S/Y Anastacia Circumnavigation

St. Barths (Saint-Barthélemy)

Malin — Sun, 21 Apr 2024 00:00:00 +0000

We had a nice northwesterly sail from Barbuda to St. Martin where we anchored at Marigot Bay. On the way there, we had spent the night in the northern part of St. Barth but decided not to clear in at the island but to visit it later. No sooner said than done! From Marigot we chose to take the fast ferry to St. Barts. After a very bumpy trip of 17 nautical miles, we disembarked at the capital Gustavia 45 minutes later. A stretch that had taken us just over 3 hours to sail with Anastacia – but less bumpy!

St. Barts or Saint-Barthélemy as the island is actually called, is a small island with a varied history. The island is named after Christopher Columbus' brother Bartolomeo. The island first belonged to Spain (after driving out the indigenous population) but was later annexed by the French. The island had no major economic importance as it was considered difficult to do any farming there. In 1784, the Swedish king Gustav III negotiated with the French and St. Barts (and its small surrounding islands) became a Swedish colony in exchange for the French getting trading rights in Gothenburg. The trade agreement with the French also included the so-called “Franska tomten” a warehouse, today a block at Packhusplatsen in Gothenburg, where the French could store various French and West Indian goods. Gustav III was in great need of replenishing the Treasury in order to fulfill the dream of re-establishing Sweden's role as a great European power. He hoped that trade income from St. Barts would favor his plans and decided that the island would become a free trade area and the Swedish West Indian Company was formed. The island thus also functioned as a transit island for the slave trade where slaves from Africa arrived to be later shipped on to other islands in the West Indies. Sweden also actively participated in the slave trade with its own ships. This despite the fact that slavery was banned in Sweden since the 14th century! Slavery was regulated through the Code noir suédois, "Swedish black law". The island remained a Swedish colony until 1878 when it was sold back to France for 300,000 kroner by Oscar II as it was considered too unprofitable to keep it.

Today there are several traces left of the Swedish colonial era where duty free trade still prevails and you see Swedish street names in Gustavia, along with the French ones (which incidentally have no connection to each other) and remains of old forts established during the Swedish rule. The island's coat of arms also includes the three crowns that represent Sweden, in addition to the three lilies that represent France and the Maltese cross that represents the short reign of the Sovereign Military Order of Malta. The island has belonged to Guadeloupe as its own French municipality within the EU, but is now independent. Through a monetary agreement with France, they have managed to keep the euro as currency. In St. Barth's population is mostly white as few slave descendants remain there. The slaves who remained after slavery ended moved to other islands where the living conditions for them were somewhat better. Today, the island's inhabitants live mostly from luxury tourism and the island is sometimes called the West Indies' equivalent of the French Riviera. Here you can shop in brand stores and stay in luxury hotels with your own private driver. Large private luxury yachts are anchored outside the harbor and cruise ships carrying mainly American tourists dock at Gustavia periodically.

We walked for a long time in Gustavia, looking at the remains of the forts erected around the harbor to defend the city from invaders. To our great delight, we also got to see a live Red-footed tortoise of crawl in a shrubbery😊. We sneaked a peek at passing shopping-hungry flaneurs wearing fashionable summer creations. Even the swimwear and flip-flops were trendy and chic. Other than that, it felt like being in any European city - just a bit more expensive... We had a good brunch in a nice little bar and were glad that the prices weren't quite as high as we had feared...

After a full day of strolling, it was time to take the fast ferry back to St Martin.

~~~~~~~~~~

Vi hade en fin nordvästlig segling från Barbuda till St. Martin där vi ankrade vid Marigot Bay. På vägen dit hade vi övernattat i norra delen av St. Barth men beslutat oss för att inte klarera in på ön utan besöka den senare. Sagt och gjort! Från Marigot valde vi att ta snabbfärjan till St. Barts. Efter en mycket skumpig resa på 17 sjömil gick vi iland vid huvudstaden Gustavia 45 min senare. En sträcka som hade tagit oss dryga 3 timmar att segla med Anastacia – dock mindre skumpigt!

St. Barts eller Saint-Barthélemy som ön egentligen heter, är en liten ö med en mångskiftande historia. Ön är döpt efter Christofer Columbus bror Bartolomeo. Ön tillhörde först Spanien (efter att man jagat bort ursprungsbefolkningen) men annekterades senare av fransmännen. Ön hade ingen större ekonomisk betydelse då det ansågs svårt att bedriva jordbruk där. 1784 förhandlade den svenske kungen Gustav III till sig St. Barts (och dess små omkringliggande öar) mot att fransmännen fick handelsrättigheter i Göteborg. I handelsavtalet med fransmännen ingick även den s k Franska tomten, idag ett kvarter vid Packhusplatsen i Göteborg, där fransmännen kunde magasinera olika franska och västindiska varor. Gustav III var i stort behov av att fylla på statskassan för att uppfylla drömmen om att återupprätta Sveriges roll som europeisk stormakt. Han hoppades att handelsinkomster från St. Barts skulle främja hans planer och bestämde att ön skulle bli ett frihandelsområde och Svenska Västindiska Kompaniet bildades. Ön fungerade därmed också som en transit-ö för slavhandeln dit slavar från Afrika anlände för att senare skeppas vidare till andra öar i Västindien. Sverige deltog också aktivt i slavhandeln med egna skepp. Detta trots att slaveriet var förbjudet i Sverige sedan 1300-talet! Slaveriet reglerades genom Code noir suédois, "svenska svarta lagen". Ön förblev en svensk koloni till 1878 då den såldes tillbaka till Frankrike för 300 000 kronor av Oscar II då det ansågs alltför olönsamt att behålla den.

Idag finns flera spår kvar av den svenska kolonialtiden där tullfrihet fortfarande råder och man ser svenska gatunamn i Gustavia, jämte de franska (som för övrigt inte har någon koppling till varandra) och rester av gamla fort som upprättats under det svenska styret. I öns stadsvapen ingår även de tre kronorna som representerar Sverige, förutom de tre liljorna som representerar Frankrike och Malteserkorset som representerar Malteserordens korta styre. Ön har tillhört Guadeloupe som en egen fransk kommun inom EU men är numera självständigt. Genom ett monetärt avtal med Frankrike har man lyckats behålla euron som valuta. I St. Barth är befolkningen mestadels vit då få slavättlingar bor kvar där. De slavar som fanns kvar efter att slaveriet upphörde flyttade till andra öar där livsbetingelserna för dem var något bättre. Idag lever öns invånare mest av lyxturism och ön kallas ibland för Västindiens motsvarighet till franska Rivieran. Här kan man shoppa i märkesbutiker och bo flott på lyxhotell med egen privatchaufför. Stora privata lyxyachter ligger ankrade utanför hamnen och kryssningsfartyg med främst amerikanska turister lägger till vid Gustavia med jämna mellanrum.

Vi promenerade länge i Gustavia, tittade på lämningarna efter de fort som upprättats runt hamnen för att försvara staden från inkräktare. Till vår stora förtjusning fick vi också se en rödfotad skogssköldpadda kravla i ett buskage😊. Vi smygtittade på förbipasserande shoppinsugna flanörer iklädda moderiktiga sommarkreationer. T o m badkläderna och flip-flopsen var av senaste snitt. I övrigt kändes det som att befinna sig i vilken europeisk stad som helst – bara lite dyrare… Vi åt en god brunch i en trevlig liten bar och gladdes åt att priserna inte var fullt så höga som vi hade befarat…

Efter en hel dags vandrande var det dags att ta snabbfärjan tillbaka till St. Martin.

St. Barths

Road signs

Swedish forts and buildings

Fashion

A beautiful turtle!

Guest post: Grenada and the surrounding areas, the most beautiful places I've seen!

Yvonne Ljungberg — Wed, 10 Apr 2024 00:00:00 +0000

Grenada and the surrounding areas, the most beautiful places I've seen! Like a photo wallpaper that a friend had on the wall when I was a teenager. A favor to experience this. Then we have the wishes that came true. I asked Malin: Do you think there is a chance to see dolphins? Malin replies: There's a gang coming behind you! Oh my God! As ordered! It was as easy as ordering a rum punch 😊. Even on the return journey they appeared. But the coolest thing was the tuna! We had been confirmed that it was tuna that we saw jumping around from time to time. When we later sailed back to Grenada after our lovely stay at Sandy Island & Paradise Beach, I asked Lennart to start fishing and catch a tuna, as I have never eaten fresh tuna before. It took approx. 30 minutes and we had it on the hook. A nice rascal of, if I remember correctly, 5.5 kg & 60 cm long. Everyone was excited and Lennart had a hard time but was doing well with the rod. What joy! What a good dinner it was!

We saw turtles and a bat fishing. Totally amazing! We took a guided tour with the world's nicest and most knowledgeable guide. He was on the verge of talking too much, but he had so much to tell and he showed us nice places. At the end of the trip, he played the accordion while driving. NO!! I mean harmonica. But admit that the trip would have been really exciting if he played the accordion while driving 😁.

I was fascinated by the beautiful women. They were tall, colorful and held their heads high. It was very nice what we saw and experienced. I felt a little bit sick from the heat, but I could swim almost whenever I wanted. I’d like to mention the occasion when we were sitting at a small restaurant at Paradise Beach. We were still sitting in the shade, but it was getting hotter and hotter and there was no fan. After a while I "sort of" panicked. It just didn't work for me anymore. I got to go into the sea with my clothes on and stay there for a while. Then I went back in soaked clothes and sat down at the table again. How lucky they had plastic chairs and a wooden trolley. The heat was tough, I must admit, but all the beauty and glory outweighed it all. I feel grateful that I got to make this trip and that I got to come and live in your nice boat. I am also grateful for the excellent service on board. Malin & Lennart usually cooked the food, me & Tinne washed the dishes. Captain Christer helped in the kitchen sometimes but often fixed up with other maintenance and preparations with the boat. Malin baked bread for breakfast. How luxurious wasn’t that?

It was nice to see that you are doing so well on your trip and that you are getting along so well. There is so much to be thankful for.

Hugs
Yvonne

~~~~~~~~~

Grenada med omnejd, det vackraste jag sett! Som en fototapet som en kompis hade på väggen när jag var tonåring. En ynnest att få uppleva detta. Sen har vi ju de önskningar som gick i uppfyllelse. Jag frågade Malin: Finns det chans att se delfiner tror ni? Malin svarar: Det kommer ett gäng bakom dig! Herregud! Som på beställning! Det var lika lätt som att beställa en rompunch 😊. Även på tillbakaresan dök de upp. Men det häftigaste var ändå tonfisken! Vi hade fått bekräftat att det var tonfisk som vi såg hoppade runt då och då. När vi senare seglade tillbaka till Grenada efter vår fina vistelse på Sandy Island & Paradise Beach, bad jag Lennart att fiska och få upp en tonfisk, för jag har aldrig ätit färsk tonfisk förut. Det tog väl ca. 30 minuter så hade vi den på kroken. En fin rackare på, om jag minns rätt, 5,5 kg & 60 cm lång. Alla var exalterade och Lennart kämpade på bra med spöet. Vilken lycka! Vilken god middag det blev!

Vi såg sköldpaddor och en fladdermus som fiskade. Helt fantastiskt! Vi tog en guidad tur med världens trevligaste och kunnigaste guide. Det var på gränsen att han pratade för mycket, men han hade så mycket att berätta och han visade oss fina ställen. Som avslutning på resan spelade han dragspel medans han körde. NEJ!! jag menar ju munspel. Men medge att resan hade blivit jäkligt spännande om han spelat dragspel medan han körde 😁.

