Sailing to Indonesia and Saumlaki

From Thursday Island we had a slow sail across the Arafura Sea, which lies between Torres and Indonesia. The winds were weak so it took longer than expected but we were livened up by a fishing competition announced by the friends at Oatenec. We were very quick with the fishing rod and could soon look forward to having dinner on freshly caught tuna of a suitable size. Pink squid-like lures seem to be irresistible to the tuna... Oatenec only got a little seaweed on their lure. Needless to say, perhaps, but we won the competition!

The weak easterly winds gave us the opportunity to try out the spinnaker that we had had repaired in Fiji. It took us three hours to get the sails, spars and spinnaker pole in order. Once the sail was up and the boat started to gain speed forward, we could take a breather into the cockpit and felt satisfied with the effort. After 20 minutes, dark clouds rose behind us. Dejected, we started to dismantle everything again. You don't want to experience a thunderstorm with a spinnaker! Later during the sail, however, we had the opportunity to try the spinnaker again and now we had practiced so it “only” took half an hour to set everything up.

About 200 nautical miles from our destination; the town of Saumlaki on Yamdena, we received a message from Oatenec. Via another sailboat they forwarded a request for help to a rower, Aaron, who was about 150 nautical miles ahead of us with his rowboat. He needed drinking water as his watermaker had broken. At first, we thought we had misunderstood. Who rows alone in a small rowboat in these waters? After some fixing with the satellite phone, we managed to get in touch with him via email. It turned out that Aaron from the USA had started a round-the-world rowing from Panama with his custom-built boat and was actually on his way to Darwin (Australia) from Torres Strait. Currents and wind had pushed his rowboat towards Indonesia and he now wanted to get to Saumlaki instead. He was tired and had rationed his drinking water to a half liter. He wondered if we could also tow him to Saumlaki? Of course we could, but we were not making good speed in the light wind and had to economize on the fuel for the engine to be sure that we would reach our destination if the wind died out completely. We compromised and motorsailed to pick up speed a bit but still be frugal with the diesel. We calculated the time and position for a “rendezvous” with Aaron who was still rowing and drifting with the current at about 1.5 knots. He gave us his position at regular intervals and described his 7 m rowboat and what type of lanterns and AIS he had. We knew that we would meet him at night, a few hours before we would reach Saumlaki, so it was important to know that we could identify his boat in the dark. Since the rowboat had no mast, the antennas and lanterns were placed low in the boat and therefore had a short range. We needed to get within three nautical miles to be able to see him.

As we approached the point we had estimated the rowboat would be at during the night, a new message came from Aaron. For the last few hours, he had been running faster than normal and we noticed that he had been moving at two knots, which was quite an achievement! Now he was still an hour's sail from us, so we just had to keep going. It was like the story of the tortoise and the hare who were competing to be the first to reach the finish line. We were the hare who would seemingly never make it!

Neither Christer nor I could sleep during our regular sleep shifts, so we both stayed up during the night and kept a lookout. Finally, we glimpsed a small light ahead of us in the darkness, and when we got even closer, we saw an AIS signal on the chart plotter that matched Aaron's. We prepared a 20-liter canister half filled with drinking water so it would float safely and two lines in the stern to attach Aaron's tow line to. Once there, we could communicate with each other via the VHF radio and Aaron had prepared his line. Even though the water was calm and there was almost no wind, it was difficult to get close and we didn't want to risk bumping into the rowboat. Christer took us as close as he dared and Aaron was able to throw over a tow line that we in turn attached to our lines in the stern. Then we were able to haul the water canister out into the sea with a rope for Aaron. Everything went well and Aaron was deeply grateful for the help. When everything was ready, we continued slowly for a few more hours with the rowboat in tow until we reached the entrance to Saumlaki. Here it was full rush with long narrow fishing boats that sounded like small helicopters that quickly went back and forth between the large FADs (Fish Aggregating Devices) that were scattered across the water. They looked like floating huts on rafts. The local fishermen here in Indonesia call them “rumpon”. The large rafts act as shelter for small fish that find some shade and plankton to eat. The larger fish are then attracted there and these are what the locals want to eat. We simply had to cut our way between these rumpons with Aaron following, until we reached the anchorage. Now the sun had risen and we could take some pictures of his little bright yellow rowboat. There is much more to tell about Aaron and his adventures but we will not spend more time on this, but those who are interested can read and see more on his website: https://adventureaaron.com/

I Since we arrived on a Saturday, we chose to stay on board with the yellow Q-flag hoisted and wait for Monday to arrange the clearance. We called the port, which gave us permission to stay. There was no shortage of chores to do on Anastacia and we also had some sleep to catch up on, so it suited us well not to go ashore for another two days. We had read that clearance into Indonesia is actually free of charge but it can be complicated if you don't use an agent to help. However, it isn't mandatory and customs clearance would work fine anyway if you have all the paperwork ready. Little did we know what awaited us…

On Monday, we set off happily with the dinghy towards a small hotel by the water that offered space as a “dinghy dock” for sailors who anchored outside. We were to take on the clearance and were neatly dressed, had with us all the papers, visas, etc. that we knew were needed. First, we were to visit “quarantine” (environment and health) then we were expected to visit immigration, customs and Harbor master in that order. All were located in small buildings a little scattered around the city but within walking distance. At quarantine it turned out that the official lived in the same house with his family so we had to take off our shoes before we got in. After filling out some health declarations, we were ready and had permission to take down the Q flag.

