S/Y Anastacia Circumnavigation

French Polynesia and the Tuamotus

Malin — Fri, 07 Mar 2025 00:00:00 +0000

The sail from Nuku Hiva to the small atoll Kauehi in Tuamotu took four days and started with a surprisingly large pod of dolphins with over 50 individuals that joined us for an hour or so. We believe they were bottlenose dolphins. Wonderful to see! 😍 During the sail we had good wind but very variable weather. During the day we had strong sunshine and at night one small storm replaced another with so-called squalls which mean a sudden increase in wind that lasts for 15-20 minutes with thunder and sometimes rain. Neither the windvane nor the autopilot is able to keep the course during stronger squalls so you have to steer manually, follow the wind, and then slowly bring the boat back in the right direction. It was certainly good training because you learn to handle the boat in tougher weather but also tiring in the long run because we are alone on the shifts at night, when the other person is sleeping. At one point it rained so heavily that you couldn't even see the other side of the cockpit when you were at the helm. You just had to try to keep up, and steer the boat as best you could until it was all over. We also saw large illuminated ships at night without any AIS turned on, moving slowly a few nautical miles away. We suspected large trawlers that didn't want to be discovered. Later we also received confirmation that Chinese and Japanese fishing vessels are fishing illegally in Polynesian waters.

The entire Tuamotus consists of 78 atolls spread over an area that is about 2,000 km long. The atolls are all former underwater volcanoes that are now coral reefs. Kauehi is a small atoll that is relatively easy to get into and was therefore our beginner's choice 😊 The only entrance is on the southwest side of the atoll. We had managed to adjust the sailing so that there was just over an hour left until high tide when we reached the inlet and the current was about two knots into the atoll. We had a light wind against us which did not pose any major problems but we sailed through the mouth with some areas with "overfalls" and smaller so-called standing waves which are the result of when the current and waves/wind go in opposite directions. It was very deep both just outside and just inside the inlet. Once inside the atoll we noticed that it was much larger than we had first thought. It took us just over an hour to reach the northwestern, inhabited part. The rest of the atoll consists of reefs that are either just below the water surface or are lined with coconut palms. A strange feeling to sail into an old volcanic crater! Once we arrived at the village of Tearavero which is located at a shallower part of the lagoon we were lucky enough that the only remaining buoy was free and in good condition, so we moored at it. Apart from another sailboat that was in the same lagoon, we were the only visitors. The other boat turned out to belong to a Frenchman who had been in the area for 15 years!

Kauehi has around 200 inhabitants. The village has everything you could need, shops, church, cemetery, school, a mayor, a small health centre etc. The island has also had its own small airport for a few years now, with flights 1-2 times a week. The main source of income comes from the coconut plantations owned by the various families on the atoll. There used to be pearl farms here, but these have now been closed down. Old pearl farm buoys are ideal for holding up the anchor chain (i.e. floating anchor chain) when anchoring near corals. With these buoys, the chain is kept slightly above the seabed and there is no risk of damaging the corals or getting stuck around the coral heads (boomies) when the boat turns around. We were looking to get hold of some of these buoys and to our delight got a couple from some kind villagers who had them in their gardens 😊We wanted to pay or exchange them for something, but they didn't want to hear about it!

We stayed a few days at Tearavero and enjoyed looking at the turquoise water with small darker boomies with small colorful reef fish. We got to know the retired captain Hiti who was born and raised on the island. He told us about his life and how he did his military service in the French navy as a young man. Throughout his adult life he has been a captain of cargo ships and traveled to many distant places. He knew all the islands and atolls in French Polynesia well. He himself thought that he and his wife were doing well in their nice house and were happy with their pension. We asked him how he viewed the issue of independence from France and he replied that few Polynesians talk about it out loud and the younger generation do not want to hear about completely freeing themselves from France. After all, France contributes economically and with infrastructure, education systems, etc., but the older generation may have a different view.
-We are not free, he said. Then he looked at us seriously and continued.

- You know. During our military service, we were ordered to Moruroa 24 hours after they dropped the bomb. 24 hours! “It was nothing dangerous”, they said. We wondered. If it's not dangerous. Why don't they detonate the bombs in France? Why here? I remember what it looked like! Destruction everywhere, dead fish floating in the water...
Then he turned away and fell silent. We understood that this was hard to talk about, and didn't ask any more questions.

Hati changed the subject and told us that he now takes care of the family's coconut plantation and showed us his land and how to harvest the coconuts. He offered us fresh coconut water from still green coconuts. Then he showed us some young coconut palms that were only a year old. My grandchild planted these, he said and smiled broadly! He proudly told us about his children and grandchildren. The children were all well-educated. Some lived in Tahiti, others in France. None of them lived on the island, which is slowly being depopulated. On Kauehi, as on many other smaller islands, children go to school until they are around 10 years old. To continue their education (secondary school), they must be accommodated with a family in Tahiti, for example. If you don't know of a family the children can stay with, the parents may also have to move there and look for accommodation and support. Young Polynesians also choose to continue their studies at universities in France and it can be difficult to motivate themselves to move back to the island where the livelihoods are worse.

After the little sightseeing, Hiti gave us two young coconuts to take on the boat and urged us to drink the water from them within a week because otherwise they would have time to go bad from being shaken around on the boat. He gave us advice on how to navigate into Fakarava, our next destination. When we asked if he knew the times for high and low tide for the next 24 hours, he said that nowadays he just went by what he had learned from his grandfather. When the moon was at its highest in its orbit, it was high tide. Then you can calculate the rest… We thanked him for his hospitality and everything he had taught us with a gift in return and the next day we set off for Fakarava. We had studied the moon’s path in the evening and, sure enough, when we looked at the tide tables for the area, the theory was relatively correct. The time for the highest point on the moon’s path is high tide. If you add 6 hours and 15 minutes, you get the time for the next low tide, after another 6 hours and 15 minutes the next high tide will come, etc. Then you just have to consult the moon again… Not an exact science but enough for us to navigate by😊

Afterwards, we also read more about the nuclear weapons tests that France carried out on the uninhabited atolls of Moruroa and adjacent Fangataufa. We also remembered how the Greenpeace ship Rainbow Warrior had been sunk in connection with these and the protests that arose around the world. Between 1966 and 1996, over 190 nuclear weapons tests were carried out on the atolls, both above and below ground. It was later shown that this had devastating consequences for both animal and plant life and, not least, all residents of the islands and the military personnel who participated in various missions in connection with the blasts. Primarily, the number of cases of thyroid cancer has increased significantly, but the frequency of other forms of cancer has also increased, as have deformities in newborns, birth defects, etc. since the test blasts were carried out, and the whole of Polynesia has been affected in various ways because the winds and water currents have brought radioactive particles with them. It can still be difficult to obtain compensation from the French governement, even though the regulations have changed somewhat over the years as more evidence has been produced of damage linked to the blasts. France was by no means the only country to have carried out this type of blast. The USA, Great Britain, the Soviet Union/Russia and China have also carried out test blasts, to name a few. These have also almost always taken place in occupied areas where the indigenous population has been affected….

The sail to Fakarava, where we are now, took almost six hours. The island is the second largest in the Tuamotu and is part of one of the UNESCO biosphere reserves. The atoll and has two inlets/outlets. We entered through the (enormous) northern inlet, completely without any problems. Even in this atoll, it is the northern part that is inhabited with the largest village, Rotoava. Just outside Rotoava, about fifty sailboats were anchored. When we arrived, we looked for a free place to anchor and tried, for the first time, to float the anchor chain with our buoys as not to damage or get stuck to the corals on the seabed. However, the depth was so great that no corals probably grew there, but we practiced anyway. We were a little worried that if the chain came off the seabed, the anchor might not set properly, but we have now been here for four days without dragging, so it seems to be working. 😊

Fakarava turned out to be much more tourist-oriented than little Kauehi and reminded us more of Nuku Hiva with large cruise ships that come in and unload passengers ashore for a day's experiences before they re-board for the onward journey to the next island. Craft shops, grocery stores and restaurants are open and taxis arrange transport and small excursions. It is important to make the most of the hours that tourists are ashore!

The atoll is so large that there is a lot of life in the large lagoon such as different species of sharks, turtles, rays, mantas, etc. Even dolphins are said to be here! The atmosphere is calm and relaxed and we were warmly welcomed by the staff at the mayor's office when we went in to pay the tourist and garbage fee.

In the shallower parts of the lagoon, the water is turquoise blue and the sand is chalk white. For those who like sun, swimming and white beaches, this is pure paradise! Small boomies can be seen here and there in the water that you can cross between when you go ashore with the dinghy. We took the time to snorkel around a reef that was close to the boat and saw lots of reef fish and beautiful corals. Unfortunately, most of the corals were in poor condition and completely gray. We have also seen blacktip reef sharks, nurse sharks and large water turtles. It also looks like we caught three suckerfish from Kauhei that probably hitchhiked with us by sitting under the Anastacia's hull. We had fed them small pieces of bread in Kauehi and were surprised when the same fish appeared again as soon as we anchored in Fakarava. They look funny with a big sucker plate on their heads… Of course, they got some bread crumbs here too. Baguettes, naturally. These are French islands! 😁.

Fakarava is perhaps best known for its pearl farms and that was something we wanted to learn more about. You can see the buoys of the farms floating in the water further out in the lagoon. We booked a small tour at Les Perles D'Havaiki. The guide showed the whole process, from surgically inserting a small mini-pearl made of seashells into the oyster's stomach to how to pick out a finished pearl after the oyster has grown for about two years. The finished pearl is then washed and classified by color, size, shape, etc. In Polynesia, mainly black pearls are cultivated, which have a special luster. The whole process requires clean water and a good environment for the oyster to thrive. An oyster can be allowed to produce several pearls one after the other until it is too old. In cases where the oyster can no longer be used, it is opened completely and the meat (muscle) is sold to restaurants. The shells are used to make jewelry and other works of art, as these also have a beautiful luster. To end the tour, we each got to choose an oyster that was ready to harvest and take home the pearl that had formed in it. Now we understand what a complicated process pearl farming is and involves many steps that require craftsmanship and several different professions.

Now, we will soon set off again. There will be no more atolls for us, but we have a two-day sailing to Tahiti where we are also expecting a visit from our son and his friend.

~~~~~~~~~~~

Seglingen från Nuku Hiva till den lilla atollen Kauehi i Tuamotu tog fyra dygn och började med en överraskande stor flock delfiner med över 50 individer som slog följe med oss under någon timme. Vi tror det var flasknosdelfiner. Underbart att se! 😍 Under seglatsen hade vi bra vind men mycket varierande väder. På dagarna hade vi starkt solsken och på nätterna avlöste det ena lilla ovädret det andra med s k squalls som innebär plötslig vindökning som varar i 15-20 minuter med åska och ibland regn. Vare sig vindroder eller autopilot klarar att hålla kursen vid kraftigare squalls så man får handstyra och s a s följa med vinden, för att sedan sakta föra båten tillbaka i rätt riktning. Bra träning var det visserligen eftersom man lär sig hantera båten i tuffare väder men också tröttsamt i längden eftersom vi är ensamma på passen nattetid, då den andre sover. Vid ett tillfälle regnade det så kraftigt att det inte ens gick att se andra sidan av sittbrunnen när man stod vid rodret. Det var bara att försöka hänga med, och styra båten så gott det gick tills det hela var över. Vi fick också återigen se stora upplysta fartyg på nätterna utan någon AIS påslagen som sakta rörde sig på några sjömils avstånd. Vi misstänkte stora trålare som helst inte ville bli upptäckta. Senare har vi också fått bekräftat att kinesiska och japanska fiskefartyg fiskar olovandes i de polynesiska vattnen.

Hela Tuamotus består av 78 atoller utspridda på ett område som är ca 2 000 km långt. Atollerna är alla före detta undervattensvulkaner som numera är korallrev. Kauehi är en liten atoll som är relativt enkel att ta sig in i och blev därför vårt nybörjarval 😊 Det enda inloppet ligger på atollens sydvästra sida. Vi hade lyckats anpassa seglingen så det var drygt en timme kvar till högvatten när vi nådde inloppet och strömmen var på ca två knop in mot atollen. Vi hade svag vind emot oss som inte utgjorde några större problem utan vi seglade igenom mynningen med några områden med ”overfalls” och mindre s k stående vågor som är resultatet av när ström och vågor/vind går i motsatta riktningar. Det var bråddjupt både strax utanför och strax innanför mynningen. Väl inne i atollen konstaterade vi att den var mycket större än vi först hade trott. Det tog oss dryga timmen att nå den nordvästra, bebodda delen. Resten av atollen utgörs av rev som antingen ligger strax under vattenytan eller är beklädda med kokospalmer. En märklig känsla att segla in i en gammal vulkankrater! Väl framme vid byn Tearavero som ligger vid en grundare del i lagunen hade vi sådan tur att den enda kvarvarande bojen var ledig och i gott skick, så vi lade till vid den. Förutom en annan segelbåt som låg i samma lagun var vi de enda besökarna. Den andra båten visade sig tillhöra en fransman som vistats i området i 15 år!

På Kauehi bor runt 200 invånare. I byn finns det mesta som man kan behöva, affärer, kyrka, kyrkogård, skola, en borgmästare, en liten vårdcentral etc. Ön har sedan några år tillbaka även en egen mindre flygplats där flygen går 1-2 gånger i veckan. Främsta inkomstkällan kommer från kokosplantagen som ägs av de olika familjerna på atollen. Tidigare fanns det även pärlodlingar här men dessa var nu nerlagda. Gamla pärlodlingsbojar är idealiska för att kunna hålla uppe ankarkättingen (s k bojad kätting) när man skall ankra i närheten av koraller. Med dessa bojar hålls kättingen lite ovanför botten och man riskerar inte att förstöra korallerna eller fastna runt korallhuvudena (boomies) när båten svänger runt. Vi var ute efter att få tag i några sådana bojar och fick till vår förtjusning ett par av några snälla bybor som hade dem i sina trädgårdar 😊Vi ville betala eller byta med något med det ville de inte höra talas om!

Vi stannade några dagar vid Tearavero och njöt av att titta på det turkosa vattnet med små mörkare boomies med små färgglada revfiskar. Vi lärde känna den pensionerade kaptenen Hiti som är född och uppvuxen på ön. Han berättade om sitt liv och hur han gjort sin militärtjänst i den franska flottan som ung. Under hela sitt vuxna liv har han varit kapten på fraktfartyg och rest till många avlägsna platser. Han kände väl till alla öar och atoller i Franska Polynesien. Han tyckte själv att han och hans fru hade det bra i sitt fina hus och var nöjd med sin pension. Vi frågade om hur han såg på frågan om självständighet från Frankrike. Han förklarade att få polynesier pratar högt om det och de yngre vill inte höra talas om att helt frigöra sig från Frankrike. Frankrike bidrar trots allt ekonomiskt och med infrastruktur, utbildningssystem m m men de äldre har kanske en annan syn, menade han.
-Vi är ju inte fria, sa han. Sedan såg han allvarligt på oss och sa:
-Ni vet. Under militärtjänsten blev vi kommenderade till Moruroa 24 timmar efter att de släppte bomben. 24 timmar! ”Det var inget farligt”, sa de. Vi undrade. Om det inte är farligt. Varför spränger de då inte bomberna i Frankrike? Varför hos oss? Jag minns hur det såg ut! Förstörelse överallt, döda fiskar flöt i vattnet…
Sedan vände han sig bort och tystnade. Det här var jobbigt att tala om, förstod vi och ställde inga fler frågor.

Hati bytte samtalsämne och berättade att han numera sköter om familjens kokosplantage och visade oss sina marker och hur man skördar kokosnötterna. Han bjöd på färskt kokosvatten från ännu gröna kokosnötter. Sedan visade han oss några späda kokospalmer som bara var ett år gamla. De här har mitt barnbarn planterat, sa han och log stort! Han berättade stolt om sina barn och barnbarn. Barnen var alla välutbildade. Några bodde på Tahiti, andra i Frankrike. Ingen av dem fanns kvar på ön som sakta håller på att avfolkas. På Kauehi liksom på många andra mindre öar går barnen i skola tills de är runt 10 år gamla. För att fortsätta sin utbildning (secondary school) måste de inkvarteras hos någon familj i exempelvis Tahiti. Känner man ingen familj barnen kan få bo hos, måste kanske föräldrarna också flytta dit och söka bostad och försörjning. Unga polynesier väljer också att läsa vidare på universitet i Frankrike och det kan vara svårt att motivera sig att flytta tillbaka till ön där försörjningsmöjligheterna är sämre.

Efter den lilla sightseeingen gav Hiti oss två späda kokosnötter att ta med på båten och uppmanade oss att dricka vattnet från dem inom en vecka eftersom de annars skulle hinna bli dåliga av att skakas runt på båten. Han gav oss råd om hur vi skulle navigera in i Fakarava, vår nästa destination. När vi frågade om han visste tiderna för hög- och lågvatten det närmste dygnet sa han att han numera bara gick efter vad han lärt av sin morfar. När månen stod som högst på sin bana så var det högvatten. Sedan kan man räkna ut resten…Vi tackade för hans gästfrihet och allt han lärt oss med en gåva tillbaka och dagen efter gav vi oss iväg till Fakarava. Vi hade studerat månens bana på kvällen och, mycket riktigt, när vi tittade i tidvattentabeller för området så stämde teorin relativt bra. Tiden för högsta punkten på månbanan råder högvatten. Lägger man till 6 timmar och 15 minuter så får man tiden för nästa lågvatten, efter ytterligare 6 timmar och 15 minuter kommer nästa högvatten o s v. Sedan är det bara att konsultera månen igen… Ingen exakt vetenskap men tillräckligt för oss att navigera efter😊

Efteråt läste vi också på mer om de kärnvapenprovsprängningar som Frankrike gjorde på de obebodda atollerna Moruroa och intilliggande Fangataufa. Vi mindes också hur Greenpeacefartyget Rainbow Warrior hade sänkts i samband med dessa och protesterna som uppstod världen över. Mellan åren 1966 och 1996 genomfördes över 190 kärnvapenprov på atollerna både ovan och under mark. Det har senare visat sig att det fick förödande konsekvenser för både djur och växtliv och, inte minst, alla boende på öarna och de militärer som deltog i olika uppdrag i samband med sprängningarna. Främst har fallen av sköldkörtelcancer blivit många fler men frekvensen av andra cancerformer har också ökat liksom missbildningar hos nyfödda, fosterskador m m sedan provsprängningarna genomfördes och hela Polynesien har drabbats på olika sätt eftersom vindarna och vattenströmmar fört med sig radioaktiva partiklar. Fortfarande kan det vara svårt att få ersättning av franska staten även om regelverket förändrats något genom åren i takt med att man kunnat ta fram fler bevis för skador knutna till sprängningarna. Frankrike var ingalunda det enda land som genomfört den här typen av sprängningar. USA, Storbritannien, Sovjet/Ryssland och Kina har också genomfört provsprängningar, för att nämna några. Dessa har också nästan alltid skett i ockuperade områden där ursprungsbefolkningen drabbats….

Seglingen till Fakarava, där vi nu befinner oss, tog nästan sex timmar. Ön är den näst största i Tuamotu och ingår i ett av UNESCO:s biosfärområden. Atollen och har två in-/utlopp. Vi kom in genom det (enormt stora) norra inloppet, helt oproblematiskt. Även i denna atoll är det den norra delen som är bebodd med den största byn Rotoava. Strax utanför Rotoava låg ett femtiotal segelbåtar ankrade. När vi kom fram letade vi upp en ledig plats att ankra på och provade, för första gången, att kroka fast bojar längs ankarkättingen för att inte skada eller fastna vid korallerna på botten. Djupet var dock så pass stort att det troligen inte växte några koraller där men vi övade ändå. Vi var lite oroliga för att om kättingen lättar från botten så kanske ankaret inte skulle sätta sig ordentligt men vi har nu legat här i fyra dygn utan att dragga så det verkar fungera. 😊

Fakarava visade sig vara mycket mer turistinriktat än lilla Kauehi och påminde oss mer om Nuku Hiva med stora kryssningsfartyg som kommer in och lastar av passagerare i land för en dags upplevelser innan de åter går ombord för vidare färd till nästa ö. Hantverksbutiker, mataffärer och restauranger håller öppet och taxibilar ordnar med transporter och små exkursioner. Det gäller att ta vara på de timmar som turisterna är i land!

Atollen är så stor att det ryms mycket liv i den stora lagunen som olika hajarter, sköldpaddor, rockor, mantor etc. T o m delfiner skall finnas här! Atmosfären är lugn och avslappnad och vi blev hjärtligt välkomnade av personalen på borgmästarens kansli när vi gick in för att betala turist- och sopavgiften.

I lagunens grundare delar är vattnet turkosblått och sanden kritvit. För den som gillar sol, bad och vita stränder är detta rena paradiset! Små boomies syns här och var i vattnet som man får kryssa emellan när man åker in till land med dingen. Vi tog oss tid att snorkla runt ett rev som låg nära båten och fick se massor av revfiskar och vackra koraller. Dock var tyvärr merparten av korallerna i dåligt skick och alldeles grå. Vi har även sett svartfenad revhaj, sköterskehaj och stora vattensköldpaddor. Dessutom ser det ut som att vi fått med oss tre sugfiskar från Kauhei som troligen liftat med oss genom att sitta under Anastacias skrov. Vi hade matat dem med små brödbitar i Kauehi och blev förvånade när samma fiskar dök upp igen så fort vi ankrat i Fakarava. De ser lustiga ut med en stor sugplatta på huvudet… Självklart fick de några brödsmulor här också. Baguetter, såklart. Det är ju franska öar! 😁.

Fakarava är kanske mest känt för sina pärlodlingar och det var något vi gärna ville få lära oss mer om. Man kan se odlingarnas bojar flyta i vattnet längre ut i lagunen. Vi bokade en liten visning på Les Perles D'Havaiki. Guiden visade hela processen, från det att man kirurgiskt opererar in en liten minipärla av snäckskal i ostronets mage till hur man plockar ut en färdig pärla efter att ostronet fått växa till sig i ungefär två år. Den färdiga pärlan skall sedan tvättas och klassificeras efter färg storlek form etc. I Polynesien odlas främst de svarta pärlorna som har en speciell lyster. Hela processen kräver rena vatten och bra miljö för att ostronen skall trivas. Man kan låta ett ostron producera flera pärlor efter varandra tills det blivit för gammalt. I de fall ostronet inte kan användas längre öppnas det helt och köttet (muskeln) säljs till restauranger. Av skalen görs smycken och andra konstverk då även dessa har en vacker lyster. Som avslut på visningen fick vi välja ut varsitt ostron som s a s var färdigt att skörda och ta med oss pärlan som bildats i djuret. Nu förstår vi vilken komplicerad process pärlodling innebär med många steg som kräver hantverksskicklighet och involverar flera olika yrkesgrupper.

Nu skall vi strax ge oss av igen. Det blir inte fler atoller för vår del utan nu väntar två dygns segling till Tahiti där vi också väntar besök av son med kompis.

Kauehi

Fakarava

French Polynesia, Nuku Hiva and the Marquesas

Malin — Sat, 22 Feb 2025 00:00:00 +0000

Polynesia (meaning roughly the many islands) is a large cultural and geographical region in the Pacific Ocean consisting of a variety of islands, archipelagos and nations where the people share the same origin and speak one of the many Polynesian languages. Polynesia is bordered by Hawaii (to the north), New Zealand (to the southwest) and Easter Island (to the southeast). The area is sometimes referred to as the Polynesian Triangle.

French Polynesia is part of Polynesia and is almost as large as Europe and consists of 118 islands and atolls, of which 67 are inhabited. The islands are divided into different archipelagos; Marquesas Islands, Tuamotu Archipelago, Society Islands, Gambier Islands and Austral Islands. There are long distances between the archipelagos with the Gambier Islands and Austral Islands being the southernmost. We will probably not be able to visit these two southern archipelagos. Further north, from east to west lie the Marquesas, Tuamotu and Society Islands, where Tahiti with its capital Papeete is perhaps the best known. We plan to visit a few islands on each of these archipelagos before heading further west to other Polynesian islands/nations.

The islands in French Polynesia have all been formed from volcanoes and the youngest are about 1-5 million years old, such as the islands in the Marquesas. The oldest islands are in the Austral Islands and Tuamotu and are around 50 million years old. The oldest islands are no longer real islands, but millions of years of erosion have transformed them into atolls where only some parts protrude from the sea surface.

The islands in French Polynesia were first settled by Austronesian-speaking Polynesians, who probably originated from Southeast Asia (Taiwan-Philippines) and migrated east via Samoa and Tonga. This migration was part of the great Polynesian expansion across the Pacific. In French Polynesia, it began in the Marquesas a few hundred years BC and the last islands colonized by Polynesians are believed to have been the Gambier Islands, which also became the islands from which a group of inhabitants probably emigrated and continued the long journey to Easter Island and later Hawaii, which began to be populated around the 11th and 13th centuries AD. A prerequisite for this strong expansion, despite the great distances in the Pacific Ocean, was the sophisticated navigational skills that the Polynesians had developed. They navigated with the help of stars, ocean currents and bird migration patterns. They used the characteristic wooden canoes with an outrigger (additional hull) attached to one side of the canoe. These canoes were very stable and could be both paddled and sailed. Today, the same type of canoe is still used, but made of more modern materials.

The first time Europeans came into contact with the islands was in the 16th century when the Portuguese and Spaniards noted that the islands existed but they probably had little contact with the inhabitants. In 1767, the British Samuel Wallis landed on Tahiti and declared the island British. Protestantism was then introduced to the island. The French eventually took over Tahiti after disputes and battles with the British and the population of the islands under the then Polynesian regent Queen Pomare IV. In the early 20th century, all five island groups belonged to France and Catholicism became the official religion. Today, French Polynesia has more autonomy but is still considered one of France's so-called overseas collectivity where France retains control over defense, foreign policy, justice and law enforcement and currency/economy (the CFP franc is tied to the euro). French Polynesia now controls its own laws, economy, budget, health, education (partially) and internal security. From what we understand, there no longer seems to be majority support among the population on the islands for complete independence from France, but instead they are trying to make better use of their own old culture and have, with the help of historians and archaeologists, begun to rediscover and embrace parts of it, such as dances, crafts and food traditions.

The Polynesian indigenous culture and its traditions vary between the islands but have a common core. Before European colonization, the population was organized into hierarchical chiefdoms ruled by Ari’i (chiefs). Below the chiefs there were several different social classes and the lowest were the slaves who were often convicted criminals or captured enemies. The Polynesians could build impressive structures such as marae which were sacred temples for religious and social purposes. They lived on what the sea could provide and cultivated and planted many different crops such as breadfruit and fruit trees of various kinds which were harvested and stored in various ways to last longer than the harvest season. Fermentation was used as a method. For example, mahi or pōpoi as it is also called was made. It is breadfruit that has been mashed and left to lie in a low-oxygen environment in a leaf-lined pit where it eventually fermented (by lactic acid bacteria). Mahi could be stored for several years and is said to be both nutritious and healthy. When the Polynesians colonized new islands, they brought with them many of the important fruits and seeds and some domesticated animals such as pigs and dogs that they needed to survive on the previously uninhabited islands.

The Polynesians were very trade-oriented but were also warlike and fights between the islands/kingdoms occurred. They practiced a complex polytheistic religion that was intertwined with daily life and social structure. Their spiritual beliefs revolved around atua (gods), ancestors, mana (spiritual power) and tapu (sacred restrictions). The word taboo comes from the Polynesian word tapu.

Mana was a supernatural force that existed not only in all living things but also inanimate things such as objects and places. Chiefs and priests had strong mana, which gave them divine authority. Women's mana was usually greater than men's because they could give bearth (give life). Losing mana, through defeat in battle or breaking a tapu, resulted in dishonor and loss of status. For example, it was tapu for a woman to step in a canoe because her mana was much more powerful than that of the canoe and the canoe would lose its power. This was especially important to consider when the canoes were to be used in battle. Similarly, it could be tapu to step over a chief's shadow if one was lower in rank. Serious violations of a tapu could sometimes be punished by death.

Polynesians believed in a balance of masculine and feminine energies, rather than fixed gender roles based on physical appearance, and some myths describe gods or spirits who change sex or are androgynous. Mana was therefore not strictly tied to biological sex, but rather one's role in society. French Polynesia, like other parts of Polynesia, had a recognized "third sex" known as māhū. These were people who embodied both male and female characteristics. They were biological males who took on female gender roles, including clothing, speech, and occupations. In some cases, there were also female māhū who took on male roles. Māhū had several important roles in society. They could often be priests, healers, teachers or artists, specialized in oral traditions, dance forms and were responsible for the care of children and the elderly. They were seen as guardians of knowledge, and were a kind of cultural bearer of information about different lineages, old stories and religious customs that they passed on between generations. Chiefs could turn to a māhū for advice before important decisions. After European colonization and the introduction of Christianity, māhū were seen as an abomination and Western gender roles were introduced and many māhū were subjected to social oppression and avoided showing their identity. Today, however, māhū are still present in Polynesian and Hawaiian culture and are more accepted, although their role has evolved and adapted to today's way of life. Many today work in various service professions, for example.

The Polynesians were also known for their tikis, human-like anthropomorphic figures carved from stone, wood or bone. According to Polynesian mythology, the tiki is sometimes considered to be the first human created by the gods, but interpretations vary between the different island groups. In the Marquesas, tikis primarily represent ancestors and protective spirits. They were often designed as half human and half animal or God with enlarged heads and eyes. One interpretation of the large eyes (which almost look like glasses) is that through the eyes one comes into contact with the spirit world. Tikis are also often connected to spiritual protection, strength and guidance.

We have now been anchored for just over two weeks outside the capital Taiohae on the island of Nuku Hiva, which is also the main island of the Marquesas. As soon as the hurricane season (cyclone season) ends in April, the actual tourist season begins and many boats and tourists come to the islands. We are early in the season so there is plenty of space in the bay and few tourists on the island, except when the cruise ships dock, when Taiohae is packed with people for a day. The lady in the tourist office next to the port has all the information of when the cruise ships arrive and makes sure to book the local ensemble of dancers and drummers who have their shows for the fascinated cruise tourists. The trade in crafts, fruit and vegetables is flourishing and the small local cafes are full. It is understandable that tourists are an important source of income for the islands.

The clearance process was painless. We rang the doorbell of the French gendarmes and even though we arrived outside office hours, they received us and the procedure was completed in 10 minutes. We had prepared ourselves by filling in our details digitally in a system used on the islands and had our passports and boat papers with us. As EU citizens, the rules for visiting and staying in French Polynesia are incredibly favorable.” This is how easy it should be to get to France. Welcome!”, one of the gendarmes said in broken English. Or, to be more precise. The guy started speaking in English but as soon as he noticed that we knew a little French he switched to his native language. 😊After customs we took out some cash, got ourselves a local SIM card and topped up with data. Finally connected again!

Nuku Hiva is a very beautiful island with high mountain peaks and steep cliffs towards the sea with fantastic views. There are several bays with good anchorages around the island. The second highest (longest?) waterfall in the world is also said to be here. We rented a car and drove on the few roads that exist. First, we went east and came to some smaller towns with small fishing ports, shops and restaurants. The mango trees along the road were full of half-ripe fruits and we took the liberty of picking some. The island is lushly green and along the roadsides you can see pigs, horses and goats and the occasional cow wandering around freely. Roosters and chickens can be seen running around everywhere. Some horses are kept tethered and you can see fenced areas, but there are just as many animals outside as inside the enclosures.

In the small town of Hatiheu we had a fantastic meal. A stew made from goat meat and coconut milk served with cassava, fried breadfruit and rice. What we couldn't finish we then had to throw into a small stream, right next to the restaurant where two large eels appeared and feasted on the leftovers. The eels were "regulars" at the restaurant and part of the experience the restaurant is known for.

Outside Hatiheu is one of several historical remains from the time before European colonization. The place we visited is called Kamuihei and is one of the largest archaeological excavations on the island. Here there are sacred places, rebuilt houses and areas for various social purposes and we saw tikis, sacrificial pits and small pits carved into rocks similar to those we can see in rock carvings in Sweden. In addition, there were several petroglyphs on large stone slabs with depictions of animals, gods, people and symbols that are also found in the many tattoos of the Polynesians. Since the Polynesian culture was a culture that was carried by oral stories and lacked written language, interpretations are difficult to make and the meanings are said to vary somewhat between the island groups, but archaeologists believe that they almost always involve representations of gods, ancestors, travel, celestial bodies and protective symbols. There was also a gigantic banyan tree at the site that is said to be 600 years old!

The last part of our drive went west towards the airport. Now we came to higher mountain areas, deep valleys and in the distance, we could see a very long and very narrow waterfall. Instead of palm trees and fruit trees, the road was lined with pine plantations with a species of pine that originally comes from the Caribbean. The pines have been planted mainly for the sake of the wood but have, of course, also changed the conditions for the native species that lived there before.

On the beach in Taiohae almost every day we saw young guys riding back and forth on their horses. Sometimes they competed along a given distance to be first. It was impressive to see because they were riding bareback (without a saddle) at a fast gallop with only a blanket to sit on. They looked mighty proud when we wanted to take pictures. However, we never saw a girl riding. Horses now seem to be an integral part of Polynesian life but the origin of horses is somewhat unclear. The most likely is that the Europeans introduced different animals like horses, goats and cows to the islands.

The waters around the Marquesas Islands are rich in life. The local fishermen come into the harbor almost every day with fine catches of fish that they sell directly on site. The leftover fish after cleaning is thrown into the harbor to the delight of the sharks. The sharks are of the species (greater) blacktip reef shark. Not all residents in the area are delighted with the spectacle in the water when the sharks fight over the leftovers, but it is a good tourist magnet… 😊 In addition to the sharks, which are not particularly dangerous to humans, we have also seen many manta rays swimming around our boat. Unfortunately, we have not been able to get any good pictures of them and when we snorkeled in the bay and tried to film, the visibility was too poor. Hopefully there will be more opportunities. One morning we heard a terrible splash behind the boat and when we ran out onto the deck to see what had happened, we saw a sea turtle trying to free itself from the dinghy's mooring line that it had managed to wrap around its neck. After a few fruitless attempts to untie the rope, we were forced to cut it. As soon as the turtle felt it was free, it took a big, loud breath before diving into the water and disappearing. How it managed to get tangled up so strangely, we could never figure out…

On Valentine's Day we took the opportunity to have a three-course dinner at a restaurant in Taiohae where local musicians performed languid ballads. The next day we were also able to take part in a Valentine's Day party where both locals and tourists were welcome. The meal was accompanied by a show that was over an hour long and was more like a long danced story. We showed up later in the evening but still saw parts of the show. Later we were able to dance a little ourselves to deafening Polynesian popular music 😁

In recent days, we have been stocking up on supplies at the local store and buying a souvenir in the form of a mini-tiki made of wood made by a local artist on the island.

Now we are waiting out some rough weather before we can set off for the Tuamotu atolls. Since these are shallow reefs with few entrances or exits and where the currents are strong, we have to adjust to the tides so that we enter when it is slack water. We hope to be able to practice on a simpler atoll with more room for the boat to enter, before we set off to reach the Fakarava atoll where we hope to see pearl farms!