Jag blev fascinerad de vackra kvinnorna. De var storväxta, färgstarka och bar huvudet högt. Det var mycket fint vi såg och upplevde. Jag hade ju lite ont av värmen, men jag kunde ju bada nästan när jag ville. Jag vill nämna det tillfället när vi satt på en servering på Paradise Beach. Vi satt ändå i skuggan, men det blev varmare och varmare och det fläktade ingenting. Efter en stund fick jag ”typ” panik. Det gick bara inte längre. Jag fick gå i havet med kläderna på och vara där ett tag. Sen gick jag tillbaka i dyblöta kläder och satte mig på serveringen igen. Vilken tur att de hade plaststolar och trätrall. Värmen var jobbig, det måste jag medge, men allt det vackra och härliga övervägde allt. Jag känner mig tacksam att jag fick göra denna resa och att jag fick komma och bo i er fina båt. Jag är också tacksam för den fina servicen ombord. Malin & Lennart lagade oftast maten, jag & Tinne diskade. Kapten Christer hjälpte till i köket ibland men fixade ofta med annat underhåll och förberedelser med båten. Malin bakade bröd till frukost. Hur lyxigt var inte det?

Det var fint att se att ni har det så bra på er resa och att ni trivs så bra tillsammans. Det finns så mycket att vara tacksam för.

Kram
Yvonne

Guadeloupe

Malin — Fri, 29 Mar 2024 00:00:00 +0000

The Guadeloupe Islands form an archipelago that comprises five main islands—Basse-Terre, Grande-Terre, Marie-Galante, La Désirade, and Les Saintes. Like Martinique this is French Overseas Territory and part of EU (outermost regions) and thus right-hand traffic, Euros as currency and no extra roaming charges for us Swedes! The two largest islands, Basse-Terre and Grande Terre, nicknamed the “Butterfly Archipelago” due to their shape, are connected by a narrow channel known as Rivière Salée. In this spot, near the city of Pointe-à-Pitre we anchored.

The city is pleasant with both old apartment buildings and new business areas. There are pedestrian streets and a square where a fruit and vegetable market is held almost every day. In a special place by the square, drummers appear, often spontaneously, playing local songs. It's hard not to get carried away by the rhythms! Both in and outside the city, as well as on the beaches, you can see small groups of hens calmly pecking, sometimes with chirping chickens around them and roosters competing to crow the loudest. Around the town, the hilly landscape spreads out, where goats graze freely. At some steep cliffs facing the sea, I (Malin) watched for a long time a goat with her two kids carelessly jumping and climbing around like little fools over the cliff. The mother goat seemed unconcerned and calmly chewed on a bush. I was absolutely certain that one of the kids would fall into the sea and was ready with the dinghy to rescue(!) but miraculously they all escaped unharmed and jumped on towards the mountains.

Guadeloupe shares the same history as the other Caribbean islands we have visited, shaped by centuries of colonization, slavery, and cultural exchange. Just at our anchorage the Memorial ACTe museum was located. The museum was completed in 2015 and one of its statements’ is “The History of slavery belongs to Guadeloupeans and residents of the Caribbean, but it also concerns the whole of Humanity. This memorial and research site brings together all populations around a common past, but most importantly, it encourages them to reflect on the notion of liberty, on fundamental freedoms and on living together.” We found this museum and the exhibitions to be not only exceptional and comprehensive but also touching. We gained insights to the complex history of Guadeloupe, from the harrowing legacy of slavery in the Caribbean (where so many countries, including Sweden, were involved in the trade) to the resilience and strength of its people and the ongoing quest for justice and equality. The exhibitions encompassed the history from the genocide of early Amerindian settlers to today's global problems of child labor and trafficking. Sadly, the museum is starting to fall into disrepair and there seems not to be funds enough to keep it in good condition.

One of our missions upon arrival was to send off our collected samples of Sargassum seaweed to the researcher of Sea Keepers. Venturing into the bustling streets, we sought out the nearest FedEx office, a task made easier with the rented car, which also granted us the freedom to delve deeper into Guadeloupe's landscapes. The receptionist at FedEx told us that Sargassum is a serious issue for the island's inhabitants. Enormous amounts of sargassum washes up on the shores and the hydrogen sulfide gas released by the seaweed is a harm for both animals and people. Later we had a virtual meeting with Citizen Science Manager at Sea Keepers discussing further Sargassum sampling and future collaborations in other research projects as we chart our course towards the Pacific.

One of the highlights of our exploration was visiting the verdant National Park with rainforest, cascading waterfalls, exotic flora, and the symphony of tropical bird and frog life! After much investigation and map-reading, we finally also reached a site with traces of the island's ancient past - the petroglyphs etched by the Amerindians at Ballif. Very similar to other petroglyphs on other Caribbean islands but very different from, and unfortunately not so well preserved, as many of the rock-carvings we are used to see in Sweden from the same era. While driving around we also managed to visit a rum museum where we learned more about the history of rum making and got to taste some different varieties.

Another of our missions to complete, given the opportunity of being able to use our mobile data without roaming fees 😊 was the virtual meetings with eager fifth and sixth-grade pupils in Trollhättan and Vänersborg. We shared our experiences of life aboard Anastacia, answering loads of questions -many related to their geography lessons. But, the most common questions we got from all classes (not without lots of giggling) was the cost of our boat and the logistics of waste management while at sea (or, using their words: “What do you do with the pee and poo while sailing?” 😁) The pupils’ enthusiasm was infectious. We really hope we will have the opportunity to meet them again!

For a few days we anchored off the shores of Marie-Galante. Here we took the opportunity to free dive with snorkel equipment and scrape algae and shells off Anastacia's hull using ice scrapers we brought from Sweden. A full day's work for both of us! We are probably not in the same physical condition as ten years ago, we noted, but we completed the task! Then there was a short sightseeing on the island where most things went at a slow pace. The island is known as the "Island of a Hundred Windmills" with large sugarcane fields where the windmills were once used to squeeze the juice from the sugarcane in the rum production. The island is round and relatively flat, which is why another popular nickname is "the pancake"
Later we sailed to the more touristic but also more picturesque island of Terre-de-Haut in Les Saintes, where reunions with friends on S/Y Alba and snorkeling adventures awaited.

Now we have once again anchored just outside the ACTe museum in Pointe-à-Pitre. We will celebrate Easter here waiting for more favorable winds so we can sail further northeast towards Antigua and Barbuda. The Easter celebration here is very much about Catholic ceremonies, family gatherings as well as picnicking and camping on the beaches. Although there are western customs, with Easter eggs, etc., the tradition is to eat stews with lamb or goat meat and, even more popular, various dishes containing crabs caught in the mangrove swamps.