At immigration we met Aaron and the crew of two other Australian sailboats, SV Skate Away and SV Prainha, who had also arrived during the weekend. After waiting for two hours, the official came and opened the office and now a strange show began. Solemnly and with the help of an interpreter, he said that we could not get permission to clear in because we lacked a paper showing that we had a guarantor in Indonesia. He showed us a legal text confirming this. One of the crew happened to have such a certificate from an agent on another Indonesian island but he did not accept it. We protested loudly but it did not help much. Now we also noticed that he understood and could speak English very well… He took our phone numbers and said that we should all return to our boats and await further instructions. We were not allowed to go ashore except to the hotel where we had our dinghies. Later, he informed us that we should contact a clearance agent for help and he gave us the contact details of two agents that he considered to be approved. Fortunately, we were able to cooperate on the boats and some of us defied the order, went ashore and did some provisioning. We also visited the customs officer to ask what he could do to help us since we could not proceed with the clearance and we suspected that it was just a matter of covert bribes to the officials by going through agents.

The customs officer could not help us and asked us to obey immigration. Christer also contacted the immigration headquarters for the district but they only gave us cryptic answers. We had to eat humble pie if we wanted to proceed. After negotiating with one of the agents, we were all able to finally get the price down from over 5 million Indonesian Bath (equivalent to about 3000 SEK) to 3 million Bath per boat. Aaron would get help for free because they did not know how to classify his boat.😊 Now two days had passed and the clearance could be done with the agent's deputy Cornelis or Nelis as he called himself and who turned out to be the same man who interpreted for the immigration guy. He accompanied us to the various offices, but we had all the papers ready and knew how the process would go, so he didn't do much more than be a general, and otherwise very nice, helper. Now everything went much smoother at immigration, no translation was needed as English worked fine. When the clearance was complete, I contacted the agent again and asked for the guarantor document, which was the whole reason we were stopped. I finally got the answer that there was no such guarantor for us!

This slightly Kafka-like situation and the fact that we couldn't move around freely meant that we didn't have time to see much of Saumlaki. However, we did manage to go to the market for some supplies and bought a local sim card and otherwise experienced a warm and helpful atmosphere. Locals stopped us on the streets and wanted to take selfies with us "white people" and offered their services as guides or scooter transport. It was noticeable that people were struggling financially and we also heard about the ongoing demonstrations in Jakarta and other major cities, where people were protesting after the revelation of overpaid government officials and corruption in the country. We left the island on Thursday with mixed feelings to sail further west in the Indonesian archipelago towards the islands of Flores and Komodo.