~~~~~~~~~~~~~~~

Polynesien (betyder ungefär de många öarna) är en stor kulturell och geografisk region i Stilla havet bestående av en mångfald av öar, ögrupper och nationer där människorna delar samma ursprung och pratar något av de många polynesiska språken. Polynesien avgränsas av Hawaii (i norr), Nya Zeeland (i sydväst) och Påskön (i sydöst). Området benämns ibland som den polynesiska triangeln.

Franska Polynesien är en del av Polynesien och är till ytan nästan lika stort som Europa och består av 118 öar och atoller varav 67 är bebodda. Öarna är indelade i olika ögrupper; Marquesas Islands, Tuamotu Archipelago, Society Islands (Sällskapsöarna), Gambier Islands och Austral Islands. Det är långa avstånd mellan ögrupperna där Gambieröarna och Australöarna ligger längst söderut. Dessa sydligare ögrupper kommer vi troligen inte att besöka. Längre norrut, från öst till väst ligger Marquesas, Tuamotu och Sällskapsöarna där Tahiti med huvudstaden Papeete kanske är den mest kända. Någon ö på var och en av dessa ögrupper har vi tänkt besöka innan vi ger oss av längre västerut till andra Polynesiska öar/nationer.

Öarna i Franska Polynesien har alla bildats från vulkaner och de yngsta är ungefär 1-5 miljoner år gamla, som t ex öarna på Marquesas, De äldsta öarna ligger i Australöarna och Tuamotu och är runt 50 miljoner år gamla. De äldsta öarna är inga egentliga öar längre utan årmiljonernas erodering har förvandlat dem till atoller där bara vissa delar sticker upp ur havsytan.

Öarna i Franska Polynesien bosattes först av austronesisktalande polynesier, som troligen härstammade från Sydostasien (Taiwan-Filippinerna) och migrerade österut via Samoa och Tonga. Denna migration var en del av den stora polynesiska expansionen över Stilla havet. I Franska Polynesien började den vid Marquesas några hundra år f Kr och de sista öarna som koloniserades av polynesier tror man var Gambieröarna som också blev de öar där en grupp invånare förmodligen emigrerade och fortsatte den långa färden till Påskön och senare Hawaii som började befolkas runt 1000 respektive 1200-talet e Kr. En förutsättning till den starka expansionen, trots de stora avstånden i Stilla havet, var de sofistikerade navigeringsfärdigheter som Polynesierna hade utvecklat. De navigerade med hjälp av stjärnor, havsströmmar och fåglars migrationsmönster. De använde sig av de karakteristiska träkanoterna med en utriggare (extra skrov) fäst på ena sidan av kanoten. Dessa kanoter var mycket stabila och kunde både paddlas och seglas. Idag används fortfarande samma typ av kanoter men tillverkade av modernare material.

Första gången européer kom i kontakt med öarna var på 1500-talet då portugiser och spanjorer noterade att öarna fanns men de hade troligen ingen större kontakt med invånarna. 1767 landsteg britten Samuel Wallis på Tahiti och deklarerade ön som brittisk. Protestantism infördes sedan på ön. Fransmän tog så småningom över Tahiti efter dispyter och strider med britter och befolkningen på öarna under den dåvarande polynesiska regenten Drottning Pomare IV. I början av 1900-talet tillhörde alla fem ögrupperna Frankrike och katolicismen blev den officiella religionen. Idag har Franska Polynesien mer självstyre men räknas fortfarande som ett av Frankrikes så kallade utomeuropeiska förvaltningsområden där Frankrike behåller kontrollen över försvar, utrikespolitik, rättsväsende och valuta (CFP-francen är knuten till euron). Franska Polynesien kontrollerar numera sina egna lagar, ekonomi, budget, hälsa, utbildning (delvis) och inre säkerhet. Vad vi förstått verkar det inte längre finnas majoritetsstöd hos befolkningen på öarna för fullständig självständighet från Frankrike men man försöker istället ta vara på den egna gamla kulturen bättre och har, med historikers och arkeologers hjälp, börjat återupptäcka och omfamna delar av den som exempelvis danser, hantverk och mattraditioner.

Den Polynesiska ursprungskulturen och dess traditioner varierar mellan öarna men har en gemensam kärna. Innan den europeiska koloniseringen var befolkningen organiserad i hierarkiska hövdingadömen styrda av Ari’i (hövdingar). Under hövdingarna fanns flera olika samhällsskikt och lägst stående var slavarna som ofta var dömda brottslingar eller tillfångatagna fiender. Polynesierna kunde bygga imponerande strukturer som marae som var heliga tempel för religiösa och sociala ändamål. Man levde på vad havet kunde ge samt odlade och planterade många olika grödor som exempelvis brödfrukt och fruktträd av olika slag som man skördade och lagrade på olika sätt för att vara längre än skördesäsongen. Bl a användes fermentering som en metod. T ex gjorde man mahi eller pōpoi som det också kallas. Det är brödfrukt som mosats och fått ligga syrefattigt i en lövbeklädd grop där den så småningom fermenterade (genom mjölksyrabakterier). Mahin kunde lagras i flera år och sägs vara både näringsrik och nyttig. När polynesierna koloniserade nya öar hade de med sig många av de viktiga frukter och frön och vissa tamdjur som grisar och hundar som de behövde för att överleva på de tidigare obebodda öarna.

Polynesierna idkade mycket handel men var också stridslystna och krig mellan öarna/kungadömen förekom. De utövade en komplex polyteistisk religion som var sammanflätad med det dagliga livet och den sociala strukturen. Deras andliga övertygelser kretsade kring atua (gudar), förfäder, mana (andlig kraft) och tapu (heliga begränsningar). Ordet tabu kommer just från polynesiskans tapu.

Mana var en övernaturlig kraft som inte bara fanns i alla levande varelser utan även döda ting som föremål och platser. Hövdingar och präster hade stark mana, vilket gav dem gudomlig auktoritet. Kvinnors mana var vanligen större än männens på grund av att de kunde föda barn (ge liv). Att förlora mana, genom nederlag i strid eller bryta en tapu, resulterade i vanära och förlust av status. T ex var det tapu för en kvinna att kliva på en kanot då hennes mana var mycket mäktigare än kanotens och kanoten s a s förlorade sin kraft. Detta var särskilt viktigt att ta hänsyn till när kanoterna skulle användas i strider. Likaså kunde det vara tapu att kliva över en hövdings skugga om man stod lägre i rang. Att allvarligt bryta mot en tapu kunde ibland bestraffas med döden.

Polynesier trodde på en balans mellan maskulina och feminina energier, snarare än bestämda könsroller beroende på hur man såg ut fysiskt och vissa myter beskriver gudar eller andar som byter kön eller är androgyna. Manan var därför inte strikt knuten till biologiskt kön, utan snarare ens roll i samhället. Franska Polynesien, liksom andra delar av Polynesien, hade ett erkänt "tredje kön" känt som māhū. Dessa var människor som förkroppsligade både manliga och kvinnliga egenskaper. De var biologiska män som tog på sig kvinnliga könsroller, inklusive kläder, tal och yrken. I vissa fall fanns det även kvinnliga māhū som tog på sig manliga roller. Māhū hade flera viktiga roller i samhället. Ofta kunde de vara präster, helare, lärare eller konstnärer, specialiserade på muntliga traditioner, dansformer och ansvarade för omsorg av barn och äldre. De sågs som kunskapens väktare, och var en slags kulturbärare av informationen om olika släktled, gamla berättelser och religiösa sedvänjor som de förde vidare mellan generationer. Hövdingar kunde vända sig till en māhū för att få råd inför viktiga beslut. Efter den europeiska koloniseringen och införandet av kristendom sågs Māhū som en styggelse och västerländska könsroller infördes och många māhū utsattes för socialt förtryck och undvek att visa sin identitet. Idag är dock māhū fortfarande närvarande i den polynesiska och hawaiianska kulturen och är mer accepterade, även om deras roll har utvecklats och anpassats till dagens levnadssätt. Många arbetar idag exempelvis inom olika serviceyrken.

Polynesierna var också kända för sina tikis, människoliknande antropomorfiska figurer, uthuggna ur sten, trä eller ben. Enligt polynesisk mytologi anses tiki ibland vara den första människan som skapats av gudarna men tolkningarna varierar på de olika ögrupperna. På Marquesas representerar tikis främst förfäder och skyddande andar. Ofta utformades de som hälften människa och hälften djur eller gud med förstorade huvuden och ögon. En tolkning av de stora ögonen (som nästan ser ut som glasögon) är att genom ögonen kommer man i kontakt med andevärlden. Tikis är ofta också kopplade till andligt skydd, styrka och vägledning.

Vi har nu legat för ankar i drygt två veckor utanför huvudorten Taiohae på ön Nuku Hiva som också är huvudön i Marquesas. Så fort orkansäsongen (cyklonsäsongen) är avslutad i april börjar den egentliga turistsäsongen och då kommer många båtar och turister till öarna. Vi är tidigt ute på säsongen så det är gott om plats i viken och få turister på ön, förutom när kryssningsfartygen lägger till för då kryllar det av folk Taiohae under en dag. Damen i turistbyrån intill hamnen har full koll på när kryssningsfartygen kommer och ser till att boka den lokala ensemblen av dansare och trumslagare som har sina uppvisningar inför hänförda kryssningsturister. Kommersen med hantverk, frukt och grönt blommar upp och de små lokala caféerna fylls. Man förstår att turisterna utgör en viktig inkomstkälla för öarna.

Inklareringen gick smärtfritt. Vi ringde på dörren hos de franska gendarmerna och fast vi kom utanför kontorstid tog de emot oss och proceduren var klar på 10 minuter. Vi hade förberett oss genom att fylla i våra uppgifter digitalt i ett system som används på öarna och hade passen och båtpapprena med oss. Som EU-medborgare är reglerna för att besöka och stanna i Franska Polynesien otroligt förmånliga.” Så här enkelt skall det vara att komma till Frankrike. Välkomna!”, sa en av gendarmerna på knagglig engelska. Eller, rättare sagt. Killen började prata på engelska men så fort han konstaterade att vi kunde lite franska gick han över till sitt modersmål. 😊Efter inklareringen tog vi ut lite kontanter, skaffade oss ett lokalt sim-kort och fyllde på med data. Äntligen uppkopplade igen!

Nuku Hiva är en väldigt vacker ö med höga bergstoppar och branta stup mot havet med fantastiska vyer. Det finns flera vikar med bra ankringsplatser runt ön. Här lär också den näst högsta (längsta?) vattenfallet i världen finnas. Vi hyrde en bil och körde på de få vägarna som finns. Först åkte vi österut och kom till några mindre orter med små fiskehamnar, affärer och restauranger. Mangoträden längs vägen dignade av halvmogna frukter och vi tog oss friheten att plocka några. Ön är frodigt grön och vid vägkanterna kan man se grisar, hästar och getter och en och annan ko vandra runt fritt. Tuppar och hönor syns sprätta överallt. Vissa hästar hålls tjudrade och man ser inhägnade områden men det går lika många djur utanför som innanför hägnen.