Happy easter!🦀

~~~~~~~~~

Guadeloupeöarna bildar en skärgård som främst består av fem huvudöar – Basse-Terre, Grande-Terre, Marie-Galante, La Désirade och Les Saintes. Liksom Martinique är detta franskt utomeuropeiskt territorium och en del av EU (yttersta randområdena) och därmed gäller högertrafik, Euro som valuta och inga extra roamingavgifter för oss svenskar! De två största öarna, Basse-Terre och Grande Terre, med smeknamnet "Fjärilsskärgården" på grund av sin form, är förbundna med en smal kanal som kallas Rivière Salée. På denna plats, nära staden Pointe-à-Pitre, ankrade vi.

Staden är trevlig med både gamla hyreshus och nya affärsområden. Det finns gågator och ett torg där det hålls en frukt- och grönsaksmarknad nästan varje dag. På en speciell plats vid torget dyker trummisar upp, ofta spontant, och spelar lokala låtar. Det är svårt att inte ryckas med av rytmerna! Både i och utanför staden, såväl som på stränderna, kan man se små grupper av höns som lugnt pickar, ibland med pipane kycklingar runt sig och tuppar som tävlar om att gala högst. Runt staden breder det kuperade landskapet ut sig, där getter betar fritt. Vid några branta klippor mot havet såg jag (Malin) länge en get med sina två killingar som hoppade och klättrade runt som små tokar över klippan. Mammageten verkade oberörd och tuggade lugnt på en buske. Jag var helt säker på att en av killingarna skulle falla i havet och stod redo med jollen för att komma till undsättning(!) men mirakulöst nog klarade de sig alla oskadda och hoppade vidare mot bergen.

Guadeloupe delar samma historia som de andra karibiska öarna vi har besökt, formad av århundraden av kolonisering, slaveri och kulturellt utbyte. Precis vid vår ankarplats låg Memorial ACTe-museet. Museet stod färdigt 2015 och ett av dess tillkännagivanden är: "Slaveriets historia tillhör invånarna i Guadeloupe och Karibien, men det berör också hela mänskligheten. Denna minnesplats och forskningsplats samlar alla folk kring ett gemensamt förflutet, men viktigast av allt, det uppmuntrar dem att reflektera över begreppet frihet, om grundläggande friheter och om att leva tillsammans.” Vi upplevde museet och utställningarna inte bara som exceptionella och omfattande utan också berörande. Vi fick bättre förståelse för Guadeloupes komplexa historia, från slaveriets hemska arv i Karibien (där så många länder, inklusive Sverige, var involverade i handeln) till folkets motstånd och styrka och ständiga strävan efter rättvisa och jämlikhet. Utställningarna omfattade historien från folkmorden på tidiga Amerindiska bosättare till dagens globala problem med barnarbete och trafficking. Tyvärr börjar museet förfalla och det verkar inte finnas tillräckligt med medel för att hålla det i gott skick.

Ett av våra ärenden vid ankomsten var att skicka våra insamlade prover av Sargassum till forskaren vid Sea Keepers. När vi gav oss ut på de livliga gatorna sökte vi upp närmaste FedEx-kontor, en uppgift som blev lite enklare med bilen som vi hyrt, som också gav oss friheten att utforska mer av Guadeloupe. Receptionisten på FedEx berättade att Sargassotången är ett allvarligt problem för öns invånare. Enorma mängder Sargassum sköljs upp på stränderna och svavelvätet som tången friger kan skada både djur och människor. Senare hade vi ett virtuellt möte med ansvarig på Sea Keepers och diskuterade ytterligare Sargassum-provtagning och framtida samarbeten i andra forskningsprojekt när vi så småningom lägger kursen mot Stilla havet.

En av höjdpunkterna i utforskandet av ön var att besöka den grönskande nationalparken med regnskog, forsande vattenfall, exotisk flora och symfonin av tropiskt fågel- och grodliv! Efter mycket letande och kartläsande nådde vi också äntligen en plats vi sökt efter, med spår av öns tidiga förflutna - hällbilder ristade av Amerindierna vid Ballif. Väldigt lika andra hällristningar på andra karibiska öar men väldigt olika, och tyvärr inte så välbevarade, som många av de hällristningar vi är vana vid att se i Sverige från samma tid.
Medan vi körde runt på ön, hann vi också besöka ett rommuseum där vi lärde oss mer om romtillverkningens historia och fick smaka på några olika sorter.

Ett annat uppdrag vi hade, givet möjligheten att kunna använda vår mobildata utan roamingavgifter 😊, var de virtuella mötena med ivriga fem- och sjätteklassare i Trollhättan och Vänersborg. Vi delade med oss av våra erfarenheter av livet ombord på Anastacia och svarade på massor av frågor - många relaterade till deras geografilektioner men, de vanligaste frågorna vi fick från samtliga klasser (inte utan mycket fniss) handlade om hur mycket båten kostade och hur avfallshanteringen funkar när man är till sjöss (eller, för att använda barnens egna ord: ”vad händer med kisset och bajset när ni seglar?” 😁)” Elevernas entusiasm smittade av sig. Hoppas vi får möjlighet att träffa dem igen!

Under några dagar ankrade vi utanför Marie-Galantes stränder. Här passade vi på att fridyka med snorkelutrustning och skrapa alger och snäckor av Anastacias skrov med hjälp av isskrapor vi tagit med från Sverige. En hel dags jobb för oss båda! Vi är nog inte i samma fysiska skick som för tio år sedan, konstaterade vi, men vi genomförde projektet! Sedan blev det en kort sightseeing på ön där det mesta gick i långsam takt. Ön är känd som "De hundra väderkvarnarnas ö" med stora sockerrörsfält där väderkvarnarna en gång i tiden användes för att pressa saften från sockerrören i romtillverkningen. Ön är rund och relativt platt, varför ett annat populärt smeknamn är "pannkakan"

Senare seglade vi till den mer turistiska men också mer pittoreska ön Terre-de-Haut i Les Saintes, där återseende med vänner på S/Y Alba och snorklingsäventyr väntade.

Nu har vi återigen ankrat strax utanför ACTe-museet i Pointe-à-Pitre. Vi kommer att fira påsk här i väntan på gynnsammare vindar så att vi kan segla vidare nordost mot Antigua och Barbuda. Påskfirandet här handlar mycket om katolska ceremonier, familjesammankomster samt picknick och camping på stränderna. Även om det finns västerländska seder, med påskägg etc., är traditionen att äta grytor med lamm- eller getkött och, ännu mer allmänt omtyckt, olika rätter som innehåller krabbor som fångats i mangroveträsken.

Glad påsk! 🦀

Pointe-à-Pitre

Talking to school pupils about sailing and the Caribbean

The forest

"Wild"life

Petroglyphs by the Amerindians

Terre-de-Haut in Les Saintes

St. Vincent and the Grenadines

Malin — Sun, 10 Mar 2024 00:00:00 +0000

Saint Vincent and the Grenadines consists of 32 islands and belongs to the Lesser Antilles archipelago and forms the northern part of the Grenadines (the southern part of the Grenadines belongs to Grenada). All these islands are worth a visit but we had to choose. When we left Grenada we decided to sail to the island of Bequia and then the larger island, Saint Vincent where the capital Kingstown is located. On the way to Bequeia we passed Union Island, Mayreau, Tobago Cays and Mustique among others. Tobago Cays, we hope to visit when we turn south again. Here is a large marine reserve consisting of several reefs and, according to our boating friends, should be a fantastic area to snorkel in. Mustique is also said to be a very beautiful island owned by a foundation. It is an expensive and exclusive destination for celebrities who pay well to get some privacy. Mustique is probably not for us... 😉 Otherwise, the islands unfortunately share roughly the same violent history as Grenada, with the extermination of the indigenous population and the shipping of slaves from Africa who had to work on various plantations, as well as wars that followed each other in which France and Great Britain wanted to take over power.

Bequeia has fantastic beaches and here we also thought the population was a bit more alert and benefited from tourism in a different way than we saw in Grenada. We were moored for two nights outside Port Elisabeth where we checked in smoothly and easily via a digital service. Here it is bustling and the market along the main road is open almost every day. The fruit and vegetable stalls are crowded with clothing and craft stalls. The beach next door is called Princess Margaret beach. It is long and full of bars, restaurants and small resorts. Here and everywhere, cannabis is sold completely openly. Medical ones, of course, and prescriptions can be obtained in a few minutes, said a sign in front of a fancy little cafe.

The island is known for its whaling history from the early 19th century. Today whale hunting still takes place here but on a minimal scale. The International Whaling Commission has given the population on the island the right to kill four humpback whales per year, where traditional whaling methods are used with, among other things, harpoons from smaller, open boats. Even Greenpeace has approved this hunt, which provides a valuable addition of meat to the population. You can read more about whaling here: https://iwc.int/management-and-conservation/whaling/aboriginal/bequia

At Bequeia there was also a noticeable presence of Rastafarians. We met many people who wore the classic black-red-yellow-green caps and dreadlocks. We tried to read more about the religion as it is completely unknown to us. It was not entirely easy as there are so many different variants and interpretations. Rastafari is a religion but at the same time also seems to be a political/social movement and has its biggest stronghold in Jamaica but has spread to the Caribbean and other parts of the world. Within Rastafarianism, one believes in God and that the blacks, of African descent, will on the last day receive compensation for their suffering (colonization and slavery). People look forward to coming/returning to the promised land. The promised land sometimes includes African countries in general, but usually Ethiopia specifically. Ethiopia or Zion (cf. Hebrew Zion) thus has a special position and it is above all the so-called Ethiopian Bible that one tries to follow/interpret. Haile Selassie who was also called Ras Tafari was emperor of Ethiopia during the middle of the 20th century. He is seen within Rastafari as a kind of emissary of God who will return on the day of judgment and free Rastafarians. Western "white" society is called Babylon and is fundamentally evil. The whites have distorted the Bible's message for their own purposes and to be able to justify, for example, violence against the blacks. Rastafarians compare themselves to the Jews and their position in the Old Testament as God's chosen people. Within Rastafari, a vegetarian diet is often advocated and smoking marijuana/cannabis is a ritual way of getting closer to God and getting people to resolve religious issues in a peaceful way. In principle, all other drug or alcohol use is not allowed and is seen as evil from Babylon. The woman is to be subordinate to the man and the Rastafarian men are expected to regain their masculinity which was weakened by Babylon. We could very well understand how religion has been able to gain a place with the people here but neither it nor cannabis is something for us…

In Sant Vincent we stopped at a small beach next to the island of Young Island. We needed to clear out of the country and therefore took a bus into Kingstown. We were used to bus rides from Grenada but these little minibuses on Saint Vincent were a touch worse! At high speed on the winding roads, we were crowded with 17 other travelers. We sat like packed herrings and if someone further back in the bus needed to get out, half the bus had to be emptied. The drivers stop at bus-stops sometimes, but usually it's easier to just wave a bus in at the side of the road and an usher, who always sits on the bus and communicates with the driver, makes sure to make room. Here, just like on most Caribbean islands (except the French ones), left-hand traffic prevails, so it is important to stand on the “right side” of the road!

Once in Kingstown we found our way to the customs office. After a fantastic bureaucratic process, with a paper exercise that we have not been involved in before as most of it could be done electronically, we also had to pay a small penalty. Then we realized that we had arrived at the office at lunchtime and in that case, you’ll get charged extra for the administration. The fact that we were not able to clear out electronically via the digital system that we used to clear in, was explained by the fact that there was no computer available at the moment. We assumed it was computer with internet connection that was meant because there were, in fact, computers on all the office desks… Oh well. We have learned not to get pointlessly annoyed with things and, above all, to keep track of the office hours from now on. The next place we had to clear out of was the immigration office. We waited until 1:00pm so as not to disturb anyone's lunch and took the opportunity to see a bit of the city before entering the office building.

Once it was all over, we decided to go to the botanical garden which was right next to the city. This garden was laid out by the English and here there are lots of trees, shrubs and flowers from all over the world. The focus is on useful plants as, when the garden was established in 1765, they wanted to be sure to meet the islands' needs for fruit and vegetables as well as what would be grown on the plantations. We were guided by an extremely knowledgeable guide, Edwin, who introduced himself as a trained herbalist. He showed us around the garden and told us about every tree, herb, flower and fruit. Its origin, Latin name and area of use. In addition to the more common herbs and spices that we knew from before, there were many other, for us, unusual varieties. Surprisingly many were said to be good for potency (the male) for women there were remedies that alleviated menstrual pain or generally good to take for menopausal symptoms, but nothing for women that increased lust. It seems to be a male problem apparently…? Furthermore, there were herbs that could be ground and mixed in hot water that were generally good for heart problems and others that could be taken for colds. We thought it was interesting and tried to look serious-minded when Edwin explained that God has given us humans everything we need from nature and that the plants themselves tell us what they can be used for. If a flower looks like a heart, you can be sure that it is a remedy for heart problems. If a fruit looks like a lung, then breathing problems are a thing of the past... The garden also had an impressive collection of different hibiscuses that I (Malin) took several photos of. At the end of the garden there were also several pairs of an endangered parrot, the Saint Vincent amazon (Amazona guildingii) which is endemic to the islands here and which efforts are being made to preserve and reintroduce. Edwin ended his tour by singing us a languid love song in the middle of the garden accompanied by guitar playing. He had a really good singing voice! We gave him a small tip as we parted, quietly wondering if there was any connection between the guide Edwin at the Botanic Gardens on St Vincent and the guide Edwin who had guided us around Grenada ending his tour by playing the harmonica for us while he drove us back to the marina.

There is of course more to see at St. Vincent. Among other things, the volcano La Soufrière, which is still partially active, but we felt we were done with the island, for this time, and sailed further north. As soon as we left St. Vincent, we saw a large, different-colored lump on the water about 50 m from the boat on the port side. I thought it was floating debris and seaweed that had accumulated like a small floating island. Christer, on the other hand, immediately turned to starboard because he thought it was an unmarked shoal we were about to sail into. Suddenly we see a head rise from the "lump" and realizes that it is a giant turtle! Unfortunately, as soon as we picked up the camera, the turtle had already disappeared under the surface of the water...

Now we sail further north and have stayed one night at St. Lucia, spent a few days in French Martinique to stock up and fix some repairs on the boat. Now we have just passed Dominica and anchored at Guadeloupe where we intend to stay for a while. Firstly, we need to send away all the Sargassum samples we have collected during our trip so far and secondly, connect with primary schools in Vargön and Trollhättan where the teachers and students want to interview us as part of the teaching. We hope to be able to visit the islands we passed, on our way south when we eventually sail back towards Grenada.

More about Guadeloupe next time!

~~~~~~~~

Saint Vincent och Grenadinerna består av 32 öar och tillhör ögruppen Små Antillerna och utgör den norra delen av Grenadinerna (södra delen av Grenadinerna hör till Grenada). Alla dessa öar är värda ett besök men vi var tvungna att välja. När vi lämnade Grenada bestämde vi oss för att segla till ön Bequia och därefter den större ön, Saint Vincent där huvudstaden Kingstown ligger. På vägen till Bequeia passerade vi bland andra Union Island, Mayreau, Tobago Cays och Mustique. Tobago Cays hoppas vi kunna besöka när vi vänder söderut igen. Här ligger ett stort marinreservat bestående av flera rev och skall, enligt våra båtvänner, vara ett fantastiskt område att snorkla i. Mustique lär också vara en mycket vacker ö som ägs av en stiftelse. Det är ett dyrt och exklusivt resmål för kändisar som betalar bra för att få lite avskildhet. Mustique är nog inget för oss… 😉. I övrigt delar öarna här tyvärr ungefär samma våldsamma historia som Grenada med utrotning av ursprungsbefolkning och inskeppning av slavar från Afrika som fick arbeta på olika plantage samt krig som avlöst varandra där Frankrike och Storbritannien velat ta över makten.