We have now been sailing for seven days and have just anchored at Labuanbadjo on the west side of Flores next to the Komodo Islands and are curious about what awaits... That will be the next blog post!

~~~~~~~~~~~~
Från Torsdagsön hade vi en långsam segling över Arafurasjön som ligger mellan Torres och Indonesien. Vindarna var svaga så det tog längre tid än beräknat men tillvaron livades upp av en fisketävling utlyst av vännerna på Oatenec. Vi var snabbt framme med fiskespöet kunde snart se fram emot att äta middag på nyupptagen tonfisk i lagom storlek. Rosa bläckfiskliknande drag verkar vara oemotståndliga för tonfiskarna... Oatenec fick bara lite tång på sitt drag. Onödigt att säga kanske men vi vann tävlingen!

De svaga ostliga vindarna gav oss möjligheten att prova spinnakern som vi låtit laga i Fiji. Det tog oss tre timmar att få ordning på segel, tampar och bom. När seglet väl var uppe och båten började få fart framåt, pustade vi ut i sittbrunnen och kände oss nöjda med insatsen. Efter 20 minuter tornade det upp sig mörka moln bakom oss. Uppgivet började vi montera ner allt igen. Man vill inte uppleva en åskby med en spinnaker! Senare under seglatsen fick vi dock möjlighet att prova spinnakern igen och nu hade vi övat upp oss så det ”bara” tog en halvtimme att sätta upp allt.

Ca 200 sjömil från vårt mål; staden Saumlaki på Yamdena, fick vi ett meddelande från Oatenec. Via en annan segelbåt vidarebefordrade de en förfrågan om hjälp till en roddare, Aaron, som låg ca 150 sjömil framför oss med sin roddbåt. Han behövde dricksvatten då hans watermaker hade gått sönder. Först trodde vi att vi förstått fel. Vem ror ensam i en liten roddbåt i dessa vatten? Efter lite råddande med satellittelefonen lyckades vi få kontakt med honom via mail. Det visade sig att Aaron från USA påbörjat en jordenrunt-rodd från Panama med sin specialbyggda båt och var egentligen på väg till Darwin (Australien) från Torres sund. Strömmar och vind hade drivit hans roddbåt mot Indonesien och han ville nu istället ta sig till Saumlaki. Han var trött och hade ransonerat dricksvattnet så det återstod en halvliter. Han undrade om vi också hade möjlighet att bogsera honom Saumlaki? Självklart kunde vi göra det, men vi gjorde dålig fart i den svaga vinden och var tvungna att hushålla med bränslet till motorn för att säkert veta att vi skulle komma fram till målet om vinden skulle dö ut helt. Vi kompromissade och motorseglade för att få upp farten något men ändå snåla med dieseln. Vi beräknade tid och position till en ”rendezvous” med Aaron som fortfarande rodde och drev med strömmen med ca 1,5 knops fart. Han gav oss sin position med jämna mellanrum och beskrev sin roddbåt på 7 m och vilken typ av lanternor och AIS han hade. Vi visste att vi skulle möta honom under natten, några timmar innan vi skulle nå Saumlaki så det var viktigt att veta att vi kunde identifiera hans båt i mörkret. Eftersom roddbåten inte hade någon mast satt antenner och lanterna lågt i båten och hade därför kort räckvidd. Vi behövde komma under tre sjömils avstånd för att kunna se honom.

När vi, under natten, närmade oss den punkt vi beräknat att roddbåten skulle befinna sig kom ett nytt meddelande från Aaron. De senaste timmarna hade han hållit högre fart än normalt och vi konstaterade att gått fram med två knops fart vilket var en bedrift i sig! Nu låg han fortfarande en timmes segling från oss så det var bara att fortsätta. Det var som berättelsen om sköldpaddan och haren som skulle tävla om att komma först i mål. Vi var haren som till synes aldrig skulle hinna fram!
Varken Christer eller jag klarade av att sova under våra ordinarie sovpass så vi satt båda uppe under natten och höll utkik. Till slut skymtade vi ett litet ljus framför oss i mörkret och när vi kommit ännu närmare såg vi en AIS-signal på plottern som stämde med Aarons. Vi förberedde en 20-litersdunk fylld till hälften med dricksvatten så den säkert skulle flyta samt två linor i aktern att fästa Aarons bogserlina i. Väl framme kunde vi kommunicera med varandra via VHF-radion och Aaron hade förberett sin lina. Trots att vattnet var lugnt och det nästan var vindstilla var det svårt att komma nära och vi ville inte riskera att stöta emot roddbåten. Christer körde så nära han vågade och Aaron kunde kasta över en bogserlina som vi i vår tur fäste på våra linor i aktern. Sedan kunde vi hala ut vattendunken i havet med ett rep till Aaron. Allt gick bra och Aaron var innerligt tacksam för hjälpen. När allt var klart fortsatte vi sakta i ytterligare några timmar med roddbåten i släptåg fram till inloppet till Saumlaki. Här var det full rush med långa smala fiskebåtar som lät som små helikoptrar som snabbt for fram och tillbaka mellan de stora FADs (Fish Aggregating Devices) som låg utspridda över vattnet. De såg ut som flytande kojor på flottar. De lokala fiskarna här i Indonesien kallar dem för ”rumpon”. De stora flottarna fungerar som skydd för småfiskar som finner lite skugga och plankton att äta. De större fiskarna lockas då dit och det är dessa som lokalbefolkningen vill åt. Vi fick helt enkelt snitsla oss fram emellan dessa rumpon med Aaron efter, fram till ankarplatsen. Nu hade solen gått upp och vi kunde ta lite bilder på hans lilla knallgula roddbåt. Det finns mycket mer att berätta om Aaron och hans äventyr men vi ägnar inte mer tid åt det här, utan den som är intresserad kan läsa och se mer på hans webbplats: https://adventureaaron.com/