På den lilla orten Hatiheu åt vi en fantastiskt god måltid. En gryta gjord på getkött och kokosmjölk serverat med kassava, friterad brödfrukt samt ris. Det vi inte orkade äta upp fick vi sedan slänga i en liten bäck, precis intill restaurangen där det dök upp två stora ålar som kalasade på resterna. Ålarna var ”stammisar” på restaurangen och en del av upplevelsen restaurangen är känd för.

Utanför Hatiheu finns en av flera historiska lämningar från tiden innan européernas kolonisering. Platsen vi besökte heter Kamuihei och är en av de största arkeologiska utgrävningarna på ön. Här finns heliga platser, återuppbyggda hus och ytor för olika sociala ändamål och vi såg tikis, offergropar och skålgropar uthuggna i stenar liknande dem vi kan se på hällristningar i Sverige. Dessutom fanns flera petroglyfer på stora stenhällar med avbildningar av djur, gudar, människor och symboler som också återfinns i polynesiernas många tatueringar. Eftersom den polynesiska kulturen var en kultur som bars av muntliga berättelser och saknade skriftspråk är tolkningar svåra att göra och betydelserna sägs variera något mellan ögrupperna men arkeologerna menar att det nästan alltid handlar om representationer av gudar, förfäder, resor, himlakroppar och skyddssymboler. På platsen fanns också ett gigantiskt banjanträd som påstås vara 600 år gammalt!

Sista delen av vår bilfärd gick västerut mot flygplatsen. Nu kom vi till högre bergsområden, djupa dalgångar och på håll kunde vi se en mycket långt och väldigt smalt vattenfall. Istället för palmer och fruktträd kantades vägen av tallplanteringar med en art av tall som ursprungligen kommer från Karibien. Tallarna har främst planterats för virkets skull men har, såklart, också förändrat villkoren för de inhemska arterna som levde där tidigare.

På stranden i Taiohae såg vi nästan varje dag unga killar som red fram och tillbaka på sina hästar. Ibland tävlade de längs en given sträcka om att komma först. Det var imponerande att se eftersom de red barbacka (utan sadel) i snabb galopp med endast en filt att sitta på. De såg mäkta stolta ut när vi ville ta kort. Vi såg dock aldrig någon tjej rida. Hästarna verkar numera vara en integrerad del av polynesiernas liv men hästarnas ursprung är något oklart. Det troligaste är att européerna införde flera djur som hästar, getter och kor till öarna.

Vattnen kring öarna i Marquesas är rika på liv. De lokala fiskarna kommer in till hamnen nästan varje dag med fina fiskfångster som de säljer direkt på plats. Fiskresterna efter rensningen kastas i hamnen till hajarnas förtjusning. Hajarna är av arten större svartfenad revhaj. Inte alla boende i området är förtjusta över spektaklet i vattnet när hajarna slåss om resterna men det utgör en bra turistmagnet… 😊 Förutom hajarna, som trots allt inte är särskilt farliga för människor, har vi också sett många mantor simma runt vår båt. Tyvärr har det inte gått att få några bra bilder på dem och när vi snorklade i viken och försökte filma var sikten för dålig. Förhoppningsvis kommer fler tillfällen. En morgon hörde vi ett fasligt plaskade bakom båten och när vi sprang ut på däck ut för att se vad som hänt såg vi en havssköldpadda som försökte komma loss från dingens förtöjningslina som den lyckats linda runt halsen. Efter några fruktlösa försök att vrida loss linan blev vi tvungna att kapa den. Så fort sköldpaddan kände att den var fri tog den ett stort och ljudligt andetag innan den dök ner i vattnet och försvann. Hur den lyckats trassla in sig så konstigt kunde vi dock aldrig lista ut…

På alla hjärtans dag passade vi på att äta en trerätters middag på en restaurang i Taiohae där lokala musiker framförde smäktande ballader. Dagen efter kunde vi också ta del av en alla hjärtans dag-fest där både lokalbor och turister var välkomna. Till maten framfördes en show som var över en timme lång och var mer som en dansad lång berättelse. Vi dök upp senare på kvällen men såg ändå delar av uppvisningen. senare kunde vi själva dansa lite till öronbedövande polyneisisk populärmusik 😁

De senaste dagarna har vi provianterat lite i den lokala affären och köpt en souvenir i form av en mini-tiki i trä gjord av en lokal konstnär på ön.

Nu väntar vi ut lite oroligt väder innan vi kan ge oss av till atollerna i Tuamotu. Eftersom det rör sig om grunda rev med få in- eller utgångar och där strömmarna är starka måste vi passa tidvattentiderna så att vi kommer in när det är slack. Vi hoppas kunna träna på en enklare atoll med större utrymme för båten att komma in, innan vi ger oss på att nå atollen Fakarava där vi hoppas kunna få se pärlodlingar!

Show for tourists

Different tikis. Some old and some new

Views from land

Animals pasturing freely

Hatiheu. eels feasting on leftovers

Kamuihei arheological site

Horse riding

Sharks at the harbour

Polynesian Traditional Canoes

Valentine's Day (Malin WAS happy!)

Pacific crossing

Malin — Thu, 06 Feb 2025 00:00:00 +0000

The entire 3100 nautical miles crossing from Galapagos to French Polynesia took us just under 22 days to complete. We had favorable winds for most of the crossing as well as a westerly current of about 1 knot. Despite the fact that the weather files we downloaded every day recommended other routes, we were able to maintain a fairly straight course towards our destination, the island of Nuku Hiva in the Marquesas archipelago. The average speed we maintained was almost 6 knots, which can be considered a good average speed for Anastacia.

On all longer crossings, we write down our position every few hours and plot it on a paper chart as part of “dead reckoning”. The data we obtained showed that on some days we maintained a good speed and covered 170 nautical miles/day with an average speed of over 7 knots. One day we had almost no wind at all and did 75 nautical miles in a whole day. Then we took the opportunity to swim holding on to a rope behind the boat. A wonderful experience to get a proper clean! 😊. Then we also discovered how much growth Anastacia had on her hull. A lot of gooseneck barnacles had gotten stuck under her… That means more hull cleaning in the future for us…😒

During most of the sailing we were able to use our downwind sail (Blue water runner) either fully on both sides of the boat (goose wing) or double-folded as a large gennaker. The experience from the Atlantic crossing, where the halyard was chafed in the mast, had taught us the importance of sewing in extra chafing protection in the halyard where the wear was the greatest and also being careful to, at regular intervals, change the positions of both halyard and sheet to avoid too much chafing at the same spot. It paid off and despite the hundreds of hours the sail was up, nothing serious happened. The only thing that occurred was that a small line in the halyard fastening broke one night, but we were able to quickly fix that by hauling down the sail and securing it with a new piece of rope. Our third crew member, the wind rudder, had to work non-stop and had done its job brilliantly. We are still amazed by this mechanical marvel that steers the boat after the wind with such elegance. The autopilot has been allowed to rest during the entire trip, which also contributed to low power consumption. We are also a little proud that we have not had to use the engine for anything other than sporadically charging the boat's batteries and running the water maker. We have really been able to sail the whole time! 😊

We have also taken the opportunity to practice the so called heave to, which we have never done before with Anastacia. It required a little trimming of the sail and rudder until we could reduce the speed from 7 to 0.8 knots in relatively high waves. Now we have agreed that we will practice heave to until both of us can solve it on our own. It can be important to slow down the boat in rough weather or emergencies.

At regular intervals, we have had text contact with family via Iridium Go (satellite phone) and the crew of the Swedish boat S/Y Kerpa who also sailed to the Marquesas but started the crossing from Panama. Being without internet for so long was a challenge for us at the beginning but something we also got used to relatively quickly and eventually didn't miss at all…

The voyage has otherwise been quite uneventful. We created routines to be able to get through the days. We ate all meals together and made sure they ended up between our four-hour watch shifts. The waves were sometimes big and caused the boat to roll a lot. Sleeping was sometimes a challenge and we had to help each other give each other extra sleep time when possible. We have done daily inspection rounds of the boat to check the ropes, mast, boom and sails. We have devoted ourselves to cooking in a kitchenette, where just about everything is moving all the time and, at regular intervals, baked bread, made yogurt, etc. We have spent time on maintenance, such as renovating the chafing protections for the ropes and stays. We have read books, learned a little more about sea weather and navigation with a sextant. At night we could observe the starry sky of the southern hemisphere where only a few stars and constellations were familiar to us. The North Star had disappeared below the northern horizon and the guidance for the compass directions was replaced instead by the constellation of the Southern Cross to the south. The moon appeared to lie like a small smiley in the sky when it was new. We noted that at no time during the voyage did we see any airplanes in the sky, nor have we seen any other boats. We have seen storm-petrels, however, almost every day. It is incredible that these birds can fly out to sea when the nearest landmass is 1,500 nautical miles away! We have looked in vain for whales. However, we were able to see large schools of dolphins in the distance, a few days after we left the Galapagos. They jumped several meters into the air before landing with a thunderous splash! A real spectacle! Christer caught two tunas (Skipjack tuna). They were enough for a week's dinner for the two of us, but after that there was a fishing ban on Anastacia! Sometimes you can have too much of a good thing! 😊

