har betydelse för transport och industrier. Staden har en gammal historia och var bebodd långt tidigare än då staden formellt började omnämnas i början av 1800-talet. Utgrävningar pågår för att få reda på mer om tidiga indianbosättningar i området men det saknas tyvärr medel för att kunna göra grundligare studier. Staden var tidig med många ”nymodigheter” som t ex Sydamerikas första flygplats 1909. Under stadsvandringen visade Jaimie oss bla a den stora katedralen Catedral metropolitana María Reina de Barranquilla som började byggas 1955-1980 ritad av två olika arkitekter i modernistisk stil med en fantastisk kristusstaty i brons nära altaret. Statyn symboliserar hur kristendomen fördes via havet från Spanien till Sydamerika och där tre människogestalter följer Jesus och dessa representerar europén, afrikanen och indianen (urbefolkningen). De tre folk som utgör colombianernas ursprung. Det fanns såklart ännu mer att lära sig om katedralen men detta var det vi hann snappa upp… Vi fick också se den imponerande äldre katedralen som fortfarande har ett stort historiskt och religiöst värde. Vidare visade han oss Fredens torg (Plaza de la paz) och en staty av Bolivar. Vi fick därefter besöka många äldre byggnader i Art Deco-stil som byggdes under 1930-50 under en period då staden hade ett politiskt och ekonomiskt uppsving och man ville visa att Barranqilla var en modern stad som kunde mäta sig med de europeiska vad gäller ekonomi, kultur och arkitektur. Här fanns bl a kontorsbyggnader, hotellbyggnad, biograf/teater, bryggeri etc. Alla byggnader som nu stod tomma eller hyste annan verksamhet.

Jaime visade oss sedan en stadsdel som vi aldrig hade vågat besöka på egen hand med ett myller av liv och ljud. Här fanns rullande marknadsstånd där försäljarna marknadsförde sina varor via stora högtalare med inspelade haranger. Här styckades kött och fisk på stora bord på gatan. Här satt tiggare vid husväggarna, råttor kilade av och an och hundar rusade runt i högar av sopor som låg utspridda här och var. Cykeltaxi, rickshaws, bilar… Ja, ett kaotiskt liv som både var färgstarkt och vackert men samtidigt vittnade om misär. Det var en överväldigande upplevelse och vi tog inga bilder… Jaime var entusiastisk och trots att vi redan tagit alltför stor del av hans tid insisterade han på att få avsluta turen vid den nya turist- och rekreationsstråket som nyligen invigts intill floden Magdalena. Han beställde en Uber-taxi och kort därefter hamnade vi vid en lång och vacker promenadgata där invånarna och besökare kunde promenera eller ordna med en picknick. Här fanns ytor för lek och sportaktiviteter, skateboardbanor, utegym o s v. Här hade man också valt att hedra en av stadens hjältinnor med (ytterligare) en staty. Shakira! Hon hade tidigare förärats en staty på en annan plats i Barranquilla, men denna var större och gjorde henne bättre rättvisa verkade de flesta tycka. Sångerskan kommer från Barranquilla och har också gjort mycket för sin hemstad. Bl a startat stiftelsen "Fundación Pies Descalzos" (Barefoot Foundation) till hjälp för barn med svåra levnadsförhållanden och hon är omåttligt populär här. Vår guide hade omsorgsfullt sett till att fota oss vid varje sevärdhet och det blir därför, för omväxlings skull, många bilder nedan, tagna av honom där vi själva är med 😊

Här avslutades vår stadsvandring med Jaime. En mångsidig kille som rest i många länder – även i Europa, genomfört en triathlon, är en duktig dansare (vi fick se bevis på detta i några filmklipp…) och är ständigt nyfiken på att lära sig mer. Vi skildes åt med viss vånda, han gav oss mycket mer av sin tid än han hade behövt göra och vi är så tacksamma!