I Eftersom vi kommit fram på en lördag valde vi att stanna ombord med den gula q-flaggan hissad och invänta måndagen för att ordna med inklareringen. Vi anropade hamnen som gav oss tillstånd att ligga kvar. Det saknades inte sysslor att göra på Anastacia och vi hade dessutom en del sömn att ta igen så det passade oss bra att inte gå i land på ytterligare två dagar. Vi hade läst om att inklarering till Indonesien egentligen är gratis men det kan krångla om man inte använde en agent till hjälp. Dock var det inte obligatoriskt och inklareringen skulle funka bra ändå om man hade alla papper klara. Föga anade vi då vad som väntade…

Glada i hågen på måndagen gav vi oss iväg med dingen mot ett litet hotell vid vattnet som erbjöd plats som ”dinghy dock” åt seglare som ankrat utanför. Vi skulle ta oss an inklareringen och var propert klädda, hade med oss alla papper, visum etc. som vi visste behövdes. Först skulle man besöka ”quarantine” (miljö och hälsa) därefter förväntades man besöka ”immigration”, tull och ”Harbor master” i nämnd ordning. Alla låg i små byggnader lite utspridda i staden men på gångavstånd. Hos quarantine visade det sig att tjänstemannen bodde i samma hus med sin familj så vi fick ta av oss skorna innan vi klev in. Efter att ha fyllt i några hälsodeklarationer var vi klara och hade tillstånd att ta ner Q-flaggan.

På immigration träffade vi på Aaron och besättningen på två andra australiensiska segelbåtar, SV Skate Away och SV Prainha, som också kommit under helgen. Efter att ha väntat i två timmar kom tjänstemannen och öppnade kontoret och nu började en konstig uppvisning. Högtidligt och med hjälp av en tolk sa han att vi inte kunde få tillstånd att klarera in eftersom vi saknade ett papper som visade på att vi hade en garant i Indonesien. Han visade upp en lagtext som bekräftade detta. En av besättningarna råkade ha ett sådant intyg från en agent på annan indonesisk ö men det godtog han inte. Vi protesterade högljutt men det hjälpte föga. Nu märkte vi också att han mycket väl förstod och kunde tala engelska… Han tog våra telefonnummer och sa att vi alla skulle tillbaks till våra båtar och invänta vidare instruktioner. Vi fick inte gå iland mer än till hotellet där vi hade våra dingar. Senare meddelade han oss om att vi skulle kontakta en inklarerings-agent för att få hjälp och han gav oss kontaktuppgifterna till två agenter som han ansåg vara godkända. Som tur var kunde vi på båtarna samarbeta och några av oss trotsade ordern, gick i land och handlade. Vi besökte även tulltjänstemannen för att höra vad han kunde göra för att hjälpa oss då vi inte kunde komma vidare med inklareringen och vi misstänkte att det bara handlade om förtäckta mutor till tjänstemännen genom att gå via agenter.

Tulltjänstemannen kunde inte hjälpa oss utan bad oss hörsamma immigration. Christer tog även kontakt med immigrations huvudkontor för distriktet men de gav oss bara kryptiska svar. Det var bara att krypa till korset om vi ville kunna komma vidare. Efter förhandlande med en av agenterna kunde vi alla till slut få ner priset från över 5 miljoner indonesiska Bath (motsvarar ca 3000 kr) till 3 miljoner Bath per båt. Aaron skulle få hjälp gratis eftersom de inte visste hur de skulle klassa hans båt😊 Nu hade det gått två dagar och inklareringen kunde ske med agentens ställföreträdare Cornelis eller Nelis som han kallade sig och som visade sig vara samme man som tolkat för immigrationskillen. Han följde med oss till de olika kontoren men vi hade ju alla papper klara och visste hur processen skulle gå till så i övrigt gjorde han inte så mycket mer än att vara en allmän, och för övrigt mycket trevlig, hjälpreda. Nu gick allt mycket smidigare på immigration, någon översättning behövdes inte utan engelska dög fint. När inklareringen var klar kontaktade jag agenten igen frågade efter garant-dokumentet som var hela anledningen till att vi stoppats. Jag fick till slut svaret att vi aldrig fått någon sådan garant!

Denna lätt Kafkaliknande situation och faktum att vi inte kunde röra oss fritt, gjorde att vi inte hann se så mycket av Saumlaki. Vi hann dock till marknaden för lite proviantering och köpte ett lokalt sim-kort och upplevde i övrigt en varm och hjälpsam atmosfär. Lokalbefolkningen stoppade oss på gatorna och ville ta selfies med oss ”vitingar” och erbjöd sina tjänster som guider eller scootertransport. Det märktes att människorna hade det knapert ekonomiskt och vi hörde också om de pågående demonstrationerna i Jakarta och andra större städer, där man protesterade efter avslöjandet om överbetalda regeringstjänstemän och korruptionen i landet. Vi lämnade ön på torsdagen med blandade känslor för att segla vidare västerut i den indonesiska arkipelagen mot öarna Flores och Komodo.

Nu har vi seglat i sju dygn och har precis ankrat vid Labuanbadjo på Flores västsida intill Komodoöarna och är nyfikna på vad som väntar… Det får bli nästa blogginlägg!

Our beautiful spinnaker!

 

Avdenture Aaron and his rowboat

Nelis and Aaron

FADs

 

From Saumlaki anchorage