Now, after the longest sailing we have ever done, we have finally reached land and are anchored outside the village of Taiohae on the main island of Nuku Hiva. We celebrated with a beer and some chips in the cockpit. A bit festive as there is an absolute ban on alcohol on the boat while sailing… After an uncomplicated clearance at the French gendarmerie on the island, we went to bed and slept for over 12 hours! Now a few months of exploring the different island in Polynesia awaits 😊

~~~~~~~~~~~~

Hela överfarten på 3100 sjömil från Galapagos till Franska Polynesien tog oss knappt 22 dygn att genomföra. Vi hade gynnsamma vindar den största delen av överfarten liksom medström med ca 1 knops fart. Trots att väderfilerna vi laddade ner varje dag rekommenderade andra rutter kunde vi hålla en någorlunda rak kurs mot målet, ön Nuku Hiva i ögruppen Marquesas. Snittfarten vi höll var nästan 6 knop vilket får anses vara en bra medelfart för Anastacia.

Vid alla längre överfarter skriver vi upp vår position med några timmars mellanrum och plottar ut på ett papperssjökort som en del i ”dead reckoning”. Den data vi fick fram visade att vi vissa dygn höll god fart och tillryggalade 170 nautiska mil/dygn med en snittfart på över 7 knop. En dag hade vi nästan ingen vind alls och gjorde 75 nautiska mil på ett helt dygn. Då passade vi på att bada hållandes i ett rep efter båten. En underbar upplevelse att få bli ordentligt ren! 😊. Då upptäckte vi också så mycket påväxt Anastacia hade fått på sin botten. En massa s k långhalsar (Gooseneck barnacles) hade fastnat under henne… Det innebär mer bottenskrapning framöver för vår del…😒

Under större delen av seglingen kunde vi använda vårt medvindssegel (Blue water runner) Antingen fullt ut på båda sidor om båten (goose wing) eller dubbelvikt som en stor gennaker. Erfarenheterna från Atlantöverfarten, där fallet skavts sönder i masten, hade lärt oss vikten av att sy in extra skavskydd i fallet där nötningen var som störst och dessutom vara noga med att, med jämna mellanrum, ändra på positionerna för både fall och skot för att undvika för stort skav på samma punkt. Det betalade sig och trots de hundratals timmar seglet var uppe skedde inget allvarligt. Det enda som hände var att en liten tamp i fästet mot fallet brast en natt men det kunde vi snabbt åtgärda genom att hala ner seglet och fästa med en ny repstump. Vår tredje besättningsmedlem, vindrodret, har fått arbeta oavbrutet och skötte sitt arbete med bravur. Vi är fortfarande förundrade över detta mekaniska underverk som styr båten efter vinden med sådan elegans. Autopiloten har fått vila under hela resan vilket också bidragit till låg strömförbrukning. Lite stolta är vi också över att inte ha behövt använda motorn till annat än att sporadiskt ladda båtens batterier och köra watermakern för att göra vatten. Vi har verkligen kunnat segla hela tiden! 😊

Vi har också passat på att öva på att dreja bi, vilket vi aldrig gjort tidigare med Anastacia. Det krävde lite trimning av segel och roder tills vi kunde få ner farten från 7 till 0,8 knop i relativt höga vågor. Nu är vi överens om att vi skall träna på att dreja bi tills båda kan lösa det på egen hand. Det kan vara viktigt att få ner båtens fart vid hårt väder eller nödsituationer.

Med jämna mellanrum har vi haft sms-kontakt med familjen via Iridium Go (satellittelefon) samt besättningen på den svenska båten S/Y Kerpa som också seglade till Marquesas men startade överfarten från Panama. Att vara utan internet så länge var en utmaning för oss i början men något vi också vande oss vid relativt snabbt och till slut inte saknade alls…

Färden har i övrigt varit ganska händelsefattig. Vi skapade rutiner för att kunna få dagarna att gå. Alla måltider åt vi tillsammans och såg till att de hamnade mellan våra fyratimars vaktpass. Vågorna var tidvis stora och gjorde att båten rullade en hel del. Att sova blev ibland en utmaning och vi fick hjälpas åt att ge varandra extra sömntid när det var möjligt. Vi har gått dagliga kontrollrundor på båten för att se över tampar, mast, bom och segel. Vi har ägnat oss åt matlagning i ett pentry, där precis allting rör sig hela tiden och, med jämna mellanrum, bakat bröd, gjort yoghurt mm. Vi har ägnat tid åt underhåll, som att renovera skavskydd till tampar och stag. Vi har läst böcker, lärt oss lite mer om sjöväder och navigation med sextant. På nätterna kunde vi betrakta södra halvklotets stjärnhimmel där bara några få stjärnor och stjärnbilder var bekanta för oss. Polstjärnan hade försvunnit under norra horisonten och vägledningen för väderstrecken ersattes istället av stjärnbilden södra korset mot syd. Månen syntes liggandes som en liten smiley på himlavalvet när den var ny. Vi noterade att vi inte under någon tidpunkt på seglatsen sett några flygplan på himlen inte heller har vi sett några andra båtar. Stormsvalor har vi däremot sett nästan varje dag. Otroligt att dessa fåglar kan flyga ute till havs när närmaste landmassa ligger 1500 sjömil bort! Vi har förgäves spanat efter valar, utan att se några. Stora flockar med delfiner kunde vi dock beskåda på avstånd, några dygn efter att vi lämnat Galapagos. De hoppade flera meter upp i luften innan de landade med ett hejdundrande plask! Ett riktigt skådespel! Christer fick upp två tonfiskar (Skipjack tuna). De räckte till en veckas middagar för oss två men därefter rådde fiskeförbud på Anastacia! Det kan ibland bli för mycket av det goda! 😊

Nu, efter den längsta seglats vi någonsin gjort har vi äntligen nått land och ligger för ankar utanför byn Taiohae på huvudön Nuku Hiva. Vi firade med varsin öl och lite chips i sittbrunnen. Lite högtidslikt då det råder absolut alkoholförbud på båten under färd… Efter en okomplicerad inklarering vid det franska gendarmeriet på ön lade vi oss och sov i över 12 timmar! Nu väntar några månaders utforskande av de olika ögrupperna i Polynesien 😊

A short video from the crossing

A happy fisherman

Chafing protection. Before and after...

Galapagos

Malin — Tue, 14 Jan 2025 00:00:00 +0000

The entire Galapagos archipelago and its waters belong to Ecuador. The area is considered the world's second largest marine reserve with its 133,000 km2 and is classified as a UNESCO World Heritage Site with a unique animal and plant life. The archipelago consists of 19 larger islands, 4 of which are inhabited, plus a further 110 uninhabited small islets and rocks. The islands are all volcanic islands and lie at the intersection of three continental plates. The islands belong to the northern part of the Nazca plate, on the border with the so-called Cocos plate in the north. To the west, it borders the South American continental plate. The Nazca plate is slowly drifting in a southeasterly direction towards the South American continental plate at a speed of about 5 cm per year. The movement causes new volcanoes to arise to the west and the most recent eruption on the Galapagos took place in March 2024 on the westernmost island of Fernandina. It is believed that the islands began to form five to ten million years ago and the difference in age between the islands varies, with the oldest, easternmost islands (San Cristóbal and Española) being several million years older than the westernmost (Isabela and Fernandina). The islands are believed to have been uninhabited until the first Spaniards from Panama arrived there in the 16th century. When we spoke to residents of Santa Cruz, many referred to the “Pirate age”. It turned out to be a period in the 16th and 17th centuries when many pirate ships, who made plundering raids on the mainland, were able to escape to the archipelago and, among other things, feed on the large land tortoises that were on the islands. In fact, the name Galapagos means tortoise.

Unfortunately, the first visitors to the islands brought with them other animal species that caused damage to the islands. Perhaps the worst was the rats, which multiplied rapidly and fed on the animals that were already on the islands; baby turtles, lizards, small iguanas, etc. The lack of mammals and larger predators meant that the species that lived on the islands became easy prey as they were completely fearless. To solve the rat problem, cats were eventually introduced, but they found lizards, iguanas and fearless birds being easier prey than the cautious rats. On several islands, entire species got extinguished because of this. Goats and stray dogs have also been major problems. Dogs are now only kept as pets and under control. Feral cats are still found on some islands. We ourselves saw a small wild cat chasing a lizard when we walked to a beach on Santa Cruz. In recent years, it has been possible to remove all foreign species on some islands and several projects are underway to replant many of the animals and plants that have disappeared. However, it is also known that several species have unfortunately become completely extinct.

During the 25 days we stayed in the Galapagos, we stayed anchored in Academy Bay near the town of Puerto Ayora on the main island of Santa Cruz. It is also allowed to sail to three more islands in the archipelago, but after just a few days, we didn't think it was worth the trouble with the permits that we had to arrange with our agent for each island. At each island you have to clear in and out and pay a small national park fee in addition to the fees we had already paid to be able to sail here at all. In addition, Puerto Ayora was the port with the best facilities and where it was easiest to refuel the boat and be able to clear out of the Galapagos when leaving. It is clear that the islanders focus on tourists who come to the islands by plane to be able to service them when they ask for accommodations, food, activities, etc. Leisure boat tourists, like us, requires more work with checks of the boat and crew and less income for the islands. To get to and from the island from the boat, we could call a taxi boat. It cost a dollar per person and was well worth the small fee. You can use your own dinghy if you want, but in reality, it is not possible as there is nowhere to dock on land. In addition, the sea lions could quickly take possession of the boat for their rest when they are not catching fish in the sea outside. When we stepped ashore on Santa Cruz, it was amazing to see how fearless all the animals we encountered were. Sea lions and iguanas lay calmly sunbathing in the middle of the hustle and bustle of the city of Puerto Ayora and various birds sat completely fearlessly in the middle of visitors and preened their feathers. Tourism makes up more than 80% of the islands' economy and we quickly realized that here, as in many other places we have visited, they do everything they can to make a few pennies from visitors. The taxi boats were just one example. In Puerto Ayora, the streets were full of small travel agencies offering tickets for fast ferries between the islands, sightseeing tours on land as well as diving or snorkeling trips. Drivers hailed from their white pickup taxis and asked if we wanted a ride. There are very few areas on the islands where you can roam freely in nature or snorkel on your own. Basically, all places require you to have a guide with you. The lasting impression was like being in a gigantic zoo. However, it must be admitted that the guided tours were well organized and the guides were consistently very knowledgeable. We also made sure that they were kept busy, as inquisitive as we are…😊. Nowadays, all guides and park rangers in the Galapagos must be certified and continuously trained and also reside on one of the islands. Everyone we met was also really professional and concerned that we would have a good experience but also very clear about the rules that applied so as not to harm animals or plants in any way.

The first visit we made, was to the Charles Darwin Research Station. Here we were given a brief overview of Darwin's visit to the islands in 1835 and how his studies of life on the Galapagos played a role in his theory of natural selection. Among other things, he was able to see with his own eyes how finches had adapted over time on the different islands depending on what food they could mainly eat. The shape of the beaks had changed and looked different depending on which island the finches lived on. It was a somewhat reverent moment for us to visit places that have become so important for our understanding of how species developed on earth... The research center also breeds several of the 15 different species of large tortoises found on the different islands. They wait until the tortoises are 5 years old before they are released. Only then are the tortoises' shells hard enough to prevent them from falling victim to rats. 5 years may seem like a lot, but on the other hand, tortoises live around 150 years! The research center is very active in various educational projects for both residents and visitors. Scientists from all over the world come here to study animal and plant life on land and in the sea. Many projects are focused on the conservation of endangered species and restoration. Other projects aim to find more sustainable energy alternatives on the islands and how to tackle the problem of the enormous amount of plastic waste that flows ashore on the islands via ocean currents. Illegal fishing in the seas outside is another major problem that is being addressed, where unfortunately China stands out as being particularly active. Since the fishing boats turn off their transponders, AIS, etc., they become almost impossible to track for the few coast guard vessels that patrol the entire reserve. We ourselves have been surprised when we have sailed at night and suddenly seen lights from fishing boats appear just a few nautical miles away that we have not been able to track via our plotter (AIS). When we have sailed past them, they have turned off their lanterns again and thus made themselves completely invisible again. Now we understand what could have been the reason…

We also visited a reserve for land tortoises and saw them roaming around completely freely. They like to graze together with the cows that are kept on the island and the tortoises are so big that they sometimes force their way through the cow enclosures so that the cows also come out – much to the farmers’ annoyance. On the way there, we saw giant land tortoises crossing the roads in slow motion, where traffic had to stop to let them pass. The taxi driver told us that only park rangers are allowed to move tortoises that are on the road and drivers can be fined the equivalent of several months’ wages and even jail time if they hit a tortoise. It’s simply a matter of being patient…

We also booked a snorkeling trip to the small island of Pinzón to see more of the underwater life. Unfortunately, the visibility was poor but we managed to film some of it. In fact, where Anastacia was lying, there was also a lot of life, both in and on the water. Reef sharks, large sea turtles and iguanas swam around the boat. A lot of different seabirds, in addition to the more common frigate birds and pelicans, visited us. We saw several Blue Footed Boobys which have become a bit of a symbol of the Galapagos. Then we have a special relationship with a Galapagos heron which often returned and almost settled on the boat. We called the bird Sture but had no idea if it was a female or a male. Sture seemed to think the boat was a perfect place to stand to watch for fish. We also saw him catch a fish which turned out to be too big for him to swallow. After several failed attempts Sture released the fish into our cockpit and watched for more fish. The next day the fish was still there and had probably been desperately squirming around before it finally died so we had to clean up the entire cockpit. Christer threw the fish into the sea and Sture, who was still sitting on the railing, looked at him angrily. Apparently, he thought it was a shame to throw away the food he had spent so much energy catching… We were also soon visited by a sea lion who parked on Anastacia’s small swimming platform. We had thought that the platform was too small for sea lions, but this individual didn’t think so and stayed there all night. Unfortunately, the sea lion left a big business card behind on the platform that smelled really bad and we had to spend a good while washing everything off. After that, we placed two large ball fenders in the stern and avoided further visits.

Christmas was celebrated with traditional Christmas porridge made from plain rice and other improvised food for our small Christmas table on the boat. Of course, we had made sure to bring the obligatory Italian Panettone, bought in Panama, which we enjoyed with our coffee. New Year's Eve, which was also Christer's birthday, was first celebrated with breakfast on the boat with cream cake and a little later in the day, homemade birthday panna cotta garnished with toasted, candied coconut flakes was served, followed by gift-giving and beautiful singing performed by the lady on the boat. In the evening, we had a delicious sea-inspired dinner at a nice restaurant where we got a table on a balcony overlooking the water. Then we celebrated the old year with thousands of other Galapagos residents from both Santa Cruz and other islands + a lot of tourists who strolled the streets and bought something from the street vendors who crowded along the main street in Puerto Ayora. A small funfair with a train track for the youngest visitors had been set up at one end of the street. To our surprise, we saw that the staff, with young, enthusiastic helpers, were helping to push the train with all the carriages around the track. The children rode and screamed with delight and had fun and the parents watched. Just like at any other funfair, although this one was operated by hand without motors or electricity 😊. The city had also arranged entertainment throughout the evening and night in the square, with artists from Colombia, among others. At midnight, the cheers broke out. No fireworks or light shows but a thunderous roar from the stage and cheering people everywhere. At two o'clock we took a boat taxi back to Anastacia and heard the music from the harbor well into the morning. When we, on January 2nd, went ashore again to buy some vegetables, we were surprised that so few shops were open. Now we found out that the Ecuadorian president, Daniel Noboa, had declared a national holiday from New Year's until after the Epiphany! We had to wait with the vegetables…

The only disappointment during our visit was that we had a cold last week, which meant we had to cancel a diving trip to the island Isla Seymour Norte, just north of Santa Cruz. There we could have seen more species, including reef sharks and hammerhead sharks! However, we hope to have that chance later on in our sailing. Now we are preparing the boat for the longest crossing we will make. We have just over 3000 nautical miles to sail to the island of Nuku Hiva, in the Marquesas archipelago, French Polynesia. After a few administrative procedures, we will set off tomorrow and expect to arrive in 25-30 days. We also operate a postal service, albeit on a very small scale. On the way here, we delivered a small oil pump that the agent here had ordered from Panama. We will bring a package to Polynesia for a sailor who had to leave the Galapagos before the package from his parents arrived here. To be safe, we check the contents before we set off 😊 If we had visited the island of Floreana here in the Galapagos, we could have visited Post Office Bay founded in 1793 where former whalers could leave letters and at the same time see if there were letters addressed to the destination they were sailing to... This unofficial post office is said to still be used today by sailors.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hela Galapagos-arkipelagen med tillhörande vatten tillhör Ecuador. Området räknas som världens näst största marina reservat med sina 133,000 km2 och är klassat som ett UNESCO världsarv med ett unikt djur- och växtliv. Arkipelagen utgörs av 19 större öar varav 4 är bebodda plus ytterligare ca 110 obebodda små holmar och klippor. Öarna är alla vulkanöar och ligger i skärningspunkten mellan tre kontinentalplattor. Öarna hör till den norra delen av Nazca-plattan, på gränsen till den så kallade Cocosplattan i norr. Västerut gränsar den till den sydamerikanska kontinentalplattan. Nazcaplattan driver långsamt i sydostlig riktning mot den sydamerikanska kontinentalplattan med en hastighet av cirka 5 cm per år. Rörelsen gör att nya vulkaner uppstår västerut och det senaste utbrottet på Galapagos skedde i mars 2024 på den västligaste ön Fernandina. Man tror att öarna började bildas fem till tio miljoner år sedan och skillnaden i ålder mellan öarna varierar, där de äldsta, östligaste öarna (San Cristóbal and Española) är flera miljoner år äldre än de västliga (Isabela och Fernandina). Öarna tros ha varit obebodda varit fram till att de första spanjorerna från Panama kom dit på 1500-talet. När vi talade med invånare på Santa Cruz så var det många som hänvisade till ”Pirate age”. Det visade sig vara en period på 1500 och 1600-talet då många piratbåtar, som gjorde plundringsräder på fastlandet, kunde fly till ögruppen och bl a livnära sig på de stora landsköldpaddorna som fanns på öarna. Namnet Galapagos betyder just sköldpadda.

De första besökarna till öarna förde tyvärr med sig andra djurarter som ställt till skada på öarna. Värst var kanske råttorna som förökade sig snabbt och livnärde sig på de djur som redan fanns på öarna; sköldpaddsungar, ödlor, små leguaner etc. Avsaknaden av däggdjur och större rovdjur gjorde att de arter som levde på öarna blev lätta byten då de var helt orädda. För att lösa råttproblemet infördes så småningom katter som dock tyckte att ödlor, leguaner och orädda fåglar var enklare byten än de skygga råttorna. På flera öar dog hela arter ut p g av detta. Getter och lösspringande hundar har också utgjort stora problem. Hundar hålls nu endast som sällskapsdjur och under kontroll. Förvildade katter finns fortfarande på vissa öar. Vi såg själva en liten vildkatt jaga en ödla när vi promenerade till en strand på Santa Cruz. På senare år har man kunnat få bort alla främmande arter på vissa öar och flera återplanteringsprojekt pågår för att kunna återinplantera många av de djur och växter som försvunnit. Dock vet man också att flera arter tyvärr dött ut helt.

Under de 25 dagar vi stannat på Galapagos så har vi hela tiden legat för ankar i Academy Bay vid staden Puerto Ayora på huvudön Santa Cruz. Det är tillåtet att också segla till ytterligare tre öar i arkipelagen men redan efter några dagars vistelse tyckte vi inte att det var värt besväret med de tillstånd som vi hade behövt ordna med vår agent för respektive ö. Vid varje ö måste man nämligen klarera in respektive ut och betala en liten nationalparksavgift förutom de avgifter vi redan betalat för att över huvud taget få segla hit. Dessutom var Puerto Ayora den hamn med bäst faciliteter och där det enklast gick att få tanka båten och kunna klarera ut ur Galapagos vid avfärd. Det är tydligt att man fokuserar på turister som kommer via flyg till öarna och service till dem då de efterfrågar övernattningsmöjligheter, mat, aktiviteter o s v. Fritidsbåtturister, som vi, innebär mer jobb med kontroller av båt och besättning och mindre intäkter till öarna.

För att ta oss till och från ön från båten kunde vi kalla på en taxibåt. Det kostade en dollar per person och var väl värt den lilla avgiften. Man får använda den egna dingen om man vill men i praktiken går det inte då det inte finns någonstans att lägga till på land. Dessutom kunde sjölejonen snabbt ta gummibåten i besittning för sina vilopauser när de inte fångar fisk i havet utanför.

När vi steg iland på Santa Cruz var det fantastiskt att se hur orädda alla djur var som vi stötte på. Sjölejon och leguaner låg lugnt och solade mitt i stadsvimlet i Puerto Ayora och olika fåglar satte sig helt orädda mitt bland besökare och putsade fjädrarna. Turismen utgör mer än 80% av öarnas ekonomi och vi insåg snabbt att här, liksom på många andra ställen vi besökt, gör man allt för att kunna tjäna några slantar av besökarna. Taxibåtarna var bara ett exempel. I Puerto Ayora var gatorna fulla av små resebyråer som erbjöd biljetter till snabbfärjor mellan öarna, sightseeingturer på land liksom dyk- eller snorkelturer. Chaufförer hojtade från sina vita pickup-taxis och frågade om vi ville ha skjuts. Det finns väldigt få områden på öarna där man kan få ströva fritt i naturen eller snorkla på egen hand. I princip alla ställen kräver att man har med sig en guide. Det bestående intrycket var som att befinna sig på en gigantisk djurpark. Det måste dock erkännas att de guidade turerna var välorganiserade och guiderna var genomgående mycket kunniga. Vi såg också till att de fick fullt upp att göra, så frågvisa som vi är…😊. Numera skall alla guider och parkvakter på Galapagos vara certifierade och vidareutbildas kontinuerligt och dessutom vara bosatta på någon av öarna. Alla vi mötte var också verkligen seriösa och måna om att vi skulle få en bra upplevelse men också mycket tydliga med vilka regler som gällde för att inte på något sätt skada djur eller växter.

Första besöket blev på Charles Darwin Research Station, Här fick vi en kort genomgång av Darwins besök på öarna 1835 och hur hans studier av livet Galapagos spelat en roll för hans teori om det naturliga urvalet. Bl a kunde han med egna ögon se hur en finkar med tiden hade anpassat sig på de olika öarna beroende på vilken föda de främst kunde äta. Näbbarnas form hade ändrats och såg olika ut beroende på vilken ö finkarna levde på. Det blev en lite andäktig stund för oss att få besöka platser som fått sådan betydelse för vår förståelse av hur arter uppkommit på jorden… På forskningscentret bedrivs även uppfödning av flera av de totalt 15 olika arter av stora landsköldpaddor som finns på de olika öarna. Man väntar tills sköldpaddorna är 5 år gamla innan de släpps ut. Först då är sköldpaddornas skal tillräckligt hårda för att de inte skall falla offer för bl a råttor. 5 år kan verka mycket men å andra sidan blir landsköldpaddor runt 150 år gamla! Forskningscentret är väldigt aktivt bl a i olika utbildningsprojekt för både invånare och besökare. Forskare från hela världen kommer hit för att studera djur och växtliv på land och i havet. Många projekt är inriktade på bevarandet av hotade arter och restaurering. Andra projekt syftar till att hitta mer hållbara energialternativ på öarna och hur man skall angripa problemet med den enorma mängd plastskräp som via havsströmmar flyter i land på öarna. Olovligt fiske i haven utanför är ett annat stort problem man försöker adressera där tyvärr Kina sticker ut som särskilt aktiva. Eftersom fiskebåtarna stänger av sina transpondrar, AIS etc. blir de nästan omöjliga att spåra för de få kustbevakningsfartyg som patrullerar hela reservatet. Vi har själva varit förvånade när vi seglat nattetid och plötsligt sett ljus från fiskebåtar dyka upp på bara någon sjömils avstånd som vi inte kunnat spåra via vår plotter (AIS). När vi seglat förbi dem har de åter släckt lanternorna och på så sätt gjort sig helt osynliga igen. Nu förstår vi vad det kan ha berott på…

Vi besökte även ett reservat för landsköldpaddor och fick se dem strosa runt helt fritt. De betar gärna tillsammans med de kor som hålls på ön och sködpaddorna är så stora att de ibland forcerar igenom inhägnaderna till korna så även korna kommer ut – till böndernas förtret. På vägen dit såg vi gigantiska landsköldpaddor korsa vägarna i sakta mak, där trafiken fick stanna för att låta dem passera. Taxichauffören berättade att det bara är parkvakter som får flytta sköldpaddor som ligger i vägen och förare kan få böter motsvarande flera månadslöner och t o m fängelsestraff om de skulle köra på en sköldpadda. Det gäller helt enkelt att ha tålamod…

Vi bokade också en snorkeltur till den lilla ön Pinzón för att få se mer av livet under vattnet. Tyvärr var sikten dålig men vi fick filmat en del. Faktum är att där Anastacia låg vimlade det också av liv, både i och på vattnet. Revhajar, stora vattensköldpaddor och leguaner simmade runt båten. En massa olika sjöfåglar, förutom de mer vanliga fregattfåglarna och pelikanerna, besökte oss. Vi såg flera blåfotade sulor (Blue Footed Booby) som blivit lite av Galapagos symbol. Sedan har vi ett särskilt förhållande till en Galapagoshäger som ofta återkom och nästan bosatte sig på båten. Vi kallade fågeln för Sture men hade egentligen ingen aning om det var en hona eller hane. Sture verkade tycka båten var en perfekt plats att stå på för att spana på fisk. Vi såg honom också fånga en fisk som visade sig vara för stor för honom att svälja. Efter flera misslyckade försök släppte Sture fisken i vår sittbrunn och spanade efter fler fiskar. Dagen efter låg fisken kvar och hade antagligen förtvivlat sprattlat runt innan den slutligen dog så vi fick sanera hela sittbrunnen. Christer kastade i fisken i havet och Sture, som fortfarande satt på relingen, tittade surt på honom. Tydligen tyckte han att det var synd att kasta maten som han lagt så mycket energi på att fånga… Vi fick också snart besök av ett sjölejon som parkerade på Anastacias lilla badplattform. Vi hade trott att plattformen var för liten för sjölejon men det tyckte inte den här individen som låg kvar en hel natt. Tyvärr lämnade sjölejonet ett rejält visitkort efter sig på badplattformen som luktade riktigt illa och vi fick lägga en bra stund på att tvätta bort allt. Därefter placerade vi två stora kulfendrar i akterna och slapp vidare besök.

Julen firades med julgröt gjord på vanligt ris och annan improviserad mat till vårt lilla julbord på båten. Såklart hade vi sett till att få med den obligatoriska italienska Panettonen, inköpt i Panama, som vi avnjöt till kaffet. Nyår tillika Christers födelsedag firades först med frukost på båten med gräddtårta och lite senare på dagen serverades hemgjord födelsedags-pannacotta garnerad med rostade, kanderade kokosflarn följd av presentutdelning och skönsång framförd av frun på båten. På kvällen åt vi en god havsinspirerad middag på en trevlig restaurang där vi fick ett bord på en balkong med utsikt över vattnet. Sedan firade vi ut det gamla året med tusentals andra Galapagosbor från både Santa Cruz och andra öar + en massa turister som flanerade på gatorna och köpte något från gatuförsäljarna som trängdes längs huvudgatan i Puerto Ayora. Ett litet tivoli med en tågbana för de minsta besökarna hade satts upp vid ena änden av gatan. Till vår förvåning såg vi att personalen med unga, entusiastiska medhjälpare, hjälptes åt att putta tåget med alla vagnarna runt på banan. Barnen åkte och skrek förtjust och hade roligt och föräldrarna tittade på. Precis som på vilket annat tivoli som helst fast detta drevs för hand utan motorer eller elektricitet 😊. Staden hade också ordnat med underhållning under hela kvällen och natten på torget, med artister från bl a Colombia. Vid tolvslaget så bröt jublet ut. Inga fyrverkerier eller ljusshower men ett hejdundrande hålligång från scenen och jublande människor överallt. Vid tvåtiden tog vi en båttaxi tillbaks till Anastacia och hörde musiken från hamnen långt in på morgonen. När vi, den 2:e januari, åter gick i land för att köpa lite grönsaker blev vi förvånade över att så få butiker hade öppet. Nu fick vi reda på att den ecuadorianske presidenten, Daniel Noboa, hade utlyst nationell helg från nyår till efter trettonhelgen! Vi fick vänta med grönsakerna…

Enda smolket i glädjebägaren under vårt besök var att vi sista veckan legat förkylda vilket gjort att vi fått avboka en dyktur till ön Isla Seymour Norte, strax norr om Santa Cruz. Där hade vi kunnat få se fler arter av bl a revhaj och hammarhaj! Vi hoppas dock kunna få den chansen senare på vår seglats. Nu förbereder vi båten för den längsta överfarten vi kommer att göra. Vi har lite drygt 3000 sjömil att segla till ön Nuku Hiva, i ögruppen Marquesas, franska Polynesien. Efter lite administrativa procedurer, ger vi oss iväg imorgon och räknar med att vara framme om 25-30 dagar. Vi agerar dessutom postservice om än i mycket liten skala. På vägen hit levererade vi en liten oljepump som agenten här hade beställt från Panama. Till Polynesien kommer vi att ta med ett paket till en seglare som hann lämna Galapagos innan paketet från hans föräldrar hann fram hit. För säkerhets skull kontrollerar vi innehållet innan vi ger oss iväg 😊 Hade vi besökt ön Floreana här på Galapagos hade vi kunnat besöka Post Office Bay, grundad 1793, där tidigare valfångare kunde lämna brev och samtidigt se om det finns brev som var adresserade till den destination de skulle segla till… Detta inofficiella postkontor sägs användas än idag av sjöfarare.

A heartwarming Christmas carol performed to us by youngsters from the Molas club. Molas Club promotes ecological and biodiversity conservation projects for young people in Galapagos . The performance was part of a competition and we really hope these four won the competition! ❤️

Animal encounters at Puerto Ayora and the fish market in Santa Cruz

Giant Tortoises

At the beach. Santa Cruz

Under water videos. Galapagos islands

At our boat

From Panama to Galapagos

Malin — Sat, 21 Dec 2024 00:00:00 +0000