Bequeia har fantastiska stränder och här tyckte vi också att befolkningen var lite mer alert och drog nytta av turismen på ett annat sätt än vi sett på Grenada. Vi låg på boj i två nätter utanför Port Elisabeth där vi klarerade in smidigt och enkelt via en digital tjänst. Här är det liv och rörelse och marknaden längs huvudvägen är igång nästan varje dag. Frukt- och grönsaksstånden trängs med kläd- och hantverkstånd. Stranden intill kallas Princess Margaret beach. Den är lång och full av barer, restauranger och små semesteranläggningar. Här och var säljs cannabis helt öppet. Medicinsk sådan, förstås, och recept går att få på några minuter kan vi läsa på en skylt till ett tjusig litet café.

Ön är känd för sin valfångsthistoria från början av 1800-talet. Idag sker fortfarande jakt på val här men i minimal skala. Internationella valfångstkommissionen har givit befolkningen på ön rätt att döda fyra knölvalar per år där traditionella valfångstmetoder används med bl a harpuner från mindre, öppna båtar. T o m Greenpeace har godkänt denna jakt som ger ett värdefullt tillskott på kött till befolkningen. Man kan läsa mer om valjakten här: https://iwc.int/management-and-conservation/whaling/aboriginal/bequia

På Bequeia fanns också en påtaglig närvaro av rastafarianer. Vi träffade många som gick med de klassiska svart-röd-gul-grönfärgade mössorna och dreadlocks Vi försökte läsa på mer om religionen då den är helt okänd för oss. Det var inte helt lätt då det finns så många olika varianter och tolkningar. Rastafari är en religion men verkar samtidigt också vara en politisk/social rörelse och har sitt största fäste på Jamaica men har spridit sig till Karibien och andra delar av världen. Inom rastafari tror man på Gud och att de svarta, av afrikansk härkomst, på yttersta dagen skall få upprättelse för sitt lidande (läs kolonisering och slaveri). Man ser fram emot att få komma/återvända till det förlovade landet. Med det förlovade landet räknas ibland afrikanska länder i allmänhet men oftast specifikt Etiopien. Etiopien eller Zion (jmf Sion) har alltså en särställning och det är framför allt den s. k. etiopiska bibeln som man försöker följa/tolka. Haile Selassie som också kallades Ras Tafari var kejsare i Etiopien under mitten av 1900-talet. Han ses inom rastafari som en sorts guds utsände som skall återkomma på domedagen och befria rastafarianer. Det västerländska ”vita” samhället kallas Babylon och är i grunden ont. De vita har förvrängt bibelns budskap för sina egna syften och för att exempelvis kunna rättfärdiga våld mot de svarta. Rastafarianer jämför sig med judarna och deras ställning i gamla testamentet som Guds utvalda folk. Inom Rastafari förespråkas gärna vegetarisk kost och rökning av marijuana/cannabis är ett rituellt sätt att komma närmare Gud och få människor att på ett fredligt sätt reda ut religiösa frågor. I princip är all annan drog- eller spritanvändning inte tillåten och ses som ont kommet från Babylon. Kvinnan skall vara underordnad mannen och rastafari-männen förväntas återta sin manlighet som försvagats av Babylon. Vi kunde mycket väl förstå hur religionen har kunnat få en plats hos folket här men vare sig den eller cannabisen är något för oss…

I Sant Vincent stannade vi vid en liten strand intill ön Young Island. Vi behövde klarera ut från landet och tog därför en buss in till Kingstown. Vi var vana vid bussåkande från Grenada men dessa små minibussar på Saint Vincent var snäppet värre! I hög fart på de slingrande vägarna trängdes vi med 17 andra resenärer. Vi satt som packade sillar och om någon längre bak i bussen behövde kliva ur så fick halva bussen tömmas. Chaufförerna stannar vid hållplatser ibland men oftast är det enklare att bara vinka in en buss vid vägkanten och en inkastare, som alltid sitter med i bussen och kommunicerar med föraren, ser till att ge plats. Här precis som på de flesta karibiska öarna (utom de franska) råder vänstertrafik så det gäller att stå på rätt sida vägen!

Väl i Kingstown letade vi oss fram till tullkontoret. Efter en fantastiskt byråkratisk process, med en pappersexercis som vi inte varit med om tidigare då det mesta kunnat ske elektroniskt, blev vi även tvungna att betala en liten straffavgift. Då fick vi klart för oss att vi kommit till kontoret på lunchtid och då tar man extra betalt för expedieringen. Att vi inte kunnat klarera ut elektroniskt via det digitala system som vi använt för att klarera in, förklarades med att man för tillfället inte hade någon dator tillgänglig. Vi antog att det var dator med internetuppkoppling som avsågs eftersom det stod datorer på alla kontorsbord… Nåväl. Vi har lärt oss att inte irritera oss i onödan och, framför allt, hålla reda på kontorstiderna framöver! Nästa ställe vi behövde klarera ut från var immigrationsmyndigheten. Vi väntade tills klockan blev 13:00 för att inte störa någons lunch och passade på att se lite av staden innan vi gick in till kontorsbyggnaden.

När allt väl var över bestämde vi oss för att gå till den botaniska trädgården som låg precis intill staden. Denna trädgård anlades av engelsmännen och här finns massor av träd, buskar och blommor från all världens hörn. Fokus ligger på nyttoväxter då man, när trädgården anlades 1765, ville vara säker på att tillgodose öarnas behov för frukt och grönt samt det som skulle odlas på plantagerna. Vi blev guidade av en ytterst kunnig guide, Edwin, som presenterade sig som utbildad herborist. Han visade oss runt i trädgården och berättade om varje träd, ört, blomma och frukt. Dess ursprung, latinska namn och användningsområde. Förutom de mer vanliga örterna och kryddorna som vi kände till sedan tidigare fanns många andra, för oss, ovanliga sorter. Förvånansvärt många sades vara bra för potensen (den manliga) för kvinnor fanns det medel som mildrade mensvärk eller allmänt bra att ta vid klimakteriebesvär, dock inget för kvinnor som förhöjde lusten. Det verkar uppenbarligen vara ett manligt problem…? Vidare fanns örter som kunde malas och blandas i hett vatten som var allmänt bra för hjärtbesvär och andra som kunde tas vid förkylning. Intressant tyckte vi och försökte se seriösa ut när Edwin förklarade att Gud har givit oss människor allt vi behöver från naturen och att växterna själva talar om för oss vad de kan användas till. Ser en blomma ut som ett hjärta kan du ge dig sjutton på att det är ett medel mot hjärtbesvär. Ser en frukt ut som en lunga, ja då är andningsproblemen ett minne blott… Trädgården hade också en imponerande samling av olika hibiskusar som jag (Malin) tog flera kort på. I slutet av trädgården fanns också flera par av en utrotningshotad papegoja, Saintvincentamazon (Amazona guildingii) som är endemisk för öarna här och som man försöker bevara och sätta ut igen. Edwin avslutade sin guidning med att sjunga en smäktande kärlekssång för oss mitt i trädgården ackompanjerad av gitarrspel. Han hade en riktigt bra sångröst! Vi gav honom lite dricks när vi skildes åt och undrade stillsamt om det fanns något som helst samband mellan guiden Edwin på botaniska trädgården på St Vincent och guiden Edwin som guidat oss runt på Grenada avslutat sin tur med att spela munspel för oss samtidigt som han körde oss tillbaka till marinan.

Det finns såklart mer att se på St. Vincent. Bl a vulkanen La Soufrière som fortfarande är delvis aktiv men vi kände oss färdiga med ön, för denna gång, och seglade vidare norrut. Så fort vi lämnat St. Vincent fick vi syn på en stor olikfärgad klump på vattnet ca 50 m från båten på babords sida. Jag trodde det var flytande skräp och tång som ansamlats som en liten flytande ö. Christer däremot, girade genast styrbord eftersom han trodde att det var ett omärkt grund vi höll på att segla in i. Plötsligt ser vi ett huvud resa sig från ”klumpen” och inser att det rör sig om en gigantisk sköldpadda! Så fort kameran var framme hade den tyvärr redan försvunnit under vattenytan…

Nu seglar vi vidare norrut och har stannat en natt på St. Lucia, tillbringat några dagar på franska Martinique för att proviantera och fixa med lite reparationer på båten. Nu har vi precis passerat Dominica och ankrat vid Guadeloupe där vi tänker stanna ett tag. Dels behöver vi skicka iväg alla Sargassum-prover vi samlat in under vår resa hittills och dels koppla upp oss med grundskolor i Vargön resp. Trollhättan där lärarna och eleverna gärna vill intervjua oss som en del i undervisningen. Öarna vi passerat hoppas vi kunna besöka på väg söderut när vi så småningom seglar tillbaka mot Grenada.

Mer om Guadeloupe nästa gång!

Bequeia

Young Island. St. Vincent

Kingstown and the Botanical Garden

Guest post: Visiting paradise

Tinne Ohlson — Thu, 29 Feb 2024 00:00:00 +0000

On February 9, Yvonne and I left the snow in Sweden and flew to Grenada. A long, and from time to time, difficult journey where we landed at the Barbados airport, which had no AC at all. No flight to Grenada was available at the scheduled time. After a few hours of uncertain waiting, we finally took the flight via St Vincent and landed in a scorching Grenada.

We took a taxi to the marina where we were met by happy and over-refreshed Atlantic sailors. We ended up in the middle of the farewell party for the Viking Explorer gang! We just dropped the bags and had a beer😂.
Great to be here!

We spent a few days in Grenada where Yvonne and I tried to catch up the time (-5 hours from Sweden) and tried to cool down with lots of baths. From below zero to +30 degrees C. Phew! 😅

The first day was spent on Grenada's finest beach, Grand Anse Beach. Absolutely fantastic to throw yourself into a crystal clear, 25 degrees sea. Drink rum punch and eat good food without leaving the beach.

The following day we took the bus into the capital St George's where we bought freshly grilled corn on the cob, drank local beer and visited a vegetable market. We had a walk up to Fort George. Lots of stairs to climbe! When we got up it was closed but, what a wonderful view!

After exploring the local area, it was time for a guided tour of the island. Malin booked a fantastic guide who told us everything there was to know about the island while driving his car safely on narrow roads.

After 5 nights we left the marina and sailed to the paradise island of Sandy Island. The island looks like an advertisement for the Caribbean. So beautiful!
We dropped anchor and just enjoyed life.

After Sandy Island we changed anchorage to Paradise beach on Carriacou. There we found a cozy restaurant with super tasty pizza and cold beer.

During the sail back to Grenada we saw, to our great joy, dolphins and sea turtles and, to top it off - Lennart caught a tuna which was cooked and enjoyed in the cockpit with a good red wine. Wonderful!

Once back in Grenada, a shower was first on the schedule. We spent the last evening together at the bar and restaurant at the marina. We had many rum punches and a good dinner.

Suddenly it was already time to go home. Time passed far too quickly.
I got a dream trip in the Caribbean. So much better than I could have imagined. Malin spoiled us with freshly baked bread or scones for breakfast. Good food and plenty of snacks. So luxurious!