You are never so close to death on a sailboat as when you have your pants pulled down over your knees! We both experienced this fact several times during the sail to the Galapagos. It was our first real long-distance sailing after the Atlantic crossing and we had kind of forgotten how rough it can be at sea and the most critical moments are when visiting the toilet and when you have to take your sailing clothes off or on…

It may not seem like a big problem, but if you are a little tired and inattentive, you can easily go straight across the floor if you don't look up when Anastacia goes over a wave. Now we both managed fine but there were a few times it could have gone wrong. This and other similar topics were things we liked to discuss during the sail. Then you know the quality of our discussions 😊. Except of course, when Christer shared his thoughts on whether time is just a representation of the expansion of the universe. At the Big Bang, time began… If you travel at the speed of light with the expansion or against it, does time change for the traveller? Without the Internet at sea, we had to guess as best we could on our own… Time may be affected by the speed of expansion depending on where you are, but was there nothing before the Big Bang? Not even time?

In this way we passed the time by in the 10 days it took to sail the 900 nautical miles to the Galapagos. As the crow flies, it is shorter, but to avoid headwinds, we needed to take a more southerly direction along the coast of Colombia and Ecuador before we could turn further west, towards the islands. We had light winds the whole way and sailed on a tack. The first day, the mainsail's trailing edge broke against the boom, the so-called clew. It had chafed against the boom without us noticing. Now we could only sail with a reef up, which was OK but gave Anastacia a lower speed and sometimes we had to use the engine as support. We had rain and thunder at one point where we temporarily changed direction but otherwise it was a fairly uneventful but quite bumpy sail as the waves came from slightly different directions. A few seabirds followed along and hitched a ride on the boat when they got too tired.

Christer surprised me as Lucia (Swedish traditional celebration) when I was about to get off my night shift on December 13th. He showed up with a handmade Lucia crown decorated with a little Santa Claus and holding a candle in his hand serving me cofee. The next day he surprised me again! He caught a two-kilo bluefin tuna which he then prepared and served. It was enough for two dinners. What a wonderful man! ❤️

The next time there was some excitement on the boat was when we were close to passing the equator. We make sure to write down our position every few hours and plot the distance we have sailed on a paper chart. This way you can manually calculate your position (dead reckoning) if necessary, for example if the power on the boat were to go out. We soon saw that we were approaching latitude 00 degrees. This set Christer off and he wanted to immortalize the moment. This should be celebrated! After studying the chart carefully, he went over to the digital plotter and saw a blue line that matched the chart's line for the equator. When there were a few minutes left, we loaded up a bottle of Prosecco bought for the purpose and two plastic champagne glasses were found. Now we would first offer a glass to Poseidon and then the moment we crossed the equator would be immortalized with a selfie. Said and done. The sea god was appeased with a glass and we toasted solemnly and took a picture when we passed the blue line. Shouldn't we see our position? I asked. No need! Christer said confidently. He had a rock-solid grasp of the situation! It wasn't until a long time later that he realized his mistake. We were still about 80 nautical miles north of the equator (!?) and that blue line on the plotter was something completely different from an equator line. A little disappointed, we realized that there was almost a day left until we could start writing an S after the longitude measurements. The next morning, we could see on the plotter how we slowly passed the 00 line but now the Prosecco was gone and the mood was pretty bad for both of us so a screenshot on the plotter had to suffice to immortalize the event…

The last few nautical miles to the main island of Santa Cruz we had good wind but risked arriving in the dark so we had to reef and sail really slowly so as not to arrive before the morning light appeared 😊.

The same day we anchored at Puerto Ayora, Santa Cruz a delegation from various authorities came together with our agent and checked the boat inside and out to make sure we hadn't brought anything illegal in terms of animals or plants + they asked us about waste management etc. on board. We were approved on all counts and received our tourist visas and were welcomed to stay at the Galapagos nature reserve. We took down the yellow Q flag and hoisted the Ecuadorian and Galapagos courtesy flags on Anastacia. Now a time of exploring the islands and the privilege of following in Darwin's footsteps awaits!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Man är aldrig så nära döden på en segelbåt som när man har byxorna nerdragna över knäna! Detta faktum fick vi båda erfara flera gånger under seglatsen till Galapagos. Det var vår första riktiga långfärdssegling efter Atlantöverfarten och vi hade liksom glömt hur det kan kränga till på havet och de mest kritiska stunderna är vid toalettbesök och vid passbyten när seglarkläderna skall av eller på…

Inget stort problem kan tyckas men är man lite trött och ouppmärksam så kan man lätt fara iväg tvärs över golvet om man inte ser upp när Anastacia far över en våg. Nu klarade vi oss båda fint men det var några gånger det kunde gått illa. Detta och andra liknande ämnen var sådant vi gärna diskuterade under seglatsen. Då vet ni nivån på diskussionerna 😊. Förutom förstås när Christer delgav sina funderingar över om tid bara är en representation över universums expansion. Vid Big Bang så började s a s tiden… Om man färdas med ljusets hastighet med expansionen eller mot den, förändras tiden för den som färdas? Utan Internet till sjöss fick vi spåna bäst vi kunde på egen hand… Tiden kanske påverkas av expansionens hastighet beroende på var man befinner sig, men fanns inget före Big Bang? Inte ens tid?

Så fördrev vi tiden de knappa 10 dagar det tog att segla de runt 900 sjömilen till Galapagos. Fågelvägen är det kortare men för att undvika motvind, behövde vi ta en sydligare riktning längs Colombias och Ecuadors kust innan vi kunde vika av mer västerut, mot öarna. Vi hade svag vind hela vägen och seglade på en kryssbog. Första dygnet brast tampen till storseglets bakkant mot bommen, det s k bomuthalet. Det hade skavt mot bommen utan att vi märkt det. Nu kunde vi bara segla med ett rev uppe vilket var OK men gav Anastacia lägre fart och ibland fick vi använda motorn som stöd. Vi fick regn och åska vid något tillfälle där vi tillfälligt byta riktning men annars en blev det en ganska händelsefattig men rätt skumpig seglats då vågorna kom från lite olika riktningar. Några sjöfåglar följde med och liftade på båten när de blev för trötta.

Christer överraskade som lucia när jag skulle gå av mitt nattpass den 13:e december. Han dök upp med egenhändigt tillverkad luciakrona prydd med en liten tomte och med ljus i handen och serverade nybryggt kaffe. Dagen därpå överraskade han igen! Han fiskade upp en tvåkilos blåfenad tonfisk som han sedan tillredde och bjöd på. Den räckte till två middagar. Vilken underbar man! ❤️

Nästa gång det blev lite liv på båten var när vi var nära att passera ekvatorn. Vi ser till att skriva upp vår position med några timmars mellanrum och plotta ut på ett papperssjökort den sträcka vi seglat. På så sätt kan man manuellt räkna ut sin position (död räkning) om det skulle behövas, t ex om strömmen på båten skulle slås ut. Vi såg snart att vi närmade oss latituden 00 grader. Det satte fart på Christer som ville föreviga ögonblicket. Detta skall firas! Efter att ha studerat sjökortet noga gick han över till den digitala plottern och fick syn på en blå linje som stämde väl överens med sjökortets linje för ekvatorn. När det var några minuter kvar så laddade vi med, en till ändamålet inköpt, flaska Prosecco och två champagneglas i plast letades fram. Nu skulle vi först skänka ett glas till Poseidon och sedan skulle tillfället vi passerade ekvatorn förevigas med en selfie. Sagt och gjort. Havsguden blidkades med ett glas och vi skålade högtidligt och tog en bild när vi passerade den blå linjen. Skall vi inte se vår position? Frågade jag. Behövs inte! Sa Christer självsäkert. Han hade stenkoll på läget! Inte förrän en lång stund senare insåg han sitt misstag. Vi var fortfarande ca 80 distansminuter norr om ekvatorn (!?) och det där blå strecket på plottern var något helt annat än en ekvatorlinje. Lite snopet konstaterade vi att det nästan var ett dygn kvar tills vi kunde börja skriva ett S efter longitudmätningarna. Nästa morgon kunde vi se på plottern hur vi sakta passerade 00-linjen men nu var Proseccon slut och humöret ganska uselt på oss båda så det fick duga med en skärmdump på plottern för att föreviga händelsen…

De sista sjömilen till huvudön Santa Cruz hade vi bra vind men riskerade att komma fram i mörker så vi fick reva och segla riktigt sakta för att inte komma före morgonljuset visade sig 😊.

Samma dag som vi ankrade vid Puerto Ayora, Santa Cruz kom en delegation från olika myndigheter tillsammans med vår agent och kontrollerade båten in- och utvändigt så att vi inte fått med oss något otillåtet i djur- eller växtväg + att de förhörde oss om avfallshantering m m ombord. Vi fick godkänt på alla punkter och fick våra turistvisum och välkomnades att vistas på Galapagos naturreservat. Vi tog ner den gula Q-flaggan och hissade Ecuadors och Galapagos gästflaggor på Anastacia. Nu väntar en tid av utforskade av öarna och privilegiet att få gå i Darwins fotspår!

Royal tern and juvenile Blue-footed Boobies hitchhiking

A loving husband´s contributions to a happy marriage

Crossing the eequatorial line - or not?

We made it!

Crossing the Panama Canal

Malin — Tue, 10 Dec 2024 00:00:00 +0000

One of the requirements to be allowed to pass through the Panama Canal is that you must have four linehandlers on board in addition to the captain. There is therefore a WhatsApp group that mediates contact between captains who are looking for linehandlers and sailors who will pass the canal themselves and want to gain some experience before their own crossing. The only requirement apart from food and accommodation during the canal passage is that you compensate their journey back to the port they started from. Through that group and our sailing friends Jodi and Magnus, we had three volunteers ready for Anastacia's crossing. Unfortunately, our third volunteer got other, more urgent obligations to take care off, in the days before departure. Via the WhatsApp group we quickly got a new contact, Charles, who turned out to have the boat on the same dock as our friends. We were lucky! Together with me (Malin) we were now full crew.

The day before the canal crossing, we were able to collect long, sturdy lines and fenders that we rented from our agent. Eight ball-fenders and four ropes barely made it into our dinghy. Add to that a Malin sitting on top and it was a miracle that the whole construction didn't fall over. Christer drove the dinghy veery slowly back to Anastacia, without losing any of the precious cargo 😊. The agent also informed us that we were booked on a two-day canal crossing starting at 3pm.

On the boat we prepared food in advance that would be enough for the two days for us and the rest of the crew and took out water bottles that we had bought in advance. Everything according to the careful instructions we received from the agent 😊

We lowered the Bimini to give more room to handle the lock lines aft and covered the solar panels with pads to protect them from the lines that the lock crew would throw from the lock edge and that we are expected to catch. The next morning, we called up the canal station (Cristobal Signal Station) who confirmed our position and advised that our canal Advisor would show up at 17:30. We then agreed with our linehandlers to pick them up a little later than planned. Once we picked them up there was still a long wait and not until after 18:30 did a pilot boat appear to drop off Advisor Carlos, on Anastacia. The delay was due to another boat that was also due to lock at the same time as us waiting for a crew. Unfortunately, it was now so late in the day that it had gotten dark so we didn't see much of the surroundings or the canal. However, the locks were beautifully lit. Carlos instructed Christer on how to navigate and told us that we would be tied to the outer side with another sailboat in the middle and a powerboat at the far end towards the canal wall. Once at the first lock, discussions arose between the pilots on each boat as they did not all agree on the formation. Carlos was right in the end though. We drove slowly towards the lock and then the boats were lashed together. As Anastacia was towards the middle of the lock, we never had to handle any lines from shore, but only had to keep up with the other boats. The worst were for the powerboat that had the lock wall on the starboard side and two sailboats on the port side.

When you lock up, you always let the smaller boats lie behind the larger ships in the lock. On the way down, you do the opposite. In this way, the smaller boats are not affected so much by the turbulence in the water that occurs when the ships run their engines, combined with how the water rushes when it is let in and out of the lock. Consequently, a large freighter lay first in the lock and after it we lay in our "package" of boats. At the first lock, we also took the opportunity to eat dinner that we had prepared before. All three locks up to Lake Gatún ran without problems. On the boat, we in the crew kept an eye on the lines towards the other boat and Christer drove. Carlos supervised it all and gave directions. He was constantly in contact with the other pilots and via his mobile phone he could follow how all the boats were positioned in the canal.

Once in Lake Gatún we were soon able to lay by a giant mooring buoy and a pilot boat appeared and took Carlos back to shore. The rest of us were really tired and agreed to go to bed in order to get up at half past seven when the next Advisor would appear at half past eight in the morning. When we, the next morning, had just managed to prepare breakfast for the crew, the Advisor Hector suddenly appeared, almost an hour early! Sitting in peace and eating your breakfast was simply something to forget. Now, it was full speed again and the food had to be consumed as best we could on the way... At this point several hours of driving through the lake followed until we reached the last three locks that would carry us down towards the Pacific side. This time with freighters behind us and in the last two locks we lay with the powerboat between the two sailboats. Now we finally got to try handling ropes against the lock wall. Canal workers threw thin pilot lines with a monkey fist knot at the end which we would catch and lash to the lines we had on the boat. However, once the pilot lines got going, it turned out that we had been unnecessarily careful with covering our solar panels. The staff threw them so far that they ended up on the boat next to us and the crew there was quick to throw the lines back to us. Then the canal crew pulled back the pilot line and secured the boat's line to the lock bollards. In this way, we could manage the lines completely from the boat. We had our lines against one lock wall and the other sailboat against the other wall. Now the powerboat only had to maintain a steady course as the water poured into the lock. The sluicing then ran completely undramatically and even now there was some waiting for all the boats before each lock, so we took the opportunity to have lunch when there was a break. After the last lock we concluded that these two days had been warmer and sunnier than in a long time and that it would probably have been better to have the Bimini up all the time. Now we were crazy hot, sunburned and tired, but happy that everything went well even though a lot had not gone as we had planned 😊.

After the last lock, at Balboa Harbor, we waved off all our guests and steered Anastacia towards the La Playita marina on the Pacific side, grateful to have had such a capable and pleasant crew with us. Jodi and Magnus wanted to join in order to gain some experience before taking their boat through the canal themselves. Charles had lined up as a linehandler before and already had some experience but thought it was fun to be involved once more. He will also cross the canal himself with his boat in a week or so. Many thanks to you! Many thanks also to our experienced Advisors who were both calm, educational and took no risks.

Now we are in the marina and will soon clear out of Panama. We need to arrange some documents and certificates to then be able to set off on a week-long sailing trip to the Galapagos. We have reactivated our satellite phone which will update Anastacia's position on the front page of the blog every hour. The family is notified and… Pacific Ocean, here we come! 😊

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ett av kraven för att få passera Panamakanalen är att man måste ha fyra ”linehandlers” ombord förutom kaptenen. Det finns därför en WhatsApp-grupp som förmedlar kontakt mellan kaptener som söker linehandlers och seglare som själva skall passera kanalen och vill få lite erfarenhet innan den egna överfarten. Enda kravet förutom mat och husrum under kanalpassagen är att man ersätter deras resa tillbaka till den hamn man startade från. Via den gruppen och våra seglarvänner Jodi och Magnus hade vi tre volontärer redo för Anastacias överfart. Tyvärr fick vår tredje frivillige förhinder, dagarna innan avfärd. Via WhatsApp-gruppen fick vi snabbt en ny kontakt, Charles, som visade sig ha båten på samma brygga som våra vänner. Där hade vi tur! Tillsammans med mig (Malin) var vi nu fulltaliga.

Dagen innan kanalöverfarten kunde vi hämta långa, rejäla linor och fendrar som vi hyrt av vår agent. Åtta kulfendrar och fyra linor fick, med nöd och näppe, plats i vår dinge. Lägg därtill en Malin sittandes uppepå så var det ett under att inte hela ekipaget välte. Christer körde dingen vääldigt långsamt tillbaka till Anastacia, utan att tappa något av den dyrbara lasten 😊. Av agenten fick vi också besked om att vi var bokade på en tvådagars kanalöverfart med start kl 15.

På båten lagade vi mat i förväg som skulle räcka för de två dagarna för oss och övrig besättning och tog fram vattenflaskor som vi köpt i förväg. Allt enligt de noggranna instruktioner vi fått av agenten 😊

Vi monterade ner biminin för att ge mer plats att kunna hantera slusslinorna i aktern och täckte solpanelerna med dynor för att skydda dem för de linor som slusspersonalen kastar från slusskanten och som vi förväntas fånga upp. Morgonen därpå ropade vi upp kanalstationen (Cristobal Signal Station) som bekräftade vår position och meddelade att vår kanalrådgivare/lots skulle dyka upp vid 17:30. Vi kom då överens med våra linehandlers att hämta upp dem lite senare än planerat. När vi väl hämtat dem följde ändå en lång väntan och inte förrän efter 18:30 dök en lotsbåt upp som släppte av kanalrådgivaren/lotsen Carlos, på Anastacia. Förseningen berodde på att en annan båt som också skulle slussa samtidigt med oss väntade på besättning. Tyvärr var det nu så sent på dagen att det hunnit mörkna så vi såg inte så mycket av omgivningarna eller kanalen. Slussarna var dock vackert upplysta. Carlos instruerade Christer om hur han skulle köra och berättade att vi skulle ligga ytterst i bredd med en annan segelbåt i mitten och en motorbåt längst mot kanalväggen. Väl framme vd första slussen uppstod diskussioner mellan lotsarna på respektive båt då alla inte var överens om formationen. Carlos fick dock rätt till slut. Vi körde sakta mot slussen och sedan surrades båtarna intill varandra. Eftersom Anastacia låg mot slussens mitt behövde vi aldrig hantera några linor från land utan behövde bara hänga med de andra båtarna. Värst var de för motorbåten som hade slussväggen på styrbord sida och två segelbåtar om babord.

När man slussar uppåt så låter man alltid de mindre båtarna ligga efter de större fartygen i slussen, På vägen ner gör man tvärtom. På så sätt påverkas inte de mindre båtarna så mycket av den turbulens i vattnet som uppstår när fartygen kör sina motorer, i kombination med hur vattnet forsar när det släpps in respektive ut, ur slussen. Ett stort fraktfartyg lade sig följaktligen främst i slussen och efter den låg vi i vårt ”paket” av båtar. Vid första slussen passade vi också på att äta kvällsmat som vi förberett innan. Alla tre slussningarna upp till Gatúnsjön löpte utan problem. På båten höll vi i besättningen koll på linorna mot den andra båten och Christer körde. Carlos övervakade det hela och gav anvisningar. Han höll hela tiden kontakt med de andra lotsarna och via mobilen kunde han följa hur alla båtar låg till i kanalen.

Väl i Gatúnsjön kunde vi snart lägga oss vid en gigantisk förtöjningsboj och en lotsbåt dök upp och tog med sig Carlos tillbaka till land. Vi övriga var rejäl trötta och kom överens om att lägga oss för att stå upp vid halv sjutiden då nästa lots skulle dyka upp vid halv åtta på morgonen. När vi, nästa morgon precis hunnit ställa fram frukosten för besättningen så dyker plötsligt lotsen Hector upp, nästan en timme för tidigt! Att sitta i lugn och ro och äta sin frukost var bara att glömma, Nu var det full fart igen och maten fick intas efter bästa förmåga under färd… Nu följde flera timmars körande genom sjön till de sista tre slussarna som skulle slussa oss neråt mot Stilla havssidan. Den här gången med fraktfartyg bakom oss och i de sista två slussarna låg vi med motorbåten mellan de två segelbåtarna. Nu fick vi äntligen prova på att hantera linor mot slussväggen. Kanalanställda kastade tunna pilotlinor med en s k apnäve (knop) i änden som vi skulle fånga upp och surra fast i linorna vi hade på båten. När väl pilotlinorna kom farande visade det sig dock att vi varit onödigt försiktiga med att täcka våra solpaneler. Personalen kastade dem så långt att de hamnade på båten intill och det blev fart på besättningen där att kasta tillbaks linorna till oss. Sedan drog kanalpersonalen tillbaka pilotlinan och gjorde fast båtens lina vid slussens pållare. På så sätt kunde vi sköta linorna helt från båten. Vi hade våra linor mot ena slussväggen och den andra segelbåten mot den andra väggen. Nu behövde motorbåten bara hålla en stadig kurs när vattnet strömmade in i slussen. Slussningarna löpte sedan helt odramatiskt och även nu blev det en del väntande på att alla båtar skulle ligga rätt inför varje slussning, så vi passade på att äta lunch när det blev en paus. Efter sista slussen konstaterade vi att dessa två dagar varit varmare än på länge och att det nog hade varit bättre att ha biminin uppe hela tiden. Nu var vi tokvarma, solbrända och trötta men glada att allt gått bra trots att mycket inte hade gått som vi hade tänkt 😊.

Efter sista slussen, vid Balboa hamn, vinkade vi av alla våra gäster och styrde Anastacia mot marinan La Playita på Stilla havssidan, tacksamma över att ha haft så duktig och trevlig besättning med oss. Jodi och Magnus ville vara med för att få lite erfarenhet innan de själva skall ta sin båt genom kanalen. Charles hade ställt upp som linehandler förut och hade redan en del erfarenhet men tyckte att det var kul att få vara med en gång till. Han skall också själv ta sig över kanalen med sin båt om någon vecka. Tusen tack till er! Stort tack också till våra erfarna lotsar som båda var lugna, pedagogiska och inte tog några risker.

Nu ligger vi i hamn och skall strax klarera ut från Panama. Vi behöver ordna med några dokument och intyg för att sedan kunna ge oss av på en dryg veckas segling till Galapagos. Vi har aktiverat vår satellittelefon igen som kommer att uppdatera Anastacias position på bloggens förstasida varje timme. Familjen är underrättad och… Stilla havet, här kommer vi! 😊

Photo credit to Magnus Andersson

Panamarina and Panama City

Malin — Mon, 02 Dec 2024 00:00:00 +0000

Panamarina is a really nice marina run by a French couple. There are good opportunities here to fix your boat on land with do-it-yourself workshops and tools for hire. If you want help, there are several craftsmen you can hire. However, our budget did not allow for anything other than doing the work ourselves. The marina also has a small but well-stocked ships chandlery with reasonable prices where you can write down what you take and pay at the end of your stay. Very smart by the owners and handy for us sailors who don't plan everything from the start but suddenly realize that a brush, scraper or epoxy may be needed. The restaurant serves good food and drinks at reasonable sailor’s prices. The marina is located by a mangrove swamp and well protected from the wind, so all boat owners are tyrannized by the colossal number of gnats that run rampant there! We had our fair share, even inside the boat as they managed to get through our mosquito nets.

If you want to get to the nearest town, Linton, you just have to take the dinghy through the so-called tunnel of love, a small shortcut through the mangrove swamp. Then you have to zig-zag your way through the underwater reef to the village. In Linton there is another marina and many boats moored outside. Unfortunately, there are also an unusually large number of sailboat wrecks that have been lying here for various reasons. The authorities have difficulty regulating the dumping and scrapping of boats and the wrecks are now there in the bay, for various reasons. Some owners have died, others have been shipwrecked and complications with the insurance mean that the boats cannot be moved. A few more are dumped as the owners do not want to pay for salvage and scrapping. Sad to see but unfortunately not unusual ☹ A little further out in the bay are also some strange creations. They are floating, ultra-modern houses, so-called Seapods with all possible smart technology and use of the "internet of things", almost self-sufficient in electricity and water and... immensely expensive. Cool to look at though 😊

After two days and a cheerful Halloween celebration in Panamarina with decorations, costumes and not least live music with a drum-playing owner, we set off to the modern capital of Panama City for a short tour and a visit to the Miraflores Visitor's Center. Miraflores is located right at the canal locks to the Pacific Ocean. Here we learned more about the canal, which already in the 16th century germinated as an idea with the Spaniards who wanted to be able to easily get to the western part of South America. Only at the end of the 19th century did the French make a first, less successful attempt to build the canal. They had intended to dig the canal by an existing river but the project had to be abandoned as it proved too difficult to carry out. Slaves had been used for the construction and thousands succumbed to mosquito-borne diseases and large landslides. The United States later offered Panama independence from Colombia in exchange for canal rights in the country. They managed to overcome the diseases that ravaged the canal could be completed in 1914. Instead of just digging through the canal stretch, they had chosen to also dam high-lying areas and create artificial lakes and thus be able to complete the water passage more easily. Despite this, even then, many people died due to accidents and in total it is estimated that 27,500 workers succumbed, during the long period when the canal was being built. On December 31, 1999, the United States handed the canal over to Panama.

The highest point of the canal is 26 m above sea level and there are a total of 6 locks to pass through on the 77 km long stretch. As a curiosity, it can be mentioned that the locks were built with 8 m long and 910 kg heavy screws that were manufactured in Trollhättan in Sweden by Trollhättan's Mekaniska Verkstad (later NOHAB). The large lathe machine that was used to manufacture the screws is said to have been called the "Panamas lathe " and was located in building No. 60 in the Nohab area. During our visit to the Miraflores Locks, we got to see a large catamaran pass through the locks followed by a giant freighter that made the 60-foot catamaran look like a dinghy in comparison.

After a two-week stay in Sweden, we were able to continue our work with scraping, washing and hull-painting Anastacia in the boatyard at the marina. With the help of the crew of our boat neighbor, we installed the wind rudder and have sealed all the small damages the boat received during the storm in Colombia. Anchor box, anchor and chain got a "makeover" and since the spray markings we made on the chain every 10 meters were completely worn away, we now try instead to mark the lengths with pieces of red cotton tape (to avoid plastic). It will be interesting to see how long it lasts. We will get a little Christmas feeling as a bonus, every time we anchor 😊. Bimini, sprayhood and lazybag (bag for the mainsail) are cleaned and fixed but the fabric is starting to become brittle from all the sunlight. Where zippers have come loose, we have sewn on reinforcements and we hope that it will last until Polynesia or hopefully even longer... Speaking of sunlight, we also noticed that it, in combination with the heat, it causes plastic to shrink. My (Malin's) newly purchased black flip-flops had shrunk at least two sizes (!) during the time they were lying on deck in the sunlight, when we were away from the boat. New ones had to be bought in. The old ones will hopefully suit some younger kid... Digital as well as physical charts for the Pacific and Indian Oceans have been acquired. Christer also mounted an extra GPS antenna which he plugged in to our plotter to get better signal with more satellites and thus better positioning precision.

During our time working on the boat, we made many friends at the marina and would often meet in the restaurant for a beer or two and discuss the various boat projects going on. French, Spanish and English was heard everywhere! Among other things, a complete renovation of a German-built catamaran is underway with a group of enthusiastic young people from different countries who work with the boat in various ways and realize the dream of being able to go out to sea one day. The renovation has been going on for a year and they are (only) halfway there but there is nothing wrong with their enthusiasm and the young captain aka the owner, is constantly chasing new money to be able to keep the project alive.

On November 29th we were able to launch Anastacia and after refueling in Linton we motored to the mouth of the Panama Canal outside Shelter Bay where we are now at anchor. We had an extra pleasant first Advent (pre-Christmas period) surprise when we opened the secret gift we had received from Christer's brother Lennart, and his wife Tinne. Many thanks! 🙏 We celebrated with some Advent coffee in the evening together with our friends Jodi and Magnus from sailboat Lulu.

We are booked for canal-transfer on Saturday 7th December and are doing our best to prepare ourselves for the crossing. Lulu's crew will be linehandlers on Anastacia together with me and another sailor who also volunteered. We have received information about when and where ropes and fenders are to be picked up, as well as how the procedure is done with the Advisor from the canal authority who will accompany us and pilot Christer, the Captain, through the canal transit. Either we will get to go through the entire canal in one day, which means starting at four in the morning and ending late that evening or, we will get an afternoon time with two half-day passages with an overnight stay in the artificial Gatún lake. We are now preparing the boat for overnight guests and try to figure out what meals we will serve our guests and crew. But, more about the Canal in the next blog post!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Panamarina är en riktigt trevlig marina som drivs av ett franskt par. Här finns bra möjligheter för att fixa med sin båt på land med gör-det-själv-verkstäder och verktyg att hyra. Vill man ha hjälp finns flera hantverkare man kan anlita. Vår budget tillät dock inte något annat än att göra jobbet själva. Marinan har också en liten men välsorterad båttillbehörsbutik med rimliga priser där man kan skriva upp det man hämtar och betala i slutet av vistelsen. Väldigt smart av ägarna och behändigt för oss seglare som inte planerar allt från början utan plötsligt kommer på att en pensel, skrapa eller epoxy kan behövas. Restaurangen serverar god mat och dryck till rimliga seglarpriser. Marinan ligger vid ett mangroveträsk och väl skyddat för vinden så alla båtägare tyranniseras av den kolossala mängd knott som härjar där! Vi fick vår beskärda del, även inne i båten då de lyckades ta sig igenom våra myggnät.

Vill man ta sig till närmaste ort, Linton, är det bara att ta dingen genom kärlekstunneln, en liten genväg genom mangroveträsket. Sedan får man sick-sacka sig genom undervattensreven fram till byn. I Linton finns ytterligare en marina och många båtar som ligger för ankar utanför. Tyvärr även ovanligt många segelbåtsvrak som av olika anledningar blivit liggande här. Myndigheterna har svårt att reglera dumpningen och skrotningen av båtar och vraken ligger nu där i viken, av olika anledningar. Vissa ägare har dött, andra har förlist och krångel med försäkringen gör att båtarna inte kan hämtas. Ytterligare några ligger dumpade för att ägarna inte längre vill kännas vid dem då de inte vill betala för bärgning och skrotning. Tråkigt att se men tyvärr inte ovanligt ☹. Lite längre ut i viken ligger också några märkliga skapelser. Det är flytande, supermoderna hus, s.k. Seapods med all tänkbar smart teknik och nyttjande av ”sakernas internet”, nästintill självförsörjande på el och vatten och… snordyra. Dock coola att titta på 😊

Efter två dagar och ett glatt halloweenfirande i Panamarina med pynt, utklädnader och inte minst livemusik med trumspelande ägare, gav vi oss iväg till den moderna huvudstaden Panama City för en kort rundtur samt besök på Miraflores Visitor's Center. Miraflores ligger precis vid kanalslussarna mot Stilla havet. Här fick vi lära oss mer om kanalen som redan på 1500-talet grodde som en idé hos spanjorerna som ville kunna ta sig till västra delen av Sydamerika på ett enkelt sätt. Först i slutet av 1800-talet gjorde fransmännen ett första, mindre lyckat försök att bygga kanalen. De hade föresatt sig att gräva kanalen vid en befintlig flod men projektet fick överges då det visade sig för svårt att genomföra. Slavar hade använts för bygget och tusentals dukade under av myggburna sjukdomar och stora jordskred. USA erbjöd senare Panama självständighet från Colombia i utbyte mot att få kanalrättigheterna i landet. Sjukdomarna som härjat lyckades man få bukt med och kanalen kunde färdigställas 1914. Istället för att bara gräva sig igenom kanalsträckan hade man valt att också dämma upp höglänta områden och skapa konstgjorda sjöar och på så sätt enklare kunna färdigställa vattenpassagen. Trots detta dog även då många människor på grund av olyckor och totalt räknar man med att 27 500 arbetare dukade under, under den långa period kanalbyggandet pågick. Den 31 december 1999 överlämnade USA kanalen till Panama.

Kanalens högsta punkt ligger 26 m över havsnivån och det är totalt 6 slussar att passera på den 77 km långa sträckan. Som kuriosa kan nämnas att slussarna bl a byggdes med 8 m långa och 910 kg tunga skruvar som tillverkades i Trollhättan av Trollhättans Mekaniska Verkstad (senare NOHAB). Den stora svarven som användes för att tillverka skruvarna lär ha kallats ”Panamasvarven” och fanns i byggnad 60 på Nohabområdet.

Under vårt besök vid Mirafloresslusarna fick vi se en stor katamaran passera i slussarna följd av ett gigantiskt fraktfartyg som fick den 60 fot långa katamaranen att se ut som en jolle i jämförelse.

Efter två veckors vistelse i Sverige kunde vi fortsätta vårt arbete med att skrapa, tvätta och bottenmåla Anastacia på båtgården i marinan. Vi fick med båtgrannens hjälp monterat vindrodret och har tätat alla små skador som båten fick under stormen i Colombia. Ankarbox, ankare och kätting fick sig en ”makeover” och eftersom de spraymarkeringar vi gjort på kättingen var 10:e meter nötts bort helt, provar vi nu istället att markera längderna med bitar av röda bomullsband (för att undvika plast). Det blir spännande att se hur länge det håller. Lite julkänsla kommer vi att få på köpet, varje gång vi ankrar 😊. Bimini, sparayhood och lazybag (säck till storseglet) är rengjorda och fixade men tyget börjar bli skört av allt solljus. Där dragkedjor lossnat har vi sytt på förstärkningar och vi hoppas att det skall hålla fram till Polynesien eller förhoppningsvis ännu längre… Apropå solljus så märkte vi också att den, i kombination med värmen, får plast att krympa. Mina (Malins) nyinköpta svarta Flip-flops hade blivit minst två storlekar mindre (!) under tiden de legat på däck i solljuset, när vi varit borta från båten. Nya fick köpas in. De gamla passar förhoppningsvis någon yngre förmåga… Sjökort för Stilla havet och Indiska oceanen har införskaffats i digital och fysisk form. Christer monterade en extra GPS-antenn som han kopplade in för att få bättre mottagning med fler satelliter och därmed bättre precision för positioneringen för vår plotter.

Under tiden vi arbetade med båten fick vi många vänner på marinan och träffades ofta i restaurangen för en öl eller två och diskuterade de olika båtprojekten som pågick. Franskan, spanskan och engelskan flödade! Bl a pågår en helrenovering av en tyskbyggd katamaran med ett gäng entusiastiska ungdomar från olika länder som på olika sätt arbetar med båten och när drömmen att en vacker dag kunna ge sig ut på havet. Renoveringen har pågått i ett år och de har (bara) kommit halvvägs men entusiasmen är det inget fel på och den unge kaptenen tillika ägaren jagar hela tiden nya pengar för att kunna hålla projektet vid liv.

Den 29:e november kunde vi sjösätta Anastacia och efter tankning i Linton körde vi henne till Panamakanalens mynning utanför Shelter Bay där vi nu ligger för ankar. Extra trevlig första adventsöverraskning fick vi, när vi öppnade den hemliga present vi fått med oss från Christers bror, Lennart med fru Tinne. Tusen tack! 🙏Vi firade med lite adventsfika på kvällen tillsammans våra båtvänner Jodi och Magnus från båten Lulu.

Vi är bokade för kanalöverfart lördagen den 7:e december och håller som bäst på att förbereda oss inför överfarten. Lulu’s besättning ställer upp som ”linehandlers” på Anastacia tillsammans med mig och en annan seglare som också ställer upp. Vi har fått besked om när och var linor och fendrar skall hämtas upp liksom hur kanalmyndigheten gör med den kanalanställde rådgivare (Advisor) som skall följa med oss och lotsa kapen Christer genom kanalfärden. Antingen kommer vi att få gå igenom hela kanalen på en dag, vilket innebär start vid fyratiden på morgonen och slut sent samma kväll eller, så får vi en eftermiddagstid med två halvdagars passage med övernattning i den konstgjorda Gatúnsjön. Vi förbereder båten för övernattande gäster och besättning och funderar som bäst på vilken mat som vi skall servera. Men, mer om kanalen i nästa blogginlägg!

Panamarina, Halloween and boatwork

Linton bay

Panama City and Miraflores locks

Screws for the Panama Canal locks at NOHAB in 1912. 8m long and 910kg each, photo from Innovatum's image archive.

Marina Turtle Cay, Panama

Malin — Sun, 20 Oct 2024 00:00:00 +0000

The sailing to Panama was probably the most uneventful sailing we have had in a long time. The wind was so weak that we only made 3 knots. So that it wouldn't take too long, we had to motorsail the two days it took to get to the San Blas or Guna Yala archipelago, as the archipelago is now called. Not even a thunderstorm came our way, despite the area being known for its storms at this time of year. With such a calm and uneventful sailing, it was all the more fun that we had a fantastically clear sky. One morning, in the east just before sunrise, we caught sight of what we first thought was an airplane with a trail of icy smoke. Then we realized it was a comet as it wasn't moving forward. We had no idea that there would be any comet visible this fall, but once we consulted the eminent mobile app Star Walk 2, it turned out that it was probably the comet with the exciting name C/2023 A3 (Tsuchinshan-ATLAS) that we had seen. Cool, we thought, and felt very unique. Now, in retrospect, we understand that half the world probably also saw the comet and quite a few in Scandinavia also had an incredibly beautiful autumn with lots of northern lights, so we were definitely not particularly unique in terms of celestial phenomena, but the feeling was in any case genuine in the moment 😁

In San Blas the plan was to just get our passports stamped by the migration authority at the tiny airport in Porvenir (today Gaigirgordub). The population on the islands almost all belong to the indigenous Guna people and it is their name on the islands that is now the official one. In the sailing community, however, the old names live on. The islands turned out to be pure paradise. A mistake of ours not to give these islands more time! Now we had a berth booked in Turtle Cay on the mainland and it was too late to change plans. On the way to Porvenir we passed several large reefs. Later we learned that these reefs until just a few years ago were islands. The warmer climate with melting ice makes the sea level rise so much that the islands are slowly washed away, one by one…

When we arrived at Porvenir we were immediately greeted by two canoes full of women in colorful clothes. They belonged to the Guna people and wanted to sell some tourist-friendly handicrafts. After a lot of nagging, we finally bought a colorful bracelet. We would have preferred to buy their beautiful fabrics but that was not the kind of craft they sold. However, they wanted us to also buy one of their two flags that we could have had as a courtesy flag on the boat. Now, we were only going to stay one night so there was no flag purchased, but we were surprised that one flag had an inverted swastika as a symbol. That flag had been created in 1925 as a symbol of the indigenous people's revolution against Spanish rule. The swastika is an ancient symbol for both the Guna people and many other cultures and there are many different interpretations of what it represents depending on the culture and the direction of the four arms (clockwise or counterclockwise). We have read that it symbolizes everything from the sun and the winds, to representing the octopus that created the earth and all living things, according to a legend... In the case of the Guna people, it symbolizes a medicinal plant which is said to give increased knowledge and which seems to grow towards the four cardinal points. Unfortunately, the revolutionary flag soon became associated with the Nazi symbol and attempts were therefore made to modify it. Another new flag was produced in 2010 with 8 stars and two arms holding a bow and arrow. The newer flag is used in official contexts and is hoisted together with the Panamanian flag. Both flags are used and we saw both flags flying on the flagpoles at the airport where we were to check in. If you are interested, we can recommend a good page in Spanish (Google translate works well 😊) about the Guna people, the San Blas Archipelago and the history of the flags at: https://www.gunayala.org.pa/

After a night at anchor outside Porvenir, we steered the boat towards Turtle Cay marina where we had booked a berth. Although Turtle Cay is quite isolated, far from any citiy, the marina is basically full of boats. Most boats do not have residents on board as many take the opportunity to leave the boat here during the rainy and thunder season. The marina is well protected, but we see the nocturnal thunderstorms passing by here and there. Now we have been here for two weeks and got to know other sailors who also have their boats here. We try to meet once a week and have dinner at the restaurant close to the marina. There’s always lots of boat-fix talk and you can ask and give each other advice about everything possible. Just like in most places we sailed to, there is also an online group here, which you can participate in via WhatsApp, where you give each other advice and help. There can be posted questions such as; In which part of the bay is it safest to anchor? Where can you buy fruit and vegetables? Does anyone have a type X tool I can borrow? Does anyone want to take over my old dinghy? Whose are these socks I found left behind in the marina laundry room today? Etc. 😉

Turtle Cay is located by a nature reserve and apart from sea turtles that sometimes visit the beaches here, there is a very varied nature with lots of different animals and plants right next to the marina. We hear the howler monkeys calling daily and, with the help of Shawn on the boat Miet who has been here a long time and knows the area, we were finally able to see two tamarin monkeys jumping between the trees close to the marina. We have started walking longer tours on the trails in the area and hope to catch a glimpse of more animals. Here, for example, there will be sloths and anteaters, and we have already seen lots of different butterflies and birds, many of which we recognize from Colombia. On the boat we are sometimes visited by small gecko lizards and between the boats at night we can sometimes see the fish-catching bats that we recognize from the Caribbean islands. The restaurant owner here had to take care of a little sloth who lost his mother. A very cute toddler that she raises and that we got to take pictures of. Otherwise, it has been difficult to take pictures of the animals. They move way too fast. Much easier with the plants 😊.

One of the boats at our dock unfortunately had an accident last week that could have ended very badly. The couple living on the boat wanted to charge the lithium battery for their AC they have in the boat. They had put the battery on charge overnight and at 11 o'clock in the evening they woke up to a bang. The battery had exploded and caught fire. The whole boat quickly filled with smoke but they managed to get out. Together with the closest boat neighbors, they were finally able to put out the fire with the help of several fire extinguishers, but only after the battery burned out. Luckily, there was no wind so the flames that shot up from the boat never moved towards the neighboring boats but the devastation in the sailboat was very great even though the hull is still intact and the engine seems to be working. It is still unclear whether the boat can be saved or whether it must be scrapped. The couple managed with minor burns and some lung problems, which are, however, temporary. We were all horrified by the incident and have tried to help them in various ways as most of their possessions have burned up or been smoke damaged. They have also shared their experiences regarding the fire itself and what you can think about if the accident were to happen. Luckily the fire didn't spread to the gas cylinders or fuel tanks! What we, for our part, were concerned about was that we never woke up from the tumult that arose on the dock. One conclusion that was drawn was that it is important to make sure that everyone on the dock is alerted if something like this were to happen. Anastacia is two boats away from the stricken sailboat and normally we should have heard something. We (especially Christer) usually wake up at the slightest deviation from "normal" sounds, but no! We had had two fans humming in the cabinet where we sleep which probably drowned out all other noise that night. Now we have arranged the fans a little differently so that we wake up more easily if something unusual happens. We have now also looked over the fire extinguishers in the boat and a few other things we got tips about that might be good to have documented vis-a-visthe insurance company should the accident occur. We've stopped charging our phones and other gadgets overnight and disconnect the shore power when we don't need it.

We will remain here in Turtle Cay until the end of October, then unfortunately we will have to change harbor to get the boat ashore as the marina here does not have a working lift and it does not look like it will be repaired in time - despite we had booked it long time ago. We have been tipped off by some boating neighbors about a small boat yard further west, closer to the canal, called Panamarina. There they have confirmed that they can haul the boat up so we can scrape and paint the hull. There we will also be able to repair the scratches and small holes in the stern that arose at the marina in Colombia after the storm there. The wind rudder will be reassembled with the new parts that we received + other maintenance that can only be done when the boat is on “the hard”. Between the 4th and the 15th of November, we will visit the family in Sweden and greet as many friends as we can. We look forward to that! Who knows. If it's a nice evening, maybe we'll also see some northern lights! 😊 Until we leave Turtle Cay, we dedicate ourselves to renewing our food supplies and cleaning inside Anastacia so she will be sparkling clean and beautiful, ready to face the Galapagos in December!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Seglingen till Panama var troligen den mest händelselösa seglingen vi haft på länge. Vinden var så svag att vi bara gjorde 3 knops fart. För att det inte skulle ta alldeles för lång tid fick vi motorsegla de två dygn det tog att ta sig till ögruppen San Blas eller Guna Yala som arkipelagen numera heter. Inte ens åskväder kom i vår väg, trots att området är känt för sina oväder den här tiden på året. Med en så lugn och händelsefattig seglats var det desto roligare att v fick en fantastiskt klar himmel. En morgon, i öster precis innan soluppgången, fick vi syn på vad vi först trodde var ett flygplan med en isröksvans efter sig. Sedan insåg vi att det rörde sig om en komet eftersom det inte rörde sig framåt. Vi hade ingen aning om att det skulle finnas någon komet synlig i höst men när vi väl fick konsulterat den eminenta mobilappen Star Walk 2 visade det sig att det troligen var kometen med det upphetsande namnet C/2023 A3 (Tsuchinshan-ATLAS) som vi sett. Häftigt, tyckte vi, och kände oss malligt unika. Nu, i efterhand förstår vi att halva världen säkert också sett kometen och rätt många i Skandinavien dessutom har haft en otroligt vacker höst med massor av norrsken så särskilt unika vad gäller himlafenomen var vi definitivt inte, men känslan var i alla fall äkta i stunden 😁

I San Blas var planen att bara få våra pass stämplade av migrationsmyndigheten på den pyttelilla flygplatsen i Porvenir (idag Gaigirgordub). Befolkningen på öarna tillhör nästan alla ursprungsfolket Guna och det är deras benämning på öarna som nu är de officiella. I seglarkretsar lever dock de gamla namnen kvar. Öarna visade sig vara ett rent paradis. Ett misstag av oss att inte ge dessa öar mer tid! Nu hade vi en hamnplats bokad i Turtle Cay på fastlandet och det var för sent att ändra planerna. På vägen till Porvenir passerade vi flera stora rev. Senare fick vi veta att dessa rev till bara för några år sedan var öar. Det varmare klimatet med smältande isar gör att havsnivån höjer sig så pass mycket så att öarna sakta sköljs bort, en efter en…

När vi kom fram till Porvenir blev vi genast hälsade av två kanoter fulla med kvinnor i färgglada kläder. De tillhörde Gunafolket och ville sälja lite turistanpassat hantverk. Efter mycket tjat köpte vi till slut ett färggrant armband. Vi hade gärna hellre köpt deras vackra tyger men det var inte den sortens hantverk de sålde. Däremot ville de att vi också skulle köpa någon av deras två flaggor som vi hade kunnat ha som gästflagga på båten. Nu skulle vi ju bara stanna en natt så det blev inget flaggköp men vi var förvånade över att den ena flaggan hade en omvänd svastika som symbol. Den flaggan hade tagits fram 1925 som en symbol för ursprungsbefolkningens revolution mot den spanska överhögheten. Svastikan är en urgammal symbol för både Gunafolket och många andra kulturer och det finns många olika tolkningar kring vad den föreställer beroende på kultur och riktning på de fyra armarna (medsols eller motsols). Vi har läst att den symboliserar allt från solen och vindarna, till att representera bläckfisken som skapade jorden och allt levande, enligt en annan legend... I Gunafolkets fall lär det symbolisera en medicinalväxt som sägs ge ökad kunskap och som ser ut att växa mot de fyra väderstrecken. Tyvärr blev revolutionsflaggan snart förknippad med nazisternas symbol och försök gjordes därför att modifiera den. Ytterligare ny flagga togs fram 2010 med 8 stjärnor samt två armar hållandes en pilbåge och en pil. Den nyare flaggan används i officiella sammanhang och hissas tillsammans med den panamanska flaggan. Båda flaggorna används och vi såg båda flaggorna vaja på flaggstängerna vid flygplatsen där vi skulle klarera in. Är man intresserad kan vi tipsa om en bra sida på spanska (Google translate funkar bra 😊) om Gunafolket, San Blasarkipelagen och flaggornas historia på: https://www.gunayala.org.pa/

Efter en natt på ankar utanför Porvenir styrde vi kosan mot Turtle Cay marina där vi bokat plats. Även om Turtle Cay ligger ensligt, långt från större orter, så är marinan i princip full med båtar. De flesta båtar har inga boende ombord då många passar på att lämna båten här under regn- och åsksäsongen. Marinan ligger väl skyddad men vi ser de nattliga åskvädren dra förbi på håll. Nu har vi legat här i två veckor och bekantat oss med andra seglare som också har sina båtar här. Vi försöker träffas en gång i veckan och äta middag på restaurangen intill. Det blir mycket båtfix-snack och man frågar och ger varandra råd om allt möjligt. Precis som på de flesta platser vi seglat till finns det även här en onlinegrupp, som man kan delta i via WhatsApp, där man tipsar varandra och hjälps åt. Det ställs frågor som; I vilken del av viken är det säkrast att ankra? Var kan man köpa frukt och grönt? Har någon ett verktyg av typen X jag kan få låna? Är det någon som vill ta över min gamla gummibåt? Vems är dessa strumpor jag hittade kvarglömda i marinans tvättstuga idag? Etc. 😉

Turtle Cay ligger vid ett naturreservat och förutom havssköldpaddor som ibland besöker stränderna här så finns det en väldigt varierad natur med massor av olika djur och växter alldeles intill marinan. Vi hör dagligen vrålaporna ropa och, med hjälp av Shawn på båten Miet som varit här länge och känner till området, kunde vi till slut få se två tamarinapor hoppa mellan träden på marinaområdet. Vi har börjat promenera längre turer på stigarna i området och hoppas kunna få en skymt av fler djur. Här skall det till exempel finnas sengångare och myrslokar och vi har redan fått se massor av olika fjärilar och fåglar, varav många vi känner igen från Colombia. På båten får vi ibland besök av små geckoödlor och mellan båtarna kan vi nattetid ibland se de fiskfångande fladdermössen som vi känner igen från de karibiska öarna. Restaurangägaren här fick ta hand om en liten sengångare som mist sin mamma. En jättesöt unge som hon föder upp och som vi fick ta kort på. I övrigt har det varit svårt att ta bilder på djuren. De rör sig alldeles för snabbt. Mycket enklare med växterna 😊.

En av båtarna vid vår brygga råkade tyvärr ut för en olycka förra veckan som kunde slutat mycket illa. Paret som bor på båten skulle ladda litiumbatteriet till sin AC som de har i båten. De hade satt batteriet på laddning över natten och vid 11-tiden på kvällen vaknade de av en smäll. Batteriet hade exploderat och fattat eld. Hela båten rökfylldes snabbt men de lyckades ta sig ut. Tillsammans med närmaste båtgrannarna fick de, med hjälp av flera brandsläckare, till slut släckt elden men först efter att batteriet brunnit ut. Som tur var, var det helt vindstilla så lågorna som slog upp från båten rörde sig aldrig mot grannbåtarna men förödelsen i segelbåten blev mycket stor även om skrovet fortfarande är intakt och motorn verkar fungera. Det är fortfarande oklart om båten går att rädda eller om den måste skrotas. Paret klarade sig med lindrigare brännsår och lite lungproblem som dock är övergående. Vi blev alla förskräckta över händelsen och har försökt hjälpa dem på olika sätt då det mesta de ägde har brunnit upp eller blivit rökskadat. De har också delat med sig av sina erfarenheter kring själva branden och vad man kan tänka på om olyckan skulle vara framme. Tur i oturen att elden inte spred sig till gasflaskorna eller bränsletankarna! Vad vi, för egen del, blev bekymrade över, var att vi aldrig vaknade av det tumult som uppstod på bryggan. En slutsats som drogs var att det är viktigt att se till att alla på bryggan larmas om något liknande skulle hända. Anastacia ligger två båtar från den olycksdrabbade segelbåten och i vanliga fall borde vi ha hört något. Vi (särskilt Christer) brukar vakna av minsta avvikelse från ”normala” ljud, men icke! Vi hade haft två fläktar brummandes i ruffen där vi sover som antagligen överröstade allt annat ljud den natten. Nu har vi arrangerat fläktarna lite annorlunda så vi lättare vaknar ifall något ovanligt händer. Vi har nu också sett över brandsläckarna i båten och lite annat vi fått tips om som kan vara bra att ha dokumenterat gentemot försäkringsbolag om olyckan skulle vara framme. Vi har slutat ladda våra telefoner och andra prylar under natten och kopplar ur landströmmen när vi inte behöver den.

Vi kommer att ligga kvar här i Turtle Cay fram till slutet av oktober, sedan måste vi tyvärr byta hamn för att få upp båten på land då marinan här inte har en fungerande lyft och den ser inte heller ut att bli reparerad i tid -trots att vi hade bokat den sedan länge. Av några båtgrannar har vi fått tips på en liten hamn längre västerut, närmare kanalen, som heter Panamarina. Där har de bekräftat att de kan lyfta upp båten och ställa den på land så vi kan skrapa och bottenmåla den. Där kommer vi också kunna laga de skav och små hål i aktern som uppstod på marinan i Colombia efter stormen där. Vindrodret kommer att monteras upp igen med de nya delarna som vi fått levererat + lite ordna med annat underhåll som bara kan göras när båten ligger på land. Mellan den 4:e och den 15:e november kommer vi att besöka familjen i Sverige och hälsa på så många vänner vi hinner. Det ser vi fram emot! Vem vet. Blir det någon fin kväll kanske vi också får se lite norrsken! 😊 Fram tills vi lämnar Turtle Cay ägnar vi oss åt att förnya våra matförråd och rengöra Anastacia invändigt så hon blir skinande ren och glittrande vacker, färdig att möta Galapagos i december!

San Blas (Guna Yala) and Porvenir (Gaigirgordub)

Turtle Cay marina and surroundings

Medellín

Malin — Sun, 29 Sep 2024 00:00:00 +0000

Medellín is Colombia's second largest city. It actually consists of 10 municipalities that basically grew together, with the municipality of Medellín being the dominant one that also gave the city its name. The 10 municipalities are in turn divided into a total of 16 "Comunas" which can be equated with city districts. Medellín is a large industrial city with several different industries. The largest are the textile industry, the chemical-technical industry and the food industry. The air in the city is therefore also more polluted.

As with Bogotá, flying was the only reasonable way to get to Medellín from Barranquilla. During the flight we experienced an unusual amount of turbulence. So much so that the flight attendants could not push their serving carts. We could see how we ended up in the middle of a large thunderstorm but didn't really think much of it and the flight captain calmly noted that there was a little more turbulence than usual. We have also gotten used to thunderstorms almost every evening/night on the coast towards the Caribbean Sea.

Since we didn't book a hotel for more than three nights, we had to focus on a few places to visit. We started with a guided tour in the footsteps of Pablo Escobar. Mostly to understand the history and how the drug cartels affected society when it was at its most violent. During the tour, we got to visit Inflexión Memorial Park, which is where Pablo Escobar and his family, bodyguards and closest friends lived. Here we are not talking about an ordinary residence, but a luxurious high-rise in the middle of the city. However, this was only one of the many properties he owned. He was also often at his 20 square kilometer hacienda located between Bogotá and Medellín with a mansion. a private zoo, six pools, etc. The entire high-rise in Medellín was demolished after his death and instead a memorial site has been built for the victims of the drug war. It's a beautiful little park with an impressive black stone monument. It is estimated that the Medellín Cartel and Pablo Escobar, until his death in 1993, were directly responsible for 4,000 murders of civilians, politicians, prosecutors, judges and other officials as well as police but that figure can be taken fifty times if you look at all those murdered because of the drug war in Colombia since 1960. Many believe that there was a civil war going on in Colombia until Escobar was shot to death.

The Medellín cartel was by far the largest drug cartel and during its "heyday" in the 1980s it was counted as the world's largest with around 750,000 employees. Our guide Daniel pointed out that Escobar was unusually ruthless in that he could cold-bloodedly shoot anyone he suspected of being against him. It did not concern him if innocents also fell victim. The famous expression "Plata o Plomo" i.e. silver (money/bribe) or lead (get shot) meant that people often had no choice but to go on his errands. Escobar had even announced a bounty on police officers. If you could show a police badge from a slain policeman, you got a thousand-dollar reward, no questions asked. Everyone lived in terror!

Daniel said that the description of Pablo Escobar being seen as a kind of Robin Hood figure by the poor in Medellín is quite exaggerated. However, Pablo liked to cultivate that self-image and also built, for example, residential areas and soccer fields for the population in poorer neighborhoods and saw himself as a benefactor of the less fortunate. He himself claimed that he came from poor circumstances, but in fact he came from a well-to-do middle-class family and lived in good conditions as a young man. However, he started a criminal career early on by stealing cars and selling the parts and soon he discovered the lucrative cocaine business that brought quick money. Many of those who received a share of his charity were also in debt for life and could at any time be forced to perform services for him. In addition, Escobar used his position as a "philanthropist" to be able to make a political career when, amazingly, he also aimed to become the president of Colombia!

During the guided tour, we also got to visit what is commonly known as Pablo Escobar's prison, which he had built for himself in the municipality of Envigado. When he understood that it was only a matter of time before he would be arrested, he agreed with the Colombian government that he would be kept in isolation, but with the condition that he would not be extradited to the United States and that he would be allowed to build his own prison. This "prison", which he called La Catedral, was secluded, a little way up in the mountains, with a fantastic view of the city. Here he had built a fenced villa and several other buildings, a soccer field, a parking lot, a helipad and a church! Escobar was very religious and prayed and went to confession often, and he wanted to be able to continue doing that during his so-called prison time. Of course, he could continue to run the drug cartel from his new residence where security was minimal as the guards were employed by himself.

Pablo Escobar was killed after intensive intelligence work in December 1993. All his property and belongings were confiscated. Buildings were looted and demolished so there is not much left of these today. Nothing remains of the so-called prison, but a reconstruction partially shows what it looked like. A home for the elderly is now operated in one of the buildings on the site.

Escobar is buried at Cementerio Jardines Montesacro, which we also visited during the tour. Daniel told us that cocaine is not something that Colombians themselves use, but something that foreigners and tourists use. The drug is so associated with the violent period in the country's history that ordinary people want nothing to do with it. He further said that drug cartels still exist in the country, mainly in the south-west but are being fought by the government. Colombia now has very restrictive gun laws, but unfortunately many illegal weapons still abound. The residents want to get away from their reputation from the drug wars and the future looks bright, he said. Medellín is nowadays like any other tourist town. However, you can still see a lot of shopping centers here. Unusually many in a small area. They are private shopping centers built by drug syndicates where the real purpose is money laundering. The same applied to several fancy restaurants in the city.

After the guided tour, we walked in the neighborhoods of the El Poblado where our hotel was located. The district is popular with tourists and is full of restaurants and fancy bars. Just the ones the guide talked about 😉

During our visit we also managed to visit the museum "Casa de la Memoria". There is an exhibition that focuses more on how the ordinary citizen was affected by the violence during the drug war. Here we not only got an insight into how the drug cartels gained power by using brutal violence that affected the civilian population, but also an insight into the Marxist-Leninist FARC guerrillas. From the beginning, during the 60s formed by farmers who opposed the right-wing government which in turn was supported by paramilitary groups. However, the FARC soon transformed into a group that financed increasingly violent activities through cocaine trafficking. In the midst of all this, civilians suffered badly. Through interviews and life stories, visitors to the museum gained a much better understanding of what individual people had to go through. The museum is not big but we left there impressed. Definitely recommended for anyone interested in that part of history. One cannot help but draw parallels to how criminal networks, mafia, terrorist groups, paramilitary groups, or whatever you call them depending on their location in the world, act and finance their activities.