Thank you, Malin and Christer for your hospitality!!
I hope to make a return visit to Anastacia again soon.
Hugs from Tinne

~~~~~~~

På besök i paradiset
Den 9 februari lämnade Yvonne o jag snön i Sverige och flög till Grenada. En lång och bitvis jobbig resa där vi bl.a landade på Barbados flygplats som helt saknade AC. Något flyg till Grenada fanns inte tillgänglig på utsatt tid. Efter några timmars oviss väntan tog vi äntligen flyget via St Vincent och landade på ett stekhett Grenada.

Taxi till marinan där vi möttes av glada och överförfriskade Atlantseglare. Vi hamnade mitt i avskedsfesten för Viking Explorer-gänget! Det var bara att släppa väskorna och ta en öl😂 Härligt att vara framme!

Vi tillbringade några dagar på Grenada där Yvonne och jag försökte komma in i rätt tid (-5 timmar från Sverige) och försökte kyla ner oss med massor av bad. Från minusgrader till +30 grader C. Pust 😅

Första dagen tillbringade vi på Grenadas finaste strand, Grand Anse Beach. Helt fantastiskt att slänga sig i kristallklart 25 gr vatten. Dricka rumpunch o äta god mat utan att lämna stranden.

Följande dag tog vi bussen in till huvudstaden St George’s där vi bl.a köpte nygrillade majskolvar, drack lokal öl och besökte en grönsaksmarknad. Vi tog en promenad upp till Fort George, många trappor är det. När vi kom upp var det stängt men vilken underbar utsikt! Efter att ha utforskat närområdet var det dax för guidad tur på ön. Malin bokade en fantastisk guide som berättade allt som fanns att veta samtidigt som han rattade sin bil tryggt på smala vägar.

Efter 5 nätter lämnade vi marinan och seglade till paradisön Sandy Island. Ön ser ut som en reklambild för Karibien. Så vacker! Vi kastade ankaret och bara njöt av livet. Efter Sandy Island bytte vi ankringsplats till Paradise beach på Carriacou. Där hittade vi en mysig restaurang med supergod pizza och kalla öl.

Under seglingen tillbaka till Grenada såg vi till vår stora glädje delfiner och havssköldpaddor och som pricken över i fångade Lennart en tonfisk som tillagades o avnjöts i sittbrunnen med ett gott rött vin. Underbart!

Väl tillbaka på Grenada var en dusch först på schemat. Sista kvällen tillsammans tillbringade vi på baren o restaurangen på marinan. Det blev många rumpunch och god middag.

Tänk att det redan var dax att åka hem. Tiden gick alldeles för fort.
Jag fick en drömresa i Karibien. Så mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.
Malin skämde bort oss med nybakat bröd eller scones till frukost. God mat och massor av mellanmål och snacks. Så lyxigt!

Tack, Malin o Christer för er gästfrihet!!
Jag hoppas få göra ett återbesök på Anastacia snart igen.
Kramar från Tinne

Guest post: What would a voyage across the Atlantic be like?

Lennart Ohlson — Thu, 29 Feb 2024 00:00:00 +0000

Hot, messy sea, seasick, bad food, scary... or just wonderful! 😁 Yes, most of it depends on who you sail with and the weather. For my part, I sailed with two people that I trusted 100% and the weather was mostly good, maybe some little messy waves, now and then... Both Christer and Malin are people who don't stress themselves out unnecessarily, so when unforeseen things happen, it's still calm.

When you're at sea for as many days as we were, the cooking could easily be put aside, but not when Malin is there. Bread, buns, muffins and banana cake were baked, and as if that wasn't enough, a delicious dinner was served every day. Malin could write a cookbook about cooking at sea, even if she's a little too fond of blue cheese, but even that tasted great 😁.

One thing I hadn't thought about much was, what do you do on a boat with only sea around you for a total of 23 days? Well, there is no given answer to that question but we managed to talk a lot, laugh, cry and just hang out. All three of us asked ourselves the question afterwards, how fast haven’t these days passed?

When you had night shifts, you had time to think a lot and enjoy the solitude together with the sea, stars, waves and moon.

The whole trip has been so much better and more fun than I had imagined despite seasickness (lucky to have the two kindest sailing companions you can have) with new pleasant contacts with Viking Explorer's members, but first and foremost the company with the captain (little brother) and the captain's wife “black Malin”.

A big thank you to Christer and Malin for wanting to have me on this trip.

~~~~~~~~

Hur kan en segling över Atlanten vara?

Varm, stökig sjö, sjösjuka, dålig mat, skrämmande... eller alldeles underbar! 😁 Ja det mesta beror ju på vem man seglar med och vädret. För min del så seglade jag med två personer som jag litade 100% på och vädret var för det mesta bra, kanske lite stökiga vågor ibland bara. Både Christer och Malin är personer som inte stressar upp sig i onödan, så när det sker oförutsedda saker är det ändå lugnt.

När man är till havs i så många dagar som vi var, så är det lätt att maten blir lidande, men inte när Malin är med, det bakades bröd, bullar, muffins och banankaka, och som om det inte var nog serverades jättegod middag varje dag. Malin kan skriva en kokbok om köket på havet, kanske är hon lite för förtjust i mögelost men även det smakade mumma 😁.

En sak jag inte hade funderat på så mycket var, vad gör man på en båt med bara hav runtomkring under totalt 23 dagar? Ja på den frågan finns inget givet svar men vi hann med att prata mycket, skratta, gråta och bara umgås. Vi ställde oss alla tre frågan efteråt, hur fort har dessa dagar gått?

När man hade nattpass hann man tänka mycket och njuta av ensamheten tillsammans med hav, stjärnor, vågor och måne.

Hela resan har varit så mycket bättre och roligare än vad jag hade föreställt mig trots sjösjuka (tur att man hade de två snällaste seglingskamrater man kan ha) med nya trevliga kontakter med Viking Explorers medlemmar, men först och främst umgänget med kapten (lillebror) och kaptenskan (svarta Malin)

Ett stort tack till Christer och Malin för att ni ville ha mig med på denna resa.

Grenada

Malin — Sat, 24 Feb 2024 00:00:00 +0000

On February 7, Grenada celebrated its 50th year of independence. On all three islands that belong to Grenada, the main island of Grenada, Carriacou and Petite Martinique, the celebration actually goes on for many months but this particular day was special. It was a public holiday and most places were closed. At the large cricket stadium in the capital St. George's, not too far from our marina, a big celebration was going to be held. There would be military parades, speeches and performances and in the evening a drone show and fireworks. This was not something we wanted to miss so we headed to the capital and by the stadium we saw lots of market stalls selling all sorts of products. Everything from toilet paper to handicrafts, food and lots of different spices. The arena was packed with people, all wearing the colors of Grenada; red, green and yellow. We stood for a long time watching various military parades and displays that ended with several deafening cannon shots and a soldier being ordered to do 50 push-ups. What an honor! 😉 Since there were no seats available, we couldn't stand to watch the rest of the celebration so we slowly walked back to the marina. On the way we looked into the only restaurant that was open - a Pizza Hut! An hour and a few cheese pizzas later, we rolled (rather than walked) on to the boat.

The joint welcome and closing party, organized by Viking Explorers, was held two days later, with prizes, rum punch and a small live orchestra with steel drums playing for us until late in the evening. We, slightly over-refreshed sailors, devoted a large part of the evening to spontaneous, free dancing 😉 to the great joy of the musicians. However, a slightly wistful feeling crept in as everyone knew that, from now on, we would split up as a group and sail on, towards different goals.

A few days later, several of the boats had left. However, we stayed at the marina and were visited by Lennart's wife, Tinne, and Christer and Lennart's sister, Yvonne. Now Grenada was to be explored! We explored the nearby beaches and cooled off in the ocean. A guided half-day tour around the island was also on the schedule with a visit to a cocoa farm with chocolate production, a spice and nutmeg farm and the opportunity to visit one of the many waterfalls the island is famous for.

The next morning, we were in the parking lot outside the marina and our guide, Edwin, picked us up in his air-conditioned van. Grateful to be able to cool off in the car in the 30-degree heat, we happily went along. Edwin proved to be extremely knowledgeable about Grenada's history and had himself previously worked in a government ministry for the promotion of tourism. He gave us a matter-of-fact and rather unsentimental quick lesson in the island's periodically very violent history. He told us that Grenada has been populated by different groups, including the Arawaks as early as 3000 BC who are believed to have originated from South America, as well as the Kalinago group who are said to have appeared on the islands around the 11th century. All these early indigenous people are collectively called Amerindians. After Columbus came to the islands in 1498, the original inhabitants have been slowly but surely either killed or driven off from Grenada. Although they fought for their existence well into the 18th century, there are hardly any descendants left today. The majority of the population on Grenada (and other Caribbean islands) is instead descended from African slaves who were brought here during the colonial period to, among other things, work on various plantations. In Grenada, the Spanish, French and British had periodically introduced various trees and other useful plants to the islands. Including cocoa trees, banana plants, sugar cane, nutmeg trees and other spice plants. When slavery was banned in the 19th century, Indian migrants came to the islands instead and settled here to work. Descendants of these Indians now make up about 2.2% of the population of Grenada. Although Grenada belonged to Spain for a long time, France was actually the first with permanent settlements and, after several battles and treaties, was finally handed over to the British at the end of the 18th century. Edwin said that the British were so upset by the actions of the French and pro-French statements in the country that they tried to erase everything French on the island. French, which had previously been the official language, was banned. Parents were forbidden to speak French to their children - even though it was the only language they could speak. English would be introduced everywhere. Today, remnants of French remain mainly in various place names. After independence in 1974, internal unrest continued in the country with various political coups, revolutions and interference by, among others, the United States. Nowadays, however, Grenada is a democracy with political parties and general elections.

Edwin drove us to a cooperative where they grow and harvest cacao fruits and make chocolate. We got to taste a fresh cacao fruit and see how the different beans are fermented, dried, sorted and roasted and then be grinded into cocoa mass and finally become chocolate. Everything was fantastically good. Furthermore, he drove us to a farmer who showed us his jungle of different plants and trees where he harvest everything from nutmeg, cinnamon and other spices to fruits such as bananas and papayas, mangoes and even coconuts. There was also plenty of sugar cane on the island, we were told, and so (of course!) the sugar is also turned into many different kinds of rum. However, we never got the chance to visit any distilleries…

During the last days with our guests, we chose to sail a bit north and visit Sandy Island and Paradise Beach on the island of Carriacou. We anchored for a few nights and enjoyed the coral beaches and turquoise sea. We snorkeled and saw lots of colorful fish and glimpsed a few rays. So much life! On our way back to the main island of Grenada, we saw a large pod of dolphins swimming past us. In addition, we glimpsed some large sea turtles. Unfortunately, they were too far from the boat to be able to photograph them. Yvonne wanted to eat tuna, so Lennart took his responsibility and fished up a yellowfin tuna weighing over 6 kg, which was then enjoyed in the form of fried cutlets... What wouldn't you do for your sister! Just before reaching the marina, we stopped for a night at the Grenada Underwater Sculpture Park. Here we snorkeled among sculptures that have been sunk to the bottom. The sculptures are meant to eventually form a reef when the natural reef in the area has been destroyed. We tried for the first time to film with our GoPro camera, but it turned out to be difficult to free-dive a few meters down and at the same time keep track of what we intended to film. We get to practice more... Later in the evening we were visited by little fishes that swam around the boat. Probably attracted by the dim light from the windows of Anastacia. Then we saw something strange. A bat flew around the boat lap after lap and hit the water right where the fishes were. Later we consulted Wikipedia and found that it was a Bulldog bat. One of the few bat species that hunts fish!