Last but not least, we visited Plaza Botero with many Botero sculptures and a beautiful cultural center with exhibits interspersed among the office spaces where the employees work. A pleasant and relaxing experience in contrast to everything else we had to experience during our visit.

We had to take taxis between the different neighborhoods to the places we wanted to visit. The taxi rides themselves were also an experience. Somehow it was noticed that the city has an industrial history. Several blocks could have a theme. For example, we rode through a street several hundred meters long where it was full of small bicycle shops and workshops on both sides of the road. Some sold new bikes, others sold used. Some were repair shops, others sold parts... In another block they traded sofas and beds in every imaginable shape, size and condition. In a third block there was garden furniture. In a fourth there were refrigerators and freezers where new and used appliances were sold, as well as repairs could be carried out. Also, it seemed that they reused what went from end-of-life machines. In several places, refrigerators were being taken apart for the various components. Here, there is a different attitude to used gadgets than what we are used to. Most things can be repaired and used for a while longer…

In Medellín we also tried to sort out some health-related questions. We have taken all the vaccinations before the trip that were recommended by doctors, but now we needed to protect ourselves against dengue fever and malaria. Both plagues are spread via mosquitoes and protecting oneself against mosquito bites has been more difficult than we originally thought. Despite mosquito nets and mosquito repellent, we get bitten by mosquitoes daily, especially if we lie with the boat in a harbor where there is not much wind. Being fully clothed, as the locals are, would of course have been the best protection but we can't do it in the 35-degree heat. We therefore needed to talk to a doctor about being prescribed malaria tablets and the possibility of vaccination against dengue fever. We found an online service for expats in Colombia that was in English and through this excellent paid service we were able to talk to a doctor, who in a video call, took all our information and medical history and finally gave us each a prescription for malaria tablets with instructions on how to take them, possible side effects and at which pharmacies in the city we could most easily get hold of them. However, she could not help us with the vaccination if we did not stay in the country for a longer period of time because the vaccine must be given in two rounds of three months interval and she was not allowed to send us the vaccine for the second shot so that we could have solved it in another country. Even though we knew that other sailors solved it that way in other countries in the Caribbean, the rules were stricter in Colombia. The same vaccine as the one you get in Colombia is also not available in the countries we are going to visit, so we simply have to trust that we will not be affected. After all, Dengue fever is still not as common as malaria 😊

With such a short time in Medellín, you can't say we did the city justice. There are lots of things to experience and see. What we didn't have time for a visit to Comuna 13. A neighborhood that was previously considered one of the world's poorest, but which, with the help of various social projects and improved infrastructure, has been transformed into an attractive part of Medellín with lots of cultural activities. The district has become a real tourist attraction. In addition, there are several interesting museums and a little outside of Medellín you can visit coffee plantations that show what the entire process from cultivation to finished coffee beans looks like.

When we got back to the boat, we were unfortunately met with the news that the turbulence we experienced on the flight from Barranquilla turned out to be due to a storm that had swept over the area, including the marina where Anastacia is located. Some had their houses destroyed, roofs were blown off shops in Barranquilla and trees had fallen over power poles leaving large areas without power. The wind had been so strong that the Anastacia, which was moored “stern to”, had been pushed against the jetty. The long bow mooring lines provided by the marina are fastened in large chunks of concrete on the seabed. These had probably moved so the boat came too close to the jetty and the equipment we had mounted in the stern was gone. In addition, the extra protective plastic that was on the stern had been torn off, but the hull was intact, so the protective plastic had still fulfilled its purpose, to protect the stern from impacts! The wind rudder and hydrogenerator were on the jetty where the marine personnel had put them when they tried to salvage what was left after the storm. Some other boats had also sustained damage and some jetty sections were completely missing.

When we looked through the damage to Anastacia, we were still relieved that the most important parts of the rudder were intact and that it was "only" the fasteners that came off. We can order them from the supplier. However, the hydrogenerator was completely destroyed. We had bought it used, so it wasn't a great value either, but sad as we can't charge the boat's batteries using hydropower anymore. Buying a new one will be too costly. However, we still have solar panels and wind generator left. Now we have unscrewed all the fasteners and sealed all the screw holes in the stern so that we can handle a sailing to Panama where we still planned to haul out for review and bottom painting. Then we can also repair the damage a little better. We negotiated an agreement with the marina manager so that we don't have to pay part of the marina fee as compensation for part of the damage. He has been really good to deal with and even though this type of incident is legally outside the marina’s responsibility, he thought it was important that we get some compensation. We are very grateful for that!

We have stayed two months in Colombia and the time has really flown by. We have spent the last few days getting the boat ready for sailing again and on the 30th of September we will sail to Panama where we will stay with the boat for two months before crossing the channel to the Pacific Ocean. The actual sailing to Panama should take two days and we hope for good winds. Right now, however, the forecast looks a bit bleak... 😊. We will also try to fly to Sweden for a few days in November to hug the family, as we will not be able to see each other over Christmas and New Year.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Medellín är Colombias näst största stad. Den består egentligen av 10 kommuner som i princip vuxit samman där kommunen Medellín varit den dominerande som också fått ge staden dess namn. De 10 kommunerna är i sin tur uppdelade i totalt 16 ”Comunas” som kan likställas med stadsdelar. Medellín är en stor industristad med flera olika näringar. Störst är textilindustrin, kem-teknisk industri samt livsmedelsindustrin. Luften i staden är därför också mer förorenad.

Precis som till Bogotá var flyget enda rimliga sättet att ta sig till Medellín från Barranquilla. Under flygturen upplevde vi ovanligt mycket turbulens. Så pass mycket att flygvärdarna inte kunde köra med sina serveringsvagnar. Vi kunde se hur vi hamnat mitt i ett stort åskväder men tänkte egentligen inte så mycket på det och flygkaptenen konstaterade lugnt att det var lite mer turbulens än vanligt. Vi har också vant oss vid att det åskar nästan varje kväll/natt på kusten mot Karibiska havet.

Eftersom vi inte bokat hotell för mer än tre nätter så fick vi rikta in oss på ett fåtal platser att besöka. Vi började med en guidad tur i Pablo Escobars fotspår. Mest för att förstå historien och hur drogkartellerna påverkade samhället när det var som mest våldsamt. Under turen fick vi besöka Inflexión Memorial Park som ligger där Pablo Escobar med familj, livvakter och närmaste vänner bodde. Här pratar vi inte om en vanlig bostad utan ett lyxigt höghus mitt i staden. Detta var dock bara ett av de många fastigheter han ägde. Han var också ofta på sin 20 kvadratkilometer stora hacienda som låg mellan Bogotá och Medellín med herrgård. en privat djurpark, sex pooler m m. Hela höghuset i Medellín revs efter hans död och istället har man byggt upp en minnesplats för offren från drogkriget. En vacker liten park med ett imponerande monument i svart sten. Man räknar med att Medellínkartellen och Pablo Escobar, fram till sin död 1993, var direkt skyldiga till 4 000 mord på civila, politiker, åklagare, domare och andra ämbetsmän liksom poliser men den siffran kan man ta gånger femtio om man ser till alla som mördats på grund av drogkriget i Colombia sedan 1960. Många menar att det pågick ett inbördeskrig i Colombia fram till att Escobar sköts till döds.

Medellínkartellen var den absolut största drogkartellen och under sin ”storhetstid” på 1980-talet räknades den som världens största med runt 750 000 anställda. Guiden Daniel påpekade att Escobar var sällsynt hänsynslös i det att han kallblodigt kunde skjuta vem som helst som han misstänkte var emot honom. Det bekymrade honom inte om oskyldiga också föll offer. Det berömda uttrycket "Plata o Plomo" d v s silver (pengar/mutor) eller bly (bli skjuten) innebar att människor ofta inte hade något annat val än att gå hans ärenden. Escobar hade t o m utlyst skottpengar på poliser. Kunde man visa upp en polisbricka från en dödad polis fick man tusen dollar i belöning, inga frågor ställdes. Alla levde i skräck!

Daniel berättade att beskrivningen om att Pablo Escobar sågs som en slags Robin Hood-gestalt av de fattiga i Medellín är ganska överdriven. Pablo odlade dock gärna den självbilden och byggde också exempelvis bostadsområden och fotbollsplaner för befolkningen i fattigare stadsdelar och såg sig som en välgörare för de mindre bemedlade. Han hävdade själv att han kom från fattiga förhållanden men egentligen kom han från en välbärgad medelklassfamilj och hade goda förutsättningar som ung. Han började dock tidigt en kriminell bana genom att stjäla bilar och sälja delarna och snart upptäckte han den lukrativa kokainbranschen som gav snabba pengar. Många av dem som fick ta del av hans välgörenhet stod också i livstids skuld och kunde närsomhelst tvingas utföra tjänster åt honom. Dessutom utnyttjade Escobar sin ställning som ”välgörare” för att kunna göra politisk karriär då han, otroligt nog, även siktade på att bli Colombias president!

Under den guidade turen fick vi också besöka det som brukar kallas Pablo Escobars fängelse som han hade låtit bygga åt sig själv i kommunen Envigado. När han förstod att det bara var en tidsfråga innan han skulle gripas kom han nämligen överens med Colombias regering om att han skulle hållas isolerad, dock med villkoret att inte utlämnas till USA samt att han själv skulle få bygga sitt fängelse. Detta ”fängelse” som han kallade La Catedral låg avskilt, en bit upp i bergen, med en fantastisk utsikt över staden. Här hade han låtit bygga en inhägnad villa och flera andra byggnader, fotbollsplan, parkering, helikopterplatta och en kyrka! Escobar var nämligen mycket religiös och bad och biktade sig ofta och det ville han kunna fortsätta med under sin så kallade fängelsetid. Naturligtvis kunde han fortsätta styra drogkartellen från sin nya bostad där bevakningen var minimal då vakterna var anställda av honom själv.

Pablo Escobar dödades efter intensivt spaningsarbete i december 1993. Alla hans egendomar och tillhörigheter konfiskerades. Byggnader plundrades och revs så det finns inte mycket kvar av dessa idag. Av det så kallade fängelset finns inget kvar men en rekonstruktion visar delvis hur det har sett ut. I en av byggnaderna på platsen drivs numera ett äldreboende.

Escobar ligger begravd på Cementerio Jardines Montesacro som vi också besökte under turen. Daniel berättade att kokain inte är något som colombianerna själva nyttjar utan något som utlänningar och turister använder. Drogen är så förknippad med den våldsamma perioden i landets historia att vanliga människor inte vill ha med den att göra. Han berättade vidare att drogkarteller fortfarande finns i landet, främst i de sydvästra delarna men bekämpas av regeringen. Colombia har numera väldigt restriktiva vapenlagar men tyvärr florerar fortfarande många illegala vapen. Invånarna vill komma ifrån sitt rykte från drogkrigen och framtiden ser ljus ut, menade han. Medellín är numera som vilken turiststad som helst. Dock kan man fortfarande se väldigt många köpcentra här. Ovanligt många inom litet område. Det är privata köpcentra som byggts av drogsyndikat där det egentliga syftet är penningtvätt. Detsamma gällde för flera flotta innekrogar i staden.

Efter den guidade turen promenerade vi i kvarteren i stadsdelen El Poblado där vårt hotell låg. Stadsdelen är populär bland turister och det finns fullt med restauranger och tjusiga inneställen. Precis sådana som guiden pratat om 😉

Under vårt besök hann vi även med museet ”Casa de la Memoria”. Där finns en utställning som är mer inriktad på hur den vanlige medborgaren drabbades av våldet under drogkriget. Här fick vi inte bara en inblick i hur drogkartellerna skaffade sig makt genom att använda brutalt våld som drabbade civilbefolkningen utan även en inblick i den marxist-leninistiska FARC-gerillan. Från början, under 60-talet bildad av jordbrukare som opponerade sig mot högerregeringen som i sin tur stöddes av paramilitära grupper. FARC förvandlades dock snart till en grupp som finansierade en alltmer våldsam verksamhet genom kokainhandel. Mitt i allt detta drabbades civila svårt. Genom intervjuer och livsberättelser fick man som besökare på museet en mycket bättre förståelse för vad enskilda människor fick genomlida. Museet är inte stort men vi gick ut därifrån berörda. Absolut rekommenderat för den som är intresserad av den delen av historien. Man kan inte låta bli att dra paralleller till hur kriminella nätverk, maffia, terroristgrupper, paramilitära grupper, eller vad man kallar dem beroende på plats i världen, agerar och finansierar sina verksamheter.

Sist, men inte minst, besökte vi Plaza Botero med många Botero-skulpturer och ett vackert kulturhus med utställningar insprängda bland kontorsutrymmena där de anställda arbetar. En trevlig och avkopplande upplevelse som kontrast till allt annat vi fick uppleva under vårt besök.

Vi var tvungna att åka taxi mellan de olika stadsdelarna till de platser vi ville besöka. Taxiturerna i sig var också en upplevelse. På något sätt märktes det att staden har en industrihistoria. Flera kvarter kunde ha ett tema. T ex åkte vi genom en flera hundra meter lång gata där det var fullt med små cykelbutiker och -verkstäder på bägge sidor om vägen. Några sålde nya cyklar, andra sålde begagnade, Vissa var reparationsverkstäder andra sålde delar… I ett annat kvarter handlades det med soffor och sängar i alla upptänkliga former, storlekar och skick, I ett tredje kvarter var det trädgårdsmöbler, I ett fjärde var det kyl- och frysvaror där nya och begagnade maskiner såldes, liksom reparationer kunde utföras Dessutom verkade det som man återanvände det som gick från uttjänta maskiner. På flera ställen höll man på att plocka isär kylskåp till de olika beståndsdelarna. Här råder en annan inställning till begagnade prylar än vad vi är vana vid. Det mesta går att reparera och använda ett tag till…

I Medellín försökte vi också reda ut några hälsorelaterade frågor. Vi har tagit alla vaccinationer inför resan som rekommenderades av läkare men nu behövde vi skydda oss mot denguefebern och malaria. Båda farsoterna sprids via myggor och att skydda sig mot myggbett har varit svårare än vi trott från början. Trots myggnät och myggmedel blir vi myggbitna dagligen, särskilt om vi ligger med båten i hamn där det inte blåser så mycket. Att vara fullt påklädd, som lokalbefolkningen är, hade naturligtvis varit bästa skyddet men vi klarar det inte i den 35-gradiga värmen. Vi behövde därför prata med en läkare om att få utskrivet malariatabletter och möjlighet till vaccination mot denguefebern. Vi hittade en onlinetjänst för expats i Colombia som var på engelska och fick via denna utmärkta betaltjänsten prata med en läkare, som i videosamtal, tog alla våra uppgifter och sjukdomshistorik och till slut gav oss varsitt recept på malariatabletter med anvisningar om hur de skulle tas, ev biverkningar och på vilka apotek i staden vi lättast kunde få tag i dem. Dock kunde hon inte hjälpa oss med vaccinationen om vi inte stannade i landet en längre tid eftersom vaccinet skall ges i två omgångar med tre månaders mellanrum och hon fick inte lov att skicka med oss vaccinet för den andra sprutan så att vi hade kunnat lösa det i något annat land. Trots att vi visste att andra seglare löst det på det sättet i andra länder i Karibien så var reglerna hårdare i Colombia. Samma vaccin som det som man får i Colombia finns inte heller i de länder vi skall besöka så vi får helt enkelt lita på att vi inte blir drabbade. Trots allt är Denguefebern fortfarande inte lika vanlig som malarian 😊

Med så kort tid i Medellín så kan man inte säga att vi gjort staden rättvisa. Det finns massor av saker att uppleva och se. Det vi inte hann med var exempelvis ett besök i Comuna 13. En stadsdel som tidigare räknades som en av världens fattigaste men som med hjälp av olika samhällsprojekt och förbättrad infrastruktur omvandlats till en attraktiv del av Medellín med massor av kulturaktiviteter. Stadsdelen har blivit en riktig turistattraktion. Dessutom finns flera intressanta museer och lite utanför Medellín kan man besöka kaffeplantager som visar hur hela processen från odling till färdiga kaffebönor ser ut.

När vi kom tillbaks till båten möttes vi tyvärr av nyheten att den turbulens vi upplevt på flyget från Barranquilla visat sig bero på en storm som dragit över området, inklusive marinan där Anastacia ligger. Vissa hade fått sina hus förstörda, tak var bortblåsta från butiker i Barranquilla och träd hade fallit över elstolpar så stora områden hade varit utan ström. Vinden hade varit så stark så att Anastacia, som var akterförtöjd, hade tryckts mot bryggan. De långa förtöjningslinorna i fören som marinan tillhandahåller sitter i stora betongklumpar på havsbotten. Dessa hade troligen flyttat sig så båten kommit för nära bryggan och den utrustning som vi hade monterat i aktern var borta. Dessutom hade den extra skyddsplasten som satt på akterspegeln slitits av men skrovet var intakt så skyddsplasten hade ändå fyllt sitt syfte, att skydda aktern mot stötar! Vindrodret och hydrogeneratorn låg på bryggan där marinapersonalen lagt dem när de försökt rädda det som gick efter stormen. Vissa andra båtar hade också fått skador och några bryggsektioner saknades helt.

När vi tittade igenom skadorna på Anastacia var vi ändå lättade över att vindrodrets viktigaste delar var intakta och att det ”bara” var fästena som gått av. Dem kan vi beställa från leverantören. Hydrogeneratorn var dock helt sönderslagen. Den hade vi köpt begagnad så det var heller inget jättestort värde men tråkigt då vi nu inte kan ladda båtens batterier med hjälp av vattenkraft längre. Att köpa en ny blir för kostsamt. Vi har dock fortfarande solpaneler och vindgenerator kvar. Nu har vi skruvat loss alla fästen och tätat alla skruvhål i aktern så att vi kan klara en segling till Panama där vi ändå planerat att ta upp båten för genomgång och bottenmålning. Då kan vi också laga skadorna lite bättre. Vi förhandlade oss till en överenskommelse med marinchefen så att vi slipper betala en del av hamnavgiften som kompensation för en del av skadorna. Han har varit riktigt bra att ha att göra med och trots att den här typen av händelser rent juridiskt går utanför marinans ansvar så tyckte han det var viktigt att vi fick lite kompensation. Det är vi jättetacksamma för!

Vi har vistats två månader i Colombia och tiden har verkligen flugit iväg. De sista dagarna har vi ägnat åt att göra båten klar för segling igen och den 30:e september seglar vi till Panama där vi kommer att ligga med båten i två månader innan överfarten genom kanalen till Stilla havet. Själva seglingen till Panama bör ta två dygn och vi hoppas på bra vind. Just nu ser dock prognosen lite klen ut… 😊. Vi kommer också att försöka flyga till Sverige under några dagar i november för att krama om familjen, då vi inte kommer att kunna ses över jul och nyår.

Inflexión Memorial Park

La Catedral and Pablo Escobars escape route

Escobar family vault. Cementerio Jardines Montesacro

Plaza Botero and cultural center

Bogotá, Colombia

Malin — Tue, 10 Sep 2024 00:00:00 +0000

By bus it takes 15 to 20 hours to travel from Barranquilla to Bogotá and the railway is only partially built up in Colombia as the topography is extremely varied. In addition, it seems that the railway network was primarily built to facilitate the transport of the mining industry and not so focused on passenger transport. To get to Bogotá we therefore had to take the flight which was what the residents here also told us was the best.

Bogotá is at an altitude of over 2,600 m, which we felt when we arrived. For one thing, the temperature (for us) was much more pleasant and similar to what we are used to from Sweden, but both Christer and I (Malin) also got a slight headache when we landed. Probably because we moved so quickly to higher altitude. We are used to constantly being at sea level 😊

We had booked a room at a slightly out of the ordinary hotel, Hotel Casa de la Luz. The hotel is located in an old large colonial house with a very mixed and personal interior that went from the sacred to the burlesque - with some political elements... There was certainly a bit to be desired in terms of cleaning and everything maybe didn't work as it should but the charm outweighed all that! Here there were lots of small rooms and winding stairs in the most unexpected places. The house had been owned by a wealthy French family for many years before it was sold and turned into a hotel. We enjoyed ourselves very well but had to change rooms after the first night, the bed lacked a mattress topper and became far too hard and our backs couldn't really handle it. You do feel like you've gotten a little older... 😊

The hotel is located in the historic district of Bogotá, La Candelaria. The only reason we chose to stay here was that Christer found a good travel blog with tips on places to visit. We are happy to promote this one which covers several countries worldwide: https://www.dreambigtravelfarblog.com/

La Candelaria turned out to be an incredibly beautiful neighborhood with many museums within walking distance as well as Plaza Bolivár with a large cathedral and the presidential palace right next door. Fantastic graffiti paintings were on many buildings throughout the district. In the streets around the hotel, there was one jeweler's shop next to the other. Several hundred within the same block! We don't understand how they can survive with such fierce competition. However, we also saw that they had many customers who bought jewelry and watches. Colombia has large emerald findings and the quality is said to be the best in the world so that might explain the trade…

About nine million people live in Bogotá and we spent three whole days in the city, which of course is far too little for a city of that size. There are so many sights and beautiful places to visit that you would need several weeks to get an overview. Our visit was therefore only a small selection. The first day we took the opportunity to take a tour with a hop on hop off bus. The guide Sebastian, spoke Spanish and good English. Excited to meet someone who didn't just speak Spanish, we bombarded him with questions. Poor thing, he had to toil but did it with gusto! He told us that Bogotá is jokingly called the refrigerator. Here, the temperature varies between 10 and 25 degrees during one and the same day. The sun can shine one moment and then be followed by cold rain during the next. Much like opening and closing the refrigerator door. Or as Sebastian also put it "wax on wax off" to cite the karate kid movies. One moment you pull down the zipper on your jacket because it's too hot, and the next you pull it up again because it's too cold.

We had it explained to us how the streets are named in Bogotá and other cities. The streets do not have their own names as we are used to in Europe. Here we are talking about road intersections, Carrera run parallel to each other and usually go in a north-south direction and are numbered from east to west. The streets Calle run in an east-west direction and are numbered from south to north. Now this is only approximately correct. The streets tend to meander in different directions, but the system gave us an explanation as to why the taxi drivers we went with in both Medellin and Santa Marta would rather know the street numbers for Calle and Carrera than just the place we wanted to go.

The hop on hop off tour turned out to be a tour where you also got to visit places walking where the guide told us about the areas we stopped at. Sebastian showed us, among other things, the oldest part of the city where it was founded in 1538 in the neighborhood La Candelaria. Of course, the indigenous population already lived here a few thousand years before that, but we are now talking about the colonial era. The site, which originally consisted of 12 houses, a well and a church, remains. This is also the only place in Bogotá where the streets have their own names. Here there were lots of small shops, cafes, bars and restaurants and here you could buy the slightly alcoholic, yellowish drink Chicha, which is a kind of corn beer made from fermented corn gruel. The drink is originally a drink that the indigenous people brewed and is found in different varieties throughout Latin America. Actually, it is banned in Colombia but nobody seems to care. You could quickly tell who was drinking Chicha because the bottles were sold with a brown paper bag around them - probably to hide the contents 😊. Of course we tasted! It was good too! The taste was reminiscent of a mixture of sweet beer and kombucha. However, we didn't dare buy a bottle...

The tour in the bus then went on to the wealthier neighborhoods in the north. Here it was immediately noticeable from both the style of clothing and the shops that lined the streets that the more affluent stayed here. Sebastian told us that there are 7 different social classes in Colombia and social classes 1 and 2 in Bogotá were mostly in the northern part of the city. Graffiti painting was also prohibited here. We thought this part of the city looked like any modern city. Here we made a lunch stop and ate a good (and expensive) fish dish at a nice fish restaurant where some of the couples were dressed up in costumes or evening dress with matching chic handbags. Perhaps needless to say that we did not quite match the style in terms of clothing and it was clearly visible that we were tourists. But the occasional guest also wore regular jeans, so we were still in good company. At least we knew how to behave ourselves!

On the way back to La Candelaria, we passed two small "reserves" in the form of smaller parks. One was dedicated to LGBTQ people who were allowed to stay in the area without (hopefully) having to fear harassment. The site was marked by a large Pride flag. The other park was called "hippies park" and here you could smoke marijuana freely. Normally, drug use is prohibited in Colombia, but possession of a maximum of one gram is permitted.

In the afternoon we visited the Gold Museum, which, like its counterpart in Santa Marta, displayed many archaeological finds from Colombia's first settlers in pre-colonial times. Colombia has had several hundred different indigenous groups. The indigenous people who lived (and partly still live) around Bogotá are called Muisca. Like the Tairona people, they were skilled in working gold and other metals as well as precious stones such as emeralds. In addition to colonization, the indigenous population has experienced other threats in modern times where they were forced to grow coca plants by the drug cartels who then bought the “raw material” from them. Now, when many of the cartels have been fought by the Colombian police, the authorities have burned the coca fields and the population has lost their livelihood. When we visited Bogotá, several hundred families from, among others, the Muisca, demonstrated by setting up tents in one of the city's parks and occupying it in protest against, as we understood, that they had not been offered any compensation or help by the Colombian state to be able to feed themselves in other ways. The population has also experienced that land has been taken from them as new mineral discoveries have been made and the mining companies have forced them away by various means. Unfortunately, we could not update ourselves on the issue and we received different answers depending on who we asked about the conflict. What is clear is that the indigenous people are having a hard time coping when their territory shrinks. When they instead look for the cities, they find it difficult to get a job and are ill-equipped to live life in a city. Education and lifestyles are so different. Unfortunately, many, both children and adults, end up as beggars on the streets.

The next day we took the opportunity to take the cable car up to Monserrate where there is a small church and a restaurant and café. The place is actually best known for the beautiful view down towards the city and you can clearly see how Bogotá is located in a depression between the mountains which are one of the northern extensions of the Andes Mountain range. A nice trip but with a lot of waiting in the long queue for the cable car.

We also had time to visit museums where we first, and mostly by chance, ended up in the Museo Iglesia de Santa Clara. A small, beautifully ornate baroque museum in a former chapel for Franciscan nuns. On the walls hung art from the 17th and 18th centuries, and you could also take part in an exhibition that addressed important female figures in Christianity. Contemporary artists also exhibited works of art in the form of installations that were both a tribute to women and a representation of the violence against women that is still relatively common in the country.

We passed Bolivár Square where it was full of Sunday activity. The cathedral was open and the sermon had just begun. At the same time, in the square, the indigenous people had gathered with representatives from different groups for a joint meeting "Indigenous People's Sixth District Meeting" to discuss common issues. We ended up in the middle of the opening ceremony where the religious leaders blessed everyone in the square including us "little brothers" gathered in a big ring. The rhythmic drumming from the inauguration was mixed with the preaching from the cathedral, right next door. An incredibly strange experience!

Later we also made the mandatory visit to the National Museum where we could see several works by the Colombian artist and sculptor Fernando Botero. You quickly recognize his style with everyday motifs where both humans and animals are represented with large round shapes. Otherwise, the museum was just like other national museums. Here, art from different eras of Colombian history and prehistory was displayed. At this point we were so museum-weary that we couldn't go through all the exhibits and instead went out into the bustle of the streets and looked at what the street vendors had to offer. Every Sunday, a long street in the city is closed for the benefit of pedestrians and cyclists. It is very much appreciated and sellers naturally take the opportunity to display their products there.

The last day in Bogotá was devoted to the matter which was really the main reason for our visit to the city. Christer would finally get his new driver's license! A few months ago, he had applied for the renewal of his old and nearly expired driver's license at the Swedish consulate in Grenada. From there, the application had been forwarded to the Stockholm Caribbean Embassy in Sweden for further processing by the Swedish Transport Agency, which then sent the new driver's license to the Swedish Embassy in Bogotá. Apart from the fact that the whole process took a month or so due to slow mail (in Sweden?), everything had gone as planned. He had made an appointment with the embassy staff and now it was time! Once at the embassy building in Bogotá (the northern part, of course! 😊) it took a good while before we were understood and then admitted. Unfortunately, we didn't find anyone who could speak English or Swedish, but with our poor Spanish and with Google translate it all worked out and Christer finally got to pick up the driver's license from a secretary who, unfortunately, could only speak Spanish. Happy that everything went so well, we celebrated the last night at a cozy little restaurant, a block from our hotel. The staff happily cheered in recognition as we ate there three days in a row and we once again enjoyed a really good dinner. The next day we flew back to the boat.

~~~~~~~~~~~~~~~

Med buss tar det 15 till 20 timmar att åka från Barranquilla till Bogotá och järnvägen är bara delvis utbyggd i Colombia då topografin är ytterst varierad. Dessutom verkar det som att järnvägsnätet i första hand byggts för att underlätta för gruvnäringens transporter och inte så inriktat på persontransporter. För att ta sig till Bogotá blev vi därför tvungna att ta flyget vilket var vad de boende här också sa till oss var det bästa.

Bogotá ligger på över 2 600 m höjd vilket kändes när vi kom fram. Dels var temperaturen (för oss) mycket behagligare och liknade den vi är vana vid från Sverige men både Christer och jag (Malin) fick också lite lätt huvudvärk när vi landade. Troligen på grund av att vi förflyttat oss så snabbt till högre höjd. Vi är ju vana vid att ständigt befinna oss på havsnivå 😊

Vi hade bokat rum på ett lite annorlunda hotell, Hotel Casa de la Luz. Hotellet ligger i ett gammalt stort kolonialhus med mycket blandad och personlig inredning som gick från det sakrala till det burleska -med vissa politiska inslag… Det fanns visserligen lite att önska vad gäller städning och allt fungerade kanske inte som det skulle men charmen övervägde allt sådant! Här fanns massor med små rum och vindlande trappor på de mest oväntade ställen. Huset hade ägts av en rik fransk familj under många år innan den såldes och gjordes om till hotell. Vi trivdes väldigt bra men blev tvungna att byta rum efter första natten, sängen saknade bäddmadrass och blev alldeles för hård och våra ryggar klarade inte riktigt av det. Man känner av att man blivit lite äldre… 😊

Hotellet ligger i den historiska stadsdelen La Candelaria. Enda anledningen till att vi valde att bo här, var att Christer hittat en bra reseblogg med tips om ställen att besöka. Vi gör gärna reklam för den här som tar upp flera länder, världen över: https://www.dreambigtravelfarblog.com/

La Candelaria visade sig vara en otroligt vacker stadsdel med många museer inom gångavstånd samt Plaza Bolivár med en stor katedral och presidentpalatset alldeles intill. Fantastiska graffitimålningar fanns på många byggnader i hela stadsdelen. På gatorna runt hotellet avlöste den ena juvelerarbutiken den andra. Flera hundra inom samma kvarter! Vi förstår inte hur de kan överleva med så hård konkurrens. Vi såg dock också att de hade många kunder som handlade smycken och klockor. Colombia har stora smaragdfyndigheter och kvaliteten sägs vara världens bästa så det kan nog förklara handeln…

Ca nio miljoner människor bor i Bogotá och vi tillbringade tre hela dagar i staden vilket förstås är alldeles för lite för en stad i den storleken. Det finns så många sevärdheter och vackra platser att besöka att man skulle behöva flera veckor för att få en överblick. Vårt besök blev därför bara ett litet nedslag. Första dagen passade vi på att ta en rundtur med en hop on hop off-buss. Guiden Sebastian, talade spanska och god engelska. Upprymda över att träffa någon som inte bara pratade spanska bombarderade vi honom med frågor. Stackaren, han fick slita men gjorde det med bravur! Han berättade att Bogotá skämtsamt brukar kallas för kylskåpet. Här varierar temperaturen mellan 10 och 25 grader under ett och samma dygn. Solen kan skina ena student för att sedan följas av kallt regn under nästa. Ungefär som att öppna och stänga kylskåpsdörren. Eller som Sebastian också uttryckte det ”wax on wax off” för att citera karate kid-filmerna. Ena stunden drar man ner dragkedjan på jackan för att det är för varmt för att i nästa dra upp den igen för att det är för kallt.

Vi fick förklarat för oss hur gatorna namnges i Bogotá och andra städer. Gatorna har inte egna namn som vi är vana vid i Europa. Här pratar man om vägkorsningar, Carrera löper parallellt med varandra och går oftast i nord-sydlig riktning och numreras från öst till väst. I öst-västlig riktning löper gatorna Calle (Uttalas kajje på svenska) som numreras från syd till nord. Nu stämmer detta bara på ett ungefär. Gatorna slingar sig gärna åt olika håll men systemet gav oss en förklaring till varför taxichaufförerna vi åkt med i både Medellin och Santa Marta hellre ville veta gatunumren för Calle och Carrera än bara platsen vi ville åka till.

Hop on hop off-turen visade sig vara en tur där man också fick besöka platser till fots där guiden berättade om områdena vi stannade till på. Sebastian visade oss bl a den äldsta delen av staden där den s a s grundades 1538 i stadsdelen Candelaria. Här bodde såklart redan ursprungsbefolkningen sedan några tusen år tillbaka men vi pratar nu om kolonialtiden. Platsen som från början bestod av 12 hus, en brunn och en kyrka finns kvar. Här är också det enda stället i Bogotá där gatorna har egna namn. Här fanns fullt av små butiker, caféer, barer och restauranger och här kunde man köpa den lätt alkoholhaltiga, gulaktiga drycken Chicha som är ett slags majsöl som görs av fermenterad majsvälling. Drycken är från början en dryck som urbefolkningen bryggde och finns i olika varianter i hela Latinamerika. Egentligen är den förbjuden i Colombia men ingen verkar bry sig om det. Man kunde snabbt urskilja vilka som drack Chicha eftersom flaskorna såldes med en brun pappåse runt -troligen för att dölja innehållet 😊. Självklart smakade vi! Gott var det också! Smaken påminde om en blandning av söt öl och kombucha. Någon flaska vågade vi dock inte köpa…

Färden i bussen gick sedan vidare till de rikare kvarteren i norr. Här märktes genast på både klädstil och butikerna som kantade gatorna att de mer välbärgade vistades här. Sebastian berättade att man räknar med 7 olika samhällsklasser i Colombia och samhällsklass 1 och 2 i Bogotá höll mest till i den norra delen av staden. Här var också graffitimålningar förbjudna Vi tyckte att den här delen av staden såg ut som vilken modern stad som helst. Här gjorde vi ett lunchstopp och åt en god (och dyr) fiskrätt på en fin fiskrestaurang där vissa av paren var festklädda med kostym resp. aftonklänning med matchande piffiga handväskor. Kanske onödigt att säga att vi inte riktigt matchade stilen vad gäller klädsel och det lyste verkligen ”turist” om oss. Men, en och annan gäst gick även i vanliga jeans så vi var ändå i gott sällskap. Vi kunde i alla fall uppföra oss fint!

På vägen tillbaka till La Candelaria passerade vi två små ”reservat” i form av mindre parker. Det ena var vigt åt HBTQ-personer som fick vistas på området utan att (förhoppningsvis) behöva vara rädda för trakasserier. Platsen markerades av en stor Pride-flagga. Den andra parken kallades för ”hippies park” och här kunde man röka marijuana fritt. Normalt är droganvändning förbjuden i Colombia men innehav av max ett gram är tillåten.

På eftermiddagen besökte vi Guldmuseet, som liksom sin motsvarighet i Santa Marta visade upp många arkeologiska fynd från Colombias första bosättare under förkolonial tid. Colombia har haft flera hundra olika ursprungsgrupper. Urbefolkningen som bodde (och delvis fortfarande bor kvar) runt Bogotá kallas Muisca. Liksom Taironafolket var de duktiga i att bearbeta guld och andra metaller liksom ädelstenar som smaragder. Ursprungsbefolkningen har förutom under kolonisationen upplevt andra hot i modern tid där de tvingats odla kokaplantor av knarkkartellerna som sedan köpt råvaran av dem. Nu, när många av kartellerna bekämpats av den colombianska polisen, har myndigheterna bränt kokafälten och befolkningen har förlorat sin utkomst. När vi besökte Bogotá demonstrerade flera hundra familjer från bl a Muisca som satt upp tält i en av stadens parker och s a s ockuperade den i protest mot, som vi förstått det, att de inte erbjudits någon kompensation eller hjälp av den colombianska staten för att kunna livnära sig på andra sätt. Befolkningen har också upplevt att mark tagits från dem i takt med att nya mineralfyndigheter gjorts och gruvbolagen har med olika medel tvingat bort dem. Tyvärr kunde vi inte uppdatera oss i frågan och vi fick olika svar beroende vem vi frågade om konflikten. Helt klart är att ursprungsbefolkningen har svårt att klara sig när deras livsmiljö krymper. När de då istället söker sig till städerna har de svårt att få jobb och är illa rustade att leva livet i en stad. Utbildning och levnadsvanor är så annorlunda. Tyvärr hamnar väldigt många, både barn och vuxna, till slut som tiggare på gatorna.

Nästa dag passade vi på att ta linbanan upp till Monserrate där det står en liten kyrka samt en restaurang och café. Platsen är egentligen mest känd för den vackra utsikten ner mot staden och man kan tydligt se hur Bogotá ligger i en sänka mellan bergen som är en av de nordliga förlängningarna av Andernas bergskedja. En trevlig tur men med mycket väntan i den långa kön till linbanan.

Vi hann också med museibesök där vi först, och mest av en slump, hamnade i Museo Iglesia de Santa Clara. Ett litet vackert utsmyckat museum i barockstil i ett tidigare kapell för nunnor av Franciskanorden. På väggarna hängde konst från 1600 och 1700-talen och man kunde också ta del av en utställning som tog upp viktiga kvinnogestalter i kristendomen. Nutida konstnärer ställde också ut konstverk i form av installationer som både var en hyllning till kvinnan och en representation av det våld mot kvinnor som fortfarande är relativt vanligt förekommande i landet.

Vi passerade Bolivár-torget där det var full söndagsaktivitet. Katedralen var öppen och predikan hade precis börjat. Samtidigt, på torget, hade ursprungsbefolkningen samlats med representanter från olika grupper inför ett gemensamt möte "urbefolkningens sjätte distriktsmöte" där man skulle diskuterade gemensamma frågor. Vi hamnade mitt i invigningsceremonin där de religiösa ledarna välsignade alla på torget inklusive oss ”småbröder” som samlats i en stor ring. Det taktfasta trummandet från invigningen blandades med mässande från katedralen, strax intill. En otroligt märklig upplevelse!

Senare gjorde vi också det obligatoriska besöket på nationalmuseet där vi kunde se flera verk av den colombianske konstnären och skulptören Fernando Botero. Man känner snabbt igen hans stil med vardagsmotiv där både människor och djur har stora runda former. I övrigt var museet precis som andra nationalmuseer. Här visades det upp konst från olika epoker av Colombias historia och förhistoria. Vid det här laget var vi så museitrötta så vi orkade inte gå igenom alla utställningar utan gick istället ut i gatuvimlet och tittade på vad gatuförsäljarna hade att erbjuda. Varje söndag stängs en lång gata av i staden till förmån för gående och cyklister. Det är mycket uppskattat och försäljare passar såklart på att visa upp sina produkter där.

Sista dagen i Bogotá vigdes åt det ärende som egentligen var den största anledningen till vårt besök i staden. Christer skulle äntligen få sitt nya körkort! För några månader sedan hade han ansökt om förnyelse av sitt gamla och nästan utgångna körkort, på svenska konsulatet i Grenada. Därifrån hade ansökan skickats vidare till Karibiens Stockholmsambassad i Sverige för vidare handläggning av Transportstyrelsen som sedan skickat det nya körkortet till svenska ambassaden i Bogotá. Förutom att hela processen tagit någon månad på grund av långsam postgång (i Sverige?) så hade allt gått som planerat. Han hade fått en tid hos ambassadpersonalen och nu var det dags! Väl vid ambassadbyggnaden i Bogotá (norra delen, såklart! 😊) tog det en bra stund innan vi blev förstådda och sedan insläppta. Tyvärr hittade vi ingen som kunde prata engelska eller svenska men vår knaggliga spanska och med Google translate löste sig det hela och Christer fick till slut hämta ut körkortet hos en sekreterare som också, tyvärr, bara kunde prata spanska. Glada åt att allt gått så bra firade vi sista kvällen på en mysig liten restaurang, ett kvarter från vårt hotell. Personalen hejade glatt igenkännande då vi ätit där tre dagar i rad och vi njöt återigen av en riktigt god middag. Dagen efter flög vi tillbaks till båten.

Hotel Casa de la Luz

La Candelaria, old town

Gold museum

Museo Iglesia de Santa Clara (Christer tries the confessional)

Plaza Bolivár

Botero paintings at the National museum

Bogotá