Once at the marina, we waved off our guests. We hope they will contribute with their stories about the experiences on the trip, here on the blog. Now it is again Christer and I (Malin) left at Anastacia. We have just left Grenada and are slowly moving north to explore more Caribbean islands 😊

~~~~~~~~~

Den 7 februari firade Grenada sin 50:e självständighetsårsdag. På alla tre öarna som tillhör Grenada, huvudön Grenada, Carriacou och Petite Martinique, håller firandet egentligen på i många månader men just denna dag var speciell. Det var allmän helgdag och det mesta var stängt. På den stora cricketstadion i huvudstaden St. George's, inte så långt från vår marina, skulle ett stort firande hållas. Det skulle bli militärparader, tal och uppträdanden och på kvällen drönarshow samt fyrverkerier. Detta var inget vi ville missa så vi begav oss till huvudstaden och vid stadion såg vi massor av marknadsstånd där alla möjliga produkter såldes. Allt från toapapper till hantverk, mat och mängder av olika kryddor. Arenan var fullproppad med människor, alla klädda i Grenadas färger; rött, grönt och gult. Vi stod länge och tittade på olika militärparader och -uppvisningar som avslutades med flera öronbedövande kanonskott samt att en jägarsoldat beordrades göra 50 armhävningar. Vilken ära! 😉 Eftersom det inte fanns några sittplatser lediga orkade vi inte stå kvar för att se på resten av firandet så vi gick sakta tillbaka till marinan. På vägen tittade vi in till den enda restaurangen som höll öppet - en Pizza Hut! En timme och några ostpizzor senare rullade vi (snarare än gick) proppmätta vidare till båten.

Den gemensamma välkomst- och avslutningsfesten i Viking Explorers regi, hölls två dagar senare, med prisutdelningar, rompunch och en liten liveorkester med steel drums som spelade för oss till sent på kvällen. Vi, något överförfriskade seglare, ägnade stor del av kvällen åt spontan, fri dans 😉till musikernas stora glädje. En lite vemodig känsla infann sig dock då alla visste att, från och med nu, skulle vi splittras som grupp och segla vidare, mot olika mål.

Någon dag senare hade flera av båtarna givit sig av. Vi låg dock kvar vid marinan och fick besök av Lennarts fru, Tinne samt Christers och Lennarts syster, Yvonne. Nu skulle Grenada utforskas! Vi undersökte de närliggande stränderna och svalkade oss i havet. En guidad halvdagstur runt ön stod också på schemat med besök på en kakaoodling med chokladtillverkning, en krydd- och muskotodling samt möjlighet att besöka ett av de många vattenfall som ön är känd för.

Nästa morgon stod vi på parkeringen utanför marinan och vår guide, Edwin, hämtade oss i sin luftkonditionerade van. Tacksamma över att kunna svalka oss i bilen i den 30-gradiga värmen åkte vi glatt med. Edwin visade sig vara ytterst kunnig på Grenadas historia och hade själv tidigare arbetat på ett statligt departement för främjandet av turism. Han gav oss en saklig och ganska osentimental snabblektion i öns periodvis mycket våldsamma historia. Han berättade att Grenada har befolkats av olika folkgrupper, bl a Arawaks redan 3000 år f kr som man tror härstammar från Sydamerika liksom gruppen Kalinago som lär ha dykt upp på öarna runt 1000-talet. Alla dessa tidiga urinvånare kallas gemensamt för Amerindians. Efter att Columbus kom till öarna 1498 har urinvånarna sakta men säkert antingen dödats eller fördrivits från Grenada. Även om de stred för sin existens långt in på 1700-talet finns idag knappt nåra ättlingar kvar. Majoriteten av befolkningen på Grenada (och andra karibiska öar) härstammar istället från afrikanska slavar som fördes hit under kolonialtiden för att bl a arbeta på olika plantager. På Grenada hade spanjorer, fransmän och britter periodvis fört in olika träd och andra nyttoväxter till öarna. Bl a kakaoträd, bananplantor, sockerrör, muskotträd och andra kryddväxter. När slaveriet förbjöds på 1800-talet kom istället indiska migranter till öarna och bosatte sig här för att arbeta. Ättlingar till dessa indier utgör numera ca 2,2% av befolkningen på Grenada. Även om Grenada länge tillhörde Spanien var Frankrike egentligen först med permanenta bosättningar och, efter flera strider och fördrag slutligen lämnats över till britterna i slutet på 1700-talet. Edwin berättade att britterna var så upprörda över fransmännens agerande och pro-franska yttringar i landet att de försökte radera allt franskt på ön. Franska, som tidigare varit det officiella språket, förbjöds. Föräldrar förbjöds prata franska med sina barn -trots att det var det enda språk de kunde tala. Engelskan skulle introduceras överallt. Idag finns rester av franskan kvar främst i olika ortsnamn. Efter självständigheten 1974 fortsatte inre oroligheter i landet med olika politiska kupper, revolutioner och inblandning av bl a USA. Numera är dock Grenada en demokrati med politiska partier och allmänna val.

Edwin körde oss till ett kooperativ där man odlar och skördar kakaofrukter och tillverkar choklad. Vi fick smaka på en färsk kakaofrukt och se hur de olika bönorna fermenteras, torkas, sorteras och rostas för att sedan valsas till kakaomassa och slutligen bli choklad. Allt var fantastiskt gott. Vidare körde han oss till en odlare som visade oss sin djungel av olika plantor och träd där han skördar allt från muskot, kanel och andra kryddor till frukter som bananer och papaya, mango och även kokosnötter. Sockerrör fanns det också gott om på ön, fick vi veta, och därför (naturligtvis!) förvandlas sockret också många olika sorters rom. Vi fick dock aldrig tillfälle att besöka några destillerier…

Under de sista dagarna med våra gäster valde vi att segla en bit norrut och besöka Sandy Island samt Paradise Beach på ön Carriacou. Vi låg för ankar några nätter och njöt av korallstränderna och det turkosblå havet. Vi snorklade och såg massor av färgglada fiskar och skymtade några rockor. Så otroligt mycket liv! På väg tillbaka till huvudön Grenada såg vi en stor flock delfiner simma förbi oss. Dessutom skymtade vi några stora havssköldpaddor. Tyvärr var de för långt från båten för att kunna fotografera dem. Yvonne var sugen på att äta tonfisk så Lennart tog sitt ansvar och fiskade upp en över 6 kg tung gulfenad tonfisk som sedan avnjöts i form av stekta kotletter... Vad gör man inte för syrran! Strax innan vi nådde marinan stannade vi en natt vid Grenada Underwater Scupture Park. Här snorklade vi bland skulpturer som sänkts ner på botten. Skulpturerna är tänkta att så småningom forma ett rev då det naturliga revet förstörts i området. Vi provade för första gången att filma med vår GoPro-kamera men det visade sig vara svårt att fridyka någon meter ner och samtidigt hålla koll på det man tänkt filma. Vi får träna mer… Senare på kvällen fick vi besök av små fiskar som simmade runt båten. Troligen lockade av det svaga ljuset från fönsterna på Anastacia. Då fick vi se något märkligt. En fladdermus flög runt båten varv efter varv och slog ner i vattnet precis där fiskarna befann sig. Senare konsulterade vi Wikipedia och konstaterade att det rörde sig om en Harmunfladdermus (Bulldog bat) en av de få fladdermusarter som jagar fisk!

Väl framme vid marinan vinkade vi av våra gäster. Vi hoppas de kommer att bidra med sina berättelser om upplevelserna på resan här på bloggen. Nu är det återigen Christer och jag (Malin) kvar på Anastacia. Vi har precis lämnat Grenada och rör oss sakta norrut för att utforska fler karibiska öar 😊

Indipendence day!

Grenada and St. George's

Chocolate Factory

Brave swimmers at Concord Waterfall

Sandy Island and Paradise Beach, Carriacou

Grenada Underwater Sculpture Park

Atlantic Sailing. Cape Verde – Grenada

Malin — Mon, 05 Feb 2024 00:00:00 +0000

The entire Cap Verde - Grenada voyage took us just over 16 days to complete. A good performance in our opinion. However, of all the sailboats in the Viking Explorer regatta that would sail to Grenada, the catamaran Jalemar with the experienced captain Jacqueline from New Zealand was the fastest. With hired crew, she completed the crossing in less than 13 days! THAT is an achievement! When we later talked to her, we understood that they had a really tough sailing and always chose the path according to the "best" wind. Even though this is a "friendly rally" there has been an unofficial feeling of competition which made it all a bit more exciting 😉

In the beginning of our sailing, we had, just as the forecasts predicted, good wind and sometimes had to steer by hand as the windvane was not quite able to keep the course we needed in the big waves. We had furled the mainsail and had the foresail/genoa out. For Lennart, it was an ordeal that both he and we had not really expected. He got really seasick and had to lie in his berth for the first days before he recovered and could participate more actively in the sailing. He never became completely free of seasickness, despite seasickness tablets and plasters. However, he managed the whole thing with a controlled calm, without complaining - even though it must have been tough.

Eventually we were able to hoist our downwind sail (Blue Water Runner) which gave us good speed but, when we got barely halfway to Grenada, it snapped. The attachment in the bow of the sail had given way and the welded splint, in which the roller sat, had come loose. A makeshift solution with cleats to hold the sail against the anchor was quickly arranged and we were able to proceed. Only half a day later, however, we instead noticed that the halyard to the sail looked strange. The casing around the dynema core had loosened and was being ripped off. We had to quickly take down the sail. Now followed several days with a weak tailwind where we could only roll out the "normal" foresail/genoa. The speed slowed considerably but we had a good time and cooled off in the increasing heat by pouring buckets of sea water over each other and arranging footbaths in tubs. Our feet felt great! 😁 If we had had a doldrum, we could have jumped in the water right away, but now Anastacia was still doing around 4 knots and at that speed it would be difficult to hang in the water, after the boat.

Throughout the sailing we saw lots of flying fish. During the day, we amused ourselves by watching how some flew over the waves and elegantly bounced up from the surface of the water with new speed - much like when you skip stones. They could fly several hundred meters. Others barely had time to emerge from the surface before they plunged headlong into the first best wave that came their way. We speculated how many flying lessons the fishes needed to get up to the acrobatic level some displayed. Some fishes obviously had too few lessons behind them... They seemed to be able to perceive their surroundings fairly well above the surface of the water - during the day. At night, however, their night vision was a complete disaster. Every morning we had to clear the boat of flying fish of all sizes that had collided with various objects on deck during the night. My (Malin's) head was an example of such an object - to my great surprise and horror. You are sitting peacefully on your night shift in the cockpit, sometimes solving sudoku and sometimes looking at the starry sky with the feeling of being part of something beautiful, powerful and big, and then you are rudely pulled out of your thoughts, flicked on the head by a fish! What can you say... Once a fish flew right into the hatch above the kitchen and landed splashing on the floor. Then we took out the frying pan and put it on the stove. Now, if the fish bothered to dive into the rough like this they could at least be kind enough to aim for the frying pan directly! Then we closed the hatches to our bunks. There are limits to what you want to dive into your bed...

Just west of Cape Verde along the North Equatorial Current, the current we followed on the sailboat, we began to see Sargassum seaweed - which we had been waiting for, for a long time! NIn July 2023, when we were in Spain, we picked up a package, the contents of which we did not reveal... We had previously volunteered to participate in a research project conducted by International SeaKeepers Society w ww.seakeepers.org concerning the spread of Sargassum seaweed across the Atlantic and the problems it causes when tons are washed up on Florida's shores. By analyzing samples from different stocks, the researchers hope to understand more about toxic, single-cell algae, Gambierdiscus, which tends to grow attached to Sargassum. Our task was to collect samples for DNA analysis. The package therefore contained a plankton net and various sampling kits and we could now begin the data collection. A fun but also difficult task to solve from a sailboat in a very choppy sea. The problems with the sargassum seaweed also turned out to be bigger than we realized. The seaweed appeared in large shoals on the surface of the sea where we sailed. We saw sections up to 50 m2 and it got stuck everywhere on windvane rudders, propellers and hydrogenerator so we had to continuously clean these in different ways. One morning we discovered that part of the hydrogenerator trailing the boat had burst and fallen into the water during the night. Probably caused by the weight of all the seaweed stuck. A temporary solution was arranged so that the propeller of the generator could still spin in the water but with limited capacity. Now we could not charge the batteries as efficiently as before... We also realized that any fishing in this sea of seaweed floating on the surface was also not possible. The only fish we could possibly eat was canned tuna…

Making headway in light winds from astern without a suitable sail is not exactly Anastacia's forte. The waves were too big to go with broad reach as she was tossed back and forth but, a few days before we were to reach Grenada, we realized we had a used halyard stowed away. Why didn't we think of it before! The halyard was quickly discovered and we replaced the scraped clevis for the downwind sail in the mast. Now we could hoist the Blue Water Runner again although we knew the new (used) case wouldn't last that long. We still hoped it would make it through the last few days we had left. Now we flew forward at good speed again. However, an alarming squeak was heard in the mast, and about 100 nautical miles from Grenada it slammed again. This time it sounded really loud and the moment the three of us sat down in the cockpit to have a cup of coffee the sail burst and the sail danced away ahead and settled in the water on the starboard side. Now we had to quickly clean up the coffee table and haul the sail onto the boat. Luckily, we got it up in its entirety and were able to tie it onto the side of the boat. After 30 minutes, both sails and lines were collected and we exhaled. The genoa had to be unrolled again and we found that everything went well. Shamefully, we also realized that we had been taken by surprise and had forgotten to put on the safety ropes and thereby disregarded our own safety. A lesson for next time…

The last stretch we finally had to go motoring. Otherwise, we wouldn't have made it to port before sunset. After a warm welcome from the Viking Explorer gang with Rum Punch and many hugs, it was incredibly nice to feel solid ground under the feet at the Port Louis Marina in Grenada (Lennart especially attests to this! 😊). A euphoric and almost surreal feeling crept in from having completed the sailing together and that we are now in the Caribbean! We are so grateful that everything went so well. Everyone has been responsible and managed the tasks without a hitch, regardless of whether it was navigation, cooking or general maintenance of the boat. We have read many books, solved sudoku and crosswords, talked about life and adventures, laughed a lot, cried sometimes and always helped each other.

In addition to plotters, we have used non-digital navigation with "dead reckoning" and continuous marking of our position on paper charts. Despite starting together, we haven't seen many other boats apart from a few freighters and the Swedish Viking Explorer boat Alba, with whom we exchanged a few words on the VHF radio. Via satellite phone (Iridium Go) we were able to keep in touch with the family and through Predict Wind received continuous weather forecasts and were able to see where the other boats in the regatta were.

Of the 25 boats that set off, most have encountered minor setbacks with sails and other equipment. The sea and the winds are merciless and wear hard on both boats and crew. Unfortunately, some have had slightly more serious accidents resulting in broken arms and crushed toes, but all are alive and, after all, happy to have completed the sailing. We are waiting for some boats that have not yet reached Grenada, but during the week they should all have arrived. On the 9th of February, a joint party is held and then the Viking Explorer regatta is officially disbanded. We then look forward to family visits and exploring Grenada's archipelago together.

~~~~~~~~~

Hela seglatsen Cap Verde – Grenada tog oss drygt 16 dygn att genomföra. En bra prestation tycker vi själva. Men, av alla segelbåtar i Viking Explorer-regattan som skulle segla till Grenada var katamaranen Jalemar med den rutinerade kaptenen Jacqueline från Nya Zeeland snabbast. Med inhyrd besättning löste hon överfarten på mindre än 13 dygn! DET är en bedrift! När vi senare pratade med henne förstod vi att de haft en riktigt tuff segling och hela tiden valt väg efter den ”bästa” vinden. Även om detta är en ”friendly rally” så har det funnits en inofficiell känsla av tävling som gjort det hela lite mer spännande 😉

Under början av vår seglats hade vi, precis som prognoserna förutspått, bra vind och fick ibland styra för hand då vindrodret inte riktigt klarade av att hålla den kurs vi behövde i de stora vågorna. Vi hade revat storseglet och hade förseglet/genuan ute. För Lennart blev det en prövning som både han och vi inte riktigt hade räknat med. Han blev ordentligt sjösjuk och fick ligga i sin koj under de första dygnen innan han kvicknade till och kunde delta mer aktivt i seglingen. Helt fri från sjösjukan blev han aldrig, trots sjösjuketabletter och -plåster. Han skötte dock det hela med ett behärskat lugn, utan att klaga – trots att det måste varit tufft.

Så småningom kunde vi hissa vårt medvindsegel (Blue Water Runner) som gav oss god fart men när vi kommit knappt halvvägs till Grenada smällde det till. Fästet i fören till seglet hade givit efter och den svetsade splinten, som rullen suttit i, hade lossnat. En provisorisk lösning med tampar som skulle hålla fast seglet mot ankarfästet ordnades snabbt och vi kunde fortsätta. Bara ett halvt dygn senare märkte vi dock istället att fallet till seglet såg konstigt ut. Höljet runt dynema-kärnan hade släppt och fallet höll på att ryckas loss. Vi fick snabbt ta ner seglet. Nu följde flera dagar med svag medvind där vi bara kunde rulla ut det ”vanliga” förseglet/genuan. Farten minskade betydligt men vi hade trevligt och svalkade oss i den ökande värmen med att hälla hinkar med havsvatten över varandra och ordnade med fotbad i baljor. Våra fötter mådde utmärkt! 😁 Hade vi haft stiltje hade vi kunnat hoppa i vattnet direkt men nu gjorde ändå Anastacia runt 4 knop och i den farten skulle det vara svårt att hänga i vattnet, efter båten.

Under hela seglingen såg vi massor av flygfiskar. Dagtid roade vi oss med att se hur vissa flög över vågorna och elegant studsade upp från vattenytan med ny fart – ungefär som när man kastar smörgås med flata stenar. De kunde flyga flera hundra meter. Andra hann knappt dyka upp ur ytan innan de störtade huvudstupa ner i första bästa våg som kom i vägen. Vi spekulerade i hur många flyglektioner fiskarna behövde för att komma upp på den akrobatnivå som vissa visade upp. En del fiskar hade uppenbarligen för få lektioner bakom sig… Fiskarna verkade kunna uppfatta sin omgivning hyfsat bra ovanför vattenytan - dagtid. Nattetid var deras mörkerseende dock rena katastrofen. Varje morgon fick vi rensa båten från flygfiskar i alla storlekar som krockat med diverse föremål på däck under natten. Mitt (Malins) huvud var ett exempel på ett sådan föremål - till min stora förvåning och förskräckelse. Har sitter man i godan ro på sitt nattpass i sittbrunnen, ömsom lösandes sudoku och ömsom tittandes på stjärnhimlen med känslan av att vara del av något vackert, mäktigt och stort, och så blir man bryskt uppryckt ur sina tankar, snärtad i huvudet av en fisk som inte kan se sig för! Man saknar ord… En gång flög en fisk rätt ner i takluckan ovanför köket och landade sprattlande på golvet. Då tog vi fram stekpannan och ställde på spisen. Om nu fiskarna besvärade sig med att dyka in i ruffen på detta sätt kunde de åtminstone vara vänliga nog att sikta på stekpannan direkt! Sedan stängde vi luckorna till våra kojer. Det finns gränser för vad man vill skall dyka ner i sängen…

Strax väster om Cap Verde längs med norra ekvatorialströmmen, den ström som vi följde på seglatsen, började vi se sargassotång (Sargassum)-som vi länge väntat på! Nu var det dags. I Juli 2023, när vi befann oss i Spanien hade vi hämtat ut ett paket vars innehåll vi inte avslöjat… Vi hade tidigare anmält vårt deltagande i ett forskningsprojekt i SeaKeepers regi www.seakeepers.org som rör sargassotångens spridning över Atlanten och de problem den orsakar när tonvis spolas upp på Floridas stränder. Genom att analysera prover från olika bestånd hoppas forskarna förstå mer om den giftiga encelliga algen, Gambierdiscus, som ofta fäster sig på Sargassum. Vår uppgift var att samla in prover för DNA-analys. Paketet innehöll följaktligen en håv och olika provtagningskit och vi kunde börja med datainsamlingen. Lite kul men också svårt att lösa från en segelbåt på ett väldigt guppigt hav. Problemen med sargassotången visade sig också vara större än vi tidigare förstått. Tången dök upp i stora drivor på havsytan där vi seglade. Vi såg upp till 50 m2 stora bestånd och den fastnade överallt på vindroder, propeller och vattengenerator så vi fick kontinuerligt rensa dessa på olika sätt. En morgon upptäckte vi att en del av vattengeneratorn som släpar efter båten, hade brustit och fallit av i vattnet under natten. Troligen orsakat av tyngden från all den tång som fastnat. En provisorisk lösning ordandes så att propellern till generatorn fortfarande kunde snurra i vattnet men med begränsad kapacitet. Nu kunde vi inte ladda batterierna lika effektivt som förut… Vi insåg också att något fiske i detta hav av tång som flöt på ytan inte heller var möjligt. Den enda fisk vi möjligen kunde äta, var tonfisk på burk…

Att ta sig fram i svag vind akterifrån utan lämpligt segel är inte precis Anastacias paradgren. Vågorna var för stora för att kunna gå med plattläns då hon kastades fram och tillbaka men, några dagar innan vi skulle nå Grenada kom vi på att vi hade ett begagnat fall som vi stuvat undan. Att vi inte tänkt på det tidigare! Fallet kom snabbt fram och vi bytte ut den avskavda tampen till medvindsseglet i masten. Nu kunde vi åter hissa Blue Water Runner även om vi visste att det nya (begagnade) fallet inte skulle hålla så långe så hoppades vi att det skulle klara sig de sista dagarna vi hade kvar. Nu flög vi fram med god fart igen. Dock hördes oroväckande gnissel i masten och ca 100 sjömil från Grenada smällde det till igen. Den här gången lät det riktigt högt och i samma ögonblick som vi satt oss i sittbrunnen alla tre för att ta en kopp kaffe brast fallt och seglet dansade iväg föröver och lade sig i vattnet på styrbord sida. Nu fick vi snabbt städa undan fikat och hala in seglet på båten. Som tur var fick vi upp det i sin helhet och kunde surra fast det på mantåget. Efter 30 min var både segel och linor uppsamlade och vi pustade ut. Förseglet fick rullas ut igen och vi konstaterade att allt, trots allt, gått bra. Skamset insåg vi också att vi blivit tagna på sängen och i villervallan glömt att ta på oss säkerhetslinorna och därmed åsidosatt vår egen säkerhet. En lärdom till nästa gång…

Sista sträckan fick vi slutligen gå på motor. Nu hade vinden mojnat så pass att vi annars inte skulle hunnit i hamn innan solnedgången. Efter ett varmt välkomnande av Viking Explorergänget med Rum Punch och många kramar var det otroligt skönt att känna fast mark under fötterna på Port Louis Marina i Grenada (Lennart intygar detta särskilt! 😊). En euforisk och nästan overklig känsla insmög sig av att ha klarat seglatsen tillsammans och att vi nu befinner oss i Karibien! Vi är så tacksamma över att allt gått så bra. Alla har tagit sitt ansvar och skött arbetsuppgifterna utan knot oavsett om det rört sig om navigering, matlagning eller allmän skötsel av båten. Vi har läst många böcker, löst sudoku och korsord, pratat om livet och äventyren, skrattat mycket, gråtit ibland och alltid hjälpts åt.

Vi har förutom plotter använt oss av icke-digital navigering med ”död räkning” och kontinuerlig markering av vår position på papperssjökort. Trots gemensam start har vi inte sett så många andra båtar förutom några fraktfartyg och den svenska Viking Explorerbåten Alba som vi växlade några ord med på VHF-radion. Via satellittelefon (Iridium Go) har vi kunnat hålla kontakten med familjen och genom Predict Wind fått kontinuerliga väderprognoser samt kunnat se var övriga båtar i regattan befann sig.

Av de 25 båtar som gav sig iväg har de flesta råkat ut för smärre motgångar med segel och annan utrustning. Havet och vindarna är skoningslösa och sliter hårt på både båtar och besättning. Tyvärr har några råkat ut för lite allvarligare olyckor som resulterat i brutna armar och krossade tår men alla är vid liv och trots allt glada över att de genomfört seglingen. Vi väntar in några båtar som ännu inte har nått Grenada men under veckan bör alla ha hunnit fram. Den 9:e februari hålls en gemensam fest och därefter upplöses officiellt Viking Explorer-regattan. Vi ser därefter fram emot att få besök av familj och gemensamt utforska Grenadas övärld.

The crossing

Tiny flying fish

The feet need attenion

Sargassum seaweed. Takning samples

Land in sight!

Cape Verde

Malin — Wed, 17 Jan 2024 00:00:00 +0000

The sailing to Cape Verde took longer than expected, just over 7 days. After struggling with light winds, we finally gave up and motored for the last days. However, the crossing itself was very pleasant with sun during the day, starry nights with mareel glinting around the boat. We were also often visited by dolphins at night. A small black bird that we believe was a Cape Verde storm petrel appeared under Anastacia's sprayhood during a night shift and rested before flying on in the morning hours. Christer and Lennart made sure to keep the fishing going and we got a bite on two occasions. Both times it was golden mackerel (Dorado or Mahi-mahi) on the hook. One fish let go just before we could get it into the boat, but Lennart managed to lift the other one in. It was a big fish! 5 kg and 91 cm long. Filet, it was enough as a starter in the form of sashimi where the fish meat was cooked in lemon juice + two hearty dinners for the three of us.. Unbelievably good!
Late in the evening of January 13, we reached the harbor at Mindelo on the island of São Vicente. Photography and a warm welcome by the staff at the marina and Viking Explorer awaited the following day.

Cape Verde consists of ten islands, most of which are inhabited, and they are slightly different from each other in terms of geology and climate, although all are volcanic islands from the beginning. The islands were completely uninhabited until the Portuguese came and took possession of them and eventually Cap Verde also became a trading center for African slaves. Italy and Spain were allocated certain lands and other peoples have been added to the islands, which means that the population has a very mixed ethnic background. In the 1970s, Cape Verde finally became its own free state as a result of the liberation struggle against the Portuguese and today counts as a democracy.

We only had a few days to familiarize ourselves with the island and stock up on fresh goods before sailing on to the Caribbean. We, together with the crew of the Swedish sailing boat Alba, therefore booked the local guide Franklin (also called Rasta), who we got tips about from other sailors, to learn a little more about Cape Verde. He showed us around São Vicente and we got to visit volcanic craters, beautiful beaches and the turtle center for the conservation of sea turtles ( https://www.facebook.com/CESAR.tartarugas.Calhau) We got to taste the indigenous national drink Grogue which is a rum distilled from sugar cane with slightly varying flavorings. We were a little unsure which one tasted best/worst, but it was nice regardless 😊

We also got to walk in the older and poorer neighborhoods of Mindelo that tourists rarely visit. Here it was clearly noticed that the income differences are large and Rasta showed us his father's house which has looked the same for over 100 years. He also described more about the liberation struggle in the 70s. We also found out how the lack of water affects the population as rainfall has decreased in the last 30 years. On São Vicente, various crops were formerly grown along the mountain slopes, but these crops have now been abandoned as it has become too dry. The entire island's water sources today consist of groundwater that is pumped up from deep wells as well as desalination plants where seawater is converted into fresh water (the same principle as Anastacia's watermaker). Rasta said that it is climate change that has affected the rainfall on the Cape Verde Islands. Today, crops can be grown almost exclusively on the greener neighboring island of Santo Antao and shipped to São Vicente.

We had to replenish the supplies of food and fruit on the boat and therefore visited the local markets. A nice but also quite expensive experience. Most of what is sold in shops and markets does not come from the island - except possibly the fish that is sold. Therefore, the prices are also quite high.

We would have liked to stay longer and get to know the other islands in the archipelago, but with so few days this had to be enough. Now we set off and sail on towards Grenada in the Caribbean. We expect to sail for 15-20 days, depending on the wind. Right now, the forecast says that it will blow briskly with gale force in the villages. A few boats from the Viking Explorer fleet have decided to stay here for a few extra days - especially the catamarans who like to avoid the strong side wind and waves, but we, and most of the other single-keeled boats, are leaving today as planned. You can still follow us and the rest of the fleet here: https://forecast.predictwind.com/tracking/rally/vikingexplorersrally2024/

~~~~~~~~~~~~

Seglingen till Kap Verde tog längre tid än beräknat. Drygt 7 dygn tog det för oss. Efter att ha kämpat med svaga vindar gav vi slutligen upp och gick på motor de sista dygnen. Själva överseglingen var dock mycket behaglig med sol på dagarna, stjärnklara nätter med mareld som glimmade runt båten. Vi fick också ofta besök av delfiner på nätterna. En liten svart fågel som vi tror var en Kap Verdestormsvala (Cape Verde storm petrel) dök upp under Anastacias sprayhood vid ett nattpass och vilade sig innan hon flög vidare på morgontimmarna. Christer och Lennart såg till att hålla igång fiskandet och vi fick napp vid två tillfällen. Båda gångerna var det guldmakrill (Dorado eller Mahi-mahi) som satt på kroken. Den ena fisken släppte taget precis innan de hann få upp den i båten men den andre lyckades Lennart hiva upp. Det var en stor fisk! 5 kg tung och 91 cm lång. Filead räckte den till en förrätt i form av sashimi där fiskköttet fått tillagas i citronsaft + två rejäla middagar för oss tre. Otroligt gott!

Sent på kvällen den 13 januari nådde vi hamnen vid Mindelo på ön São Vicente. Fotografering och ett varmt välkomnande av personalen på marinan och Viking Explorer väntade dagen därpå.
Kap Verde består av tio öar där de flesta är bebodda och de är inbördes lite olika med avseende på geologi och klimat, även om alla är vulkanöar från början. Öarna var helt obebodda tills portugiserna kom och tog dem i besittning och så småningom blev Cap Verde också handelscentrum för afrikanska slavar. Italien och Spanien tilldelades vissa landområden och ytterligare andra folkslag har tillkommit till öarna vilket gör att befolkningen har en mycket blandad etnisk bakgrund. På 1970-talet blev Kap Verde till slut en egen fri stat som ett resultat av befrielsekampen mot portugiserna och räknas idag som en demokrati.

Vi hade bara några få dagar på oss att bekanta oss med ön och proviantera färskvaror innan vidare segling mot Karibien. Vi, tillsammans med besättningen på den svenska segelbåten Alba, bokade därför den lokala guiden Franklin (också kallad Rasta) som vi fått tips om av andra seglare, för att lära oss lite mer om Kap Verde. Han visade oss runt på São Vicente och vi fick besöka vulkankratrar, vackra stränder och sköldpaddscenter för bevarande av havssköldpaddor ( https://www.facebook.com/CESAR.tartarugas.Calhau) Vi fick provsmaka den inhemska nationaldrycken Grogue som är en rom destillerad från sockerrör med lite varierande smaksättningar. Vi var lite osäkra på vilken som smakade bäst/sämst men trevligt var det oavsett 😊

Vi fick även gå i de äldre och fattigare stadsdelarna i Mindelo som turister sällan kommer till. Här märktes det tydligt att inkomstskillnaderna är stora och Rasta visade oss sin fars hus som sett likadant ut i över 100 år. Han beskrev också mer om befrielsekampen på 70-talet. Vi fick också reda på hur bristen på vatten påverkar befolkningen då regnandet minskat de senaste 30 åren. På São Vicente odlade man tidigare olika grödor längs bergssluttningarna men dessa odlingar har nu övergivits då det blivit alltför torrt. Hela öns vattenkällor består idag av grundvatten som pumpas upp ur djupa brunnar samt avsaltningsanläggningar där havsvatten görs om till sötvatten (samma princip som på Anastacias watermaker) Rasta menade att det är klimatförändringarna som påverkat nederbörden på Kap verdeöarna. Idag kan grödor nästan enbart odlas på den grönare grannön Santo Antao och skeppas till São Vicente.

Vi behövde fylla på förråden med mat och frukt på båten och besökte därför de lokala marknaderna. En trevlig men också ganska dyr erfarenhet. Det mesta som säljs i butiker och marknader kommer inte från ön-utom möjligen fisken som säljs. Därför är priserna också ganska höga.

Vi hade gärna stannat längre och bekantat oss med de andra öarna i arkipelagen men med så få dagar fick detta räcka. Nu ger vi oss iväg och seglar vidare mot Grenada i Karibien. Vi räknar med att segla i 15-20 dygn, beroende på vind. Just nu säger prognosen att det kommer att blåsa friskt med kulingstyrka i byarna. Några båtar ur Viking Explorerflottan har bestämt sig för att stanna här några dagar extra -framför allt katamaranerna som gärna slipper den starka sidvinden och -vågorna men vi, och de flesta andra enkelkölade båtarna, ger oss iväg idag som planerat. Det går fortfarande att följa oss och övriga flottan här: https://forecast.predictwind.com/tracking/rally/vikingexplorersrally2024/

Fihing Mahi Mahi. Lennart in action!

The crossing to Cap Verde

Cap Verde local markets

Mindelo. Older districts

La ihla de São Vicente. Hiking and Grogg-tasting 😁

Departure!

Malin — Fri, 05 Jan 2024 00:00:00 +0000

Last night at the harbor in Las Palmas, Gran Canaria!

Christer's brother, Lennart, has made himself at home on the boat. The solar panels are mounted. The boat is washed and filled with both diesel and drinking water. The last fresh perishable goods are carefully stoved away. Tomorrow morning starts the sailing towards Cape Verde together with the other boats in Viking Explorers https://www.facebook.com/VikingExplorers on our journey towards the Caribbean. If you want to follow the boats' route, you can click on the link: https://forecast.predictwind.com/tracking/rally/vikingexplorersrally2024/ Here you can see the route, in real time,for all the Viking Explorer boats, including Anastacia, during the sailing.

~~~~~~~~~

Sista natten vid hamnen på Las Palmas, Gran Canaria!

Christers bror, Lennart, har gjort sig hemmastadd på båten. Solpenelerna är monterade. Båten är tvättad och fulltankad med både diesel och färskvatten. De sista färskvarorna inköpta och försiktigt undanstuvade. Imorgon bitti börjar seglatsen mot Kap Verde tillsammans med övriga båtar i Viking Explorers https://www.facebook.com/VikingExplorers på vår resa mot karibien. Vill man följa båtarnas rutt kan man klicka på länken: https://forecast.predictwind.com/tracking/rally/vikingexplorersrally2024/ Här ser man rutten, i realtid, för alla Viking Explorer-båtarna, inklusive Anastacia, under seglingen.